Igår var jag entusiastisk över spåren efter tvåtusen år gamla romerska akvedukter. De bleknar lite vid de 400 000 år av mänsklig historia som finns i Gorges du Verdon. I bergen längs den gröna floden finns många grottor och en del av dem innehåller ristningar eller andra spår av tidiga människor.

Sommarbyn Quinson

Vi fuskade lite och skippade besök i grottor och körde istället informationsinhämtning på Musée de Prehistoire des Gorges du Verdon. Det ligger i Quinson en bit nedströms från den bit av kanjonen som man kör bil runt. Det ligger också precis i utkanten av ett stort lavendelområde.

Quinson är en ganska liten by som lever upp under sommaren. Då är det fullt med människor som hyr farkoster på Lac de Quinson för att ta sig nedströms in i kanjonen. De som paddlar en bit kommer att passera flera av de grottor som lämnat ifrån sig material till museets samlingar. Paddlar man åt andra hållet kan man se en av de tre barriärer som skapat de konstgjorda sjöarna.

I oktober var båtuthyrningen fortfarande öppen men de hade inga kunder och på museet var det bara vi och några förskoleklasser.

La Baume Bonne-grottan

Hade vi bokat tid och varit villiga att gå 2,5 timme hade vi kunnat besöka grottan la Baume Bonne. Nu nöjde vi oss med att se en rekonstruktion inne på museet. I grottan har arkeologerna hittat 400 000 år gamla spår efter människosläktingar. De var troligen Homo Erectus, använde inte eld men de la stenar som ett underlag för att slippa gyttja.

I senare lager finns spår av eld. Det finns också många flintaföremål. De första var ganska stora och grovt tillverkade men sedan blir de successivt mer arbetade. Man kan nästan kalla det för den första industriella revolutionen. Enkel flinta hittade man nere vid floden. Bättre flinta hämtades från andra dalgångar. Så småningom lärde sig människorna hur man skulle behandla flintan med rätt mängd värme för att förbättra egenskaperna.

Grottan låg en bra bit ovanför flodbädden och det är därför man fortfarande kan besöka den. Flera andra platser dränktes när de konstgjorda sjöarna skapades. Det är lite därför området är såpass väl undersökt, arkeologerna fick bråttom när dammarna började byggas.

La Baume Bonne-grottan användes under en lång period. Där finns spår av både Neandertalare och Cro Magnon. Även efter att människor börjat bygga hus istället användes grottan som skydd av herdar. Under franska revolutionen höll en präst gudstjänster där.

Bilden med gången visar istället en modell av annan grotta i ett system som kallas för kyrkan. I denna har man hittat stora ristade solar. Under dem stod offergåvor.

Musée de Prehistoire – bra för att vara franskt

Museet är riktigt bra för att vara ett franskt museum. Kommer man hit med glasögon inställda på brittiska museer så kan man bli besviken. Det är ganska många väggar med texter (uteslutande på franska), dioramor och sedan montrar med föremål.

Vill man inte bokstavera sig igenom texterna på franska kan man komplettera med en audioguide på engelska. Den fungerade alldeles utmärkt men det blev lite tufft ett tag när vi både lyssnade på en fransk röst och en engelsk samtidigt.

Är man intresserad av mänsklig förhistoria med lokal vinkling är museet riktigt intressant. Jag fick bekräftat en del fakta som jag skrivit samt en del uppslag till tillägg.

Det tog till exempel tvåhundra år för bondesamhället att sprida sig den väg vi körde igår, det vill säga att livsstilen att odla mark och hålla tamdjur spred sig från kusten upp till floden Verdons dalgång. De första husdjuren var får och getter. Fåren blev tamdjur vid kusten för 8000 år sedan. Fåren kom från främre orienten. Getterna var vilda men härstammade också från främre orienten. Grisar och kor var ett senare tillskott och det är lite oklart hur de tämjdes. Möjligen var grisarna från början vildsvin och tämjdes för 7000 år sedan. Kornas släktskap med de uroxar som tidigare jagades fick vi aldrig någon riktig kläm på. Hästar kom i varje fall med bronsåldern.

Från tiden med de första fåren, neolitikum, har man hittat en vacker pilspets av den mörka vulkaniska glaset obsidian. Materialet kom från Sardinien.

Totalt sett är vi nöjda med vårt besök i Quinson. De två restauranger som var öppna tilltalade oss inte så vi åkte vidare. Hann också med ett par vingårdar på vägen tillbaka till Antibes.

En hel del av cuisine nissarde, la cuisine niçoise eller Nice-köket kvalar in som street food. Det är enkla smårätter man äter i handen. Ofta gjorda med råvaror som en gång i tiden var billiga och tillgängliga. De passar perfekt som en munsbit till eftermiddagsvinet för att man ska klara sig till middagen. Eller för att ersätta middagen om man ätit en stadig lunch.

I veckan var jag i Nice och träffade Maria. Vår plan var från början att gå till Le Plongeoir för jag vill utöka mitt fotoarkiv med bilder av detta ställe i sin nuvarande inkarnation. Men de hade inte öppet så vi satte oss på en av strandbarerna istället. Det var hur skönt som helst men efter en stund kom jag på att jag var hungrig. Det var inte mattid så vi gav oss av in i gamla stan i jakt på drink-tilltugg.

Lou Kalu på Rue Saint-François de Paule

Vi gick upp till gatan med operan, Auer och Alziari. Där kunde jag välja mellan spansk och Nice-tapas. Jag valde såklart Nice-versionen även om socca egentligen inte står på min favoritlista. Men är jag i Nice tänker jag ändå äta socca. Det passar bra ihop med rosévin.

I mitten ligger bitar av socca. Närmast mig står en skål med en en god tapenade. I Marias ände av brickan ligger pizzabitarna som var som pizzabitar är mest. Besvikelsen var egentligen lök och ansjovis-pajen pissaladière. Det var lite för mycket ansjovis i den för min smak.

Maten på bilden var den lilla plankan för €10. Med två glas rosé blev det €18. Ett humant pris tycker jag. Hade jag sett att de hade lokala öler hade jag nog varit nyfiken på att prova det.

Just dessa bilder är från ett ställe som heter Lou Kalu. Jag har ätit liknande på andra ställen i Nice tidigare. Stärkta av detta eftermiddagssnack så återvände vi ner till stranden lagom tills solen gick ner. Ingenting är så fint som Antibes men Nice är inte dumt det heller.

Nu börjar det likna något. Bygget har tagit sin lilla tid. 2011 skrev jag att det nog skulle dröja till 2016 innan spårvagnen till flygplatsen blev verklighet. Jag borde vänt sexan till en nia. Men nu är spåren på plats utanför flygplatsen. Vid övergångsstället stod en varningsskylt att provkörning pågår.

Snart (runt årsskiftet) kommer de moderna spårvagnarna att börja rulla från flygplatsen. Det kommer alltså att bli ännu smidigare att ta sig till och från Nice flygplats. Idag kan Nice-bor välja mellan buss, flygbuss, att promenera längs Promenade des Anglais eller hyra en blå stadscykel för att trampa sig in till centrum. Snart kommer spårvagnen att vara det naturliga valet.

Spårvagn linjenät Nice

Även för oss som ska till andra platser är spårvagnen intressant. Man kan nämligen ta den en hållplats till tågstationen St Augustin så slipper man släpa sin väska dit. Därifrån kan man sedan hoppa på alla lokaltåg västerut.

Något som är mycket intressant på kartan ovan är också strecken för TGV. Det ringer en klocka att jag hört talas om att sådana spår ska byggas men nu hittar jag inte igen informationen. Någon som vet mer? (Idag rullar TGV-tågset på de vanliga spåren vilket betyder att de ej kan köra i full fart).

Avsätt rejält med tid för säkerhetskontrollen

När jag nu ändå skriver om Nice flygplats så ska jag tipsa om att avsätta rejält med tid för säkerhetskontrollen. Sedan terrordådet i Nice för några år sedan har den där säkerhetskontrollen successivt byggts ut. Metalldetektorn gör utslag för allt, inklusive bygel-bh. Och därefter ska man stå i ganska lång kö för passkontroll.

Franska Rivieran har sin charm under årets alla månader och är värd ett besök året om ifall du frågar mig. Just oktober har många företräden: det är gott om fina grönsaker, skaldjuren är i säsong igen (om man gillar sådana) och det är ganska lugnt. Har man tur är vädret som en svensk sensommardag. Det kan förstås även komma skyfall så den som reser hit bör beväpna sig med kläder för de flesta väder.

Årets upplaga av oktober har bjudit på både regn och solsken. Det började och slutade med regn, men jag prickade in tiden däremellan när solen sken. Det var bara en dag som det regnade lite lätt när vi spelade boule.

Solen värmer skönt i oktober

I oktober kan temperaturen skifta rejält mellan dag och kväll, mellan skugga och solsken. Det blir extra tydligt på strandpromenaden i Antibes. Efter lunch badar Plage du Ponteil i solsken medan bänkarna står i skugga. På sandstranden är folk lättklädda i badkläder medan de som sitter på bänkarna har pälsat på sig både jacka och halsduk.

Mornarna är krispiga och kyliga. När det varit min tur att ta morgonrundan till bageriet har jag klätt mig i jeans och dragit på mig både en långärmad tröja och en dunväst. Samma klädsel är inte lyckad för att vandra eller spela boule i solgasset på eftermiddagarna.

Den officiella badsäsongen är över i oktober vilket gör att stränderna inte städas varje morgon längre. Om det har blåst ligger det en hel del sjögräs och drivved på stranden. Men om man tar sig förbi det hindret kan vattnet vara riktigt klart och fint. Jag var i två gånger vilket är dubbelt så många gånger som jag badade i Sverige i somras.

Varm tröja, regnjacka och bikini

Av det jag skrivit i detta inlägg framgår det säkert att den som reser hit i oktober gör bäst i att packa både bikini, regnjacka och en varmt tröja. För alla tre kan bli använda, ibland under samma dygn. Det vill säga vädret i oktober liknar på många sätt det i april.

Oktober är perfekt för att spela boule, besöka olika museer och vandra. Eller bara sitta på en bänk och filosofera lite. Passar på och tipsar om min kollektion med vandringar jag publicerat genom åren.

PS! Bilderna i inlägget kommer från Menton (tredje och femte) samt Antibes (övriga).

Idag har jag nått en milstolpe i mitt bloggande. De ryska (?) trollen har hittat hit. En påhittat person som kallade sig för Angeliqua Sundhagen har skrivit något helt osammanhängande tjafs. Det har inte hänt sedan kommentarsfältet invaderades av “vänner” till cafékedjan Le Pain Français för sju år sedan.

Detta betyder att jag äntligen har jag fått så många läsare att trollen tycker att det är värt att titta in. Sedan kan man undra vad de tror de ska uppnå. Samt varför de hittar på så genomlöjliga namn. Nåväl, det spelar ingen roll. Jag ser det som ett gott tecken och en effekt av det jag sett i besöksstatistiken på sistone.

Jag tror att jag har en viss läsare att tacka för veckans besöksrekord. En trogen läsare delade mitt inlägg om spårvagnar i en grupp på Facebook och det genererade nog flera hundra läsare. Samt ett troll.

Tack för draghjälpen och välkommen alla nya och gamla läsare.

Skål!

Finns det något samband mellan särskilt usel väg och dyra vinflaskor? Det är en fundering jag har efter ytterligare ett vingårdsbesök där chauffören fick kryssa mellan djupa vattenpölar. På vägen hem från det förhistoriska muséet i Quinson stannade vi till på två sinsemellan olika vingårdar, ekologiska Carpe Diem och prisvinnaren Canta Rainette.

Provence trädgård

De två vingårdarna som jag skriver om här var båda nya bekantskaper för min del. De finns båda i det område som jag efter mycket funderande fram och tillbaka kallade för Provence trädgård i originalmanuset till Mitt Provence. Jag kunde lika gärna ha kallat det för Provence vingård för det är ett område med särskilt många vingårdar. Dessutom utmärks inte området på något annat sätt, med någon känd sevärdhet eller så. Min tanke var att just detta avsnitt skulle innehålla en hel del information om att åka runt och handla vin direkt på vingårdar.

I slutändan blev Provence trädgård istället Landskapet runt Cotignac och jag fick klämma in vingårdar i samtliga kapitel för att ersätta de tematiska rundturerna som förlaget bestämde sig för att stryka. (Vilket gjorde mig ganska putt då jag lagt ner mycket jobb på att skapa dem och turerna var de mest uppskattade delarna av Mitt Nice). För att återgå till vingårdarna.

Ekologiska Carpe Diem

Första besöket var den ekologiska vingården Carpe Diem utanför Cotignac. Svenska Rivieraklubben har varit där på ett besök och det var därför vi var nyfikna på att åka dit.

Vägen dit var både gropig och krokig men det var desto mer elegant när vi kom in. Glas med loggor på. Jag har inga foton därifrån eftersom de på franskt maner hade foto-förbudsskyltar uppe. (Jag blir alltid fundersam på om jag överhuvudtaget ska skriva något om ställen som sätter upp sådana).

Vi började med att testa de fyra rosévinerna, en med bubbel och tre utan, i olika prisklasser. Den enklaste ska drickas direkt, de dyrare kan lagras något. Vi tyckte att man får vad man betalar för och gillade allihop men tyckte att de var i överkant dyra i förhållande till smak. Några flaskor fick ändå följa med hem. På bilden dricker jag den bubbliga varianten för €16 ombord en båt utanför Menton.

Vitt vin dricker vi sällan men eftersom det var gjort på rolle och clairette (med lite ugni blanc om jag minns rätt) så provade vi det. Det var riktigt gott och ska passa till kryddstark eller fet mat som foie gras. Så några sådana flaskor för €18 fick följa med hem för att plockas fram runt julen.

Det röda vinerna på syrah och cabernet sauvignon fick däremot stanna kvar. Jag tyckte att det blev en kombination av rökigt och vingummi. Men det är alltså bara vad vi tyckte, andra kan tycka annorlunda.

Domaine de Canta Rainette

Nästa vingård var för Kocken ett återbesök. Domaine de Canta Rainette har han blivit tipsad om av en bekant och besökt tidigare. Den ligger utanför Le Muy och här var det fint asfalterat och ganska väl trafikerat. De andra kunderna hade med sig egna kärl och handlade vin på lösvikt. €2,20 litern kostade det.

Det provade vi aldrig men vi fyllde på förrådet med en kartong vardera av rosé och deras dyrare rödvin. Det som kostar €8,60 och består av syrah och mouvèdre – en klassisk och trevlig kombination som funkar till sådan mat jag gillar. Vi är inte ensamma om att tycka att det här rödvinet erbjuder bra vin för pengarna. Det har fått guldmedalj i Concours Général Agricole.

Det är roligt att ut och åka bland vingårdarna. Det gör att man kan prova fler viner än de som finns i butikerna i stan. En del viner gillar man och andra gillar man inte. Båda de här vingårdarna var värda att besöka. Man behöver ej förboka utan bara ringa på.

Kan lägga till att det är fiffigt att ha med sig en nykter chaufför så att man kan dricka upp de viner man gillar.

De gömmer sig i mossan och kan vara svåra att se men om man sätter sig på huk så kan man skilja de löv som ska stanna i skogen från de löv som vid närmare påseende ska följa med hem. Eftersom de är trattkantareller.

Det finns många bra skäl att ge sig av ut i skogen på jakt efter dem. Ett är att trattisar passar utmärkt ihop med goda viner, som Barbera och Crozes-Hermitage.

Sedan är själva jakten på svamp är bästa sortens avkoppling. Man rör sig långsamt och koncentrerar sig på att titta ner i marken. Mer vilsamt än så blir det inte för en överarbetad hjärna.

Trattkantarellerna är svåra att skilja från löv i skogen tycker jag, särskilt eftersom de  gömmer sig långt ner i mossan eller under någon gren. Men de är lätta att skilja från andra svampar. Foten är ihålig och gul. Hatten är brun med hål i. Tidigare på hösten kan man springa över svampar med en rundare hatt och ännu gulare fot. Det är rödgul trumpetsvamp som är ypperlig att äta den också.

Jag rensar och torkar dem. Sedan smular jag ner dem i vatten, kokar in vattnet, fräser i smör och häller på grädde. Den typen av sås passar fint till goda viner.

Goda viner från små partier

Dessa två viner från Systembolagets små partier har visat sig passa utmärkt till trattkantarellsås. De kommer båda från Strövtåg runt Antibes upptagningsområde (enligt mig, mina testläsare hävdar att det är väldigt långt att åka till en del av dem).

Det ena är en Barbera från Piemonte. Den heter Montebruna och kostar 179 kr. Den andra är en Crozes-Hermitage från norra Rhônedalen. Domaine Aléofane kostar 189 kr. Båda var i överkant prismässigt vad jag brukar köpa men verkligen goda. Det blir en annan eftersmak med ett dyrt vin.

(OBS! Bara för att vinerna är på små partier betyder ej att de är goda. Jag handlade en Shiraz från Toscana för 199 kr med det lättstavade namnet PoggioargentierA. Den åkte ut och in ur kylskåpet i veckor utan att jag hittade något som passade till).

Att hitta svamp att plocka

Tidigare i höstas skrev jag den här manualen om hur man hittar svamp. Den är värd att spara.

1. Ta dig till närmaste skog.
2. Leta upp en mossig svampfri plats någon meter från närmaste stig.
3. Sätt dig på huk.
4. Lyft försiktigt på höger fot och inspektera de söndertrampade trumpetsvamparna som plötsligt uppenbarat sig.
5. Treva försiktigt under lövhögar och nere i mossan runt de krossade svamparna för att se om du missat några. 
6. Upprepa procedur med vänster fot.
7. Gå fem steg framåt och upprepa. 

Sveriges till ytan största ristade runhäll finns i en kohage i Vallentuna. Runinskrift U337 eller Granbyhällen är en perfekt söndagsutflykt. Själva hällen går förstås att besöka i princip dygnet runt, men det är roligare att kombinera titten med ett besök på gårdsbutiken Hökeriet.

Vikingatida storgård bredvid runhällen

Runhällen är ristad av Visäte som var verksam på 1000-talet. De 200 runorna berättar om tre söner som ärvt gården efter sina föräldrar. En dröse andra släktingar nämns också. När den ristades låg hällen på tunet till en vikingatida storgård, Finnvid.

Strax ovanför hällen på en platå finns rester av ett långhus som varit 33 meter långt och sju meter brett. Taket bars upp av dubbla rader med stolpar. Resterna av den stensatta rampen som leder upp till huset är fortfarande synlig.

Arkeologiska utgrävningar visar att huset byggdes ovanpå en äldre kvinnograv, något som kan sätta igång fantasin på riktigt. Området har grävts ut och då hittades föremål som daterades mellan 500 e Kristus till 1100 efter Kristus.

Lätt att besöka hällen

Hällen är lätt att besöka. Den ligger tjugo minuters promenad från stationen Lindholmen om man kommer med Roslagsbanan. Med bil kör man genom Lindholmen och tar sedan vänster på en liten väg som heter Orkestra-Granby på Google maps. Det är skyltat Hökeriet.

Det finns en parkering precis bredvid och det är skyltat med målade stenar. Färgen på dessa har varierat. Häromveckan var de svartmålade med vita runor, för några år sedan var de röda.

Notera att under sommarhalvåret betar det köttdjur av rasen Charlois i hagen.

Gårdsbutiken Hökeriet

Tvärs över vägen ligger den lilla gårdsbutiken Hökeriet. Det är en genuint trevlig butik och gårdscafé. Jag rekommenderar särskilt äppelpajen men har för mig att jag ätit goda smörgåsar där också.

I butiken kan man också handla olika produkter från gården och andra lokala producenter. Exempelvis doftljus, linolja, äppelmust och kött. Köttet är från de Charlois-kossor som betar runt runhällen och i andra hagar runt omkring Granby gård.

Öppettiderna för Hökeriet varierar. Just nu är det öppet onsdagseftermiddagar och söndagar på dagen. Men titta in på Hökeriets webbsajt för aktuell information.

Pilgrim Vallentuna

Ska man handla en låda med 10 kg nötkött är bil att föredra men annars är cykel eller apostlahästar goda alternativ. Det finns ett par olika pilgrimsleder i området. För några år sedan cyklade jag en runda här (något jag bloggat om i Verkligheten överträffar dikten i Vallentuna). Det var i maj och bilden av skylten nedan samt backsipporna ovan är från den turen, resten av fotona är tagna i november.

Det finns flera runstenar samt ett par intressanta kyrkor i närheten. Ett exempel är Markim kyrka. Den ligger inte mitt i byn som de flesta kyrkor gör, utan mitt i socknen. Bredvid finns en skylt som informerar om Snåttsta. Där står ett par runstenar som är resta av Inga.

För mig som följt i Estrids runspår är det inte direkt udda att runstenar rests av en kvinna. De stenar Inga och hennes släkt reste berättar historien om hur Inga ärvde Snåttsta av sin son (som ärvt den av sin far). När Inga dog ärvde hennes mor gården av henne.

Läs fler utflyktstips

Om detta var intressant, kanske du vill botanisera bland något av följande ämnen:

• Blandade utflyktstips runt Stockholm
• Runriket – avstickare i Täby och Vallentunas vikingatida historia.

I Frankrike har varenda ort med självaktning ett monument med namnen på de som stupade i det stora kriget – vilket är det första världskriget. Förlusten av människoliv var rejäl.

Av de tio miljoner människor som dog, skadades eller försvann under kriget var 4000 från Alpes-Maritimes. Ibland finns namnen på de som stupade under andra världskriget tillagda på samma monument. Det är samma efternamn, men en bråkdel så många – trots att andra världskriget totalt kostade fem-sex gånger så många liv som första.

100 år sedan vapenstilleståndsdagen

I Frankrike uppmärksammas slutet av de båda världskrigen samt landets väpnade styrkor på ett sätt som är exotiskt för oss svenskar som är vana vid fred.

Både 8 maj och 11 november är allmänna helgdagar. Den 8 maj firas segerdagen eller Victoire des Alliés sur l’Allemagne nazie och den 11 november vapenstilleståndsdagen Armistice de la Première Guerre mondiale. Dessa dagar firas med parader och kransnedläggningar över hela Frankrike.

I år är det hundra år sedan vapenstilleståndet 1918, vilket lett till extra stort firande. I Paris har världens ledare samlats för att hedra offren.

De här bilderna är tagna idag i Antibes (av Kocken). De är från nere i hamnen. Tidigare år har jag sett kransar i trikolorens färger på Place du Gaulle respektive Place des martyrs de la résistance.

Varberg är sommar och barndomsminnen för mig. Det är fästningen, glass på Tre toppar i Träslövsläge och picknick på Getterön med farmor och farfar. Det är en gullig sommarstad där man badar naken bland tångruskorna på Skarpe Nord och äter goda köttbullar i Kärleksparkens servering. Någonstans i minnesbanken finns även någon konsert eller två.

Café Kasett rekommenderas

Det är alltid roligt att få anledning att åka till Varberg. Under hösten har jag varit där på snabbvisit två gånger. Båda gångerna har jag fikat på Kasett som är lika delar café och presentbutik. Det är verkligen mysigt och jag trivs mycket bättre där än på Mignon som ligger bredvid.

Kallbadhuset i hamnen

Båda gångerna har jag också tagit en bild av kallbadhuset. Jag tycker det är så roligt att fota samma motiv vid olika tillfällen (så kul att det blivit en egen liten fotoserie). De här bilderna har båda använts på Instagram och är en smula processade i appen Snapseed. Den blå bilden är blåare än vädret var i verkligheten och det var inte riktigt så dimmigt som det ser ut på den andra. Den ena är från september, den andra tagen i november.

Själva kallbadhuset står i hamnen och är en plats jag inte har några barndomsminnen från. Men jag har läst på nätet att den haft sitt nuvarande utseende sedan 1903 och har herr- respektive damavdelning.

Ett av Wales för närvarande tre världsarv är Pontcysyllteakvedukten. Det är lätt att förstå att akvedukten kvalade in på listan tycker jag. 39 meter över en grönskande floddal glider kanalbåtar fram på en smal bro.

Det är ganska mäktigt och en smula läskigt. Kanten är inte speciellt hög och det är låååååångt ner.

Kanalbåt eller promenad över akvedukten

Akvedukten ligger i norra Wales, nära gränsen till England. Vi besökte Pontcysyllte i somras under vår Walesresa. Dagen blev en riktig kanalbonzana då vi startade i engelska Chester som också har en kanal. Under två timmar vid flod kan man slussa sig från Chester kanal upp i floden Dee. Floden Dee är den flod som rinner i dalgången under Pontcysyllteakvedukten. (Exakt hur vattenvägarna hänger ihop vet jag inte men det kanske är något jag borde studera lite närmare).

Kanalen heter Llangollen. Vi valde att promenera fram och tillbaka. Vill man åka kanalbåt tar det 45 minuter fram och tillbaka på den enkelriktade akvedukten. Bredvid själva vattenleden finns en smal gångväg med ett staket (däremot är det inget staket på andra sidan). Akvedukten byggdes 1805 av gjutjärn och är 307 meter lång. Den är 3,7 meter bred.

Stig ner till floden Dee

Det är ett givetvis ett obligatorium att promenera över alla häftiga broar och akvedukter man ser. Men för att verkligen förstå hur mäktiga de är behöver man se dem från sidan. Det går att ta sig ner till Dee för att fotografera akvedukten från andra perspektiv.

Vi gick en rundtur som blev 1,3 km lång och involverade 26 höjdmeter. Att vi gick såpass långt beror på att det är ganska mycket grönska och jag hade inget objektiv med tillräcklig vidvinkel för att kunna få med hela akvedukten annars.

Fika, parkering och värt att se i närheten

Vårt restips är att hålla utkik efter skylten till kanalbåtarnas parkering. Den ligger närmare akvedukten än den vanliga besöksparkeringen. Om man styr efter Google Maps kommer man till Trevor Basin och där finns det bara handikapp-parkeringar. Vi fick göra en rejäl sväng för att komma tillbaka till utgångspunkten.

Vid besökscentret ligger en båt som serverar fika. Är man i Wales är det naturligt att välja cream tea det vill säga te med scones. 

Ett besök på Pontcysyllteakvedukten kan kombineras med löjligt gulliga Llangollen eller intressanta herrgården Erddig.

Till sist ska jag säga att akvedukten inte uttalas på något sätt som är logiskt för en svensk.

Industrispionage, arbetskraftsimport och fukt. Det är tre ingredienser till Borås framgång under den tidiga industrialismen. Staden som grundades som ett tullexperiment växte rekordsnabbt tillsammans med textilindustrin. Sedan slog tekokrisen till och Borås blev en stad på dekis. Idag är Borås en pånyttfödd stad.

Det är lätt att nå staden vid Viskan från Göteborg. 50 minuter med dubbeldäckare eller 45 minuter med bil. Jag for till Borås en solig fredag för ett tag sedan för att utöka mitt fotoarkiv. Dessutom ville jag fräscha upp mina intryck av staden för att kunna förbättra texten om Textilstaden i Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. 

Muralmålningar och offentlig konst

Det var verkligen bra att jag for, för jag fick ett helt nytt intryck av Borås. I mångt och mycket liknar Borås idag flera av städerna längs franska Rivieran. Jag tänker på mängden väggmålningar och offentlig konst. De fanns verkligen överallt.

Borås har exempelvis ett ex av spanjoren Jaume Plensas stora huvudstaty. Det är samma staty som finns i Antibes. I Antibes heter statyn Nomade, är en storlek större än den i Borås och står längst ut på en mur och blickar ut över havet. (Se exempelvis bild här). I Borås heter den House of Knowledge och står precis utanför Textile Fashion Center. Jag måste säga att placeringen av en staty spelar stor roll för hur mäktig den är. Hav är bättre som bakgrund än en väg med en lastbil.

Sidospår: Om ni tycker att mina bilder av Borås stadsmiljö är lite märkliga så har jag ansträngt mig för att fota stadsmiljön så att ni kan få en indikation på att där finns saker att se, men utan att jag får med för mycket av den offentliga konsten. Detta för att jag inte vill ha upphovsrättshaveristerna i BUS efter mig. Denna försiktighet har jag skippat när det gäller Plensa eftersom han är spanjor.

På bilden av resecentrum kan man exempelvis ana statyn Passion Extreme som hedrar äventyraren Tomas Olsson som besteg Mount Everest och sedan gav sig av på skidor ner på nordsidan och omkom. Vid Västerbro finns en Bodhi, en blivande buddha i vattnet.

Textil kraft bra basutställning på Textilmuseet

Mitt huvudmål med utflykten var Textilmuseet. Det började precis som många andra museer med att några eldsjälar ville spara delar av stadens industriarv. Jag har ett svagt minne av att jag någon gång vandrat genom salar med olika typer av maskiner. De stod traditionellt uppställda i en stor och ganska ljus före detta industrilokal så som jag minns det. Det låter mossigt men besöket blev intressant tack vare en personlig vinkling. Mitt sällskap berättade om en släkting som arbetat med liknande maskiner i sin ungdom.

Museet har sedan dess flyttat en eller två gånger och är sedan 2014 en del av Textile Fashion Center. Utställningarna har också moderniserats. Det gäller både formspråk, ljussättning och utställningstexterna.

I de två basutställningarna finns en tydlig miljö- och hållbarhetsvinkling. Den ena utställningen är en ren färgbomb. Jag fick ingen riktig kläm på vad den egentligen ville förmedla, mer än att textiler är ett brett område. Något jag kan hålla med om. Idag handlar textilindustrin i Borås om textiler som skyddar vid rymdresor och kan behandla sjukdomar.

Textilkraft berättar historien om den textila industrin i Borås. Allt från att fuktig klimat är en fördel då det gör att trådarna i väven håller bättre, till tekokrisen. Jag lär mig också att man när behovet på 1950-talet av arbetskraft var som störst specialchartrade bussar och plan för att importera sömmerskor. De fick en del i en lägenhet och börja jobba dagen efter ankomst. Efter en vecka var de upplärda. Flest kom från Finland.

Wine & Coffe Company

I entrén hittade jag the wine & coffee company och där stannade jag till efter mitt museibesök. Väldigt trevlig miljö och snygg sallad. Tyvärr var det något i den som gjorde mig illamående. Det är inget ovanligt när det är röror av modern karaktär. Jag gör bäst i att hålla mig till typ köttbit och pommes frites när jag äter ute. Eller andra rätter där antalet ingredienser är begränsat och det är lätt att se vad som är vad.

Totalt sätt är jag väldigt nöjd med min utflykt till Borås. Museet är inte så dumt som utflykt för alla vuxna. Det finns en utklädningsavdelning och gör-det-själv-pyssel på ovanvåningen men jag tror att det yngre gardet föredrar närbelägna Navet Science Center. Eller kanske Borås djurpark.

Gillade du detta inlägg kanske du vill botanisera bland mina utflyktstips i och runt Göteborg. Kanske de är ett kommande bokprojekt (inte för att jag behöver fler just nu…).

Förra året fyllde jag i början av december Tomatsallad med bilder av rimfrost och en hel kavalkad av foton från Funäsfällen med allt från norrsken till perfekta skidspår. Jag trodde att jag skulle köra en repris i år, men tji fick jag.

Det var nämligen inte tillstymmelse till skidspår på fjället i månadsskiftet november-december. Det fanns i Bruksvallarna spår gjorda av sparad snö och konstsnö. Jag övervägde att åka dit men som jag minns rätt är de spåren ganska kuperade. Jag inleder gärna skidsäsongen med att hasa runt lite på platten i några mil tills skidbenen har infunnit sig. Dessutom kände jag mig inte helt kurant.

Morgon över Hamrafjället

I brist på skidspår blev det korta promenader upp och ner på fjället för att titta till hur soluppgången färgade bergen. Ibland med moln, ibland helt molnfritt. Om jag inte sett helt snett på kartan så är det Hamrafjället jag fotat.

Fjällvädret bjuder alltid på nya fotografiska möjligheter. Det bjöd också på en och annan blöt fot. Även om det ser isigt ut på flera bilder hade marken nämligen inte frusit helt. Här och var porlade det under isen och lite nu och då trampade jag igenom.

Bilderna till det här inlägget har jag valt för att de är tagna på i princip samma motiv. Men olika mornar och med olika kameror och olika objektiv. Jag hoppas att nästa inlägg från Funäsfjällen har lika fint ljus men mer snö.

Då var den här igen, den efterlängtade julen. Dagarna när vi firar att ljuset är på väg tillbaka, äter gamla maträtter och mer eller mindre nostalgiskt ser på en tecknad anka på teve. Det ska pusslas, umgås och ätas saffransbullar. Julotta är en annan klassiker.

Jul = pyssla om webbsajter

Jag brukar även passa på och försöka få fason på mina webbsajter under jularna. Det blir tuffare för varje år då de ökar i omfång. I år har wordpress släppt en helt ny version som jag försökt installera på ett par av mina sajter. Resultatet är blandat och jag har fått ta till plugin:et “classic editor. Tomatsallad står på tur för uppdatering. Vi får alltså se om bloggen strax har ett nytt lättnavigerat utseende, om nästa text blir en sur drapa eller om det mest bara blir röra av alltihop. Nu har jag i varje fall förvarnat. Tills vidare önskar jag alla läsare en riktigt god jul.

Tomten är förresten inköpt på julmarknad på Tänndalens bygdegård. Bunkrade även upp rejält med ost från Särvsjö fjällmejeri, så nu kan julen börja.