Visby – rosorna och ruinernas stad

I år var jag i Visby några dagar under politikerveckan, det som brukar refereras till som Almedalen. Namnet kommer från den park precis utanför ringmuren där Olof Palme för 49 år sedan höll ett tal. Jag har skrivit ett långt inlägg på annan plats om varför jag var i Almedalen, vad jag gjorde där samt hur jag upplevde det hela. Vill du läsa det, styr mot Reflektioner från Almedalen 2017.

Det var oerhört roligt att återvända till Visby. Senast jag var där var som projektledare för en europeisk tävling i forskningskommunikation på uppdrag av Fenomenalen Science Center. Det är 20 år sedan. Jag besökte bara Visby en gång och det har jag för mig var i november då allt var tvärstängt.

Nu var det desto mer människor i rörelse. Alla uteserveringar var knôkfulla precis hela tiden och det tog lång tid att få mat, om man väl hade fått fatt i en plats.

Kyrkoruiner överallt

Visby – rosornas stad är en slogan jag minns någonstans ifrån och den stämmer. Det växer rosor överallt. Men det gör det i många andra gulliga städer i södra Sverige. Det som slog mig var alla kyrkoruiner.

Jag hann aldrig skaffa någon guidebok eller gå den guidade turen som är gratis men där man uppmanas att skänka pengar till välgörande ändamål. Men jag gick en snabbversion av Visbys historia av taxichauffören på väg till flyget.

Visby var en rik Hansastad under medeltiden. Både gotlänningar och tyskar byggde flera församlingskyrkor vardera. Under 1500-talet antingen brändes de ner av danska försvarare, eller övergavs i samband med reformationen. Under de följande århundradena användes ruinerna som källa till byggnadsmaterial av lokalbefolkningen. Men då Visby på den tiden var en fattig avkrok i bakvattnet så förstördes de aldrig helt.

Under 1800-talet väcktes intresset för att bevara ruinerna till eftervärlden. Först på plats var konstnärer och författare. Numera bidrar de till att Visby är en turistmagnet.

Den här snabba och förenklade beskrivningen känns bekant på något sätt. Byt ut katolska kyrkor till romerska akvedukter och landskapet från en vindpinad ö i Östersjön till en fattig kust vid Medelhavet så har vi Provence historia.

Blandade bilder från Visby

Huvudanledningen till det här inlägget är att jag har en del redan redigerade bilder från Visby som jag inte använt någon annanstans och eftersom jag inte har något bokprojekt att ”spara” dem till så kan jag lika gärna publicera dem på min blogg.

Det bästa kaffet jag drack i Visby fick jag på Café Ödins garveri. Nu var mitt urval ganska begränsat.

Visby liknar Provence inte bara för att det är pittoreskt och invaderat av turister utan också för att det är populärt bland konstnärer. Här är en bild från en fin butik där jag kunde handlat massor av saker. Tror den heter Akantus, den ligger mitt emot Kränku tehandel.

Det var många som ville skapa uppmärksamhet i Almedalen.

Gutefår såg jag aldrig några eftersom jag aldrig lämnade staden.

Sammanfattningsvis så är mitt intryck att Visby är precis så fint som alla säger att det är. Förhoppningsvis tar det inte tjugo år innan jag återvänder.