Det var länge sedan Chefstomaten fick ordet på riktigt här på Tomatsallad. Det har bara varit en ändlös massa glättiga restips på sistone. Det är hög tid att Chefstomaten sätter tänderna i ämnet grannsämja. Nämligen genom att presentera ett par riktigt heta tips till dig som vill väcka irritation bland de människor som har (o)turen att ha köpt bostad vägg-ivägg, eller gräsmatta-gräsmatta, med dig. Testa allihop och du blir kanske till och med uppgraderad till djävulens avföda bland dina grannar.

Notera att exakt hur grannarna reagerar beror delvis på faktorer utanför din kontroll. Deras tidigare erfarenheter av störande grannar kan spela in så något som fungerar finfint för att reta en granne från vettet, kanske enbart genererar ett lyft ögonbryn hos någon annan. Jag kan därför inte garantera succé med dessa förslag.

Använd alltid motordrivna verktyg

Det finns en massa handverktyg som kan användas för renovering och trädgårdsskötsel. Nackdelen med dem är att regelbunden användning av dem kan ge muskelstyrka på de mest olämpliga ställen, som överarmar. Biceps, triceps och all form av motion ska vi för död och pina undvika.

Använd därför alltid motordrivna verktyg så fort det är möjligt. Kör trimmer istället för kantsax, motorgräsklippare istället för eldriven dito och så vidare. Köp alltid den modell med högst ljudvolym.

Välj också dina tillfällen väl. Helgeftermiddagar när grannen precis tänt grillen är ett ypperligt tillfälle att dra igång motorgräsklipparen. Kör gärna två varv så att ingen missar dig. Eller ta en paus mitt i och när halloumin är färdiggrillad och vinet upphällt så kör du igång igen.

Vill du bättra på ytterligare, ta reda på när grannarna fyller jämnt eller när de firar andra högtider och släpp lös ljudkakofonin.

Släpp dina husdjur fria

Låt dina husdjur använda grannens trädgårdstäppa som toalett. Detta är väldigt piffigt då du slipper köpa, hantera och slänga kattsand eller plocka upp bajskorvarna. Blä så äckligt. Mycket bättre att överlåta det på grannen.

Detta ska inte ske någon gång då och då. Det skulle kunna tolkas som att din ögonsten smitit av misstag, något de flesta grannar har överseende med. Utan släpp ut valfritt husdjur varje dag året runt. Upprepa i tio år Eller tjugo. Har inte detta väckt irritation så beror det antagligen på att ni bor på landet och har flera hektar stora gårdar där det hör till att halvvilda katter ska ströva runt.

I stan lovar jag att detta funkar fint. Extra bonus om grannen är allergisk och ditt söta husdjur kan lägga sig någonstans i dynor som grannen dumt nog tror att hen ska kunna ha liggande utomhus. Det finns ju de som inte har förstått ännu att: din trädgård är ju mitt husdjurs toalett.

Efterfest fyra vardagskvällar i veckan

Att partaja är livet och när nattklubben stängt tar du med dig polarna hem för en spontan efterfest. Sätt på favoritlistan på hög volym och öppna gärna fönstren så att du delar med dig av allt det goda till grannarna. Att feströka hör till. Att dela ut lappar som förvarnar om en planerad fest, eller ännu värre, bjuda in grannarna, är för amatörer.

Har du grannar som har arbetstider som gör att de går och läger sig tidigt så behöver du inte ens vara ute särskilt sent för att kunna väcka dina grannar. Effekten kan uppnås redan med spontana och flitiga förfester.

Detta fungerar allra bäst med lägenhet men om du spelar tillräckligt högt kan du även störa grannar om ni bor i radhus eller annat tättbebyggt område. Be dina gäster fimpa på grannens uppfart som extra bonus.

Odla höga träd, eller fäll dem

Här kommer en slamkrypare. Träd. De kan odlas och de kan fällas. Båda delarna kan generera ilska, allt från situation till situation.

Ett träd kan stå mellan grannarna och sol/sjöutsikt/ditt garage. Det vill säga det kan vara i vägen, något som kan väcka irritation eller uppskattning beroende på om grannen gillar skugga eller ej. Tar du då ner trädet uppkommer den motsatta effekten.

Trädens rotsystem kan torka upp en vattensjuk äng, eller ge rotinträngning i grannarnas avlopp. Beroende på vad trädets rötter gör, möts du av applåder eller hötta nävar om du tar ner det.

Ståtliga lövfällande träd kan generera flera säckar med löv varje år. Dessa ska du givetvis låta grannarna ta hand om. Blöta halvmultna löv är faktiskt tungt och geggigt. Passa på och sparka över dem till grannens sida om det är torrt någon dag.

Möblera om eller dansa step med träskor

Här kommer en till vinnare om du bor i lägenhet och har grannar under dig. Allt du gör på golvet hörs i grannens tak. Så om du låter din tvååring studsa runt i träskor på morgonkvisten, eller möblerar om mitt i natten, ja då kommer grannen garanterat att höra detta.

Sedan är det upp till hur ljudkänslig din granne är. De flesta brukar vara generösa om det är något som sker någon gång emellanåt. Därför är upprepning viktig om du vill väcka anstöt.

Anlägg en farm för mördarsniglar

Trädgårdar ger oanade möjligheter för att väcka allehanda känslor hos grannarna. Det kan variera från glädje, avundsjuka till djup irritation.

Du kan exempelvis låta alla maskrosor gå i blom och pigga upp grannarnas gröna ytor med lite gula lysande bidrag. Samma koncept fungerar med andra starkväxande växter och de flitiga mördarsniglarna. Låt din trädgård vara en farm där dessa kan föröka sig fritt och spridas till grannarna. Vips så är grannarnas omsorgsfullt skötta trädgårdsland renätet.

Ljug i bygglovet

Bygglovsansökningar är en egen gren där det verkligen finns utrymme att göra sig populär. En variant är att skicka in ett bygglov för ett garage utan fönster, men under bygget ”ändra dig” och istället bygga ett kontor. Sätt in stora fönster så att du kan hålla koll på vad grannarna äter. Långnäsa till dem som inte fattade din smarta plan på förhand.

På temat insyn så har jag fler tips. Hävda exempelvis i din ansökan att grannarna inte kommer drabbas av insyn om du bygger en åtta meter hög tillbyggnad två meter från deras gräsmatta. Det ger ju inte mer insyn än exempelvis en permanent drönare skulle ge. Och vad är det för knäppgökar som inte vill ha en sådan. Klart du måste kunna spana på dina grannars varenda drag.

Förresten, om grannarna överklagar ditt bygglov i tre instanser och slutar heja på dig, då är det ett tecken på att du på god väg att skapa en härlig grannsämja.

Har du fler tips?

Detta var några förslag. Har du fler? En jag råkat ut för men inte riktigt platsade var en granne som pinkade ner en av mina klädda köksstolar när han hade låst sig ute och väntade i mitt kök på låssmed. Men den är lite svår att upprepa då få har klädda stolar.

Har du andra nyskapande idéer? I annat fall önskar jag lycka till. Tajming och upprepning är allt. Och kom ihåg: visa aldrig hänsyn och be aldrig om ursäkt för något. Att vara en pest-granne handlar om att demonstrera att du har större rätt till utrymmet än din granne har.

Sommarens Walesresa var fantastisk men det är skönt att vara hemma igen, för det betyder att jag återförenats med mina favoritobjektiv. Jag gillar fasta objektiv med en brännvidd, för jag tycker att bildkvaliteten blir bättre än med zoom. Nackdelen med en fast brännvidd är förstås att man inte kan variera avståndet till sitt motiv utan att själv förflytta sig. Det löser jag genom att bära med mig två kamerahus med två olika objektiv. På resande fot kan det dock bli andra val.

Just nu använder jag mest 35 mm på det ena huset och 100 mm makro på det andra. Makrot är särskilt bra för porträtt men även för att fånga detaljer. Det blir alltid snygga bilder med djup i. Makrot är också relativt lätt, något jag lärt mig är väsentligt i längden. 35 mm fungerar bra som allmän vidvinkel när det sitter på ett fullformathus. Jag fotar landskap och hus med det. Jag var inte helt nöjd med det när jag köpte det men nu är det mitt standardobjektiv.

Här är två bilder som illustrerar skillnaden mellan de olika brännvidderna och visar vad man får med i en bild. Jag har ej beskurit bilderna på något sätt. Att jag inte får med hela huset i vidvinkelbilden beror på att jag står alldeles för nära huset, närmare än jag gör normalt. Båda bilderna är tagna ungefär två meter från en tomtgräns från en stege. Jag ville se vad man får för perspektiv från den vinkeln. Nu står jag bara på en vanlig låg trappstege, jag skulle behöva en en rejäl stege för att kunna få rätt vinkel och en uppfattning om hur det ser ut uppifrån. Hur ser exempelvis utsikten ut från ett åtta meter högt hus två meter från en tomtgräns?

Alla människor är olika men mitt intryck är att man behöver vara lite av en voyeur om man vill sitta så här nära sina grannar permanent. Men alla är som sagt olika och en del vill kunna följa sina grannars varenda rörelse. Vilket ur det här bildmaterialet ser ut att gå finfint när utbyggnaden är klar.

PS! Jag skriver mer eller mindre regelbundet om objektiv men har även påbörjat en bloggserie om grannsämja. Välkommen att följa dessa.

Eftersom chefstomaten nyligen bröstade upp sig och skrev en lista med 7 säkra sätt att bli en pest-granne är det inte mer än rätt att kontra med en lista på hur man blir en uppskattad granne. Stegen är listade i ordning från enkla sätt att vara en juste granne till handlingarna som gör dig till en toppengranne.

1. Var ingen psykopat. De pestigaste grannarna är de som saknar förståelse för andras perspektiv, inte kan stava till hänsyn och på fullaste allvar anser att de har större rätt än grannarna. Detta gäller allt från att ta för sig av gemensamma utrymmen till att inkräkta på grannarnas sfär, antingen fysiskt, med ljud eller att helt enkelt skicka över sina barn för att palla äpplen (autentiskt exempel jag lånat!).
2. Håll dig, dina katt, hund, hamster, cigarettrök, ljud, bil, cykel… (ni fattar galoppen) till din sfär. Ditt hem är din borg, din grannes hem är din grannes borg. Om ni båda håller er till ert så minskar risken för friktion mellan er.
3. Heja när ni ses! Alltid. Om grannen slutar heja på dig, fråga dig varför. Kanske är grannen i sin egen bubbla och missade dig, men det uteblivna hälsandet kan också bero på att personen är irriterad på något du gjort. Det kanske visar sig att du inte är medveten om att du stör grannen. Obs! Ifall grannen slutar heja på dig efter tre överklaganden av ditt bygglov och du ändå väljer att bygga, då behöver du inte fråga varför grannen hatar dig. Den grannsämjan är körd.
4. Behandla dina grannar så som du vill att de ska behandla dig. Visa hänsyn, tänk och förvarna om du kommer hålla fest, skaffa en valp eller något annat som skulle kunna påverka dem. De allra flesta människor har överseende om de blir förvarnade. Och ifall grannarna har problem med exempelvis ljud kan de fly undan ifall du skulle ha fest. (Jag fick just en sådan förvarning-om-fest-lapp i brevlådan, jag tackade med att ge bort en bok).
5. Dela med dig av frukt och grönsaker om du har ett överflöd. Det finns bara två lägen när det gäller fruktträd, antingen ger de nästan ingen frukt, eller så blir det så mycket att du får stå i veckor om du vill ta hand om det. Dela därför med dig till grannarna, så kanske du får något annat tillbaka. Byt plommon mot äpplen eller tvärtom.
6. Be om hjälp. Behöver du någon som vattnar dina blommor eller tar in din post under någon period, be om hjälp. På så sätt gör du det lättare för din granne att i sin tur be dig om hjälp. Alla tjänar på att samarbeta med varandra och grannar har unika möjligheter att hjälpa varandra. Har grannen problem med sin bil, gå dit och fråga om hen behöver skjuts någonstans.
7. Bjud in alla grannar på en fika, sopplunch eller liknande ibland. Det är toppen att alla i området får chansen att bekanta sig och lära sig vilka ansikten som hör hemma i området. Det är grannsamverkan på riktigt, ni kan hålla koll på området åt varandra. Något som gör det säkrare och trevligare för alla.

Sådär. Det är faktiskt enkelt att vara en bra granne. Kruxet är att pest-grannarna inte förstår ett ord av detta. Eller varför deras beteende stör grannarna.

En chokladkaka till alla fina grannar jag haft genom åren! Några har jag fortfarande sporadisk kontakt med och träffar när jag får chansen.

Förhållandet mellan husgrannar präglas i Wales av vikten av äganderätt och värnande av privatlivet, oavsett om man bor i nybyggd lägenhet eller i ett viktorianskt radhus. Gardiner och murar mellan grannar är standard. Wales är ett land där varken politiker eller invånare underlättar för fluktare. Det är i varje fall den uppfattning jag fått.

Min erfarenhet baseras på att jag bott inneboende i fyra olika bostäder varav tre var typiskt brittiska radhus. Jag har också hälsat på hemma hos vänner med skiftande inkomster och boendesituation, allt från små IKEA-inredda krypin till lyxlägenheter. Med denna bakgrund tar jag i denna del av min bloggserie om grannsämja en titt på förhållandet mellan grannar i Wales.

Eget postnummer viktigt

Mitt hem är min borg är i högsta grad en passande beskrivning för förhållandet som människor har till sin bostad i Wales. Exempelvis har varje hus ett eget postnummer och det numret används i många fall på det sätt vi använder personnummer. Därför är huset så att säga en förlängning av personens identitet. Så här beskrev jag fenomenet i min debutbok.

Personnummer är för det brittiska kynnet praktiskt taget jämställt med kommunism, diktatur och storebror ser dig och därmed helt otänkbart. Man använder istället – håll i er – postnummer. Japp. Varje fastighet på de brittiska öarna har ett unikt postnummer bestående av en kombination av bokstäver och siffror. Första bokstäverna avgör vilken stad posten ska till, alla brev med CF i början ska t ex till Cardiff. Postnumret CF10 5BW går till en viss byggnad nere i Cardiff hamn där jag tillbringar en del tid. I teorin äger alla invånare en fastighet, varpå följer att alla invånare har ett eget postnummer. Ja, åtminstone alla invånare värda namnet. Dessa hedervärda medborgare bor företrädesvis i ett släktgods sedan generationer tillbaka, varför ett postnummer är en nedärvd del av ens identitet och därmed ett utmärkt identifikationsmedel. Någon ekonomiskt sinnad byråkrat har insett att det finns människor som av grumliga anledningar väljer att under sin livstid flytta mellan olika adresser och därmed byta postnummer. Detta byte av nummer försvårar för staten att hålla ordning på invånarna och – har denna byråkrat räknat ut – det finns därmed risk att alla inte betalar sin skatt som de ska! Det finns helt enkelt fler invånare att beskatta än det finns postnummer och det är därför man infört National Insurance number, NI-number, som en typ av postnummer för skatteinbetalningar.

Generellt låg byggnadsstandard

Andra företeelser jag skrivit om i min debutbok är den generellt låga bostadsstandarden. Jag vill minnas att jag prickade av heltäckningsmatta i badrummet, att allt avlopp ligger på utsidan av fasaden samt en teori till varför kvinnor kan gå barbenta i minikjolar utomhus mitt i vintern – de är helt enkelt härdade av inomhustemperaturen. Jag har även skrivit om hur jag skaffade gymkort för att kunna tvätta håret i varmvatten.

Bara de som själva överlevt en vinter på någon av de brittiska öarna förstår varför mössa och långkalsonger är en obligatorisk del av nattklädseln. Jag ska inte upprepa allt jag skrivit tidigare i detta ämne för jag la ner mycket jobb på att beskriva det med glimten i ögat i min debutbok Jakten på den perfekta puben. Kanske blir det en ny bok om typiskt walesiska företeelser så smångingom. I så fall illustrerad, vilket debutboken ej var. Men det är en helt annan tråd.

Gardiner skyddar grannarna från dig

Ett annat typiskt brittiskt fenomen är gardinerna. Har du någon gång rest runt i Storbritannien så kan du inte ha missat att alla fönster är täckta av gardiner. Jag trodde från början att de var för att britter är privata av sig och vill skydda sig mot insyn. Men de fyller dubbel funktion. De är både till för att skydda den boende från insyn och för att skydda grannarna från dig.

En gång hade jag glömt dra för gardinerna och fick skäll av min landlady. Jag svarade att jag som svensk inte var lika kinkig med att grannarna inte skulle kunna se mig (jag satt fullt påklädd och läste i en fåtölj, så det var inte särdeles spännande att titta in på mig). Jag fick då förklarat att det hörde till god ton att ha gardinerna fördragna. Inte för att skydda mig från insyn, utan för att vara en god granne.

En annan skillnad mellan svenskar och britter är synen på husesyn. Om jag blir inbjuden av en svensk granne är det naturligt att gå ett varv och beundra vartenda rum. Vi skulle antagligen diskutera valet av garderobsinredning och uppehålla oss en stund vid för- respektive nackdelar med planlösningen. I Storbritannien skulle det ses som snokande och aldrig gå för sig. Man stannar i det rum där man blivit inbjudan i. Eller så ses man på puben.

Häckar från romartiden

De typiskt brittiska radhusen har en elegant stenlagd fasad utåt gatan och vanlig puts på baksidan. Trädgårdsplätten på baksidan är alltid inramad med en mur. Det här kan man se ibland om man åker tåg, då en del tågsträckor är dragna med utsikt över de muromgärdade trädgårdarna.

Kör man bil i Wales kommer man också att råka på murar samt höga häckar. Dessa skymmer sikten och gör det tufft att möta andra bilar. Men en del av dem härstammar från romartiden och får absolut inte tas bort.

Värnar jag privatlivet extra högt för att jag bott i Wales?

Jag har bott i Wales två gånger och jag undrar på vilket sätt jag påverkats av deras attityd. Kanske värnar jag privatlivet extra högt på grund av mina erfarenheter från de brittiska öarna?

Om jag tänker tillbaka till tiden före min första sejour i Wales, exempelvis min studenttid i Uppsala, så minns jag en helt annan attityd. Jag bodde i studentkorridor och delade kök och dusch med korridorsgrannar. Jag blev förstås sur när någon fyllesnodde mitt käk, men annars gillade jag att hänga i köket och prata med mina korridorare, även om de inte var grannar jag valt självmant.

Med åren har jag anammat en hel del av det brittiska mitt hem är min borg-attityden. Jag vill själv kunna välja vilka människor jag bjuder in i min privata sfär och uppskattar inte att få objudna gäster i knät. Kanske har jag mer än genomsnittet problem med fluktar–grannar som bygger ut så att de får full insyn (åtta meter högt, två meter från tomtgränsen).

Vad säger ni som läser? Tycker ni att jag verkar vara extra känslig? Jag får i varje fall det intrycket ibland när jag pratar om detta. En del rycker på axlarna och förstår inte varför jag har ett skyhögt blodtryck och adrenalinet sprutande ur öronen. Men för mig är det ärligt talat helt sanslöst. Jag kan inte tro att det går att få bygglov på ärligt sätt för ett fluktar-bygge. Om det är så, då är det verkligen hög tid att vi byter styre i det här landet.

Följ länken för att komma till resten av min bloggserie om grannsämja.

Frankrike är ett stort land med regionala skillnader. Min erfarenhet kommer helt från det sydöstra hörnet nära gränsen till Italien. Det är ett område där medelåldern bland bostadsägarna är relativt hög och en stor del av de boende kommer från andra länder, ofta är bostaden ett andrahem som de bor i delar av året.

Sedan 2009 har jag vistats där mellan en och fem månader om året. Jag har skrivit fyra böcker om området varav två är utgivna. Mina böcker fokuserar på upplevelser av kulturhistorisk och matmässig karaktär, den här texten handlar om relationen mellan grannar med inslag av byggnadspolitik. Syftet med artikeln är att bredda min bloggserie om grannsämja mellan svenska grannar.

Bonjour är obligatoriskt

Till skillnad från Sverige och Wales är det obligatoriskt i Frankrike att alltid heja på sina grannar. Om du inte hejar är du oförskämd. Om dina grannar inte hejar på dig är det ett tecken på att du förolämpat dem på något sätt. Enda godkända ursäkten till att inte heja är att är så nyinflyttade att du inte förstår bättre.

Dagtid säger du bonjour, kvällstid bonsoir. Gränsen går någonstans runt sextiden. Vid tveksamheter, upprepa vad den du möter säger. Detta obligatorium gäller nämligen inte bara när du möter grannar utan även när du möter någon på en vandringsled eller går in i en affär.

Drink hemma, fest på stranden

Det är ganska vanligt att bjuda in grannarna på en drink. Menyn är enkel, champagne och något drinktilltugg som du kan köpa färdigt i bageriet, Carrefour eller Picard. Det ska inte vara alltför komplicerat eller ta tid att ordna. Grannarna stannar en timme eller två. Inte längre. Vill ni äta mer flyttar ni till en restaurang.

Ett stående inslag under sommarhalvåret är festerna på stranden. Vi talar inte en mindre pick-nick mellan tre-fyra personer utan de stora festerna med bord, stolar och där dieselaggregat står för strömförsörjningen. De flesta bor för trångt för att kunna bjuda in större sällskap och därmed har man festerna utomhus.

En annan effekt av att bostäderna generellt är små, är att när man flyttar så släpar man inte möblerna i trapporna eller i hissen, utan hyr en kranbil som hissar upp och ner möblerna genom fönstret. (Jag vet att jag har fotograferat detta fenomen mer än en gång men hittar ej igen någon av bilderna just nu).

Rikedom ger ingen gräddfil till byggnadslov

Alla bor förstås inte i små bostäder i södra Frankrike. Det finns också många superrika som bor i enorma komplex bakom höga murar och en skog av privée-skyltar. En av dem försökte få byggtillstånd för att anlägga en ubåtshamn vid sitt hus. Detta för att kunna röra sig mellan sin superyacht och sitt hus utan att någon kunde se det. Han fick nej. Trots att han är en av världens rikaste män hade de franska byråkraterna stake nog att säga nej.

Franska politiker värnar om kusten och att den ska vara tillgänglig för alla invånare. Nyligen revs en hel rad med strandrestauranger i Juan les Pins för att göra stranden allmän. En del av dessa strandrestauranger hade legat där länge och var uppskattade av kunderna.

Av vad jag har läst verkar man heller inte se genom fingrarna när det gäller svartbyggen. Blir de påkomna blir det inte ett mindre bötesbelopp utan rivning utan pardon.

Protestera högljutt

Det svenska tig och lid är inget för fransmännen. Om de är missnöjda med något så påtalar de det. Har någon parkerat in din bil tutar du tills bilägaren flyttat på sig. Ihärdigt tutande betyder inte att du är särdeles arg på riktigt, det är en kommunikationsmetod. Men det är klart att du kan höja rösten och gestikulera vilt vid behov.

De franska böndernas demonstrationer är välkända. De gör sin röst hörd genom att dumpa dynghögar och blockera trafiken. Att åka tåg är alltid ett visst risktagande då strejker är vanliga. Ibland uppstår de spontant utan förvarning.

Byggjobbare får anpassa sig efter grannarna

Nu ska jag berätta om förhållandet mellan grannar och byggjobbare. Den här episoden har några år på nacken och är från bygget av en grannfastighet. Det var som vanligt oväsendet från morgon till kväll, även om de franska byggjobbarnas verktyg av någon anledning inte rostar igen om de inte börjar föra oväsen klockan sju på morgonen, något som är tradition i Sverige (har skrivit en krönika om det en gång)

Klockan sju på kvällen slutar alltid de franska byggjobbarna. Just den här gången så satte en byggjobbare igång ett riktigt monster till oväsensmaskin strax efter sju. Blixtsnabbt sprang alla grannar unisont ut på sina balkonger och började hojta till honom. Han hade inget annat val än att lägga av.

Grannarna vann över byggjobbaren. Jag kom och tänka på denna episod häromdagen när jag pratade med en person från byggfirman Holmqvist Bröderna Bygg AB. Jag missade vad han hette, om han nu presenterade sig. Jag var mitt inne i ett intrikat fotografiskt problem och lyssnade bara med ett halvt öra. Man förväntar sig ändå inte att behöva prata med folk klockan kvart över sex på morgonen.

Nåväl, han hade åsikter om mitt fotoprojekt. Det står honom förstås fritt att ha det, men han kanske ska välja sina uppdrag med bättre urskillning i framtiden? Vad förväntar han sig egentligen om han tar på sig ett uppdrag att bygga en andra våning två meter från en tomtgräns? Att grannarna bjuder in honom på en pilsner?

Det som fick mig att tänka på Frankrike är att mitt intryck från Frankrike är att styrkeförhållandet mellan grannar och byggjobbare är att det är de kringboende som har makten. Byggjobbarna får böja sig för grannarna. I Sverige har jag bara mött macho-sexistiskt attityd från byggjobbare, som om det vore deras prerogativ att sätta dagordningen och de aldrig behöver tänka på omgivningen.

Hur har jag påverkats av all tid jag vistats i Frankrike?

I ett annat inlägg i den här bloggserien filosoferade jag över hur jag påverkats av att jag bott i Wales. Jag kom fram till att jag nog är mer känslig för insyn än jag var tidigare. Även min tid i Frankrike har påverkat mig. Jag tror att jag har anammat en del av det franska kynnet. Om någon gör mig förbannad tar jag inget extra för att förklara det för dem. Det är i Frankrike fullt normalt att skrika åt folk och att gestikulera för att understryka sitt budskap.

Jag kan även beundra att politiker och byråkrater i Frankrike värnar om att alla ska få tillgång till stränder och inte viker ner sig för särintressen. I långa loppet blir det bättre för alla om inte någon får fördelar på andras bekostnad. Som tillstånd för att bygga fluktar-utbyggnader. Täby har en del att lära sig.

Detta var en del i en bloggserie, följ länken för att komma till resten av min bloggserie om grannsämja.

I min bloggserie om grannsämja har jag ibland refererat till fluktar-grannarna, vilket väckt en del frågetecken. Dessa ska jag försöka räta ut samtidigt som jag gärna tar emot förslag på bättre uttryck. ”Fluktar-grannar” har jag bara använt i brist på bättre benämning. Hade jag kunnat sova mer sedan de började bygga hade jag kanske kunnat komma på ett bättre ord. Att flukta betyder att smygtitta och det är ju inte direkt det som just de här personerna sysslar med. Snarare det omvända. Deras intentioner att ha full utsikt över närmaste grannar är tydlig.

Häng med så ska jag förklara vad jag menar så kanske du kan ge mig ett bättre förslag. I botten ligger en konflikt om en utbyggnad.

Ett hus = fem möjliga riktningar för utbyggnad

Det finns förstås runda hus men fyrkantiga eller rektangulära är vanligare. Det betyder att det vanligen finns fyra håll som man kan bygga ut huset på. Fem om man räknar med uppåt, att lägga på ett våningsplan. Jag tar inte med nedåt för så vitt jag vet är det besvärligt att gräva ut ett källarplan i efterhand.

Vilket håll man väljer kan bero på många saker.

• Planlösning inomhus. Vill du utöka köket är det enklare att göra utbyggnaden åt det håll som är närmast köket, än att bygga ut åt ett annat håll och flytta köket.
• Underlaget. Står ditt hus delvis på berg och delvis på lera? Ska du spränga eller påla för utbyggnad. Det ena är antagligen billigare, men jag vet inte vilket.
• Väderstreck. Vill du ha morgonsol, kvällssol eller middagssol i din utbyggnad? Solen går ej att flytta på, bara din utbyggnad.
• Detaljplan. Lägger du på en våning så påverkar du inte tomtytan, och du får mer utsikt över omgivningarna. Men du får i gengäld trappor och ditt bygge kanske påverkar grannarna på oönskade sätt. Ibland finns det begränsningar i detaljplan hur högt man får bygga, vilket effektivt stoppar denna lösning.
• Grannhusens fönster. Vill du att grannarna ska se rakt in din utbyggnad eller föredrar du att att de inte gör det? I så fall behöver du avpassa hur du placerar din utbyggnad och dina fönster.
• Grannsämjan. Din utbyggnad kommer att påverka grannarna, både på kort och på lång sikt. Du kommer att störa när du bygger och ditt bygge kommer att förändra omgivningen. Kanske försämrar du värdet på grannarnas fastighet. En förlorad sjöutsikt kan innebära värdetapp i miljonklassen (det är ingen sjöutsikt inblandad i det här fallet).

Kort sagt kan du som ska bygga ut välja att i samråd med grannarna lägga din utbyggnad där det stör grannarna minst. Du kan också samarbeta med grannarna. Jag har hört ryktas om gemensamma bygglovsansökningar och hur garage byggts vägg i vägg för att båda ska tjäna på det.

Sedan kan du förstås skita fullständigt i grannarna och köra ditt race.

Fluktar-grannarna väljer att bygga mot grannarna

I just det fall som inspirerat mig till den här bloggserien så står huset i ena kanten av tomten. När huset byggdes 1934 stod det någonstans i mitten på en betydligt större tomt. På den tid var Ellapark ett sommarstugeområde med rejäla tomter och slingrande vägar. Vägnätet är förresten detsamma och dimensionerat för en helt annan trafiksituation än dagens. Detsamma gäller (tror jag) vatten och avlopp.

Den stora tomten har sedan dess styckats av både en och två gånger. Kanske fler, jag har varit på annat håll. Numera är tomten drygt 1000 kvadratmeter och huset står på ena långsidan, nästan i tomtgränsen. Det betyder att det finns tre riktningar där en utbyggnad ger en försumbar påverkan på grannar, och en riktning där utbyggnaden bokstavligen hamnar i knät på grannar.

Det betyder att det finns tre vettiga alternativ och ett som är uteslutet, eller hur? Visst skulle alla normalt funtade människor där synapserna är rätt kopplade i hjärnan välja något av de tre fria alternativen?

Fluktarna som jag kallar dem i väntan på något bättre uttryck valde att bygga mot grannarna. Alltså i riktning mot närmaste grannar och mot dessa grannars explicita vilja. Om jag har rätt information så skrev de i sin bygglovsansökan att ett fönster på en åtta meter hög utbyggnad drygt två meter från tomtgränsen inte kommer att innebära ökad insyn för grannarna. De fick bygglov. (Är folk som läser bygglovsansökningar läskunniga? Förstår de konceptet meter? Kan de mäta?).

De som fick bygglovet har valt att använda det, trots att de måste (?) ha insett att det inte kommer leda till några ljuva relationer med de personer som framöver kommer att befinna sig ett par meter ifrån dem. (Som förklaring till varför jag lägger till frågetecknet: de som bygger ut är personer som hissar svenska flaggan och låter den hänga i ett par veckor innan de plockar ner den).

Åtta meter högt plank

Genom en lång rad med överklaganden i alla instanser som går att överklaga till så har jag funderat över den där formuleringen att grannarna inte kommer att drabbas av någon ökad insyn. Kanske menar de som skrev det något av följande.

• De bara låtsas att de ska sätta in glas i fönstret. I verkligheten blir det en skiva plywood där de kommer måla lite snygga gubbar som ler ner mot grannarna.
• De har även planerat att sätta upp ett åtta meter högt plank en halvmeter från fönstret. De är alltså inte alls fluktare, de strävar efter att bli inmurade för äkta fängelsekänsla.
• Allt är ett skämt och en del av en reality show. Snart hoppar det fram någon med en kamera och skrattar över att grannarna gått på den lätta dragningen.

Jag har såklart fler teorier om vad som ligger bakom, men de passar inte i skrift. Vi hoppar raskt vidare.

Byggjobbarna kanske inte hade något val

I ett tidigare inlägg i serien skrev jag även något om den lilla byggfirman som valt att åta sig detta jobb. Jag tyckte då att ifall man inte vill hamna i blåsväder, så ska man vara noga med vilka uppdrag man åtar sig. Visa omdöme. Vårda sitt varumärke. Nu har jag varit inne på sajten Alla Bolag och om jag tolkat siffrorna där rätt, så är byggfirman inte i sitsen att de kan vara kräsna när de väljer uppdragsgivare. Det ser jag som en förmildrande omständighet. Nu kan jag ha läst fel och det senaste bokslutet var ändå från 2016.

Nog om detta. När du läser detta har jag flytt Täby. (Stön, jag är återigen byggflykting, ska det aldrig ta slut?). Det positiva är att det betyder att jag kan byta bloggämne till något trevligare.

Under tiden, läs gärna resten av min bloggserie om grannsämja och skicka lite sympatier. Eller bidra med dina erfarenheter.

OBS! Den trevliga lappen jag fotat av är både autentisk och aktuell, men skriven av helt andra grannar. Lappgrannarna ska ha en födelsedagsfest och de både förvarnar och ber om förståelse från varenda granne i hela området. Trevligt och vettigt gjort av dem. De ska alltså ha fest en ynka kväll, inte blockera vägar och ha byggljud i månader. Det är skillnad på folk och folk.

Uppdatering: det har nu även dykt upp en lapp från de som bygger.

Sedan 2008 har kvinnliga hantverkare och småföretagare längs väg 223 samarbetat för att hjälpa bilister, cyklister och vandrare att hitta smultronställen i östra Södermanland. Alla som är med i nätverket fungerar som ambassadörer för varandra och tipsar om andra ställen att besöka, se, göra, möta och köpa.

Solrosorna visar vägen

Jag gillar verkligen samarbete (så pass att det blev temat för en sprillans ny handbok som jag är en av författarna till). Jag är övertygad om att alla vinner på att samarbeta. Exempelvis vinner besökarna på samarbetet inom väg 223. De flesta ställen som är med i samarbetet har en solrosskylt stående vid vägen. Detta underlättar för oss som kommer körande.

En del ställen har kompletterat med andra skyltar som ger en ledtråd till vad som vankas, hur långt det är och ifall de har öppet eller stängt. Det är förstås ännu tydligare, men man kommer långt med de gula solrosskyltarna.

Fruntimmersveckan höjdpunkten

Det finns bland annat keramik, glas, galleri, loppis, rekreation, plåthantverk, textil, glass, trasmattor och fårskinn att välja bland. En del ställen har öppet dagligen året runt, andra har öppet någon gång emellanåt. Fruntimmersveckan är bästa veckan för ett besök. Det är då alla satsar på aktiviteter och det pågår en gemensam tävling.

Andra särskilt bra tillfällen är under våröppning och Björnlunda julmarknad i december. Sedan finns det andra aktiviteter i samma område som arrangeras av andra. Som konstrunda i Gnesta första helgen i september. 50 konstnärer deltar. Fick även tips på en marknad nu i augusti men glömde anteckna var och när.

Rik kulturbyggd med många leder

Det finns fler skäl att åka i de här trakterna än att besöka väg 223. Exempelvis är det en historiskt rik byggd. Det är gott om runstenar och gravrösen av betydande dimensioner.

Uppsa kulle är en nio meter hög gravkulle, troligen en kungsgrav av något slag. Vid Laxne ett annat imponerande röse.

Dessutom är Lids kyrka dekorerad av Albertus Pictor. Det finns också en del slott i krokarna. Exempelvis Öster Malma där Jägarförbundet har konferens och vilthägn runt det gamla slottet.Jag passerade många skyltar som skvallrade om att det går fint att uppleva området i långsammare tempo, som att cykla Näckrosleden eller Eriksgatan.

Eller vandra Sörmlandsleden. Det ska även gå att paddla mellan tre gårdar. Eriksgatan lär följa den väg som de tidiga sveakungarna red genom sitt rike. Den följer också vikingarnas gamla färdväg.

Tipstack till Maria Thurén

Jag hittade till väg 223 tack vare en läsare som hörde av sig när jag efterlyste Smultronställen mellan Norrköping och Stockholm.

Hej! Väg 233 mellan Nyköping och Mariefred är en vacker väg genom Sörmland. Längs vägen har ett kooperativ av kvinnor skapat ett utbud av ställen att besöka. Butik Inneberga och Kulturladan drivs av Åsa Ingårda . Där ordnas filmvisningar med kvinnotema under fruntimmersveckan, konserter och slöjdkurser. Hemsida finns. Man kan åka längs vägen till Gnesta/ Björnlunda och sedan snedda ut mot E4 igen via Järna. På alla dessa platser finns det också mycket sevärt. Hälsningar, Maria Thurén

Stort tack tack Maria för tipset. Givetvis letade jag upp Åsa Ingårda och berättade varför jag hittat hit. Fick många tips på fler ställen att besöka. Inte bara av Åsa utan även av andra jag pratade med.

Nedslag från min resa

Här kommer några nedslag från min resa som jag gjorde som research till kommande boken Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Det är en bok jag jobbat med sedan 2013 och som jag hoppas ska fylla ett hål jag själv saknat. En något fylligare och personligare inspirationsbok som gör resan roligare.

Sternersborgs choklad

Jag kom norrifrån på E4, svängde av på väg 57 vid Järna. Vid Björnlunda lockade skylten Praliner & Glass in mig till Sternersborg. De har en liten fin butik med chokladpraliner mitt emot ett äldre hus med loppis (bilden med mustangen framför).

De har bara fyra parkeringsplatser vilket är för lite för sommarrusningen efter deras glass. I år hyr de därför in sig på Wattrangsborg, en relativt nybyggd samlingslokal som finansierades av en donation av Carl-Axel Wattrang från det närbelägna godset Jacobsberg. Det jag gillade skarpt med Sternesborg var att man bestämmer storlek på glass samt antal smaker, och så får man rätt mängd glass av rätt antal smaker. Det vill säga man behöver inte köpa en jätteglass bara för att man är nyfiken.

Öster Malma viltvård och slott

Öster Malma är inte en del av väg 223 men står listat bland vänner till väg 223. Det ägs sedan 1994 av Svenska jägarförbundet. Det finns vilthägn, konferensanläggning, joggingspår och gårdsbutik.

Jag övervägde att gå in och äta helgbuffén som lät väldigt god, men fick för mig att det skulle ta för lång tid. Det ångrade jag mig sedan.

Café Östergården

Om Öster Malma är för hundmänniskor är Café Östergården för kattmänniskor. Det är en blandning av loppis, kattpensionat och café med reklam för bland annat Rovdjursföreningen.

Ett sällskap hade beställt varm mat före mig och det såg ut att vara köbildning i köket, så jag nöjde mig med en räksmörgås. Det är alltid intressant hur detta begrepp tolkas. Blev aldrig riktigt klok på vad denna egentligen innehöll.

Möbelsnickare Åsa Ingårda

Med tanke på att min tipsare särskilt nämnt Åsa Ingårda ville jag leta upp Butik Inneberga. Det var lättare sagt än gjort. Jag åkte två gånger innan jag hittade hennes solrosskylt.

Åsa är möbelsnickare och har i år dragit ner en smula på öppettiderna. Tidigare har hon haft full med folk under slöjdkurser, filmkvällar i ladan samt utställningar med kollegor som alla gått Carl Malmstens skola. I år har hon enbart öppet lördagar.

Jag blev väldigt förtjust i de små stolarna hon gjort. Vem vill inte ha en stol med ett hemlig fack?

Runnvikens Pensionat & Rekreation

I en nyuppförd flygelbyggnad vid Lövsunds herrgård ligger Runnvikens pensionat. Trädgårdsmästaren Anders Nielsen har skapat en vacker trädgård väl värd ett besök. Det går även att handla grönsaker.

Flygeln och trädgården nås via en allé kantad med hästhagar. Mitt emot infarten står en runsten. Det enda som gjorde mig lite konfunderad var deras logga: ett grönt versalt R. Det är väldigt likt Rudenstams logga. Fast den innehåller också en äppelkvist.

På Runnvikens webbsida läser jag att de ordnar safari i fullmånens sken i vikingarnas fotspår. Det låter ju väldigt lockande.

Skeppsta hytta

I Skeppsta driver Ebba von Wachenfeldt en egen hytta sedan femton år tillbaka. Den är inrymd i en gammal skolbyggnad som kanske inte är världscharmig men den är funktionell.

När jag kom dit pågick en svensexa där brudgummen fick prova att blåsa glas. Det såg riktigt roligt ut. Det vill jag göra någon gång.

Jag blev också väldigt förtjust i det vattenglas jag drack ur när jag fikade. Det var vid det här laget hög tid för en kopp kaffe.

Skottvångs grufva och museum

Den här resan var på många sätt en en riktig ögonöppnare. Exempelvis hade jag missat att det funnits gruvor i Södermanland. Skottvångs gruva har ett museum med en aktiv förening. Jag hade ett trevligt samtal med en kvinna vars morfarsfar var den siste gruvfogden.

Det Skottvång är mest känd för idag är som restaurang med en livlig livescen fredag och lördagskvällar. De blev framröstade som Sveriges bästa livescen 2014.

Hamburgare i Mariefred

Ett tag trodde jag att jag skulle hinna göra återbesök hos porträtten på Gripsholms slott men jag kom ditt ett par timmar efter stängningsdags. Istället blev det en hamburgare med oliver och fetaost. Därefter styrde jag tillbaka mot stan. Var glad att jag var ute och for en lördag när det var lagom med trafik.

Har du fler tips till boken? Välkommen att höra av dig!

Ingen dold kamera har dykt upp och sagt ”haha vi skämtade bara”. Jag närde någon förhoppning att allt var ett skämt. För inte bygger man i knät på grannarna när man har tomt åt tre håll som man kan bygga ut sitt hus på?

Istället strävar Bröderna Holmqvist Bygg AB på och fluktar-grannarnas utkiksbygge tar form. Nu kan alla se fönstret som striden handlar om. Som jag minns det från bygglovsansökningstjafset så argumenterade de som bygger ut för att insynen skulle minska med detta fönster. Argumentationen byggde på att det är ett stort fönster som ersätter två småfönster. De senare satt förstås betydligt längre från tomtgränsen och den totala ytan var mindre. Dessutom tror jag att de satt i väggen på ett rum med annat användningsområde.

Nåväl. Gränsen mellan lögn och sanning kan ju vara flytande ibland. Eller nåt. Nu ska jag försöka förtränga oljudet från bygget ett tag. Kom hit igår efter en lååång resa och är ganska sliten. Det där fönstret lyfter inte direkt humöret.

Brahehus har en prominent plats i mitt fotoarkiv till boken Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Det beror delvis på min förkärlek för gamla ruiner och delvis på den magnifika utsikten över Uppgränna, Vättern och Visingsö. Sjön gör att det aldrig är exakt samma ljus utan bilderna blir alltid lite olika. Jag har fotat ruinen i soluppgång och solnedgång, i alla väder och årstider.

Ruinen ligger precis vid motorvägen och går inte att missa. Är dimman så tjock att ruinen inte syns är det lämpligt med en paus tills sikten blir bättre. Det har faktiskt hänt mig en gång. En kvart senare lättade dimman och ruinen dök upp igen.

Idag ligger slottet behändigt nära motorvägen och lockar många resenärer att stanna för att ta en titt. När det byggdes låg det på en otillgänglig höjd långt från vägar. Både byggnadsmaterial och besökare bars upp hit i bärstol.

Samma utsikt med olika objektiv och år

Brahehus är som sagt en favorit hos mig. Sedan har jag varierat mig. Vissa år har jag fokuserat på att försöka ta en bild av ruinen som jag aldrig tagit förut och ibland har jag bara tagit en bild av samma utsikt som jag brukar.

Här har jag samlat ett antal inlägg av i stort sätt samma motiv. Jag står antingen inne i ruinen eller utanför och fotograferar ner mot närmaste gård. Beroende på vilket objektiv jag haft på kameran har det ibland blivit närbild på gården och ibland en mer översiktlig bild.

Selfien överst är från augusti 2018. Den och bilden efter är båda tagna med mobiltelefoner, men det är fem år mellan bilderna så mobilerna har hunnit utvecklas en del.

De två snöiga vinterbilderna är båda tagna i januari. Men med ett år emellan. Den ena är från januari 2016, den andra från januari 2017. De är båda tagna med mitt 50 mm-objektiv. De allra flesta bilderna i det här urvalet är faktiskt tagna med det objektivet.

De två som kommer efter snöbilderna är från april 2016 respektive oktober 2017.

De två sista bilderna är undantagen när det gäller objektiv. De är båda från november 2017, det ena är tagen med mitt 35 mm-objektiv och det andra med mitt makro. Det vill säga de är från tiden när jag började åka runt med dubbla kameror.

Nästa fråga är förstås vad ska jag välja för bild till boken?

Det är något verkligen fascinerande med gruvstaden Kirunas flytt. Bara tanken att flytta en halv stad svindlar. Det är inte bara själva flytten i sig som är häftig, allting i samband med gruvan och dess omgivningar är mäktiga. Kirunagruvan är världens största underjordiska gruva. Det är tack vare gruvan som Abisko och Riksgränsen är lätt tillgängliga med tåg. Klara dagar kan man från Kiruna se Sveriges högsta berg Kebnekaise i fjärran (förutsatt att man är över jord). Hela Kiruna byggdes på grund av gruvan. De hade bara lite otur när de placerade den.

I det här bildspäckade reportaget gör jag en del nedslag från ett besök i Kiruna i augusti 2018. Vi börjar med en bild på mig där jag står på berget Luossavaara med fjällen i bakgrunden. Framför mig är det skidbacke och skelettet av ett tänkt hotell. Samt resterna av ett dagbrott. Foto: Carina Fjällborg.

Från andra sidan av Luossavaara kan man titta ner på dagens Kiruna. I högerkanten syns gruvan som är orsaken både till staden och till flytten. I ovankanten syns den berömda kyrkan som ska flyttas. Den nya stadskärnan ligger utanför bild, åt vänster och lägre.

Konferens med gruvanknytning

Orsaken till att jag var i Kiruna var en konferens med sjutton strategiska innovationsprogram. Vi ska med hjälp av skattepengar skapa utveckling inom särskilt viktiga områden som cirkulär ekonomi, delade transporter, life science med mera. Jag jobbar inom medicinteknik (vi ska typ rädda svensk vård från ekonomisk kollaps). Arrangörerna av konferensen sysslar med gruvindustrin. Deras vision är helautomatiserade olycksfria gruvor med så liten miljöpåverkan som möjligt.

Istället för att samlas i någon konferensanläggning i Stockholmstrakten blev vi alla inbjudna att komma upp till Kiruna. Det var en lysande idé tycker jag. Ingen film eller power point i världen kan förmedla samma sak som att uppleva något på riktigt. Det är en sak att läsa att något är världens största underjordiska järnmalmsgruva, men en helt annan sak att se hålet efter brytningen. Eller att besöka gruvan.

Konferenstiderna var avpassade för att man skulle kunna flyga upp måndag morgon och återvända tisdag eftermiddag. Eftersom jag skulle hålla i en tre-timmars workshop ville jag inte stressa utan for upp på söndagen. Det gav mig chans att se mig om lite i omgivningarna. De flesta av bilderna från omgivningarna är därför tagna under söndagen. Besöket nere i gruvan ingick i konferensen och ägde rum under måndagen.

Det finns också en och annan bild från tisdagen. Jag la nämligen in ett prata & promenera-moment i min kommunikationsworkshop. På så sätt fick jag jag möjlighet att se Kiruna kyrka inuti samtidigt som kollegorna fick tid att utbyta erfarenheter i smågrupper. Dessutom slapp vi allihop storkna i ett aningen för litet konferensrum. (Kände mig ganska genialisk när jag kom på denna lösning). Totalt sett var det en givande konferens, men nu var det inte det jag skulle skriva om.

(Inte heller handlar texten om hundvalpar, men om jag nu fick chansen att träffa en så kom den absolut med i bildurvalet).

Gruvbergen lax & fjällripa

Det fanns en gång två berg ovanför polcirkeln. De kallades för Luossavaara (laxberget) och Kiirunavaara (fjällriperget). Det speciella med dessa berg var att de delvis bestod av apatit och magnetit. Magnetit är som namnet antyder magnetisk järnoxid medan apatit består av bland annat kalciumfosfat. Det där med fosfaten var en av anledningarna till att det dröjde innan man började bryta malmen. Fosfor gör stål sprött. En annan anledning är att bergen låg långt upp i tjottahejti (i förhållande till de tilltänkta köparna). Det var helt enkelt för långt och komplicerat att transportera malmen på renslädar. Det behövdes teknisk utveckling och infrastruktur för att det skulle bli lönt.

I slutet av 1800-talet hade stålprocesserna förbättrats så att man kunde få väck fosforn. 1890 grundades företaget LKAB, Luossavaara-Kiirunavaara AB. Gruvbrytning pågick redan i en del dagbrott på andra platser inom malmfältet. En annan milstolpe är att 1903 invigdes Malmbanan som går mellan Luleå och den isfria hamnen Narvik. Järnvägssträckan lär ha lite olika namn längs vägen och är tätt trafikerad av tunga godståg och något mindre tätt med persontåg (jag hade tänkt ta nattåget men när jag skulle boka biljett skulle det vara avstängt på grund av banarbete, ett besked som sedan ändrades men då hade jag köpt flygbiljett). Malmbanan lär vara en av de första järnvägar som blev elektrifierade och idag överförs energi från loken när de bromsar sig nerför till norska Narvik. En sport är att spana efter den gula vagnen. Den tusende vagnen som tillverkades målades gul och kallas för guldvagnen.

Något man inte visste om när man började bryta malm i de två bergen var att malmkropparna hänger ihop. De är faktiskt en gigantiskt lutande skiva som går en 2-3 kilometer ner i marken. Lutningen tror jag beror på den svekokarelska orogenesen. Det vill säga den period när fjällkedjan knycklades ihop under enormt tryck. Jag lämnar detta ämne eftersom mina geologiböcker och jag är på olika orter, men jag ville gärna få in ordet svekokarelska någonstans. Jag ramlade över det för ett par veckor sedan när jag letade efter uppslag till Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Och i den boken passar det inte in. Därför extra roligt att få användning för det någon annanstans.

Staden Kiruna byggdes ovanpå malmen

Gruvbrytningen startade och en stad skulle därför byggas för alla gruvarbetare. Den drivande kraften hette Hjalmar Lundbohm och var disponent. Om jag hörde rätt så var det inte alls han som var påtänkt för jobbet från början, utan han hoppade in som vikarie för någon som blev sjuk eller något liknande. Hjalmar Lundbohm stannade i tjugo år, är idag begravd vid Kiruna kyrka och den som planlade staden. Han ville att det skulle vara en riktig stad, inte en kåkstad som i Malmberget.

Staden fick namnet Kiruna och den byggdes på en sydsluttning med utsikt över berget Kiirunavaara och en sjö. Vad kunde gå fel? Ja det var ju inte så lätt att veta när man bröt malm i dagbrott att man hundra år senare skulle bryta malm tusen meter under staden. Och att detta urholkande av berget skulle leda till sprickor och rasrisk.

Det är därför som staden nu är under förflyttning. Omvandlingen av området har pågått ett bra tag. Både sjön och berget är borta. Ett par av träbyggnaderna från den första byggvågen har flyttats (och står nu nedanför Luossavaara – jag tror att det var medan man tänkte sig flytta staden västerut). Många har redan rivits.

Gången är att först bygger man nytt. Sedan löser LKAB ut de som bor i de områden där risken för sättningar är störst. Där rivs alla byggnader och det blir under en övergångsperiod park. När rasrisken ökar stängs parken av. Så småningom rasar taket in och den stora gropen växer.

Rivning väntar på sikt det välkända kvarter som Ralph Erskine skapade på 1960-talet. Kvarteret Ortdrivaren med två bruna höghus och en rad med gula lägre hus är känt för att arkitekten tog hänsyn till klimatet när han byggde dem.

Världens största underjordiska gruva

Den står för 90% av Europas järnproduktion. Den innehåller 50 mil asfalterade vägar och ytterligare en hel del oasfalterade. Det är Sveriges största användare av cement. 75 000 ton järnmalm bryts varje dygn 365 dagar om året. Varje natt mellan 01.15 och 01.45 spränger man i någon del av gruvan. Då jobbar det 25 man under jord. Dagtid jobbar 700 personer under jord. En del av maskinerna är automatiserade och styrs från distans, men en del körs av människor. Det som kostar mest är att transportera upp malmen. Det görs i hissar, skip. Den konstruktion som finns idag kan ej köras djupare. Så när nuvarande nivå är uttömd behövs antingen ny teknik eller så får gruvan stängas igen. Malm finns det gott om.

När man säger att brytning nu pågår på 1365 meters djup menar man från en nollpunkt som var bergets högsta punkt. Berget är numera borta. Istället är det ersatt med högar med gråberg. Gråberget används också för att fylla igen de hålrum som bildas när man plockar ut malmen. Exakt hur det går till fattar jag faktiskt inte. Det är något med att man gör tunnlar och låter berget rasa. Sedan skovlar man upp det hela, låter det trilla ner i ett förarlöst tåg för att så småningom hissas upp.

En anledning till att jag inte fattade var att jag hade fullt sjå att stå ut. Jag har vissa känningar av klaustrofobi. Eller vad man nu ska kalla det. Trånga utrymmen är en parameter men allmänkondition, ljudnivå, lufttillförsel samt mina möjligheter att påverka situationen är minst lika viktiga. Jag åker exempelvis tunnelbana och hiss jämnt och ständigt, men ibland uppstår situationer när jag rusar av. Hade jag kunnat rusa ur bussen och springa upp ur Kirunagruvan hade jag gjort det. Det var för mig betydligt enklare att knata ner i polsk saltgruva, för då gick jag själv i en trappa, än att åka i en knökfull, aningen för varm buss, rakt ner i ett norrländskt berg. Fy farao vad vidrigt.

Detta gjorde också att jag inte riktigt hörde allt som guiden sa, även om jag egentligen var riktigt intresserad. Besöksgruvan ligger på 540 metersnivån. Det var huvudnivå på 1960-talet. Där finns ett gruvmuseum med information om hur man bröt när det var dagbrott. Det finns också en bit med dagens maskiner utställda. Det är såklart svårt att få en uppfattning om storleken på gruvan när man knatar runt i en liten pyttedel av gruvan. (Det kändes av någon anledning betydligt enklare att vara där efter att jag upptäckt att jag hade full kontakt med omvärlden. Detta upptäckte jag genom att en säljare ringde. Första gången det varit någon nytta med en sådan).

Bättre överblick över storleken på gruvan fick jag när vi flög hem. Det här fotot tog jag strax efter starten från Kiruna flygplats.

Fika by Spis

Jag måste givetvis också nämna möjligheterna till förtäring i Kiruna. Själva konferensen ägde rum på Scandic Ferrum med finfin utsikt över gruvan och det som är kvar av sjön.

Ferrum står på rivningslistan, vilket enligt en gäst jag pratade med märks. De senaste två åren har underhållet avstannat enligt henne. Eftersom det var mitt första besök på hotellet kan jag inte uttala mig om detta, men jag blev inte särdeles imponerad av varken frukost, lunch eller middag.

Å andra sidan blev jag desto gladare av ett besök på Fika by Spis. Detta café ligger granne med Kiruna bokhandel (som jag hört massa gott om). Det var matbloggerskan Vilda Ia som föreslog detta ställe och även tipsade om restaurangen Spis.

Mycket bra val! Jag hade inte hittat dit utan vägledning för Spis ligger i något som mer ser ut som lägenheter än restaurang. Men båda vinlista och delikatessbutiken imponerade. Vinlistan kändes som den var avpassad för representationsmiddagar medan delikatessbutiken skrek på foodies.

Mitt matval begränsades en smula av att de är väldigt förtjusta i att röka allting uppe i norr. Eftersom jag inte tål det valde jag ett spett med oxfilé som jag fick utan BBQ-marinering.

Jag måste även nämna att den egentillverkade glassen brynt smör med blåbär som jag åt på caféet slår sig in i toppen på årets glassar (jag har testat mig igenom åtskilliga liter som research till ett av mina bokprojekt).

Kyrkan flyttar 2025

Spis ligger mitt emot Kiruna kyrka. Det är en välkänd byggnad som vunnit priset och prytt minst ett frimärke. Den är också ganska speciell både i formen och inuti.

Kyrkan hör till de byggnader som ska flyttas. Hur det ska gå till undrar jag. Det är en rejäl byggnad, inget man hivar upp på en lastbil och kör iväg med. Ska de montera ner den, märka alla delar och sätta upp den igen månntro?

Den ska i varje fall stå bredvid nya stadshuset på en tomt som nu är industrimark. Nya stadshuset överlämnades officiellt till staden medan vi var i Kiruna faktiskt. Utanför står klocktornet som tidigare stod på taket på gamla stadshuset. Båda byggnaderna ska vara spektakulära inuti. Jag hann dock aldrig in i någon av dem.

Hela flytten är en synnerligen långsam process. Samtliga invånare i kommunen berörs indirekt i och med att vägar och järnväg flyttas. En tredjedel av invånarna i tätorten berörs direkt då de behöver flytta. Det är i den här omgången. Men om brytningen ska fortsätta i gruvan, ja då krävs att säkerhetszonen flyttas ytterligare och därmed att fler hus rivs. Den nuvarande nivån av malm lär räcka för tjugo års brytning. Men det tar så lång tid att få tillstånd och göra planer att företaget behöver fatta beslut inom kort. Allt beror ju på prognosen för järnmalm. Stiger priserna är det lönsamt att fortsätta bryta men tänk om någon uppfinner den perfekta återvinningen, och inget nytt stål behövs? Eller det blir total ekonomisk kris. Vad händer då med en stad som byggts på järnmalm. Sådant gick jag runt och funderade på medan jag var i Kiruna.

Informationen i ovanstående text kommer delvis från det jag minns från den guidade turen och delvis från sådant jag läst på nätet. Hojta gärna till om jag fått något om bakfoten. 

För en vecka sedan klev jag av morgonplanet på Kiruna flygplats. Vi var en timme sena på grund av att det tagit tid att få ut planet ur hangaren på Arlanda. Eftersom jag klivit upp tidigt för att slippa stressa på flygplatsen fick jag extra mycket tid på Arlanda. Tid som jag spenderade med att tugga på en slemmig macka på Johan & Nyström. Brödet var både segt och genomblött på ett sätt som indikerade att mackan bretts något annat dygn än när den såldes.

All kvarvarande irritation trillade av mig så fort jag klev av planet och kände luften. Den är annorlunda i norr. Det är på något sätt högre i tak och lättare att andas. Mitt humör blev ännu bättre när jag mötte Carina Fjällborg. Vi har aldrig tidigare träffats men är Facebook-vänner då vi delar entusiasm för södra Frankrike.

Carina hade rekvirerat sin son som chaufför och guide och sedan gav vi oss av till Jukkasjärvi. Med på resan var också rödtotten Leia. Väldigt söt, väldigt envis. Och lite ledsen för att de stora hundarna fick följa med husse och jaga.

Ishotellet

Första anhalt var Jukkasjärvi och ishotellet, eller icehotel som de kallar sig själva. Varje vinter byggs ett nytt hotell upp med is från Torneälv. Isen skördas faktiskt på vårvintern före, och lagras från mars till december när bygget startar. Poängen är att varje hotell är unikt. Nya konstnärer bjuds in och skapar nya isskulpturer. På våren smälter sedan hotellet ner igen. Framgången beror delvis på storleken och på den klara isen.

Sedan ett par år tillbaka så finns det ett året-runt-öppet hotell bredvid den plats där det stora byggs upp. Där inne finns sviter och konstverk, precis som i det temporära hotellet. Det är minus fem inne i byggnaden av tegel och torv. Jag tittade in men entréavgiften är 300 kronor, vilket fick mig att backa.

300 kronor är förvisso ingenting om man betänker att det är en helt världsunik miljö. Särskilt inte som jag just lagt en hundralapp på en kopp kaffe och en soggig ostfralla på Arlanda. Men jag blev snål och avstod. Skulle jag betala 300 ville jag ta riktigt bra bilder och det var ganska skönt att strosa runt i solskenet utomhus och bara vara ledig, utan några krav på sig själv att prestera.

Så här när jag kommit hem igen tänker jag att jag var lite dum. Hur ofta står man precis utanför en världskänd miljö? Nåväl, jag kan i varje fall rapportera att ishotellet byggs i en verkligt fin miljö där Torneälven breder ut sig så att det liknar en sjö. Häromkring gjordes förr tegel. Varje kvinna märkte de tegel hon gjorde.

Nutti Sámi Siida

Eftersom det var lunchdags åkte vi till ett samiskt museum och café. Kokkaffet med kaffeost smakade utmärkt före maten när kaffet var nygjort, men rävgift efter lunchen då det stått på för länge.

Egentligen ska man ju äta souvas när man är på samiskt café men jag är allergisk mot rökt mat så det fungerar inte. Frågan om det fanns något som inte var rökt föranledde en diskussion om mängden salt som använts till köttet. Jag försökte förklara att jag struntade i om det var lättsaltat eller översaltat, jag ville bara veta om det var rökt. Till slut beställde jag fjällröding som skulle vara saltad, men inte rökt. Det visade sig vara rätt. Däremot blev potatisen som serverades till alltför rökt av att tillagas över öppen eld, så den skippade jag.

Jukkasjärvi kyrka

Carinas son sommarjobbade som guide i Jukkasjärvi kyrka så nu fick jag en privatguidning. Väldigt lyxigt och mycket intressant. Kyrkan är den äldsta i Lappland. Det var på 1600-talet man fick för sig att samerna skulle kristnas. En präst skickades upp och istället för att resa runt bosatte han sig på marknadsplatsen. Mitten av kyrkan är från 1600-talet. Den byggdes senare ut för att få plats med fler människor.

Den är mest känd för altartavlan som är en triptyk av Bror Hjorth. Den vänstra delen föreställer prästen Lars Levi Læstadius när han predikar mot hor, drickande och tjuveri. På den högra sidan har vi samma person efter mötet med Maria, eller Milla Andersson-Clementsdotter. Han är då vänd mot Jesus och mer av en väckelsepredikant.

Horkarlen i blont lär förresten vara ett självporträtt av konstnären själv. Altartavlan var en present från LKAB när kyrkan firade 350 år. Till 400-års-jubileet köptes istället in ett votivskepp. Det tyckte jag var intressant då ”min” kyrka i Antibes är belamrad med sådana.

Precis som i många andra kyrkor finns det gravar under kyrkgolvet. Dessa har grävts upp två gånger. Den ena gången noterade man att en kvinna i vitt var särskilt välbevarad. Nästa gång gravarna öppnades var den graven tom…

Ett av de nyare tillskotten i kyrkan är orgeln. Förutom att den är väldigt vacker är det intressant med själva mittpunkten. Den är utformad som en trumma av den typ de samiska nåjderna hade. Dessa trummor hade de tidiga kristna prästerna inget till övers för utan brände. Synd att ett helt kulturarv försvann.

Efter vår utflykt till Jukkasjärvi åkte vi den korta resan in till centralorten Kiruna. Detta besök har resulterat i ett långt och faktaspäckat reportage som tar avstamp i min fascination av flytten av gruvstaden Kiruna.

Är tillbaka i Täby efter en tur till Bokmässan (ett kul spektakel som jag beskrivit på annan plats, exempelvis min mässa respektive allmänna betraktelser). En av årets nyheter var att deckarna fått större utrymme med två scener. Jag var själv aldrig och lyssnade på de delarna men av det jag sett i sociala medier så såg det ut att vara en trevlig avdelning.

Jag kanske också skulle slå mig på deckare? De verkar ha lite längre livslängd än de alster jag envisas med att skriva. Och så skulle det vara så himla skönt att avrätta folk som förtjänar det!

Tänk bara på nöjet att bestämma vilka som bör dö. Och ännu mer, att sätta namn på mördarna. Jag tänker mig inget sådant där tjafs med att det finns en psykologisk förklaring i mördarens barndom, utan rent och skärt att personen inte har alla synapser rätt kopplade.

Låt oss säga att mördarna är ett helt vanligt par som på ytan verkar helt normala och välanpassade. De är i fyrtioårsåldern, är gifta och har småbarn. De bor i en 1930-tals villa i dyrt, men inte alltför dyrt, område. Typ som Täby. De skulle kunna vara vilka som helst bland tusentals andra familjer i Sverige.

Men så börjar det uppdagas en och annan konstighet. Från början är det små detaljer. Grannarna i området noterar att paret inte hejar och inte rådgör med någon innan de hugger ner buskar och träd i tomtgränsen.

“Konstigt beteende”, konstaterar grannarna när de möts på hundpromenaden. De skakar på huvudet och går åt varsitt håll. Paret med de vanliga svenska namnen har flyttat från listan med de goda grannarna till de mindre populära.

Nästa att undra över paret är takläggarna som lägger nytt tak på en konstigt placerad utbyggnad. De bestämmer sig dock för att inte säga något. (Hundra sidor senare visar det sig så klart att hade takläggarna slagit larm hade de kunnat rädda flera människoliv.)

Steg för steg avslöjas sedan fler och fler konstigheter. Givetvis visar sig paret innan boken är slut vara fullblodspsykopater. Fast de på ytan såg så himla vanliga och välanpassade ut.

Hmm. Det kanske inte var så där värst originellt. Får nog jobba lite på intrigen. Har en lång resa kvar innan jag blir deckarförfattare. Men visst vore det trevligt?

Det här gav mig ett gott skratt. Stort tack för det uppiggande förslaget på hur vi kan pynta trädgården för fluktar-grannarna.

Vi har alltså grannar som inte är som andra grannar. Jag kallar dem för fluktar-grannarna. De har snart byggt klart sitt utkikstorn. De kunde byggt ut sin 1930-talsvilla åt tre håll mot sin egen tomt. Men de valde att istället bygga ett andra våningsplan med fönster åt två håll, två meter från tomtgränsen. Det går tydligen att få bygglov för sådant i Täby kommun. (Täby kommun och bygglov är ett eget kapitel som man kan läsa en hel del om i lokaltidningen.)

Så vad ska de nu få för utsmyckning att titta på?

• Konstnärlig installation av e r i g e r a d  jättestor f a l l o s (Mellanrummen är för att inte den här sajten ska börja dyka upp i fel sorts sökningar).
• En fågelskrämma med en uppblåsbar docka (bör gå att köpa in lämpliga dockor på Andra Långgatan i Göteborg) klädd i en t-shirt med texten “Om du läser detta är du för nära”.
• Ett åtta meter högt plank med vuxenbilder.
• Eller kanske helt enkelt göra som min kompis föreslår och bjuda in lite tyska nudister på trädgårdspartaj.

Kruxet är att vi antagligen skulle glädja grannarna om de fick något sådant fint att titta på. De är nämligen inte som andra. Jag har googlat lite på vad fluktar-grannarna jobbar med. Det förstärker det suspekta intrycket som hela byggcirkusen har gett av dem.

Nu sticker jag in emellan här med lite hotellbilder. För första gången har jag sovit på hotell i norra Stockholm. Det hör inte till vanligheterna men det var för jag att jag trodde att jag skulle ägna halva natten åt att anpassa en workshop. Då var det mer praktiskt att göra det på hotellrum, än i en taxi.

The Winery ligger vid Järva krog med utsikt över Mall of Scandinavia åt ena hållet och Brunnsviken vid det andra. Det ägs av samma svenska familj som äger vingården Terreno i Toscana.

Bra läge för flygbussen

Det går knappast att placera ett hotell bättre till för den som reser med flygbuss, och sämre till för den som kommer med bil. Med flygbuss från Arlanda är det bara att rulla in sin väska i hotellobbyn, med bil är det betydligt krångligare att lista ut hur man ska hitta till parkeringsplatsen.

Utifrån ser hotellet allt annat än inbjudande ut men inuti är det tvärtom. Väldigt välkomnande atmosfär. Kan även lägga till att fönstren ut mot motorvägen är rejält tjocka. Flera av oss hade hotellrum ut mot vägen och vi hörde inte av trafiken alls.

Halvtråkigt vin på vinställe

Det som är speciellt med Winery är att de har vintillverkning i hotellet. Vi var aldrig där och tittade men jag gissar att druvorna är Sangiovese från vingården Terreano.

Vi provsmakade aldrig det vinet men däremot beställde de flesta av oss den chianti från vingården som servitrisen rekommenderade till förrätten (allt vin köpte vi själva). Vinet passade till maten och var bättre än jag mindes från den flaska jag någon gång i forntiden köpt på Systembolaget. Men jag utbrast aldrig wow.

Det var samma sak med övriga viner jag provade (avrundade med ett glas i baren innan jag åkte hem). Bra, men inte wow. Med tanke på att det ska vara ett vinställe förväntar man sig wow.

Inredningen bäst

Vi var där två halvdagar från lunch till lunch så jag hann prova en frukost, två luncher, en middag och två fikan. Allt var gott, vällagat och snyggt. Men det förväntar man sig på konferensställen i Stockholmstrakten.

All servering var en smula seg och lätt förvirrad. Frågade vi en person om vi kunde lämna resväskor och ytterkläder i konferensrummet när vi gick och åt så sa den ja. Bara för att vi när vi satt oss ner kom någon springande och sa att vi måste flytta på dem.

Jag minns också en del väntetider, att tidsuppskattningen var mer italiensk än svensk. För en svensk betyder lunch kl si och så att man dyker upp då och sätter sig vid bordet. Inte att det är tiden då serveringen börjar duka fram (riktigt så illa var det inte men lite åt det hållet). Samma sak för min del med frukosten. Jag står ju alltid och stampar och väntar på att få komma in. Jag väljer ofta hotell utifrån när de börjar servera frukost. Ju tidigare ju större sannolikhet att jag bokar.

Har du någon gång kört eller åkt bil mellan Göteborg och Stockholm har du antagligen sett Dumme mosse. I varje fall om du inte sov dig genom sträckan väster om Jönköping. Riksväg 40 är nämligen byggd rakt genom den stora myrmarken. Kör du där tidiga höstmorgnar kan du skymta knotiga minitallar insvepta i morgondimma. Sådana vyer är helt oemotståndliga för personer med min läggning. Därför har jag sedan några år tillbaka tänkt att jag skulle vilja besöka Dumme mosse med kameran i hand.

Dessutom har jag sett helt magiska bilder på Instagram från Dumme mosse. Det finns jättelånga spångade leder rakt ut i myren. Någonstans.

Dumme mosse – eller den dumma mossen

Lite nu och då har jag letat efter vägbeskrivningar till de där spångade lederna och snygga bilderna. Men mitt bokprojekt har dragit ut på tiden och vissa år har det varit glest mellan researchresorna. Att läsa något en gång och sedan komma ihåg det när man kör ett halvår senare, är en helt annan historia. Därför har det gått lite knackigt för mig.

Mitt första försök att hitta mossen gjordes med hjälp av Google maps. Det enda jag mindes från min research var något med att jag skulle köra av vid flygplatsen. Det gjorde jag, stannade till och knappade in Dumme mosse i mobilen. Google maps föreslog att jag skulle köra norrut i förhållande till riksväg 40. Det lät klokt tyckte jag, då myren från vägen ser finare ut åt det hållet. Jag körde och körde. På mer och mer konstiga ställen. Det kändes som jag körde åt helt fel håll. Så jag stannade bilen och tog en titt. Google maps hade bara satt ut en prick mitt ute i mossen och jag körde bara runt i cirklar. Det började regna och jag vände vid en badplats.

Nästa försök var under en resa i augusti i år. Klockan var sju och dimman låg fint över myren när jag kom körande från Mölndal. Jag hade läst på igen och mindes att jag skulle köra söderut, det vill säga åt andra hållet jämfört med förra försöket. Jag skulle köra till flygplatsen och förbi den. Sagt och gjort. Jag körde och körde. Kom fram, hittade två parkeringsplatser och valde den som låg längst bort.

Sedan började jag gå. Jag gick på en stenhård bred bädd som säkert var perfekt för barnvagnar och rullstolar. Men som fick min halvtrasiga fot att protestera. Till slut högg det till i den och jag fick halta tillbaka utan att se en endaste spång. Efteråt när jag tittade var jag gått förstår jag att jag gick helt fel. Jag hade valt en stig längs med mosskanten. Det måste ha funnits någon som gick inåt också, fast jag inte såg till den.

Gummistövlar eller spång behövs

När jag körde upp från Bokmässan stannade jag till på en liten parkeringsficka precis vid vägen. Det finns faktiskt grindar i staketet så myren är möjlig att nå den från vägen. I varje fall för den med gummistövlar i packningen. Vattenpölarna var djupa och riset fuktigt efter morgonens regnande. Det var ganska mycket trafik så jag var för feg för att hoppa över vajern i mitten och hoppa in på den sida där det såg finast ut. På “min” sida var det ganska stora träd och motljus.

Jag får se om jag gör fler försök eller om Dumme mosse får vara. Den har egentligen ingen betydande roll i boken. Visserligen håller boken på att delvis byta inriktning och breddas, men jag överlever nog även utan dimmiga myrbilder. I varje fall försöker jag intala mig själv det just nu.

Vad tycker du? Ska jag ge mig på att leta efter mossen en gång till? Har du förslag på var jag borde gå?

Umeå hör till de ställen jag har hyllat förut. Det kan bero på att jag alltid varit i Umeå av trevliga anledningar. Jag har varit där någon gång för att hålla kurs för Författarförbundets räkning och ett par gånger för att prata om eller med olika personer involverade i Medtech4Health. I veckan var jag där med anledning av Medicinteknikdagarna.

Föreningar och kulturliv

Mitt positiva intryck av Umeå kan alltså bero på att jag alltid varit där i trevliga sammanhang. Men jag tror verkligen att staden är osedvanligt välkomnande. Jag uppfattar att det råder en särskild anda i Umeå. Att det är särskilt gott om trevliga vattenhål där de serverar god dryck och förtäring samt att det är en välkomnande atmosfär.

Tre dagar i Umeå

Den här gången var jag tre dagar i Umeå. Själva konferensen var tisdag-onsdag men vi reste upp måndag morgon. Då hann vi (mina kollegor) sätta upp montern i lugn och ro istället för i tokstress. Dessutom hann jag med att göra ett besök på sjukhuset för en intervju. Tanken var att inte stressa utan att jobba vanliga arbetsdagar. Det var en bra ambition men som vanligt var jag uppe i ottan och passade på och jobbade några timmar innan resten av gänget dykt upp. Det gjorde i sin tur att jag var ganska sliten när jag kom hem….

Men detta inlägg var inte tänkt att handla särskilt mycket om Medicinteknikdagarna, det ska jag skriva om på annan plats. Istället tänkte jag dela några bilder från Umeå. Det väsentligaste är att alla bilder i princip är tagna inom några hundra meter från varandra. En viktig detalj när man har en halvtrasig fot.

Norrlands huvudstad

Sundsvall får ursäkta men Umeå har verkligen tagit över rollen som Norrlands huvudstad. Stadskärnan börjar verkligen ta sig. Det är särskilt kvarteret mellan Rex och ner mot Väven jag gillar. Den fastnar på bild varje gång. Älven hjälper förstås till.

Sedan bor jag gärna på Stora hotellet. Det är ett gammalt sjömanshotell från den tid Umeå var en hamnstad. Det är läckert inrett och så får man äta frukost i atriumet bredvid biblioteket.

Frukosten börjar serveras 06:30 vilket är klart bättre än förra veckans 07:30 även om jag vill slå ett slag för att åtminstone ställa fram kaffet senast 06.

Kulturbageriet har hakat på pizzatrenden

Har jag tid över spenderar jag den ofta på Kulturbageriet. Där kan man sitta länge och jobba. Den här gången hann jag med att prova både kycklingsallad (god men liten portion som passade fint som frukost), grekisk sallad (mer matig, fin som lunch en timme efter den andra salladen), kardemummabulle samt en halv pizza. Jag har glömt vad den hade för topping mer än russinpeppar och friterad grönkål.

Till pizzan hann jag faktiskt klämma två olika lokalbryggda öler (en smärre prestation för taxin dök upp nästan direkt efter att pizzorna levererats). Den ena var en trevlig IPA av folkölsstuk. Den andra en lager med en touch av citrus.

Kafferosteri

När man går mellan Stora hotellets lobby och Kulturbageriet passerar man igenom en delikatessbutik. Vilket garanterar att man reser hem med en tyngre resväska än när man får. Jag var helt övertygad om att jag köpte choklad med älgört, fjällkvanne respektive rönnbär men när jag packade upp hemma hade jag fått med mig den i sammanhanget lite tråkiga varianten tranbär istället för fjällkvannen.

Jag fick i varje fall reda på att det finns ett kafferosteri i stan. Givetvis gick jag förbi och hade en pratstund vilka bönor som passade till en flat white. En av de bättre kaffena jag druckit på ett tag.

Kaffebaren ligger i köpcentret Utopia. Det ligger perfekt mellan Rex och busshållplatsen. Eller annorlunda uttryck mitt emellan Stora hotellet där jag bodde och Folkets hus där Medicinteknikdagarna ägde rum.

Ätit massor av god mat

Jag ska också säga något om Folkets hus. Istället för den sedvanliga konferenskosten med trista bullar och färdigbredda mackor rullade de ut vagnar med olika sorters bröd och röror som man själv fick bygga ihop. Exempelvis något med kronärtskockor, eller hummus.

Även lunchen var god och middagen också. Även om den som vanligt serverades en bra bit efter min ordinarie sömntid. Vilket gör att jag är ganska sliten efter den här resan.

Ingendera av dessa måltider fastnade på bild, tomatsalladen jag åt i sängen var nattmat efter ett mingel med goda snittar men där jag avstod från de flesta på grund av allergier.

Det finns bara ett ställe i Umeå som är riktigt tråkigt och det är nog flygplatsen. Den är verkligen tråkig och man gör bäst i att inte försöka äta där. Här är en bild från inflygningen. De vita byggnaderna på andra sidan älven är kulturhuset Väven som också syns på en solnedgångsbild.

Någon direkt kändis är jag inte men det finns platser där sannolikheten att träffa på läsare är hyfsat hög. Ett sådant ställe är toalettkön till damernas på Nice flygplats precis när ett fullastat plan från Sverige har landat.

Ett sådant möte skedde igår. Jag var verkligen desperat för boardingen på Arlanda skedde lite tidigare än jag räknat med, precis när jag insåg att jag borde leta upp de där toaletterna (de har flyttat toaletterna på terminal fem). Så jag hade suttit och knipit i några timmar. Men jag blev ändå glad när en dam två köplaceringar bakom mig frågade om det var jag som skrivit en jättebra reseguide.

Jag svarade snabbt jakande innan jag hoppade in i ett ledigt bås. Över handtvätt fortsatte samtalet. Jag fick reda på att läsaren normalt inte gillar reseguider men min gillade hon så mycket att hon just nu lånat ut den till någon som skulle på sitt första besök i Nice. Det som övertygade henne om min förträfflighet var det jag skrivit om Matissemuseet.

Min övertygelse är att en bra guidebok både berättar om vad man bör prioritera, och vad man faktiskt kan hoppa över i en stad då det är överreklamerat. Skriver man lika entusiastiskt om allt blir det en reklambroschyr. Sådana finns det gott om och enda anledningen till att betala för en guide är att få något mer. Det här är en uppfattning som inte delas av alla och som jag fått strida en del för. Därför är det extra roligt när läsarna bekräftar att jag har rätt, det är ju för er läsare jag skriver.

Det är i slutändan läsarna som kan avgöra om mina böcker blir lästa eller ej. Jag fick också frågan om hur det går med Strövtåg runt Antibes. Så fort Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm är klar så…

Äntligen i Antibes

Det är underbart att vara ner i Antibes igen. Det är faktiskt ett år sedan senast. Förra året åkte jag härifrån för att delta i Medicinteknikdagarna, i år kommer jag ner direkt efter Medicinteknikdagarna.

Syftet med denna resa är mest semester. Givetvis har jag manus att skriva på och jag har även något telefonmöte jag ska delta i, men en stor del av tiden ska ägnas åt det jag gjorde igår: sitta på balkongen och läsa böcker. Återhämta mig. Kanske blir det också några blogginlägg från Antibes. På bilden ovan har vi Fort Carré som vaktar hamnen.

På La Strada prioriterar de stammisar

Eftersom jag tog första morgonflyget igår kom jag ner i god tid före lunch. Den åt vi på La Strada som är ett favoritställe. På bilden plat du jour som denna gång var sådana där röda fiskar, rouget.

Det var intressant att studera hur de sorterar folk. Vi var ganska tidiga och fick sista bordet som ej var reserverat. Under tiden vi satt där så kom och gick folk på de andra borden. Åtminstone fyra-fem sällskap fick nekande svar när de frågade om de kunde få äta lunch. Men när stammisar klev in genom dörren var det inga problem att fixa plats.

Nu ska jag ut och testa vad min fot säger om att gå i franska skogar. Återkommer med rapport!

Det ska finnas rester av en romersk akvedukt i Valmasque. Det har jag sett på en av mina otaliga kartor. Tyvärr kom jag på detta först när vi redan satt i bilen på väg dit, vilket gjorde att kartan inte var med idag. Skogen är alltför stort för att knata runt på vinst och förlust i jakt på fornlämningar.

På ett ställe gick vi förbi en höjd med ganska mycket lösa stenar. Jag noterade att terrängen var ganska lik en del kullar där jag vandrat runt i jakt på romerska ruiner. Men efter en titt på kartan i efterhand kan jag konstatera att det i varje fall var fel ställe för just den romerska akvedukten som står på min mentala lista med romerska stenbumlingar jag tänkt besöka. Jag måste alltså återvända till Valmasque igen.

Populärt friluftsområde

Valmasque är en närbelägen skog som består av bland annat tallar, stenek och tamarisk. Grönskan förstärks av slingerväxter som murgröna, björnbär och ett par andra som jag inte kan namnet på.

Jag har skrivit om Valmsque tidigare, om mötet med en grävling och vandring bland vildsvinsspår.

Denna gång blev det ett varv i nordic walking spåret följt av en tur i ett sportif-spår med olika träningsredskap. Jag hoppade över alla som innebar hoppande på trasig fot och höll mig till mage och armar-grejerna.

Tycker den här bilden passar fint in på livet på franska Rivieran. Det är så här det egentligen ser ut :-). Sedan är det inte de bilderna som jag brukar posta i sociala medier. Inte heller brukar det synas exakt hur många timmar jag sitter och sliter framför datorn. Men den här gången är jag här på semester så nu blir det lite enkelt bloggande.

Goda nyheter! Nu går det att prenumerera på Tomatsallad. Alltså på själva bloggen. I några år har jag erbjudit tjänsten att skicka ett brev så fort Strövtåg runt Antibes är klar. Ett antal förhoppningsfulla läsare har utnyttjat den möjligheten. Det är något jag är väldigt tacksam för, då det peppar mig att jobba vidare med denna utmaning till bok.

Nu går det alltså att även få ett automatiskt meddelande så fort jag skrivit något resetips här på bloggen. Min tanke med dessa är att de ska underlätta för både dig och mig. Mitt bloggande är inte riktigt så regelbundet som man skulle kunna önska. Ibland har jag mycket att berätta i dagliga inlägg och ibland blir det en ofrivillig kortare eller längre paus. Allehanda andra saker har en tendens att komma emellan. Jag låter dem gärna göra det för jag vill inte springa rakt in i den berömda väggen.

På det här sättet kan du som gillar mina blogginlägg få reda på när det är vits att titta in. Och jag slipper känna stressen över att jag borde blogga regelbundet för att ni som läser inte ska bli besvikna.

Plugin:t email subscription tips från Bo i husbil

Denna service är något jag har önskat i flera år, men jag har aldrig hittat någon enkel teknisk lösning. Nu har jag installerat ett plugin som heter email subscription. Fick tipset från min goda vän Anna på Bo i husbil (följ dem gärna, de har förvisso just lämnat Frankrike för Spanien men de kommer tillbaka).

Det fiffiga är att e-postadresserna lagras här på sajten, inte hos någon tredje part samt att utskicken är automatiska. Notera att det enbart är reseinläggen som genererar utskick (det är är ett exempel på inlägg som inte genererar någon notis). Om detta blir uppskattat kanske jag senare utökar med möjligheten att välja vilka ämnen som du vill prenumerera på. Då behöver jag köpa plugin:et i en utökad version, nu testar jag den begränsade gratisvarianten.

Fyll i direkt eller gå till sidan prenumerera.

Under antiken var Antipolis en relativt stor hamnstad med motsvarande stort behov av färskvatten. Just vattentillförsel var något romarna var riktigt vassa på och Antipolis försörjdes med minst två akvedukter.

De senaste dagarna har jag ägnat en del tid åt den längre av dem. Både genom att slåss med Google för att få fram information om dem och genom att vara ute i regnet och leta efter fysiska spår. Det är inte helt lätt att ge sig av ut på spaning efter romerska ruiner. Antingen finns stenarna insvepta av grönska i något grönområde, gömda på privat mark eller har jämnats med marken för att göra plats för någon villa. Det är dessutom uselt med skyltar eller annan information. Här nere går det knappt att sätta en spade i gjorden utan att trilla över något romerskt, vilket gör att lokalbefolkningen inte riktigt har samma vurm som jag har för romerska stenbumlingar. Men låt mig presentera akvedukterna.

Aqueduc de Fontvieille från Biot

Den yngre och kortare av akvedukterna, Aqueduc de Fontvieille hämtade vattnet i Biot och förde det snett ner mot Antibes. Akvedukten nådde kusten ungefär vid dagens Fort Carré och slutade i hamnen, ungefär där de byggt det nya parkeringsgaraget (har jag nämnt att de grävde upp en romersk båt då?).

Det ska gå att se en bit av akvedukten vid en restaurang mitt emot Antibes tågstation. Det har jag precis läst vilket betyder att jag ännu inte hunnit förbi och letat. Däremot har jag promenerat förbi en sektion av akvedukten många gånger. Det ligger nämligen en bit utanför det arkeologiska museet i Bastion St André.

Om jag promenerar vidare ner till hamnen passerar jag ofta förbi Aguillonfontänen som ligger precis i starten av pubgatan. Både gatan och fontänen har fått namn efter  militäringenjören Louis D’Aguillon som på 1700-talet renoverade Fontvieille-akvedukten. Därmed fick Antibesborna återigen dricksvatten av bra kvalitet. Akvedukten försåg fontänerna med vatten till år 2000.

Av detta kan man dra slutsatsen att Antibes hade en tuff period efter romarrikets fall. Inget dricksvatten, tidvis knappt några invånare. Men de hade i varje fall en biskop ett tag. Jag kanske återkommer till detta och till Fontvieille-akvedukten vid tillfälle (har även skrivit om det i Strövtåg runt Antibes en del). Om någon läsare blir inspirerad att googla efter denna akvedukt kan jag berätta att det finns en annan romersk akvedukt i orten Fontvieille. Men det är Barbegal-akvedukten (som både då och nu egentligen är mer imponerande – men den ligger 23 mil västerut så den är med i Mitt Provence).

Men nu är jag på avvägar. Jag har ännu inte kommit till akvedukten jag skulle skriva om.

Bouillide- eller Clausonnes-akvedukten

Jag nämnde häromdagen att det finns rester av Bouillide-akvedukten, ibland kallad Clausonne-akvedukten, i grönområdet Valmasque. Att jag skrev om det påminde mig om att jag länge velat åka dit och se om jag kunde hitta några rester av stenar resta för tvåtusen år sedan. Sagt och gjort så övertygade jag chaufför om det förnämliga i projektet och vi gav oss av efter lunch. På min karta fanns en markering precis nedanför betalstationen till motorvägen. Precis där hittade vi också några rester av av akvedukt. Vi åkte på vägen Rue des Trois Moulins eller D635, en enkelriktad vägstump utan några direkta parkeringsplatser.

Efter en halv dags googlande har jag kommit fram till att de stenpelare som syns på den översta bilden är en del av den bro med fem valv som gjorde att akvedukten tog sig över dalgången Goa. I mitten av dalen rinner en rännil med vatten som är vattendraget Goa, ett biflöde till ett biflöde till ån Valmasque.

Strax därefter såg vi en annan bro med valven kvar. Det är nästan svårt att se den i all frodig grönska men det finns två valv där någonstans. Från sidan är de både höga och smäckra. Valven tillhör en bro över biflödet till ån Valmasque (biflödet heter också Valmasque verkar det som). Det såg upptrampat ut på mitten av bron, ungefär som om det var en någorlunda välanvänd stig. M föreslog att vi skulle gå ut på den men jag tvärvägrade. Bron har förvisso stått där i nästan tvåtusen år och skulle väl inte rasa just den här eftermiddagen, men den var smal, hög och det fanns inte direkt några räcken.

Bilden är tagen från en ganska väl trafikerad väg så det var inte många minuter jag ville stå still där. Dessutom regnade det varför jag slet fram kameran snabbt och sedan stoppade tillbaka den i torr trygghet i ryggsäcken. Därför blev bilderna därefter. Helst skulle jag stått där nere vid vattnet men vi såg inte till något sätt att ta oss ner dit.

Om jag förstått den franska uppsatsen jag med hjälp av Google Translate försökt ta mig igenom så stod vi mer eller mindre ovanpå det ställe där två grenar av akvedukten förenades. Den ena grenen kom från Mougins, den andra från Valbonne. Båda grenarna av akvedukten var byggda allt annat än spikrakt, istället snirklade de sig fram i terrängen.

Det ska enligt denna uppsats finnas en del synliga rester av akvedukten på fler platser. Får se om jag kan göra några försök att hitta dem. Det är häftigt att leta romerska lämningar så nära hemmet tycker jag. Annars finns det ju mer imponerande lämningar på andra håll i regionen.

Jag ska också försöka ta reda på om den här akvedukten är den som fyllde cisternen som finns mellan Picassomuseet och katedralen. Jag gissar det. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg för nu ska vi ut på nästa utflykt.