Vi hade ett talesätt när jag jobbade i museibranschen: de flesta människor besöker ett museum tre gånger i sitt liv, en gång som barn, en gång med sina barn och tredje gången med barnbarnen. En generation mellan varje besök. För att motivera människor att komma oftare behöver museer göra som IKEA och kontinuerligt bygga om för att erbjuda nya upplevelser. Nackdelen är att när väl generationsbesökarna dyker upp så saknar de utställningarna de såg som barn. ”Var är valen/de siamesiska tvillingarna i sprit/skelettet?”

Lite så är det med mig och Kolmården. Jag saknar barndomens safari med egen bil, trots att den nya linbanan är bättre på alla sätt. Kommer tillbaka till det strax. Jag har nyligen varit på mitt tredje besök på Kolmården djurpark inom loppet av en 35-årsperiod. Första gången var jag där med mina föräldrar i början av 1980-talet, andra gången med en jämnårig sent 1990-tal och så var jag där måndagen efter midsommarhelgen 2016 med Fritz familj.

Safari Kolmårdens största attraktion

Mitt starkaste minne från första besöket är hur vi körde bil genom safariparken. Jag tyckte att parken var hur stor som helst och att det kändes som om jag verkligen var på savannen i Afrika. Mycket tack vare Jan Lindblads röst på kassettbandet som vi spelade under resan. Hans röst var synonymt med naturfilm på teve tror jag. Guidekassetten gjordes 1982 vilket tidsbestämmer mitt första besök till någon gång 1982-1984.

Kolmården öppnade 1965 och är till ytan nordens största djurpark. Just safariparken var den stora attraktionen i början, att se exotiska djur i verkligheten och att djuren inte satt i trånga burar utan strövade omkring i stora hägn.

Nackdelen med de stora hägnen var att rätt många av djuren föredrog att dagtid, när de flesta betalande besökare var där, dra sig undan i något hörn av hägnet och vila. Vid mitt andra besök i safariparken vill jag minnas att vi körde och körde och körde utan att se speciellt mycket mer än svenska granar. Magin från barndomen ville inte riktigt infinna sig. Vi stod ofta stilla för att bilarna framför stannat. När vi kom fram till samma fläck där de stått så kunde vi inte se något och fattade inte varför de stannat. Därför är det på många sätt en bra idé att safari med egen bil har ersatts med en linbana som heter Safari.

Linbanan glider fram precis ovanför djurhägnen, som jag för övrigt upplever har krympt avsevärt sedan tidigare besök. Ovanifrån-perspektivet gör att man ser betydligt mer, exempelvis lejonfamiljen även när de ligger och vilar sig under några granar. Linbanan kryssar fram så att man får se djuren från flera vinklar. Det är inga glasväggar utan bara galler vilket gör utsikten perfekt. Eller nästan perfekt, gallren sitter precis lite för tätt för tjocka objektiv. Gissningsvis någon bestämmelse för att små huvuden inte ska kunna komma emellan.

Kommer jag dit igen ska jag försöka vara där tidigt på morgonen (ett projekt som är lättare en sommar när E4 inte är synonymt med kökaos). En anställd tipsade oss om att bästa turen med linbanan är den första på morgonen. Då har djuren precis fått mat och alla är aktiva.

Den måndag jag var där kom vi upp till Safari rätt sent på eftermiddagen. Det var precis lagom kö för min smak, det vill säga ingen alls. Vi kunde därför få en helt egen gondol. Dagen efter var kösituationen en helt annan har jag hört. Då användes hela labyrintsystemet och ändå var det kö ut. För att förstå längden på kön kan jag meddela att jag på bilden bara fått med en liten del av labyrinten.

Wildfire och Bamses värld nyheterna

Skillnaden i kösituationen måndag och tisdag stavas Wildfire. Det är årets satsning på Kolmården, en stor berg- och dalbana gjord av trä. Enligt reklamen ska det vara den största och häftigaste i världen. Hur bra den är vet jag ej men det verkar vara ett mäktigt drop i början och sedan åker den upp och ner en bit. Lösa föremål får ej medföras. Wildfire blev ej klar till säsongpremiären utan den dag jag var där testkörde de den utan passagerare. Dagen efter var den igång.

På Kolmården är alla shower och åkattraktioner inkluderade i entrépriset så jag gissar att många väntade med att gå dit tills Wildfire startat. För min del var det lika bra att den stod stilla. Jag gillar förvisso berg- och dalbanor men ska jag välja föredrar jag att inte köa. Dessutom var jag framförallt där för barnens skull och de är för korta i rocken ännu för att få åka Wildfire. Jag hade fullt sjå att ränna efter dem mellan rutschkanor och titt på djur. Populäraste djuren var förresten några hönor som visserligen var rätt fina men ändå inte så exotiska.

Ingen tappades bort vilket känns som dagens största prestation. Nu är Kolmården förberedda på att barn springer åt andra håll än sina föräldrar och andra vuxna så alla barn förses med armband med sitt namn och föräldrarnas mobilnummer.

Barnen tyckte bäst om den stora lekplatsen och Bamses värld. De är var för sig lika stora som en mindre eller mellanstor temapark. Dagens Kolmården är uppbyggd med många separata avdelningar som alla har ett eget tema. Djuren är ofta av underordnad betydelse, annat än som inspiration för inredningen. Tigeravdelningen är exempelvis indiskt.

Varje avdelning har ett eget utbud av restauranger, godisbutiker och affärer. Matställena har en begränsad meny, men det finns nog ett ställe för precis vartenda kök. Eftersom barnen var i Bamses värld när jag äntligen hade tagit mig till Kolmården och var vrålhungrig efter många timmar i bilkö blev det farmors köttbullar. Senare blev det Ben & Jerry glass i vattenområdet. Där drack jag också dagens sämsta kaffe.

Delfinariet imponerade

Förutom safariparken är det delfinerna som Kolmården är kända för. När jag var barn hade vi koll på namnet på delfinerna som hoppade på kommando. Att få se dem i verkligheten räckte. Vid mitt andra besök blev jag besviken på delfinshowen som kändes bedagad, men desto mer förtjust i den enklare men charmiga showen med sälar bredvid. Den här gången tyckte jag tvärtom. Delfinshowen imponerade med snygg ljussättning och perfekt tajming med många ekipage. De hade gärna fått tona ner utsläpp i havet-delen men i stort sätt var det en häftig upplevelse.

Sälshowen bygger helt på publikkontakten och den ville sig inte alls för sjörövarpiraterna denna dag. Jag måste nog skriva något om detta. En gång i tiden försörjde jag mig på att skriva shower till ett besökscenter som precis som dagens Kolmården är beroende av intäkter från besökare. Showerna skulle i första hand roa och i andra hand lära besökarna något. Nu är det länge sedan men inte var mina shower så där tillkämpat glättiga? Så där köra-ner-i-halsen-på-folk-att-de-måste-plocka-upp-sitt-skräp? Eller är det jag som ändrat min smak? Det är något jag aldrig kan få svar på men mitt minne är att jag lyckades bättre i balansen mellan underhållning-budskap samt i kontakten med publiken.

Kolmården är sedan några år tillbaka ett privat företag. När det startades var det ett kommunalt projekt men så småningom började bolaget gå alltför mycket back. Utan att ha någon som helst insikt i förhållandena så gissar jag att det sammanföll med mitt andra besök då parken kändes lite ouppdaterad.

Nu är det privat och det betyder att alla besökare får vada genom mjukisdjursförsäljning både när man kommer, när man går och på flera ställen i parken. Jag vill inte säga något om det, det är så det är. Mjukisdjuren och godisförsäljningen är antagligen det som sätter mat på bordet för zebrorna, elefanterna och de andra djuren.  För trots att entréavgiften är rejält hög räcker den antagligen inte särskilt långt när djurskötare och veterinärer ska betalas.

Vem ska åka till Kolmården?

Är Kolmården ett rekommenderat stopp för den som kör bil mellan Göteborg och Stockholm? Det beror på. Är man barnfamilj, har god ekonomi och gärna tar ett tvådagars stopp på vägen kan jag rekommendera att checka in på Vildmarkshotellet och köpa ett tvådagarspaket. Prisskillnaden på endagsbiljett och tvådagars är inte så stor och då får man bättre valuta för pengarna, hinner se fler visningar av djuren och kan vandra runt i lugn och ro.

Det är heller ingen Romresa från Stockholm när Södertäljebron är reparerad (nästa sommar alltså). Avfarten från motorvägen är norr om Norrköping så normalt är det under två timmars körväg dit. Kolmårdens djurpark ligger fantastiskt vackert på en höjd över Bråviken och på väg till och från jag såg flera intressanta skyltar som utlovade hantverk, sevärdheter och glass så det verkar onekligen vara ett bra stopp på sommarsemestern.

Har man bråttom och bara vill göra ett snabbt återbesök så är det linbanan och delfinshowen som gäller. De är rätt snabbt avverkade – förutsatt att det inte är köer.

Den slog emot mig så fort jag tog ett steg ut på trappan och tittade ut över raderna av parkerade flygplan: den fuktiga hettan. Jag blir lika chockad varje gång trots att jag varit här hur många somrar som helst. Det är på något sätt alltid lättare att anlända i maj-juni och sakta vänja sig vid värmen. Efter ett par veckor brukar jag acklimatisera mig. Något år när jag var här länge tyckte jag att 23-24 grader var svalt jeansväder.

I år har jag inte ens packat med några jeans för så länge har jag inte tänkt vara här. Jag har förvisso inte köpt någon biljett hem ännu utan ska vara här tills jag skrivit klart Mitt Provence eller ska åka till Berlin, vilket som nu inträffar först. Det vore inte helt fel om jag hann en bit på Strövtåg runt Antibes också, samt fick till årets till-snyggning av Tomatsallad – den jag brukar göra runt årsskiftet men som fastnade i teknikstrul. Och om jag nu inte får till det så kanske jag åtminstone kan peta ihop ett eller annat blogginlägg, nu när bloggen upplever en renässans. Jag har inte haft så här många läsare på länge. Google analytics avslöjar förvisso att besöksinvasionen bara läser äldre blogginlägg men ändå. Hej hej på er som råkar läsa detta!

Flygbuss, Hasselbach och Cottard

Dagens statusrapport från Antibes är att jag tog flygbussen hit. Jag är förvisso numera övertygad om att tåget är ett billigare och bättre sätt att ta sig till och från flygplatsen men släpade på en tung väska med böcker. €11 är årets pris på flygbussen nr 250, den stiger med €0.50 varje år.

Anlände till Antibes busstation som jag fortfarande upplever som ny efter åratal av grävande.

Jag var både kaffesugen och hungrig så jag tänkte mig en tur till familjebageriet Hasselbach som var min absoluta favorit medan de fortfarande hade filialen i stan igång (den ersattes med Pelé). Men de har slagit igen :-(.

Jag rullade då iväg med min väska och satsade på fin-fika på dyra Cottard. Ha! De hade semesterstängt.

Dagen gjorde sedan en uppryckning med ett glas rosé på Relais du Postillion. €5 kostade det rymliga glaset.

PS! När jag jämför dagens temperatur med tidigare blogginlägg så inser jag att det inte ens är särskilt hett ännu. Det kan bli 5-10 grader till innan sommaren är över. Lika bra att jag försöker vänja mig snabbt alltså.

Vill man se sina svenska favoritserier på svt play utomlands behöver man en tjänst som byter ut ens utländska IP-adress till en svensk dito. De kallas för anonymiseringstjänster och kan även användas i Sverige om man vill minska ner de digitala spåren man lämnar efter sig. Eller vill se på andra länders motsvarighet till svt play genom att byta ut sin svenska IP-adress mot en brittisk, amerikansk eller annat valfritt land.

Månadsabonnemang

Tjänsterna kostar 30-100 spänn i månaden och de flesta företag verkar räkna med att kunderna är paranoida typer som vill ha deras tjänst för evigt för det är lättare att skicka en människa till månen än att avbeställa abonnemanget. Se själv instruktionerna till höger från Anonine.

Jag blir särskilt sur när det ser ut som att man beställer en månads tjänst men i verkligheten är det ett månadsabonnemang som kräver att man aktivt avbeställer det.

Man kan tycka att det är skitsummor och att det inte gör något om det dras automatiskt från kontot även när man inte använder det men det är först och främst en principfråga för mig. Plus att jag rutinmässigt undviker att dra på mig fasta kostnader oavsett storlek. Som frilansande författare/skribent/diversearbetare skyr jag fasta kostnader som pesten. Ett tu tre är det en bok som inte säljer som man räknat med eller någon stor uppdragsgivare som behöver dra ner och då vill man använda sina stackars sparpengar till mat, inte till onödiga småutgifter.

Förr använde jag Anonine

Jag använde i flera år Anonine men tycker att det blir svårare för varje år. Det är inte bara det att jag får ett abonnemang när jag verkligen letar efter möjligheten att beställa en månad i taget, det är åtminstone tydligare i år än förra året när jag var helt övertygad om att jag kryssade i att jag bara skulle ha en månad och blev skitförbannad när jag fick mejl om att pengar dragits för nästa period, utan mer på att jag bara med svårighet får det att fungera.

Jag är inte ensam om detta bekymmer. Kocken har också abonnemang men det är år och dag sedan han fick det att fungera. Han tror det beror på hans dator. Jag är inte övertygad. Förr var det hur lätt som helst. Det var bara att ange servernamn, lösenord och användarnamn och ”ringa upp”. Nu ska det laddas ner ett eller annat protokoll och appar. Jag är allergiskt mot alla som vill att jag ska ladda ner en app när det går lika bra med en webbsajt, eller specialprogramvaror när jag bara behöver få serverinställningarna. Efter att ha surfat runt på Anonines hjälpsidor i en timme gav jag upp och skickade en fråga till support. I väntan på svar tog jag och letade efter andra företag.

Exempel på leverantörer

Anonine har jag redan nämnt. De rekommenderade jag varmt förr men är mer tveksam till nuförtiden.

Blev kund hos Hide My Ass. I ungefär en halvtimme. De vill också att man laddar ner något. Går man till avancerade inställningar får man bara alternativet att ladda ner äldre versioner.

Fick tips om TunnelBear. De har en snyggare webbsajt än Hide My Ass och kallar sin variant för tillägg till webbläsare. Tack men nej tack.

Golden Frog och dold.se rekommenderas av medlemmar i FB-gruppen Svenskar på franska Rivieran. Golden frogs webbsajt ser ut ungefär som Hide My Ass och gör mig en smula trött. Jag orkar inte vada genom fler röriga webbsajter nu.

Ett snabbt besök på dold.se ser hoppfullt ut. Det är klart positivt när FAQ-sidan innehåller rubriker som Hur förlänger man abonnemanget? istället för Hur f-n säger man upp det? Av döma av mitt enminuters besök på FAQ-sida kan jag välja mellan 1, 3 och 12 månaders abonnemang. Lägg till att jag under samma tidsrymd hittade deras installationsmanual som ser precis ut som jag vill att den ska se ut. Det vill säga den matchar hur det ser ut på min dator. Nu har jag inte provat den (ännu) men denna tjänst ser absolut bäst ut av de jag spanat på. Möjligen är det en smula driftsäkrare med ett större företag som har fler servrar och fiffigt att skaffa en tjänst där man kan byta till valfritt lands IP-adress men men.

Jag kanske ska ompröva mitt beslut (fattat halvvägs genom denna dag) att skippa teve helt i sommar och ge dold.se en chans? Jag har förvisso flera böcker att skriva och tusentals bilder att sortera – förutom att ta några tusen till (som nedanstående från dagens morgonpromenad till marknden) men ibland vill man ha en paus.

Om ett par timmar drar EM-finalen i fotboll igång mellan värdnationen Frankrike och Portugal. Den spelas i Paris men jag gissar att det redan är fullt drag på gatorna i de flesta franska orter.

Igår var jag i Nice som varit en av spelorterna i årets fotbolls-EM. Halva staden var draperad i UEFA Euro2016-banderoller. Eftersom det inte var matchdag var fan zone på Place Masséna tämligen ödsligt. De enda som var där köpte biljetter till jazzfestivalen som i år fått flytta på sig på grund av fotbollen. Undrar om de ens plockar ner staketet mellan evenemangen eller om de bara byter banderoller? Ut med storbildsskärmar och in med ljud- och ljusanläggningar.

På andra sidan det svart-vita torget var de populära fontänerna i Promenade du Paillon avstängda. Vet ej om det är pga något som ska byggas eller om det är som förberedelse inför EM-finalen. Det har ju varit rätt stökigt av och till i samband med matcherna. Olika sätt att dra ner på alkoholkonsumtionen har testats, som att stänga alla barer vid en viss tid. Varför spelar de inte matcherna lite tidigare undrar jag istället? Att börja klockan 21 är sent.

Efter semifinalsvinsten i torsdags var det praktiskt taget upplopp på en gata i gamla stan i Nice och i Antibes var det brända motorcyklar på stranden och buskörning klockan 05 på fredagsmorgonen. Detta urval baseras på ögonvittnesskildringar från olika vänner. Själv sov jag gott över alltihop. Somnade innan matchen ens börjat, jag som faktiskt försökt att följa fotbolls-EM i år.

Jag har ännu inte riktigt bestämt mig om jag ska gå en sväng nere på pubgatan här i Antibes och titta på människor som ser på finalen eller ej. Jag är lite trött efter gårdagens expedition till Nice som blev både mer äventyrlig och betydligt senare än planerat.

Samtidigt tror jag att det kommer att vara ett häftigt party när spelarna springer ut på planen. På gator där pubar och restauranger ligger tätt, som Rue de la Prefecture i Nice, kommer folk att förbrödras, både de med sittplats på puben och de som har ståplats på gatan. Det är mycket folk ute på kvällarna ändå så här års och det blir nog ännu fler när alla förenas i att heja på Les Bleus.

Bilderna i inlägget är tagna igår i Nice och föreställer i tur och ordning centralstationen, fan zone på Place Masséna, jag i egen hög person på Cours Saleya och så till sist Place Masséna igen när jag var på väg till sista bussen hem.

»Åh Nice, åh Nice…  är du ok Kristina?« Det var en av flera frågor som mötte mig när jag vaknade tidigt imorse och tittade på mobilen. Jag klickade raskt in på en nyhetssida och därefter har jag suttit klistrad.

Jag har varit ute och provianterat lite snabbt ett par gånger. Under morgonpromenaden till bageriet ringde Eskil Fagerström för Sydsvenskans räkning. Jag gav en del bakgrundsinfo som att Promenade des Anglais är ett andra vardagsrum för många Nicebor och att nationaldagen är en folkfest, en helgdag som verkligen firas. Jag har senare läst uppgifter om att 30 000 personer befanns sig på strandpromenaden i Nice igår kväll för att se de traditionsenliga fyrverkerierna (som äger rumt 13:de, 14:de respektive 15:de juli på olika orter, det i Antibes den 13:de blåste dock bort och det 15:de i Marseille är inställt).

Det kändes en smula absurt att stå i det idylliska solskenet i Antibes och se bort mot Nice på andra sidan bukten och tänka på hur snabbt en folkfest kan förvandlas till blodbad av en man i en lastbil. Hundratals människor mejades ner, i dagsläget är dödssiffran 84 men 52 personer svävar mellan liv och död på sjukhus. Detta kan vara det värsta terrordådet i Frankrikes historia. Det är också en typ av attentat som är oerhört svårt att skydda sig emot.

När jag kom hem hittade jag horder med frågor om jag var ok. Då hade jag ändå innan jag gick ut postat i (princip) samtliga sociala medier där jag har ett konto att jag var ok, att jag hade sovit över hela attacken. Men det var visst bara på Instagram som det meddelandet gick fram, på Facebook krävs det att 50 personer gillar ett inlägg för att det ska visas i flödet för övriga.

På nästa provianteringsrunda gick jag förbi monumentet för martyrerna under andra världskriget och där hade flaggan sorgband. Tre dagars landssorg är utlyst i Frankrike. Sorgbandet var det enda synliga tecknet på den stora attacken som skett bara några mil från Antibes. Men det finns andra saker. Delar av Jazzfestivalen i Juan les Pins har ställts in och en del barnaktiviteter är också inställda (fattade inte exakt vad). I Nice däremot har allt utom Monoprix och Foot Locker varit stängt, strandpromenaden är avspärrad och folk lägger ner blommor.

Jag har suttit och läst nyheter på tre språk (mer eller mindre obehindrat) hela dagen och delat en del praktiska saker på Mitt Nice Facebook-sida. Exempelvis tipsat om att använda Facebooks funktion för Safty check för att ange för sina vänner att man är i säkerhet samt spridit infon att de stora teleoperatörerna tagit bort kostnad för att ringa och sms:a från Frankrike samt datatrafikavgiften. Detta gäller till kl 23 ikväll.

Efter en dag med att läsa gräsliga nyheter har jag bestämt mig för att försöka återgå till normal verksamhet imorgon. Vilket innebär att jag ska göra ett nytt försök på den där resan till Marseille som jag hade planerat att göra imorse. Visst känns det kymigt att ut och röra sig i de stora städerna men att stanna hemma skulle vara att ge efter för terrorns syfte: att sprida skräck och begränsa människor.

PS! Den övre bilden från strandpromenaden i Nice tog jag i lördags.

Handelskolonin Antipolis (Antibes) grundades några hundra år före Kristus av greker (fenicier) från Massalia (Marseille). Namnet Antipolis betyder staden mitt emot och en vanlig tolkning är att Antibes är staden mitt emot Νίκαια (Nice). Andra hävdar att det är fel då Antipolis enligt dem är av äldre datum än Νίκαια.

Hur som helst så ligger Antibes och Nice mitt emot varandra i en bukt. På kvällarna kan man vid klart väder se ljusen från Nice väl. Det ser ofta ut som om det regnar i Nice när det är uppehåll i Antibes, men jag tror att det är en synvilla som beror på att bergen ligger närmare kusten i Nice.

I många år var Antibes och Nice gränsstäder det vill säga de var på var sin sida om gränsen mellan två länder. Antibes tillhörde Provence eller Frankrike medan Nice hade lite alla möjliga bindningar i den där röran som rådde före Italiens grundande. Lagom tills Italien blev Italien blev Nice franskt. Då blev den stora försvarsborgen Fort Carré i östra delen av Antibes plötsligt en smula onödig. Det användes dock i många år efteråt. Bland annat har Napoleon suttit fången där. Inte när han var avsatt kejsare utan långt tidigare när han var en ung officer i början av sin karriär. Hade han inte varit så lovande hade han nog mist huvudet i en av de utrensningar som skedde när olika fraktioner av revolutionärer kämpade om makten.

Ovanstående lilla historieutflykt har ingenting med något att göra. Jag bara kände för att skriva en rad. Och slutade min historiebeskrivning lägligt innan jag kom in på saracenerna, en benämning som används på muslimer rent generellt men även på en blandning av araber, turkar, berber och oidentifierade sjörövare. Saracenerna var framförallt i farten på sju-, åtta- och niohundratalen. De kontrollerade en hel del av kuststräckan och om jag inte minns helt fel var Antibes helt avfolkat under en period. Det medeltida Antibes var betydligt mindre rent geografiskt än den romerska på samma plats.

Dagens projekt är att återgå till normalt vardagsliv efter gårdagens chock med attentatet under nationaldagsfirandet i Nice. Det är förstås halvkul att idag läsa om polistillslag på olika adresser i Nice – det kan ju vara ett tecken på att lastbilsmördaren inte agerade ensam och att det är risk för fler attacker. Men skräck är terroristernas mål och därför ska jag göra som de flesta i Antibes, leva som vanligt. På marknaden var kommersen i full gång några minuter i åtta i morse. Jag fick med mig ost och två sorters tomater hem så nu är jag redo att öppna mina manus igen. Igår kändes det ganska meningslöst: vem bryr sig om en reseguide nu? Men idag tänker jag tvärtom att det är viktigare än någonsin att sprida kunskap och glädje. Dessutom fick jag igår den här feedbacken på Mitt Nice.

Jag har börjat från början i Nice-boken, och jag måste säga att du får med mycken intressant information i föredömligt kort beskrivning av något sevärt el. dylikt. Hoppas jag sagt det förut – men det kan gärna upprepas: jag tycker du skriver på ett underhållande sätt, och det är lätt att ta till sig.

Mina strandguider i Antibesområdet hör till Tomatsallads mest lästa inlägg så här års vilket motiverar att bygga på listan med en till strand på Juan les Pins-sidan. Jag skriver sandstrand i rubriken, vilket är en smula onödigt då i princip alla stränder i Antibes-les-Pins-området har den där typen av finkornigt underlag som är mjukt och lätt att gå på men som å andra sidan följer med hem i drivor i de välskakade handdukarna och mellan tårna. Men jag har fått frågan ibland och det är lika bra att vara tydlig.

Bakgrunden till att detta inläggs skrivs är ett mejl från Boel (som skriver vykort från Nice till familj och andra som vill läsa i bloggen Vårt franska kök). Några mejl senare och vi bestämde att mötas på stranden vid Port Gallice. Kul att prova en ny strand tänkte jag. När jag kom fram insåg jag att jag passerat stranden flera gånger fast aldrig på sommaren. Vintertid kan man promenera längs vattnet från Juan Les Pins genom Belles-Rives område och hamna på Plage Gallice, som då enbart är en besvärlig sträcka man ska ta sig igenom utan att få alltför mycket sand i skorna. I varje fall kan man gå den vägen om inte vågorna är för höga. Någonstans i ett av mina fotoarkiv har jag en bild på Kocken, hunden och vågor tagna här.

Obevakad strand med alla faciliteter

Dags att komma till väsentligheter. Plage Gallice ligger strax öster om Juan les Pins centrum mellan lyxhotellet Belles-Rives och småbåtshamnen Port Gallice. Stranden går att nå från båda dessa håll men är en doldis skyddad från vindar med pir på kortsidan och hög mur bakom ryggen. Piren är en del av småbåtshamnen och ett nöje är att titta på båtar som kommer och går. Det finns duschar i båda ändarna av stranden och i vanlig god ordning gott om soptunnor. Stranden är relativt rymlig men inte så stor att den har badvakt.

I hamnen Port Gallice finns en betalparkering med 500 platser. Om man parkerat bilen där så håller man sedan mot Juan les Pins och efter något som ser ut som ett varvsområde öppnar sig plötsligt ingången till stranden. Bredvid ingången ligger baren Le Bistingo som har toalett. Där kan man köpa öl, pinnglass, sallad, mackor eller pommes frites. Espressoindes 1.80.

Jag köpte mig en Magnum för €3.50 för jag lyckades med konststycket att skaffa mig skoskav på vägen till stranden. Vilket är något av en prestation för jag gick inte hela vägen hemifrån utan tog buss 2 upp till Eden-Roc på spetsen av Cap d’Antibes och gick den oerhört vackra vägen längs vattnet till stranden. Det tog en halvtimme.

Det jag gillade allra mest med Port Gallice var nog kvällssolen som glittrade magiskt vackert i vattnet. Och så var det roligt att prova en ny strand. Vattnet var inte så klart som på mindre stränder med Boels dotter Ingrid gjorde en del fynd under snorkling.

Marseille stoltserar med 300 soldagar per år och därmed är det tämligen skickligt att lyckas pricka in både dimma och regnstänk tycker jag. Men det har jag gjort den här veckan. Jag har varit i Marseille i jakt på bilder med blå himmel till Mitt Provence. Det gick ungefär lika bra som i våras när jag letade blå himmel runt Gorge du Verdon.

Förutom fotograferandet har jag också travat upp och ner i trappor, testat glass och restauranger. Mest av allt har jag vandrat runt MuCEM-området som verkligen är läckert. Det är extra kul att jämföra hur det ser ut nu med mina bilder från ett besök 2012 under byggtiden. MuCEM är värt ett besök tycker jag.

Jag kom hem sent igår och är rätt sliten men det kanske dyker upp ett inlägg om Marseille vad det lider. Ska börja med att ladda in alla bilder från minneskortet. Tills dess kastar jag upp två från Instagram så länge. De är ett roligt par för de är tagna mitt emot varandra. De är också rejält processade med allehanda filter för i verkligheten var inte himlen sådär blå.

Närbild på gårdagens mysko väderfenomen: #dimma som började precis i hamnen. Klarblå himmel inne på land och allt utanför insvept i en låg dimma. #fortsaintjean #Marseille #MittProvence #MuCEM #torn

A photo posted by Kristina Svensson (@kristinahsvensson) on Jul 19, 2016 at 6:36am PDT

Nytt försök fota #Marseille med blå himmel. Det går faktiskt ännu sämre än häromdagen. I original är den här bilden nästan vit men med sju miljarder filter så ser den färggladare ut. Det utlovade regnet har nämligen bara blivit någon ynka droppa ännu vilket är dumt då himlen alltid är som blåast efter regn. #fortsaintjean #MittProvence #MuCEM #Provence #fotoproblem

A photo posted by Kristina Svensson (@kristinahsvensson) on Jul 22, 2016 at 4:00am PDT

Eleganta Aix med sina lummiga torg, porlande fontäner och myriader av uteserveringar var lika inbjudande denna vecka som jag mindes. Eller möjligen ännu finare för denna gång kom jag med tåg och slapp bekymret med att göra av en bil. Mitt förra besök i Aix involverade vända-stor-Volvo-på-liten-uteservering efter att vi följt en skylt mot ett parkeringsgarage, missat själva garaget och istället hamnat mitt i gamla Aix myller av smala gränder. Även i januari var det massor av fotgängare och blodtrycket steg innan vi trasslat oss därifrån.

Tåg är klart enklare att parkera. Dessutom kom jag med lokaltåget till den centrala tågstationen som ligger några meter från centrum, inte till stora TGV-stationen som ligger halvvägs till Marseilles flygplats (en underdrift, TGV-stationen ligger faktiskt närmare flygplatsen än centrala Aix). Att sedan tåget hem var 2,5 timmar försenat, saknade luftkonditionering och förvandlade min hjärna till en urlakad tvättsvamp är en helt annan historia.

Aix var huvudstad i Provence

Aix en Provence har ett förflutet som huvudstad i Provence. Kung René höll hov här, odlade vin, målade, skrev dikter och stödde konsten. En av de målare som fick beställningar var Nicolas Froment. På min agenda för Aix-besöket var att leta upp en nyrestaurerad triptyk som Froment målade på 1400-talet. Huvudpartiet på det tredelade altarskåpet föreställer Moses med den brinnande busken – med ett gästframträdande av Madonnan med Jesusbarnet sittande i busken. På sidopanelerna knäböjer Kung René på ena sidan och hans gemål drottningen på den andra. Jag hittade målningen precis där den skulle vara, i katedralen i övre delen av gamla stan och tycker att den var värd att leta upp.

Det var den andra avbildningen av René jag har såg i Aix. Den första var statyn i ena änden av Cours Mirabeu. På den står han med en klase muskatdruvor i ena handen. René lär ha varit den som införde dessa till Provence. En del vill även tillskriva René uppkomsten av calisson som skulle ha skapats till ett av hans bröllop. Calisson är en rombisk glaserad konfekt gjord på mandel och kanderade meloner. De är Aix signaturkonfekt och säljs överallt i snygga presentförpackningar. En av dem är märkt Roy René.

Research till Mitt Provence

Orsaken till veckans resa är arbetet med reseguiden Mitt Provence. Jag behövde fräscha upp mitt minne, testa matställen och utöka fotoarkivet. Det lustiga är att när jag kommer hem och bläddrar i mina bilder så är det nästan samma motiv som fastnat på minneskortet. Det är typiska företeelser i Aix, nämligen fontäner, Cours Mirabeau och marknaden. Det är därför jag plockat just dessa tre motiv till detta inlägg.

Mirabeau ingen toppenkille att vara gift med

Den platankantade paradgatan Cours Mirabeau är byggd där det tidigare var medeltida murar och jag gissar att den är döpt efter en välkänd fransk greve och revolutionspolitiker. Hans privatliv var milt sagt färgstarkt, för att inte säga kantat av skandaler. Enligt vad jag har läst så skaffade han sig en ung, vacker och rik hustru genom att helt fräckt parkera sin vagn en hel natt utanför hennes föräldrarhem, som låg på en parallellgata till dagens Cours Mirabeau. Varken brud eller svärfadern var glada över det nödvändiga bröllopet. Svärfadern gav igen genom att ge paret ett snålare underhåll än Mirabeau tänkt sig. Det stoppade inte Mirabeau från att spendera och han drog på sig sådana skulder att han hamnade i finkan. Bland annat var han kronans gäst på Château If utanför Marseille ett tag.

Varma källor lockade romarna

Det finns många fontäner i Aix vilket är passande då staden grundades av romarna som Aquae Sextiae vid varma källor. Den fontän som verkar fastna oftast för min del står på Place d’Albertas. Den är av betydligt nyare datum. 1912 närmare bestämt. Fontäner verkar ha övertagit förstaplatsen på mitt minneskort från marknader. Den som gillar marknader har sysselsättning i Aix. Det finns minst en marknad varje dag, med lite olika inriktning och placering. Den dagliga matmarknaden på Place Richelme är min favorit.

Det var tre bilder och några ord om Aix. Jag ska nu återgå till manuset som för närvarande mäter 128 000 tecken av varierande kvalitet.

De är inget franskt pâtisserie med tjusiga bakverk i regnbågens alla färger – vilket var vad jag egentligen hade tänkt mig den dagen. Lucky Break i Antibes är en Coffee Shop som serverar Amerikainspirerade coockies och brownies. Både jag och min amerikanska väninna som var där och provsmakade (samt fortsatte vår årliga diskussion om Antibes historia) var dock överens om att den franska versionen av brownies inte riktigt är som den amerikanska. Eller svenska för den delen.

Det är nu det enda negativa jag kan säga om Lucky Break som är ett trevligt tillskott till Antibes caféutbud. Kaffet var ett av de bättre jag druckit. Wifi:t var lätt att hitta och lösenordet väl skyltat i butiken. Detta är ingen självklarhet kan jag meddela. Häromveckan fick jag i Nice en handskriven lapp med originallösenordet, det vill säga en meningslös kod med sjuttioelva bokstäver och siffror. Kort sagt är Lucky Break ett ställe man gärna går till och gärna stannar ett tag på.

Många nya caféer i år i Antibes

Lucky Break ligger bra till på Rue Abernon strax nedanför marknaden. På den gatan har det dykt upp en hel del nya ställen. Bredvid Lucky Break ligger Drinkers Club som varit där ett tag, sedan har en restaurang blivit Le Café Brun, som jag ännu inte testat. Mitt emot ligger Happy Face och Le Goût Thé. En av dem drack jag kaffe på häromveckan men jag kommer inte ihåg var det kaffet placerade sig på skalan. Antagligen inte alltför minnesvärt varken åt kaffesump eller ljuvligt-hållet.

Ytterligare en bit längre ner har lokalen där Heidi hade sin bokhandel blivit vinbar. Den ska vara bra har jag hört och ett besök står på min att göra lista.

Förutom gott kaffe har de tydligen tre Pokémon på Lucky Break.

Edit: Har rättat min okunskap om Pokémon :-).

En av mina (och många andras) favoritrestaurang i Nice, Bistrot d’Antoine, har fått en lillasyster. Eller snarare flera för ägarna till Bistrot d’Antoine driver numera fyra restauranger. En av dem är Peixes, som är specialiserad på fisk, särskilt ceviche. Den ligger på 2 Rue de l’Opéra, det vill säga mitt emellan Apollostatyn på Place Masséna och det höga rostiga-pinn-monumentet på promenaden. Perfekt placerat med andra ord för den som är i Nice på semester.

Både meny och inredning praktiskt taget skriker åt en att göra ett stopp när man går förbi. Oturligt nog promenerade jag förbi när de hade stängt. Annars gör de sitt bästa för att underlätta för folk, de har öppet nonstop 11-23 tisdag till lördag året om. Ingen bordsbokning utan finns det bord är man välkommen att sätta sig ner.

Maria Under Westerberg som bor runt hörnet om Peixes har varit där och rapporterar att maten var lika god som inredning och meny lovade. Hon berättar att namnet Peixes är portugisiska efter ägarens ursprung. Hon rapporterar följande:

Några kalla förrätter, laxtartaren to die for, ceviche i olika varianter den ena mer smakrik än den andra, plus några varma. Jag tog rökt havskatt (loup de mer) med späda lättrostade primörer och endivecreme som kom in med glaskupa och allt. Dofterna när de lyfte på kupan är klart beroendeframkallande. För att inte tala om desserterna. Både fruktsalladen med små maränger, mandaringrädde och en cassis och earlgrey-granité liksom brownies med hasselnötscreme och chokladsmulor skulle jag lätt kunna äta varje dag. Vår favoritkypare Will himlande själv mest med ögonen åt mandelkakan (financier) med något annat utsökt till. Den får bli nästa gång.

Den beskrivningen får mig att vilja kasta mig på nästa buss till Nice.

Matbilden och bilden på favoritkypare Will är tagna av Maria Unde Westerberg.

En av de mest omtalade sevärdheterna i hela Provence är de smala vikarna i de vita tvärbranta kritklipporna mellan Cassis och Marseille. Denna gång är jag och alla turistguider helt överens; Calanquerna måste upplevas!

Citatet är hämtat ur en av de första versionerna av boken Strövtåg runt Antibes (ännu ej utgiven). Jag skrev ovanstående för fem-sex år sedan när jag var en smula less på att alla reseguider, turistbroschyrer och webbsajter är så över-positiva att ordet fantastiskt blir utslitet. Nu är det så fiffigt att det numera är jag som skriver facit (känslan!). Eller åtminstone skriver jag en reseguide, Mitt Provence, som jag hoppas kommer att bli väl spridd och använd (publiceras våren 2017). I Mitt Provence kan jag se till att ordet fantastiskt används på rätt ställe. Och för les calanques måste ordet användas. Gärna i versaler.

Massif des Calanques

För att börja från början. En calanque är en smal havsvik i branta klippor om består av kalksten, krita, dolomit eller liknande. Utseendemässigt är calanquerna släkt med fjordar men eftersom ordet fjord är reserverat för vikar som orsakats av glacial erosion behöver vi lära oss ordet calanque. Ordet kommer från det occitanska ordet calanca.

Det finns calanquer på fler ställen men de kända är Massif des Calanques. Det är en nationalpark mellan storstaden Marseille och den charmiga fd-fiskelägret-och-numera-turistmagneten Cassis. Det är ett torrt område som sommartid delvis är avstängt på grund av brandrisken. Det genomkorsas av vandringsleder. Exempelvis går den långa GR51 längs hela sträckan.

Vandra, paddla, bada eller åk båt i calanquerna

Första gången jag var i calanquerna vandrade vi till den kända calanquen En-Vau.  Jag minns att det var en magisk upplevelse att stå högst upp på en klippa och och titta ner i den smala viken. Vandra är fortfarande mitt favoritsätt att uppleva området, höst och vår. Sommartid är det förutom brandrisk-begränsningar för hett att vandra i kuperad terräng.

Det är både svalare och enklare att uppleva dem från vattensidan, något jag gjorde häromdagen tillsammans med Maria Unde Westerberg. Jag ville fräscha upp mitt minne och utöka mitt fotoarkiv till mina bokprojekt. Förra besöket i calanquerna var med mitt förr-förra kamerahus och nästan alla bilder togs i motljus. Denna gång hade jag samma objektiv men nyare kamerahus och solen från en enklare vinkel.

Båtturer från Marseille och Cassis

Det går båtturer från både Marseille och Cassis. Vi valde att åka från Marseille för jag räknade med att det skulle vara lättare att parkera en bil där än i Cassis, har usla erfarenheter av att leta parkeringsplats inom gångavstånd från Cassis. I Marseille däremot var det plättlätt, jag hade sett ut parkeringsgaraget vid Hôtel du Ville som lämpligt och vi hamnade rakt på det. För att vara i Frankrike var det riktigt rymligt.

Vi valde den långa båtturen från Marseille som går hela vägen till Cassis. Det betyder att vi fick se calanquerna i ordningen breda till smala vilket kändes fiffigt. Dessutom fick jag se Marseille från havssidan utan dimma (vilket det var häromveckan när jag åkte till Château If). Turen kostade €29 per person och tog drygt tre timmar. Det var trevliga och vilsamma timmar. En perfekt avkoppling dagen efter ett korrläsnings-maraton. (En helt annan bok, 10 misstag författare gör, som jag skrivit ihop med Kim M Kimselius och Lennart Guldbrandsson).

Avrundar med ett till citat ur Strövtåg runt Antibes.

Utsikten är hänförande och det är lätt att föreställa sig att området varit populärt i tusentals år. I Cosquer-grottan finns grottmålningar gjorda i två omgångar för nitton respektive tjugosjutusen år sedan. Ingången ligger idag, på grund av ändrade havsnivåer, trettiosju meter under vattenytan. Den är idag blockerad för att förhindra vandalisering och olyckor. Grottans existens blev känd efter att tre dykare förolyckats i den.

PS! Jag tror vi stryker ”kan vara” i rubriken och byter det till ”är”: Calanquerna mellan Marseille och Cassis är Provence vackraste område. Någon däremot?

Efter attentatet den 14 juli i Nice är alla lite skärrade och så fort det är mer än ett blåljus så är frågan: har terroristerna slagit till här nu? Vanliga samtalsämnen är ”vågar du åka tåg, vistas i folksamlingar, leva som vanligt?” Samtidigt börjar det bli vardagsmat att på tåg, strandpromenader och i stadskärnor se patruller med olika typer av säkerhetsvakter och fullt beväpnade militärer. Allt har återvänt till vardagen.

Hotell och restauranger rapporterar visserligen om minskad beläggning och en del skyller det på attentatet. Det kan förvisso ligga något i det, men jag tror att minskningen i antalet besökare åtminstone delvis hänger ihop med fotbolls-EM. Många fransmän tog helt enkelt tidig semester i år för att följa fotbolls-EM på hemmaplan, antingen på plats eller via teve. Nice hade exempelvis en rejäl ökning av svenska besökare i juni.

Olycka i Antibes

Vad händer i Antibes, läser om explosion?

I torsdags kväll fick jag sms:t ovan från en orolig vän. Jag kunde snabbt lugna henne med att det visade sig bara vara en olycka. Men lite tidigare på dagen när jag skulle till mataffären la jag märke till avspärrningarna och att polisen stod i flera gathörn och dirigerade trafik.

Vad som gjorde poliserna extra nervösa var att explosionen, som skedde i ett garage, bara var något kvarter från polisstationen.

Kraftiga vindar i fredags

Dagen efter var det dags igen för en större utryckning med blåljus. De fräste förbi när jag och en kompis skulle dricka eftermiddagskaffe på Place du Gaulle (på Square Syd – ej prisvärt). Jag var dock kolugn och sa cyniskt att det är nog ”bara” någon som drunknat. Ordet ”bara” i relation till att någon skjutit vilt omkring sig, kört en lastbil in i en folkmassa eller skurit halsen av en präst alltså.

Min gissning baserades på de vindbyar som drog in precis när vi skulle gå till caféet. Jag fick hålla i både hatt och tröja för hatten var på väg av och tröjan blåste upp så att halva bh:n skymtade. Har aldrig varit med om liknande byar, vinden var inte bara stark, den snurrade.

På kvällen upptäckte vi att orsaken till pådraget var en segelbåt som gått på grund och sjunkit precis utanför parken Albert I. Det var fullt med vrakdelar i vattnet. Tydligen hade ankaret lossnat i den starka vinden och båten drivit hjälplöst in mot land. Även det närbelägna vattensportcentret verkade ha drabbats. När jag tog dessa bilder höll de på och bar trasigt bråte.

Hade jag haft lite koll hade jag kanske noterat att röd flagg det vill säga badförbud var utfärdat för alla stränder den eftermiddagen på grund av förväntade starka vindar. Men det hade jag missat, jag satt med näsan i ett bokmanus.

Beröm är alltid roligt att få men ibland kan det komma preeeeciiiis i rätt tid. Som igår när jag kom hemvacklande efter en lång och äventyrlig researchresa (att resa för att göra research har få likheter med att resa som semester). Då hittade jag detta i inkorgen.

Hej Kristina!
Jag och sambon är precis hemkomna från en vecka i Nice och vi skulle verkligen vilja tacka dig för Mitt Nice-boken! Vi hyrde lägenhet av bekanta på rue Arson och fann lyckligtvis din bok där. Jag älskar tips och brukar försöka samla på mig från alla håll inför resor men hade inte så mycket sånt själv denna gång plus att terrordådet förra månaden tyvärr tagit udden av reseglädjen. Men när vi lusläst din bok och både ätit bästa glassen på Arlequin, valt Chagall framför Matisse samt gått i dina fotspår i Ventimiglia och Antibes bland mycket annat så är vi jättetacksamma för denna vecka. Lycka till med din nya bok!

Soliga hälsningar Lena & Andreas

Stort tack Lena och Andreas för att ni tog er tid att skriva en rad. Skönt att höra att er semester blev lyckad och att ni kunde njuta av resan trots det som hände i Nice 14 juli. Det är svårt att skaka av sig sådana bilder på näthinnan, men om vi inte gör det så vinner terroristerna. Bra att min bok kunde komma till nytta i detta ändamål.

Nu blir jag sugen på chokladglass från Arlequin. Fast jag har faktiskt hittat ett till favoritglassställe där de gör en fantastisk hallonsorbet med ett uns timjan. Det ligger i Avignon på torget bakom parken som är bakom turistbyrån (ska leta upp namnet ur mina anteckningar när jag vilat upp mig lite). Så har ni inga andra semesterplaner för nästa år så kan jag rekommendera sorbetätning i Avignon med nästa guidebok :-).

Första veckan med Canon 6D var en chock. Jag bytte från Canon 60D till Canon 6D förra sommaren och det nya kamerahuset fullkomligt käkade batteri. Jag var van vid att ett batteri räckte för de flesta resor och brukade bara packa med mig laddaren på månadslånga turer. Det fick jag snabbt vänja mig vid att göra igen, eller stänga av GPS:n som visade sig vara batteritjuven.

Trots GPS:ns glupskhet har jag satt på den vid varje fotoutflykt under det gångna året i tanken att det nog kan vara bra att ha den på. För det är inte alltid (snarare aldrig de senaste åren) som jag hunnit med att tagga bilderna med plats när jag kommit hem från en utflykt och det kan vara tufft efteråt att komma ihåg var de tagits. Vissa bilder är lätta. Är Påvepalatet med i bild är den nog från Avignon och syns Negrescos rosa kupol är stranden i Nice. Men sedan finns det slingrande gränder, vackra utsikter och pittoreska stränder som är svårare att identifiera. Det spelar inte så stor roll för vanliga semesterbilder men är värre för mig som ska ansvara för andras semestrar. Tänk om jag rör ihop ställen och skickar folk till fel plats!

GPS räddar bokprojekt

Precis hur bra GPS-funktionen är har jag inte fattat förrän idag. Jag har nämligen kommit till kapitlet Luberon i arbetet med reseguiden Mitt Provence. Luberon är ett av de områden som jag reste runt och gjorde research till i mars. Min ambition var givetvis att skriva texterna direkt medan intrycken var färska och inte vänta ett halvår. Det är faktiskt hur kass som helst att vänta ett halvår. Försök själv skriva en text om en väg eller restaurang du var på i vintras. Hur luktade det? Vad stod på menyn? Vilken färg hade handdukarna på toaletten? Vänster eller höger i korsningen? Vilket håll ska man köra för bästa utsikten? Var smakade kaffet sump och var smakade det gott? Var är förresten kvittot så jag kan kolla priset? Hur lång tid tog det att köra mellan x och y? Upplevdes det som längre eller kortare? Finns det en mer naturskön väg?

Jag har visserligen stor hjälp av att Kocken ställde upp som chaufför. Det gjorde att jag kunde sitta och anteckna som en galning längs vägen och dessa bitvis kryptiska anteckningar är guld värda idag. Men det hade ändå varit oerhört mycket enklare att skriva kapitlen direkt. Jag vet det för jag har skrivit en reseguide förut. Då skrev jag allt i ett svep men jag kommer ihåg när förlaget ett halvår senare ville att jag skulle beskriva interiören i ett hus lite fylligare. Som tur var hade jag fotat både tak, väggar och golv och kunde därigenom fräscha upp minnet. Med denna erfarenhet i bagaget är det verkligen under all kritik att jag ändå inte prioriterade att skriva kapitlet om Luberon (eller de andra som jag gjorde research till i samma veva) i våras.

Jag visste att jag behövde tid för skrivarbete i mars-april och jag gjorde en del ansatser till att prioritera detta. Jag var exempelvis bjuden på en fotoresa till Berlin över påsk men tackade nej för att jag var tvungen att sitta hemma och jobba. Men jag var inte tillräckligt strikt och lät viktig skrivtid gå till spillo. Jag har verkligen svurit ve och förbannelse över mig själv. Hur kunde jag vara så dj-la elak mot mig själv? Att vårens stora tidstjuv dessutom var en stor energitjuv gör inte saken bättre.

Note to self: prioritera alltid det du måste göra först

Det hjälper inte att gräva ner sig och eftersom andra var inblandade riskerar jag att göra mig ännu mer impopulär än jag redan är i vissa kvarter genom att skriva om det. Men jag måste ändå skriva några rader för att verkligen inskärpa i mig själv att jag aldrig får sätta mig i den här sitsen igen. Därför skriver jag detta till mig själv.

Kom ihåg denna lördag när du återigen klev upp kl 05 för att under fortsatt tidspress kämpa med Mitt Provence. Skitstressad över att betaljobbet redan dragit igång för höstterminen. Stirrande på ark med halvskrivna meningar där du avbrutit en tankegång i våras. Undrat över vad du hade tänkt skriva. Och svurit över att om du bara hade varit smartare i våras hade du varit klar nu. Och kunnat ta en handduk och gå de fem minuterna ner till Plage Ponteil där du ännu inte satt din fot på hela sommaren.

Det var ditt eget val. Visst, det fanns nobla och fina skäl till att du inte lämnade tidstjuvprojektet tidigare. Du ville inte svika kollegor utan istället svek du dig själv. Men du hade inte alls behövt agera snäll flicka och plocka upp arbetsuppgifter som andra släppte. Du tycker att du var tydlig men eftersom du känner dig utnyttjad och ångrar tiden du la ner var du uppenbart inte tillräckligt tydlig. Det fanns många tillfällen att slå näven i bordet. Eller att lämna. Den som drabbades var du!

Det är du som inte haft tillstymmelse till semester i år. Fel, jag glömde bort den där eftermiddagen du var ledig. Men i övrigt. Jobb-jobb-jobb. Du skulle varit klar med Mitt Provence, om du hade prioriterat ditt manus och satt gränser.

Nog om detta. Jag har strävat iväg från ämnet. Det jag skulle dela med mig av var den stora glädjen och enorma lättnaden när jag till fullo insåg finessen med att GPS:n loggat platserna som bilderna tagits på. Jag valde kartläget i Lightroom och vips fick jag upp en karta med vägar, ortnamn och mina bilder. Jag kan överskådligt följa i mina egna fotspår!

Det här är extra praktiskt då mitt synopsis hela tiden har varit i kartform. Det är på en karta jag lagt upp och filat på strukturen på boken så det känns bekant. Varje kapitel i boken ska dessutom avslutas med en karta med ett förslag till dagsutflykt. Dessa är de svåraste med hela boken och de delar jag har sparat till sist. Vad sägs om att helt enkelt föreslå den tripp vi gjorde i Luberon som jag tyckte var så fin? Titta på bilderna i vyn ovan och använda dem för att beskriva vägen. Jag har en del bilder att titta på.

8172 bilder från Provence

Fotoarkivet från våren och sommarens researchresor innehåller 8172 bilder. Det är både för många och för få. Just nu önskar jag att bilderna hade varit ännu fler i de områden jag försöker att fräscha upp minnet över. Samtidigt är det så många att jag ännu inte orkat titta igenom alla och jag fasar lite för välja-ut-bilder-till-boken-fasen (då jag dessutom ska komplettera genom djupdykningar i gamla arkiv för jag saknar en del årstider från en del platser).

Jag har nu bläddrat igenom alla bilder och anteckningar från Luberon och väntar på att mitt undermedvetna ska bringa någon form av ordning i dessa så att jag kan skriva ner dem i manuet. Manuset har visserligen passerat den magiska 200 000-teckens gränsen som är det beställda omfånget, men det saknas en del delar som måste vara med. Istället är kapitlen Avignon och Marseille oproportionerligt stora.

Beklagar ett gnälligt blogginlägg. Jag är bara sååå trött och stressad just nu. Men ett färdigt manus är inom räckhåll. Och de kapitel jag rest och skrivit om i sommar är jag nöjd med. Det har inte synts här på Tomatsallad för jag har prioriterat manuset framför att blogga (klokt!) men jag har alltså harvat runt som en skottspole. Jag gissar att jag är SNCFs bästa kund. Jag har nog med material till en halv bok bara om mina tågresor.

Jag har kämpat hela sommaren för att bli klar. Tänkt att så fort jag petat ihop text, kartor och valt ut lite lämpliga bilder, då ska jag återgå till mitt vanliga sommarliv; morgonpromenad längs muren, handla mat på marknaden och ett dagligt eftermiddagsdopp. Samt återgå till att fila på Strövtåg runt Antibes som jag vet att många väntar på.

Strax. Jag ska bara fixa klart Mitt Provence först. Utgångspunkten: när jag kom hit var manuset typ halvklart (i råversion) och jag hade ett detaljerat synopsis i kartform för resten av boken. Som jämförelse skrev jag hela råversionen av Mitt Nice på en månad. Det är bara det att Provence är ett så vansinnigt mycket större område än vad Nice är på alla sätt och vis. Jag har exempelvis gjort nästan lika mycket research om Marseille som jag gjorde om Nice. Funderade ett tag på om inte Mitt Marseille var en mycket bättre titel på en bok, den skulle i varje fall vara betydligt enklare att skriva. Marseille är alltså en mycket större stad än Nice, men ingår som ett halvt kapitel i Mitt Provence (förvisso ett ganska tjockt kapitel men ändå).

Igår kväll insåg jag att jag inte kommer att bli klar med Mitt Provence innan jag måste återvända till Sverige (för att hinna packa om väskan inför möten i Berlin med betaljobbet). Det är ingen ko på isen för boken, deadline för manusinlämning är först om en månad så boken ska nog kunna komma ut enligt plan, om förlaget bara gillar mitt material. Något som är en smula nervöst. Denna gång har jag nämligen anpassat boken mer efter läsarna än efter förlagets mall…

Så boken kan mycket väl bli klar i tid. Å andra sidan vet jag hur kalendern ser ut framöver och därför hade det varit bra om jag hade varit klar med Mitt Provence i förra veckan ungefär.

Lavarenne-utställning i Antibes i sommar

För att i alla fall få någon morgonpromenad den här sommaren la jag undan datorn strax efter sex imorse och tog kameran i handen. Mitt mål var att dokumentera utställningen med Lavarenne-statyer som är i Antibes i sommar. Lavarenne är en favorit, jag har skrivit om hans utställning i Aix för några år sedan och jag har ett halvfärdigt blogginlägg någonstans om den spännande historien om hur han upptäcktes. Förresten finns det en bild av en av hans statyer i St Paul de Vence på sid 142-143 i Mitt Nice (första tryckningen).

Döm om min förvåning när det var någon form av köbildning för att fota den mest spektakulära statyn imorse. I soluppgång. Halv sju en söndagsmorgon. Jag ville inte trängas utan gick vidare till nästa. Bara för att upptäcka att den var bortplockad. Övriga verkar dock vara kvar men de var inte möjliga att komma nära vid den tidpunkten så jag tog rundan förbi bageriet och gick hem. Återvände inte till datorn utan har istället haft en ledig dag. Det vill säga jag har plockat larver från pelargonerna, rensat vattenlåset i duschen och sorterat sopor. Nästan så att jag ser fram emot att sätta igång och skriva kl 05 imorgon igen :-)).

Saknat soluppgångsbilder? Det beror på att detta är den första jag tagit i sommar! Här gick jag VARJE morgon förra året. I år har jag antingen suttit med näsan i datorn eller satt nytt personrekord till morgontåget till Provence. #Lavarenne #RuntAntibes #soluppgång

Ett foto publicerat av Kristina Svensson (@kristinahsvensson) Aug 20, 2016 kl. 10:29 PDT

Marché de la Buffa eller Buffahallen i Nice lever än. Den är lika nedgången som för två år sedan när jag besökte Marché de la Buffa första gången men tydligen inte längre rivningshotad. Det sägs att så länge handlare fortfarande håller öppet och har kunder så kommer marknaden ej att rivas. Jag anar att fransk civil olydnad varit framme igen dvs att handlarna helt enkelt vägrat att lämna.

Bilderna är tagna en lördag vid stängningsdags. Jag tyckte att det var förvånandsvärt många kunder med tanke på klockslaget och hur råddigt det ser ut. Å andra sidan är antagligen de allra flesta stamkunder och har vant sig vid förfallet för länge sedan.

När jag kom dit och det såg exakt ut som förra gången så kändes det lite fånigt att jag la så mycket tid på att fundera på om jag skulle ta med Buffa i reseguiden Mitt Nice eller ej. Tryckta böcker blir lätt inaktuella och jag trodde att risken var överhängande att hallen skulle vara borta långt innan boken var tryckt. Nu är vi inne på andra reviderade tryckningen och Buffahallen är minsann kvar.

Första gången jag stoppade in näsan i Buffahallen tvekade jag lite i entrén och tyckte att hela byggnaden var lite halvläskigt att gå in, men nu kände jag mig helt trygg när jag travade runt med min kamera. Föga anade jag att jag tio minuter senare skulle bli attackerad bakifrån. Men det var på en kyrkogård och en helt annan historia.

”Brandenburger Tor har du där och precis bredvid ligger Potsdamer Platz.” Jag kikade på kartan som min kollega höll fram och svarade. ”Toppen, det ligger ju precis runt hörnet. Jag tar en kort promenad och kikar lite på stan innan nästa möte.”

Alla som känner till Berlin förstår felet i konversationen ovan. Det finns inga korta promenader i Berlin. Det som ser nära ut på kartan är i själva verket en rejäl promenad. Feltänket uppstår på grund av att allt är byggt i extra large. Torgen är stora nog för att rymma en armé, stadsparken en smärre jaktmark och minsta gatstump en bred paradgata. Dessa kantas i sin tur av överdimensionerade byggnader i olika stilar, där många byggnader är yngre än de ser ut då de är återuppbyggda, antingen efter andra världskriget eller efter Berlinmurens fall.

Kombinationen breda gator och pampiga byggnader gör att det som ser ut som ett kvarter på kartan tar en halv evighet att gå. Åtminstone kändes det så när jag hade en tid att passa då jag smitit ut mellan två möten.

Om man hyser tvekan över vilka byggnader det är man bör se kan man kika i gatan. Jag hann i alla fall pricka av tv-tornet på Alexanderplatz, Brandenburger Tor och minneskyrkan som lämnats kvar i sitt bombade skick.

Kyrkan gick vi förbi på väg till KaDeWe och deras matavdelning. Wow! Där hade jag kunnat stanna en dag eller två. Nu blev det istället en förrätt för att vi skulle orka promenera vidare till middagen.

Berlin kändes extra stort jämfört med Provence

Jag tror att en del av överraskning att allt var så stort i Berlin berodde på att jag kom praktiskt taget direkt från provensalska smala gränder i behändiga byar. Överhuvudtaget var jag rätt vilse i pannkakan. Efter två månader i Frankrike satt bonjour, pardon och merci i ryggmärgen. De kom helt automatiskt och det var lögn att byta språk. Nästa språk i listan var dessutom svenska, vilket förvisso mötte en aning mer gensvar än franskan, men inte mycket. Engelskan var helt väck och tyska har jag aldrig kunnat.

Något annat jag aldrig får till är att ta selfies med kända byggnader. Här är halva Brandenburger Tor, själva symbolen för det återuppståndna hela Berlin. Det kanske mest kända minnet från det delade Berlin är Checkpoint Charlie. Dit hann jag aldrig denna gång men jag har varit där förr. För evigheter sedan. Så länge sedan att det hade varit intressant att jämföra då och nu-bilder.

Förutom skalan på stadsbilden och att fransk hövlighet bara mötte förvirrade blickar var den stora skillnaden för mig frånvaron av beväpnade soldater/poliser/gendarmer/andra vakter i vartenda gathörn. Syftet med mängden tungt beväpnade personer i städerna längs franska Rivieran är att ingjuta en känsla av säkerhet i befolkningen och turister, men efter att jag besökt Berlin är jag osäker på effekten. Jag kände mig betydligt tryggare i Berlin – tack vare frånvaron av synliga påminnelser om terrordåd.

Något annat som saknades var tiggarskarorna. De är inte särskilt vanliga i Frankrike heller, men är desto fler i Sverige. Det är tvärtom jämfört med när jag växte upp, då var tiggarna något som hörde till utlandsresor medan det nu är något man slipper så fort man lämnar Sveriges gränser.

Tyskland tog emot många flyktingar förra året men det var inte första gången. Vårt hotell låg nära det vackra torget Gendarmenmarkt som ramas in av två kupolförsedda byggnader, tyska respektive franska kyrkan. De byggdes av franska hugenotter som fick en fristad i Berlin. Kyrkorna blev precis som stora delar av stan förstörda under andra världskriget. Arbetet att återskapa staden pågår fortfarande eftersom den tillbringade 40 år som en delad stad och det tar tid att bygga ihop kollektivtrafiken. Förra gången jag var i Berlin var strax efter att muren öppnades och det var två helt olika världar. Det finns fortfarande en öst- respektive västkänsla i delar av stan men de enda spåren efter muren är skyltar i vägen.

Totalt sätt gav besöket i Berlin mersmak. Nu vill jag återvända dit och spendera mer tid med att utforska de olika delarna av Berlin i sakta mak. Gärna med en reseguide i handen. En som någon annan skrivit, kan jag lägga till. En av anledningarna till att det var så trevligt i Berlin kan vara att på kvällen var jag ledig. Vi gick bara och satte oss på en turistfälla som såg trevlig ut och beställde in en öl och en ljummen wurst. Jag behövde varken bry mig om att lusläsa menyn, fundera på hur jag skulle beskriva inredning eller mat i text utan att använda ord jag redan använt femton gånger, försöka knåpa ihop vettiga foton eller ens lägga namnet på restaurangen på minnet. Skön omväxling efter sommaren!

Det här är den frasigaste våfflan jag någonsin ätit. Eftersom jag har hunnit tugga igenom en och annan våffla under alla år som jag klampat runt på skidor av olika former utser jag den raskt till Sveriges frasigaste våffla. Det är förstås möjligt att det gömmer sig en extra frasig våffla i någon kaffestuga jag inte besökt, men den får vara bra frasig för att slå den här. Den var så fluffig och frasig att den liksom smälte i munnen i ett stort fras.

Iskallt vatten och stekhet gjutjärnslagg

Det är två trick för att få den frasig berättade Nina Nylander. Det första är att använda ett gammalt recept med hårdvispad grädde, iskallt vatten och precis lagom mycket mjöl. För mycket mjöl och våfflan blir stabbigt och för lite gör att det bara fräser till i järnet och så är grädden borta. Recept-delen låter inte alltför komplicerad att få till, allt som krävs är en massa experimenterande. En hungrig skara provätare som inte har något emot att prova våfflor dagligen i några veckor kan ju underlätta. Men den delen känns ändå som rätt rolig. Den svåra delen är att moderna elektriska våffeljärn är för svala. Det krävs ett gammaldags våffeljärn av gjutjärn för att få upp den rätta temperaturen.

Servering i Fornminnesparken i Funäsdalen

I brist på det rätta våffeljärnet kan man ju knata till Fornminnesparken i Funäsdalen och äta en färdig våffla. Detta alternativ kommer med många bonus: utsikten över Funäsdalssjön går inte av för hackor och kaffet är gott. Kaffet kan man dricka ur en modern mugg eller en klassisk kaffekopp. Jag valde kopp och drack i gengäld tretår ur den vackra kopparkitteln som Nina serverar kaffet ur.

Det enda kruxet är att serveringen tyvärr bara är öppen i några dagar till den här säsongen. Men det kommer förhoppningsvis fler tillfällen. Jag har tidigare skrivit om Midvinterkväll i Fornminnesparken.

Nina imponerar på näverlur

Näverlur är något jag tidigare bara sett som museiföremål och inte hade jag någon koll på hur stor variation av melodier det går att få ur något som ser så enkelt ut. Nina berättade att förr användes näverluren bland fäbodarna för att kommunicera över långa avstånd. Det fanns olika melodier för att berätta att rovdjur synts till eller för att kalla på hjälp. Man kunde även bröla i den för att skrämma bort rovdjur. Mer info om Nina Nylander och näverlur finns på Go’knulen.

En del tycker att jag flänger väldigt mycket. Jag kan hålla med. Det känns ofta som om jag bor i en kappsäck. En del resor är jobbrelaterade, en del har andra orsaker. Den här veckans resa handlade om att säga farväl och var helt enkelt nödvändig. I somras, bara några dagar efter att jag åkte till Frankrike för sommarens skrivpass, gick världens bästa fyrbening hastigt bort.

Det gick så fort att jag inte hade någon chans att komma hem och säga adjö. Mina sista ord till honom blev därför på Arlanda när jag sa ”Nu håller du dig vid liv tills jag kommer hem så vi kan ut och busa”. Han såg lite skeptisk ut och jag hade verkligen ingen lust att åka ifrån honom. Men jag hade tyvärr jobb att göra så jag tog min resväska och rullade iväg mot incheckningen samtidigt som jag höll tummarna för att han skulle leva i hundra år så att han skulle vara lika pigg och entusiastisk som vanligt när vi sågs nästa gång. Jag ville så gärna få chansen att gå en långpromenad, snacka lite och klappa hans mjuka öron igen.

Det blev inte så. Några dagar senare fick jag ett sms att Kocken var på väg i ilfart till djursjukhuset. Med tanke på att hunden var över fjorton år insåg jag att det inte skulle finnas något att göra. Hunden skulle inte komma till Antibes igen, så jag plockade undan hans matskål, vattenskål och letade upp pipbollen vi brukade busa runt med. Den låg som vanligt under bokhyllan. I väntan på de oundvikliga beskedet gick jag till Intermarché och bunkrade upp med mat så jag inte skulle behöva gå ut på några dagar.

Medan jag satt i Frankrike och försökte uppbåda någon form av entusiasm för att jobba (inte det lättaste) blev hunden kremerad och askan spridd där han trivdes allra bäst. I fjällen. Han var visserligen en social hund som följde med överallt där delar av hans flock tog med honom, men det gick inte att komma ifrån att fjällen, särskilt under fågeljakten, var hans rätta element. Snö var heller inte dumt.

Han har fått en bra viloplats, på en gräsplätt där han trivdes att ligga och hålla koll på omgivningen. Den är bara några meter från en plats där jag gillar att sitta och skriva. Så man kan liksom sitta där och prata med honom. Det är inte riktigt samma sak som att ha honom liggande bredvid sig. Han svarar inte och jag måste dessutom hålla koll på mat-tiderna själv. Trots det har jag ingen lust att lämna honom för att återvända söderöver. Det känns som jag överger honom. Men jobbmöten kallar (just nu tycker jag att det är skit rent ut sagt att man måste ha pengar för att äta).

Jag har plockat blommor på fjället och lagt på hans gräsplätt och så har jag bläddrat i den fotobok med minnen som Kocken tryckt. Några av bilderna känner jag igen för de kommer från den hög jag bidrog med från mina hundperioder. Jag postade ett minneskort med 1000 favoritbilder från Frankrike. Jag trodde att jag verkligen gått igenom hela mitt fotoarkiv men jag hittar fortfarande nya när jag tittar i udda mappar.

En del bilder finns publicerade här på tomatsallad i inläggen Gårdagens 13-åring och 12 år idag. Samt i inlägget där hunden själv kommenterar bilderna: 11 bilder till dagens 11-åring. Sedan är han med i text men ej i bild i Kast med liten hund och tvärtom, han illustrerar inlägget Varning för att flyga med hund till Nice flygplats. Det kryllar faktiskt av hundbilder på Tomatsallad märker jag nu när jag kikar runt. Och tror du inte jag hittar några som jag inte har med bland mina 1000 bästa bilder?

Jag kommer nog att trilla över fina, roliga eller knasiga hundbilder under en lång tid framöver. Jag får se om några hittar upp här på Tomatsallad så småningom tillsammans med några minnesord. Fjällbilderna i detta inlägg är utan hund då de är tagna den här veckan.