Det är inte lätt att sitta inne vid datorn och redigera manus just nu. Inte när fjället lyser i alla nyanser av gult, rött och orange. Idag är det som tur var molnigt så jag passar på att diska, tvätta, baka, laga mat samt påminna om att det går att förbeställa Strövtåg i Härjedalsfjällen (även om boken eventuellt kommer att byta titel).

Fjällen är kanske som allra allra bäst i september? Det är i varje fall helt fullbokat på många av hotellen och knôkfullt på parkeringsplatserna till de populäraste vandringslederna.

Flatruet i höstskrud

Igår var det en del solglimtar så jag smet ut med dubbla kameror och dubbla mössor. Jag önskar att jag haft dubbla vantar och dubbla långkalsonger också för oj vad kyligt det var! Men otroligt roligt att se Flatruet i höstfärger. Planen var att vandra samma sväng som jag åkte skidor i vintras och ta bilder från samma vinkel men jag frös för mycket.

Istället åkte jag till Mittådalen och fikade. På vägen hem klev jag ur på träningsområdet på ett par ställen när solen tittade fram. Därför blev det nästan en heldagsutflykt.

Jakten på getmejeri vid Karlvallen

Kvällen innan var jag också på utflykt. Tillsammans med ett par bybor var jag på jakt efter grunden till ett gammalt getmejeri vid Karlvallen. Det ligger 27 km väster om Funäsdalen och därmed inte så långt från norska gränsen. Där var det också otroligt fina höstfärger.

Det där getmejeriet ställer till min research en smula. Enligt en uppgift grundades det 1856. Men i princip överallt står det att Farups mejeri i Ljusnedal är länets första och det grundades 1860. Men det var i och för sig komjölk.

Höstbild till fotokalender

Ovan skrev jag att jag smet ut, det är mest för att jag har så otroligt mycket jag borde göra vid datorn. Men egentligen är en anledning till att jag överhuvudtaget är här, att jag ska fånga höstfärger på bild. Jag har nämligen ont om sådana i fotoarkivet från Funäsfjällen.

Och jag ska ju förutom bok göra en fotokalender med bilder från Härjedalen. Jag brukar göra en fotokalender varje år och trycka till familjen samt lägga upp som månadens bild på min huvudsajt. I år trycker jag upp några extra kalendrar till de som beställer.

18000-bildersvallen spräckt

Mina fotoutflykter de senaste dagarna innebär att jag nu har sprängt 18000-bildersvallen så jag har en hel del att sortera till boken. Jag håller därför tummarna för riktigt många förbeställningar då det blir fler bilder i boken ju större budgetutrymmet blir.

Hur mycket pengar går till mig?

Jag fick en fråga från en person hur mycket av de snart 30 kkr som tickat in i förköp som går till mig. Hur stor är min vinst? Svaret är noll. Det är 30 kkr jag inte behöver lägga ut, men det krävs fortfarande att jag lägger in pengar i bokutgivningen. Det krävs fler nollor innan jag får täckning för mina utgifter, eller de åtta månaders heltidsjobb jag plöjer ner i projektet.

Det viktigaste är egentligen inte pengarna, i sig, utan att jag vill se hur stort intresset är för ämnet. Här får alla en chans att rösta med kreditkortet på om de tycker att boken är en bra idé eller ej.

Finessen med denna typ av kampanj

En del undrar varför jag trasslar med Kickstarter. Det finns flera skäl till det, ett är att det är ett sätt att runda de stora jättarna. Branschbevakaren Boktugg har skrivit en artikel om detta där min kampanj lyfts fram som svenskt exempel.

Genom att sälja direkt till läsare kan jag hålla ett lägre pris och ändå behålla en större del av pengen. Samtidigt har jag allt i min hand och behöver varken krypa eller erbjuda ohemula rabatter.

Klicka på den gröna knappen i kampanjen

Vill du ha fotokalender och bok, gå till kampanjsidan, klicka på den gröna “back this project”. Därifrån är det hyfsat självförklarande förutom att jag i något anfall att vara kreativ har döpt alternativet “två böcker för 400 kr” till “dubbel läsglädje”.

Boken går också att bevaka hos Bokus men där ligger den just nu på 299 kronor för ett exemplar. Så det är helt klart en bättre affär för både dig och mig,om du beställer i Kickstarterkampanjen senast kl 20 den 7 oktober 2020.

Inlägget Glödande höstfärger i fjällen just nu är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I Antibes är det badväder. M och Kocken berättar att det är ungefär som vanligt. Den enda skillnaden är de där munskydden man måste komma ihåg om man ska vara välkommen in på bageriet. Jag har bett dem om lite bilder så jag får se hur det ser ut. Kanske blir det ett blogginlägg av dem endera dagen

Jag är i Tänndalen och här blir det många bilder eftersom både den första och den andra snön för säsongen fallit. Den första föll häromnatten. När jag klev upp noterade jag att marken var märkligt blek. Jag klev ut och upptäckte att det var snö. Den regnade dock tyvärr snabbt bort. Samma sak med gårdagens snö som dök upp i form av snöblandat regn på förmiddagen.

Snöblandat regn lockade mig upp på fjället

Jag gissar att de flesta människor reagerar på snöblandat regn med tankar på brasa, värmande drycker och att spendera dagen i läsfåtöljen. Men mitt jobb är ju att förse de där läsfåtöljerna med underhållning, därför var min reaktion att istället ge mig av upp på fjället på jakt efter fina bilder.

Min förhoppning var att det skulle snöa om jag knatade upp en bit. Normalt blir det en grad kallare per hundra meter men på vintern är det ofta tvärtom. Vintern verkar vara här för nederbörden övergick snabbt i rent regn. Därför fick storkameran spendera större delen av tiden i ryggsäcken. Jag plockade fram den vid ett par tillfällen, tog några snabba bilder på lite vad som helst och försökte sedan torka av den med vantarna och insidan av byxorna innan den fick återvända ner i påsen igen.

Utsikt från röset på Storvålen igen

Mitt mål var att knata upp på Storvålen och ta samma foton som jag tog för ett par veckor sedan (det översta fotoparet). Jag är barnsligt förtjust i jämförelsebilder och har en bloggserie som jag kallar för samma motiv vid olika tillfällen. Jag verkar inte vara ensam om detta intresse för när jag la upp nedanstående trädbilder i en Facebookgrupp så strömmade hundratals gillningar snabbt in.

Det vore toppen om boken fick samma mottagande

I önskescenariet skulle det rassla till lika snabbt i kampanjen. De senaste dagarna har jag fokuserat på att slutredigera manuset. Det betyder att jag börjar 03-04, jobbar tills hjärnan kroknar, tar en fotopaus och fortsätter sedan till 19-20. Därmed har jag inte hunnit ägna mig så mycket åt min kampanj, vilket gjort att den stannat av en smula.

Kampanjen går egentligen utmärkt. Jag är extremt tacksam för alla som delat kampanjen och tipsat vänner om den. Ni är verkligen många och har gjort stor skillnad. Samtidigt håller jag tummarna för en riktigt stark slutspurt, det vore så roligt med en lite mer påkostad bok med fler bilder.

Jag märker i en del konversationer att en och annan kanske inte riktigt är bekanta med de ekonomiska villkoren för författare. Så därför vill jag nämna det som jag trodde ganska tydligt står i kampanjen. De första 200 kkr går rakt in i bokutgivningsbudgeten (den blir mer påkostad desto fler som beställer). Jag investerar åtta månaders heltidsarbete i denna bok. På förekommen anledning ska jag också påpeka att ingen skickar mig någon lönecheck eller gör pensionsavsättningar varje månad. Som sagt, vissa konversationer får mig att känna ett behov av att nämna dessa självklarheter. Eller som jag twittrade häromdagen när jag var lite extra sliten efter ett riktigt långt och tufft arbetspass.

Tips till alla med en månadslön över 60 kkr. Nästa gång du säger “Du lever din dröm” till en författare så pratar du rent statistiskt med någon som behöver sälja böcker i tre år för att dra in lika mycket pengar som dimper ner i ditt lönekuvert varje månad.

(Jämförelsen är inte helt korrekt men medianintäkten från böcker för Författarförbundets medlemmar var för några år sedan 20 000 kr om året. Det var dock före corona och före digitaliseringen slog igenom (dessa har för många sänkt intäkterna) samt är oskattade pengar).

Lärdomar från min vandring igår

Vi återgår till väsentligheter. Jag gjorde några iakttagelser igår som jag ska skriva ner så att jag kommer ihåg dem. Det första är att snö döljer mycket. Exempelvis så är det svårt att se var man sätter fötterna. På vägen upp ville jag fota en annan fjällbjörk som växer i en myr där korna har betat hela sommaren. Korna har trampat sönder myren till rena rama lervällingen. Snön dolde dock var det var värst. Värre klafsande har jag aldrig varit med om.

Nästa lärdom hör ihop med en jag gjorde häromdagen. Då lärde jag mig att ett backkärr är en våtmark som lutar 8%. Om man lägger en träspång (singular) i en lutning och sedan häller på lite blötsnö så går det att åka kana på spången.

Summa summarum hade det inte varit fel med ett par stavar. Det är lättare att hålla balansen när fötterna glider iväg åt olika håll om man har stavar.

Fjällräddningen ryckte ut igår

Jag hann även prova “trampa ner i en spricka så att benet försvinner ner till låret”. Oklart om jag ska skylla på snön. regnet på glasögonen eller på att jag koncentrerade mig på att hitta rätt vinkel på ett foto och därför inte såg var jag satte fötterna. Men jag bestämde mig i varje fall för att vända. Vartenda klädesplagg var vid det laget fuktigt.

Senare på dagen klarnade det upp och jag blev därför lite förvånad över att läsa på svt att fjällräddningen var tvungna att rycka ut på eftermiddagen för att rädda ett par som gått vilse i Tänndalen. Skulle gärna vilja veta var de gick och vad som hände. När vädret är som igår är det säkrast att hålla sig på skyltade leder (dessutom minskar det sannolikheten att benen far ner i okända hål).

Två bilder av en fjällbjörk vid Livsäterån

När jag nu håller på och postar bilder av samma motiv så ska jag också ta med det här paret. Båda bilderna är från Livsäterån. Det ena är taget med makrot, det andra med 35 mm-objektivet. Båda gångerna har jag vandrat dit för att fota vattenfall. Jag har sett så otroligt fina bilder av vattenfall därifrån på Minna Kinnunens blogg.

Jag har inte haft något vidare flyt med Livsäterån. Första gången så var det snö ivägen, andra gången så blåste det så mycket att stativet blåste omkull. Jag trodde ändå att jag hade lyckats ta en bild till boken men när jag kom hem så fanns det ingen skärpa i bilden. Då hade jag ändå fotat med enbart manuella inställningar. Jag behöver kanske nya glasögon? Eller mer nattsömn?

Just då misströstade jag verkligen men jag kan lugna alla med att jag dagen efter tog en bild jag är riktigt nöjd med av ett annat vattenfall. Den bilden gjorde visserligen att jag fick springa lite med dubbla kameror på en ganska stenig stig för att hinna till ett möte, men det är en helt annan historia.

Sista beställningsdag 7 oktober kl 20

Det är dags för mig att återvända till manuset men först vill jag påminna om att sista beställningsdag närmar sig.

Boken kan också tända en lust att utforska sitt eget närområde, eller att resa till Funäsfjällen. Den innehåller massor av inspiration, men det är alltså inget krav på att man ska planera ett besök vid mitt röse på Storvålen för att ha utbyte av den.

Inlägget Den första (och den andra) snön har fallit i Funäsfjällen är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Stormen Alex har orsakat förödelse i södra Europa men enligt de rapporter jag fått syns inga direkta spår i Antibes. Bilderna i detta inlägg är alla tagna igår lördag 3 oktober 2020. Några är morgonbilder, andra från lunchen. Som synes ser det ut som vanligt. Den första snön har fallit på topparna i bakgrunden.

Alex har orsakat stor skada i Nice och Italien

Längre österut har Alex orsakat stora översvämningar och flera dödsfall. Södra Frankrike ska ha fått 450 mm regn, vilket motsvarar halva Sveriges årsnederbörd (läst på svt, lite oklart hur de menar tyckte jag). Jag har sett bilder från Ventimiglia där floden har svämmat över alla bräddar. I Nice lär det vara den värsta översvämningen på flera hundra år. Och i Breil-sur-Roya är både hus och bilar begravda i lera. Det är en av stationerna längs tågresan mot Tende, den som också passerar Saorge.

Det är inte ovanligt med oväder på hösten. Jag har äldre bilder från oväder från Antibes, varav en del gått hårt åt strandpromenaden i Antibes. Det kan också vara kanonfint i oktober.

I Antibes går livet sin gilla gång

Jag har inte hunnit skaffa mig någon större koll på hur livet i Antibes är eftersom mitt bokprojekt är inne i ett intensivt skede. Jag konverterar koppardaler mellan olika århundranden för att hålla koll på vad en ko kostade samt har just lärt mig att snösiska inte längre räknas som en egen art.

Men så mycket har jag förstått att livet är ungefär som vanligt i Antibes, fast med munskydd. Vattnet har i alla fall den där underbara turkosa färgen som gör att man längtar dit.

Inlägget Antibes inte drabbat av stormen Alex är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Hux flux är jag i Mölndal igen. Det beror på att jag behövde vittja brevlådan inför ett möte. Alla möteshandlingar hade skickats med papperspost. Så jag körde i tio timmar för att bläddra bland rapporter som visade sig vara inaktuella. Nya kom direkt efter mötet, som pdf i mejl.

Det var förvisso på tiden att jag lämnade fjällen eftersom jag hade sommardäck på bilen och det var en fantastiskt vacker dag att resa genom Sverige. Jag körde från vita fjälltoppar till sommargrönska via skyfall och strålande höstfägring.

Gunnebo är sandfärgat

Efter tre dagar i sträck framför datorn gick hjärnan i strejk så jag drog till Gunnebo för att fånga höstfärger med kameran. Tji fick jag. Här var som sagt sommargrönska fortfarande. Ekarna som kantar stigen längs Stensjön var som vanligt otroligt maffiga.

Jag gick mot Herkulesgården för jag har för mig att där finns en del vackra skogar men jag hittade inte igen de vyer jag hade tänkt mig. Istället hittade jag andra som också var fina. Men jag gick ingen lång promenad utan drog mig tillbaka mot slottet.

Många njöt av det fina vädret

Slottet var nästa överraskning. Det är numera grått. Eller kanske sandfärgat. Jag hade för mig att det var gult sist jag fick förbi (något som den gången gjorde att jag ifrågasatte mitt minne). Det visar sig att mitt minne är lite skraltigt för jag har sett Gunnebo i samma färg förut. I januari 2019 när jag senast promenerade förbi hade det samma färg som nu.

En anledningen till att jag inte är vid Gunnebo så ofta kom jag däremot ihåg ganska omgående. Det är för att de stenhårda platta gångarna inte är kompatibla med mina halvtrasiga fötter. Det är bättre för mig att klafsa runt i myrmark och ojämn terräng. Det är synd för området runt Gunnebo blir finare för varje år i takt med att allt fler delar av trädgårdarna restaureras. Dessutom brukar kaffestugan vara riktigt bra. Fler bilder från Gunnebo.

Jakten på morgondimma i Lackarbäck

Två dagar senare gav jag mig av ut igen. Efter ett par timmar framför datorn tittade jag ut och såg rester av morgondimma. Då fick jag bråttom. Jag kastade mig iväg ut och försökte sedan så fort som möjligt ta mig uppåt.

Det är nog inte mer än en vecka sedan jag gjorde samma sak, men då i fjällen. Den gången kom jag hemramlande drygt tre timmar senare ganska trött. Denna tur blev kortare men jag var ändå rejält sliten när jag kom hem ändå eftersom jag inte direkt valt den enklaste vägen uppåt.

Min granne försöker ta livet av mig

Då över till mindre muntra men aktuella frågor. I lägenheten under mig bor en äldre dam som är gravt nikotinberoende. Det finns ju ingen lag emot att långsamt ta livet av sig själv. Kruxet är att lägenheterna delar ventilation så att all luft cirkulerar mellan lägenheterna (och jag är inte lika sugen på att avkorta livet med hjälp av cigarettrök). Redan när hon var nyinflyttad gick jag i taket av röken inomhus. I flera år var hon hänsynsfull mot mig och övriga grannar genom att gå ut för att röka. Men i år har hon börjat att röka på balkongen – vilket är precis under mitt friskluftsintag till sovrummet.

Eftersom hon tar “ett snabbt bloss” två gånger per natt så väcks jag tämligen ofta. Och jag kan sällan somna om. Imorse vaknade jag 23.47. Det var tredje gången på sex nätter som hon väckte mig med sin cigarettrök (de andra två tillfällena kollade jag inte exakt på klockan men jag har för mig att det ena var vid midnatt, det andra vid fyra-snåret). Sist jag var hemma i Mölndal var det samma sak, hon väckte mig runt 04 med sin rökning.

Det är verkligen slitsamt att få nattsömnen störd så här pass ofta, särskilt som det är cigarettrök. Hade det varit någon som hade efterfest med hög volym kl 04 varje dag hade jag inte varit lika förbannad. Jag har anmält detta till styrelsen som verkar tro att de inget kan göra. Vilket jag fick reda på idag att de kan det mycket väl, om de vill. Personer som upprepade gånger stör grannarna kan man nämligen bli av med. Då återstår att se om styrelsen vräker henne eller väljer att låta henne sakta förpesta livet för grannarna istället. Eller om hon kommer på att det finns en uppfinning som heter nikotinplåster.

Inlägget Gunnebo i ny färg (igen) och triss i skogar runt Mölndal är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Under första halvan av 1900-talet fanns i olika delar av landet potatislov, betlov eller lingonplockarlov under hösten. Det vill säga under någon eller några veckor på hösten var alla skolbarn lediga från skolan för att hjälpa till hemma. Potatislovet plockades bort 1958. När jag gick i skolan hade vi några dagar ledigt runt Alla helgona. Det var lite stressigt att hinna någonstans men jag har varit både i London och New York över denna långhelg.

Numera har alla skolelever en vecka ledigt och sedan ett par år tillbaka kallas höstlovet för läslovet. Det är föreningen Läsrörelsen som fått igenom namnbytet och syftet är förstås att sprida läsningens glädje till en ny generation.

Snabbvisit i Tänndalen

Jag är inte hemma och idkar högläsning för småflickorna. För närvarande undviker jag mitt hem på grund av den sanitära situationen som jag nämnde häromveckan. Istället följde jag med Kocken upp till Tänndalen på en snabbvisit.

Han har jobbat utomhus medan jag slavat framför datorn med korrekturläsning av ett visst manus. Ibland har jag också stoppat ut näsan utomhus. Spenderade en halv dag med att bära ris, klippa det i smådelar och elda upp det. Har också dokumenterat en del förbättringar i stugområdet.

De första skidbackarna har öppnat

Idag öppnade de första skidbackarna i Tänndalen. Det är inte hela systemet som är öppet men några är öppna. Det måste vara rekordtidigt. De stängde också rekordsent i och med att de hade öppet under Kristi himmelsfärdshelgen. Å andra sida var de som bekant stängda under påsken som normalt är högsäsong.

Jag hoppas att de kan hålla öppet hela den här säsongen. Att vistas utomhus måste ju vara det bästa vi kan göra i år. Sedan får man knata hem till sig och läsa en god bok istället för att gå på lokal.

Skarv betyder brant bergvägg med lösa stenar

I och med arbetet med Strövtåg i Funäsfjällen har jag lärt mig en hel del nytt. Bland annat att ordet skarv betyder en brant bergvägg med lösa stenar. När man ser Lillskarven från vårt håll så känns inte det namnet helt relevant men från Bruksvallarna så känns namnet klockrent, särskilt för Storskarven.

Ger upp mina foton av den ensamma fjällbjörken

I några år har jag fotograferat en liten fjällbjörk som står på en av läggdarna precis ovanför stugområdet. Men. Den står i en myr som under somrarna trampas sönder till lervälling av korna. Jag skrev så här på Instagram den dag vi kom upp.

Hej #denensammafjällbjörken, vi måste snacka lite. I flera år har jag troget fotat dig i alla väder och de flesta årstider. Du har till och med fått en prominent plats i min nya bok. Så därför känns det inte helt bra det jag nu måste berätta. Jag har träffat en annan björk. Den är lite ståtligare än vad du är och är i bättre fysiskt skick. Det låter kanske ytligt av mig men det handlar om bekvämligheter. Den nya björken växer på en rished. Det finns en upptrampad stig nästan hela vägen fram. Du växer i en myr. Sommartid förvandlas myren till gyttjebad av korna som betar här. Det märks inte när det är tjäle. Men igår var det snö som täckte gyttjan med inslag av koskit. Jag fick klä av mig utomhus och bära allt direkt till tvättmaskinen. Hädanefter fotar jag min nya björk.

Imorgon lockar YR med finväder och jag planerar att smita en stund från korrekturläsning och ta en promenad. Vi får se hur det går men planen är god känner jag. Det vore trevligt att dokumentera vinterns intåg. Den första snön föll ju redan för en månad sedan.

Inlägget Höstlov, läslov, braslov eller varför inte skidlov? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

En gång i tiden räckte det att jag doftade på ett vin för att känna igen att det var en Cairanne. Det var medan jag jobbade med Mitt Provence (och i någon mån Strövtåg runt Antibes) som jag fullständigt nördade ner mig i Côte du Rhône-vinerna. Särskilt de från södra delen, Côtes du Rhône méridional. Mina absoluta favoriter var Gigondas och Cairanne, det vill säga två pittoreska vinbyar som ligger i samma område. Från Gigondas kommer klassiska go-viner medan Cairanne hör till uppstickarna.

Lars Wilderängs har valt ett vin från Cairanne

Med tanke på min förkärlek för Cairanne blev jag otroligt entusiastisk när jag upptäckte att kollegan Lars Wilderäng valt ett vin därifrån när han skulle sätta sitt namn på en vinetikett. Han hade inte riktigt koll på olika vinbyar utan hade helt enkelt valt ett som smakade gott och går att lagra.

Att det är lagringsbart är väsentligt eftersom Lena och Lars Wilderäng är preppers. De har tillsammans skrivit Är du förberedd? En handbok för krisen. (Lars har också skrivit en hel hög med spänningsromaner med mer eller mindre dystra framtidsvisioner men de har inte lika mycket med vinet att göra).

Preparatus Supervivet är ett klassiskt Rhône-vin

Preparatus Supervivet betyder den förberedde överlever. Vinet är beställningsbart på Systembolaget, kostar 175 kr flaskan och beställs i kartonger med sex flaskor i. Jag kan varmt rekommendera det för alla som gillar Rhôneviner. Det är en klassisk Rhône. Initialt har vinet den där lite dammiga doften som bra viner har. Det finns en pepprig ton i vinet tack vara innehållet av Syrah. Vinet mjuknar när det får mat till. Vi körde en klassiker: ugnsrostade potatisar med rejält med vitlök, lågtemperaturstekt oxfilé och så en vinsås till det. Den kombinationen satt som en smäck.

Som jämförelse hade jag en annan Cairanne som jag hittat på små partier någon gång. När jag drog upp korkarna insåg jag att de båda var från samma producent, Domaine Roche. Men det andra vinet hade en lite annorlunda druvblandning.

Jämförde med La Bousquette Cairanne

La Bousquette Cairanne verkar jag ha betalat 199 kr för. Det består av Grenache och Carignan och saknar därmed Syrah. Det gör att det blir ett lite snällare vin med en aning touch av något som skulle kunna vara hallon.

Till maten passade Wilderäng-vinet kanske en aning bättre, men båda var riktigt bra. Så särdeles mycket mer lyckades jag inte anteckna. Varken Kocken, M eller jag lyckades mer än att säga: det är gott och passar perfekt till maten. Nåväl, det kanske räcker så?

Det blev ingen resa runt bland byarna i år

Hade det här året artat sig enligt plan hade jag rest runt bland de där byarna i juni med husbil, tjäderdräpare och tjäderdräparens matte. Med stor sannolikhet hade det dykt upp ett och annat blogginlägg med söta byar och besök hos vingårdar. Men nu blev året som bekant lite annorlunda och istället har jag fotat tusentals bilder av ripor och pyttesmå fjällväxter. Något som resulterade i en helt annan bok.

Frankrike är nu inne på sin andra nedstängning för att få bukt med skenande smittspridning. Jag pratade med en person som är där. Hon sa att det värsta är att stränderna är så ödsliga, det är inget folk någonstans. Sedan är det jobbigt med den där papperslappen man ska fylla i hela tiden. Man får bara gå ut en timme och enbart röra sig en kilometer hemifrån. Att affärerna är stängda gör inte så mycket även om det ibland innebär att man får ta den tejp som finns på matbutiken oavsett vad det är för man kan inte åka till en specialbutik.

En fläkt från det gamla Frankrike

Jag vet att många av er som läser den här bloggen längtar ner till Frankrike. För er skull grävde jag fram dessa bilder från en av researchresorna jag gjorde till Mitt Provence. De är inte från Cairanne men från byarna omkring. Av någon anledning fastnade jag särskilt för bilder med folkliv på :-). Inga två meter avstånd och ansiktsmasker då inte. Jag vet inte om längtan till Frankrike blev bättre eller sämre av detta men hoppas att de piggade upp i höstmörkret. I annat fall så testa med en flaska Preparatus Supervivet eller annat gott Rhônevin. En bra bok kanske också hjälper.

Inlägget Lars Wilderängs Preparatus Supervivet en Cairanne värd att lagra är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

När jag bodde i Wales åt jag periodvis en nästan-engelsk frukost eller cooked breakfast, det vill säga en rejäl frukost där antingen korv eller bacon spelade huvudfiolen. Då pratar jag inte sådan där tunn strimmig bacon som vi har i Sverige utan tjocka skivor av orökt kotlettbacon eller back bacon. Detta kompletterades med tomater eller vita bönor. Någon enstaka gång stekta champinjoner eller annan grönsak. Till detta åt jag rostat bröd plus stora mängder med mjölkigt te.

Brittisk frukost passar brittiska lunchvanor

I varje fall åt jag en sådan frukost när jag kunde. Det tar tid att steka tjocka råa korvar så det gällde att gå upp i god tid (jag var inte så morgonpigg på den tiden). Ett annat bekymmer var att jag stora delar av tiden hyrde rum hos veganer som inte ville ha kött i sitt kök. Jag har för mig att jag löste det genom fejk-korvar. Men jag har för mig att det var vanligare att frukosten bestod av en skål med mjölk, grapefrukt ur konservburk samt bran flakes. Det var gott det också men fördelen med en cooked breakfast är att man står sig ett bra tag.

Det är särskilt piffigt i ett land där lunchen ofta kommer i flytande form, möjligen med en påse chips eller trekantsmacka som tillbehör. Har man satt i sig två korvar och en hög med stekta grönsaker till frukost så spelar det inte så stor roll om man aldrig får någon lunch överhuvudtaget. Man kan sitta i möte eller vandra en hel dag ändå.

Fransk frukost = croissant och espresso

I Frankrike gör jag tvärtom, där är frukosten ganska liten och lunchen desto rikligare. Jag brukar tassa iväg till bageriet på morgonen och köpa en croissant direkt från ugnen. Det kan förstås hända att jag hunnit med ett par kaffe redan innan croissanten. En sommar hade jag som vana att sätta mig på tabac:en vid marknaden var och varannan morgon när jag är ute på min croissant-runda. Över en espresso tjuvlyssnade jag på konversationen på grannborden.

Det är mysigt att komma ut på morgonen och precis lagom långt att gå till något av bagerierna för att handla en alldeles nybakad croissant. De är såpass feta att man står sig bättre på dem än man kan tro av storleken. Men jag brukar ändå äta en rejäl lunch i Frankrike.

Hobbit-versionen: dubbla frukostar

Nuförtiden blir det mest svenska frukostar. Jag har också blivit rejält morgonpigg. Det började med att jag ville klämma in några timmar som författare innan brödjobbet pockade på uppmärksamheten. Nuförtiden vaknar jag tidigt av mig själv. Börjar man jobba vid femsnåret behöver man göra som hobbitarna och satsa på två frukostar för att stå sig till normala lunch-tider.

Tycker man att det låter märkligt med dubbla frukostar kan man ju alltid kalla den ena för förmiddagsfika. Allt går att lösa. Ska också lägga till att just nu i pandemi-tider är det inte fel att äta lunchen före alla andra. Det gör det mycket enklare att hålla avstånd ifall man äter lunch på lokal (vilket är sällsynt numera).

Viktigt att inte missa frukost två

Det är dags att knyta ihop säcken och förklara hur frukostvanor och bilderna hänger ihop. Det är nämligen så att när jag är i fjällen så händer det titt som tätt att jag tittar ut och ser något som bara måste fotograferas. Det kan vara en spektakulär soluppgång, rimfrost, morgondimma eller alla dessa samtidigt.

Då lämnar jag datorn, rycker tag i en eller båda kamerorna och rusar ut. Det går fort att dra på sig kläder. Jag brukar nämligen sitta och jobba klädd i underställ. Så jag sliter bara på mig överdragskläder så är jag redo. Är jag smart tar jag också min utflyktsryggsäck på vägen ut, men ibland går jag utan den.

Kexchoklad har räddat mig flera gånger

Orsaken till att utflyktsryggsäcken är bra att ha är att den är laddad med torra strumpor, extra mössa och kexchoklad. Kexchoklad smular förvisso rejält så det gäller att hålla den borta från kamerorna. Men det är det lättaste sättet att bära med sig extra kalorier. Dessutom är kexchoklad billigt och hållbart (förutom sommartid då det smälter). Sedan är det mesta godare än kexchoklad.

Men vem har tid att tänka på att fixa mackor när morgondimman är på väg att lätta? Inte jag i varje fall. Det händer att mina fotoutflykter blir korta. Jag kan just nu inte påminna mig ett enda fall, men det bör ha inträffat någon gång. Men det är vanligare att jag “upptäcker” att jag måste upp på kalfjället för den rätta utsiktens skull. Och även om det inte ser särskilt långt ut så tar det mig en timme att ta mig upp till röset.

Magiska bilder som inte fick plats i boken

En del mornar har jag vänt vid röset för att hinna hem tills formgivare Anneli börjat jobba med boken. Andra gånger har jag fortsatt bort mot Hamrafjället. Har jag då missat en eller båda frukostarna kan det bli lite jobbigt att ta sig hem igen. Jag har lärt mig att när jag börjar snubbla är det dags att trycka i sig en kexchoklad. Det kan det vara värt för att komma hem med minneskortet fullt med magiska foton.

Bilderna i det här inlägget är alla tagna vid sådana rusa-ut-turer under höstlovet. Flera av dem är så fina att jag gärna skulle haft med dem i boken, men jag hade 20 000 bilder bara från i år att välja på så enbart en av dessa bilder kom med. Boken svällde ändå till 256 sidor innan jag och Anneli lagt till 289 foton. Men nu har vi satt stopp. Egentligen skulle Strövtåg i Funäsfjällen varit i tryck vid det här laget men det är ju alltid något som strular. Just nu är det bildredigering.

Verklighetstrogna bilder kontra steoridfoton

Jag fotar i RAW-format och sedan går jag hem och redigerar bilderna så att de ser ut så som jag minns verkligheten. Har jag haft solglasögon på mig så är min uppfattning om verkligheten ofta lite färgstarkare än den egentligen var. Ska bilderna till Instagram så brukar det trilla på ett extra filter. Ibland blir det kanske ett filter mer än riktigt nödvändigt vilket det alltid är någon som noterar.

Men till mina böcker strävar jag efter verklighetstrogna bilder som visar alla årstider och väderlekar. Resultatet är blandat. Bilderna till Mitt Nice fick omdömet för mörka av förlaget som ljusade upp dem före tryck. När jag provtryckte Smultronställen blev bilderna istället för bleka på det papper jag tänkt. Så jag bytte papper (kostade 10 kkr extra).

För ljusa eller för mörka?

Till Strövtåg i Funäsfjällen har jag redan valt ett papper som ska göra bilderna färgglada (samma papper som i Rivieran inom räckhåll). Men tryckeriet flaggar för att bilderna på 47 sidor är för bleka för att bli bra. När jag gick igenom bilderna så hittade jag fem bilder där jag antingen ljusat upp dem i överkant eller där bilderna av okänd anledning tappat färg någonstans under processen.

Vi bytte dessa bilder. Tryckbart? Inte med bra resultat, svarar tryckeriet. Så nu väntar jag på ett fysiskt provtryck av några sidor ur boken. Det ska komma i två varianter. Dels de bilder som är verklighetstrogna och dels några där jag öst på extra allt så de ser ut som någon snubblat över färglådan och lagt på fyra filter. Kanske “äter” tycket upp färg så att bilderna på steorider ser vettiga ut i tryck.

Kalendern blev bra när jag ljusat upp bilderna

Om det är så att färg försvinner i trycket så kan jag ju göra om alla bilder så att de ser ut att gå på steorider när de lämnar min dator. Det försenar boken med cirka en vecka (det tar mig en dag att göra om fotona och Anneli två dagar att lägga på ICC-profiler). Men det märkliga är att jag ju också tryckt en fotokalender. När jag fick provtrycket av kalendern så såg alla bilder bra ut utom två. Vilket är precis de två som också är med i boken. De var nämligen alldeles för mörka. Så jag ljusade upp dem och tryckte sedan kalendern.

Den ena bilden blev helt perfekt medan framsidan blev klart bättre men kanske kunde varit en aning grönare. Det fotot är en av de bilder som tryckeriet flaggar för är för blek. Så nu vet jag inte om jag ska byta tillbaka till den version som blev alldeles murrig på kalenderpapperet och hålla tummarna för att när den trycks på bokpapper så ser den fin ut. Kort sagt så vet jag inte riktigt vad jag ska göra.

Gillade du dessa bilder ska du kika in glödande höstfärger tagna tidigare i höstas.

Inlägget Skiftande frukostvanor i olika länder + magiska morgonbilder är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Den vackra naturen och det speciella ljuset har länge lockat besökare till både Provence och Härjedalen. Under arbetet med årets bok har jag hittat fler likheter mellan dessa populära besöksmål. Jag har också upptäckt att många som gillar Provence också gillar Härjedalsfjällen och vise versa. En och annan läsare av denna blogg och mina böcker om franska rivieran väntar just nu ivrigt på leverans av Strövtåg i Funäsfjällen.

Ivrigast av alla är nog jag. Och jag har fått besked från tryckeriet att böckerna är på väg – hurra! Jag har fördrivit väntetiden med att skriva adresser och post-it-lappar så att jag signerar rätt namn i rätt bok (detta har tagit ganska mycket tid, därav paus i bloggandet). Nu ligger det stora drivor med färdigadresserade bubbelkuvert från PostNord och väntar. Min plan är att signera och skicka böcker så fort det bara går. Skulle det vara någon som läser detta och missat erbjudandet att beställa signerade böcker till jul så kan jag nog fixa ett par till beställningar – om jag får beställning senast lucia. Helst flera böcker eftersom PostNords förpackningar för enstaka böcker är slutsålda. Mer om detta på slutet. Nu över till några likheter mellan Provence och Härjedalen.

Gränsområden långt från maktcentrum

Både Provence och Härjedalen var fram till turismen blev en viktig näring fattiga avkrokar där småbönder levde av det jorden gav. De ligger båda i utkanten av respektive land och har historiskt sett tidvis tillhört andra länder. Härjedalen tillföll Sverige i freden i Brömsebro 1645 och Nice blev franskt genom en kuppartad omröstning 1860. Det betyder inte att områdena omedelbart blev svenska respektive franska. I Nice pratades nissart som är släkt med occitanska eller norditalienska dialekter. Det traditionella Nice-köket har många rätter gemensamt med områdena på andra sidan gränsen. I Härjedalen pratades härjedalska som utvecklats ur tröndska.

Båda områdena har alltid legat långt från maktcentrum, vilket gjort att befolkningen utvecklat en viss egensinnighet med inslag av självständighet i förhållande till överhögheten. Att vara gränsområde innebär också att det finns spår från fysiska befästningar samt dramatiska berättelser från andra världskriget. Jag har med några i Strövtåg i Funäsfjällen respektive manuset till Strövtåg runt Antibes.

Getostar och lokala drycker

Provence och Härjedalsfjällen är båda kuperade områden som bitvis är glest befolkade. Det finns lyxiga restauranger här och där samt många fritidshus men en och annan bonde är också kvar. Getter betar på kullarna och deras mjölk förvandlas av lokala småmejerier till finfina getostar. Getostarna kräver lokala drycker. Och här kommer vi till en rejäl skillnad. I Provence odlar man vinrankor och gör vin. I Härjedalen bryggs öl.

Överhuvudtaget är det stor skillnad i växtbetingelser, vilket också syns i grönsaksutbudet. Det jag verkligen saknat i år när jag inte varit i Frankrike är matmarknaderna med lokalodlade grönsaker. Det trötta utbudet av söndertransporterade grönsaker i matbutikerna i Funäsdalen gör verkligen ingen glad. Å andra sidan är kvaliteten på det kött man kan handla av mycket högre klass. Det gäller att passa på och äta av de lokala specialiteterna oavsett vilka de är.

Unesco världsarv och kunglig glans

En timme från Tänndalen finns ett Unesco världsarv. Tyvärr är det utom räckhåll i år då det ligger i Norge. Urgulliga Röros är byggt på kopparmalm. Även på vår sida om gränsen har det brutits malm men i betydligt blygsammare skala. Bakgrunden till att Röros kunde bli så rikt medan Ljusnedals bruk gick kräftgång stavas den svekokarelska orogenesen (ett ord jag länge längtat efter att stoppa in i någon bok och förklara). I södra Frankrike finns det flera världsarv. Dels en del spår av romarna som triumfbågen i Orange, arenan i Arles och Pont du Gard. Dessutom påvepalatset med omgivning i Avignon.

Tågförbindelser var förutsättningen för att turismen skulle ta fart. Röros fick tidigt tågstation och därifrån var det nära över till sjön Malmagen. Där började en visionär bygga ett hotell på ett näs 1882, därmed räknas Fjällnäs till Sveriges äldsta fjällhotell. En av flyglarna kallas prinsflygeln efter prins Carl som bodde där under ripjakten i några år. När det gäller franska rivieran är det ingen brist på kungliga kopplingar. Om jag håller mig till sådana jag bloggat om tidigare så har vi Gustav V respektive Drottning Victoria i Nice.

Skidbackar och vandringsleder

Ovanstående var några smakprov på likheter jag trillat över. Jag skulle kunna lägga till att pilgrimer hade stor ekonomisk betydelse under medeltiden och att ljuset gjort att konstnärer vallfärdat hit i modern tid (även om Bengt Ellis samt Lena Linderholm inte är riktigt lika känd som Monet och Picasso). Det finns gott om forntida målningar och jag spår att områdenas förhistoria kommer att skrivas om i takt med att stora genetik-projekt slår fast att människor i äldre tider varit mer flyttbenägna än man tidigare trott. Samt att alla är släkt med alla.

Det finns skidbackar och miltals med vandringsleder på båda ställena. De är båda värda många besök. Just den här julen är det kanske bättre att resa genom att läsa böcker än att förflytta sig fysiskt men det finns ju gott om böcker.

Rivieran inom räckhåll-apéro

Texten ovanför är en variant av ett kort anförande som jag höll förra fredagen när jag och Maria Unde Westerberg ordnade en liten digital apéro och bjöd in alla läsare av Rivieran inom räckhåll. Det var ett extremt informellt och mycket trevligt evenemang. Bakgrunden är att jag och Maria under hösten har haft ett stående möte måndag morgon. Vi har då kopplat upp oss för att diskutera möjliga event. Allt från stadsvandringar på franska rivieran till vinprovningar i Stockholm. Men det mesta har vi tvingats lägga på is eller skjuta upp.

Så vi flyttade våra träffar till fredag eftermiddag och bytte ut kaffet till vin. Jag råkade nämna detta på vår Facebook-sida och då var det någon som ville vara med. Vi lyssnar på önskemål och bjöd in till en digital fördrink. Många fler än väntat anslöt vilket gjorde att vi på stående fot fick göra om lite i vårt tänkta program. Det var inte världens mest strukturerade evenemang. Delvis för att vi körde med Zoom i gratisversion vilket betyder att var 40:de minut bröts mötet och alla var tvungna att klicka på länken för att koppla upp sig igen. Det funkade dock bättre än väntat. Framförallt blev det oerhört gemytligt. Perfekt att avrunda arbetsveckan med lite småprat.

Välkommen på digital apéro fredag 11 december 2020

Eftersom vår förra mötet blev så lyckad så kör vi en repris fredag 11 december 2020. Vi hoppas på samma typ av gemytliga gemenskap och avslappnade samvaro. Sedan ska vi försöka att vara ett uns mer strukturerade i hur vi fördelar ordet. Vi håller också på och funderar på något specialerbjudande på Rivieran inom räckhåll tillsammans med mina andra böcker eller upplevelser. Det kommer också bli ett av de sista tillfällena att beställa Strövtåg i Funäsfjällen till introduktionserbjudande. Halva hösten har jag sålt den en bok för 250 kr och två för 400 kr. Det var ett pris jag satte när boken var 160 sidor lång med 50 bilder samt att det var ganska långt i förväg som folk betalade i förhållande till leverans. Nu är boken strax här och den landade på 250 sidor med inte mindre än 290 bilder samt specialritade kartor. Därmed är en bok för 300 kr ett mer korrekt pris i förhållande till jämförbara böcker. Men det nya priset börjar gälla efter lucia, jag kommer köra specialpris under vår fördrink samt ett till event under nästa helg.

Vill du vara med, titta in på Rivieran inom räckhålls Facebooksida och anmäl dig där.

Inlägget Provence och Härjedalsfjällen mer lika än du tror är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

För ett år sedan, i den gamla världsordningen när vi kunde hoppa på överfulla tåg, resa vart vi ville och gå in i en butik utan att först speja hur många som är där, berättade jag att sökmönstren till Tomatsallad avslöjar när det är manetinvasion på franska rivierans stränder. I år har jag ingen aning om hur manetsituationen har sett ut för det är nästan ingen som sökt efter information om maneter. Eller stränder och vandringsleder på franska rivieran heller för den delen.

Istället har helt nya läsare hittat hit i jakt på utflyktstips runt Göteborg. Båda sidan ett, två och tre har hamnat i toppen av årets mest besökta sidor. En del av intresset verkar ha spillt över på Halland. Vandring och utomhusaktiviteter är tydligt årets grej. Roslagsleden, Röttle by och Brobacka är några sidor som fått många läsare under året. Göteborgarna åkte visst också till Härjedalen och besökte då helst av allt Flatruet.

Coronaeffekter på Tomatsallad

I tio års tid har antalet läsare av Tomatsallad sakta ökat. Den uppåtgående trenden bröts i år. Trots att bloggen i juli hade fler läsare än någon månad tidigare har antalet läsare minskat något sett över hela året. Detta speglar 2020. Under sommaren letade många efter inspiration för ovanlig hemester men färre än vanligt har åkt till Frankrike vår och höst (eller rest överhuvudtaget). Eftersom majoriteten av texterna i arkivet handlar om Frankrike är det naturligt med en nedgång.

Det finns indirekta corona-effekt också. När allting jag hade planerat för året raderades var jag först lite rådvill, vad skulle jag göra? Jag började med en välbehövlig storstädning av bloggen och var rätt flitig med blogginläggen under våren och försommaren. En del av inläggen hade med den aktuella situationen att göra, som UD är ingen resebyrå och När kan jag resa till Frankrike igen? När Gunillabergs säteri slog igen för gott på grund av pandemin letade jag upp bilder därifrån för att visa alla som missat denna pärla. Jag grävde också upp en del gamla favoriter i Skåne av alla ställen.

Under hösten mer bok än blogg

Under den första pandemivågen skrev jag också ett par ganska genomarbetade artiklar i min egen stil. Till exempel ett om den engelska pärlan Chester, samt ett om martyrtorget respektive Fort Carré i Antibes. Jag publicerade också ett jätteinlägg i fyra delar om förra årets tågluff genom Europa. Om det är några texter jag tycker förtjänar fler läsare så är det nog dem (så har du inte läst dem klicka gärna in på dem).

Under det som här uppe är vårvinter men överallt annars kallas för försommar fick jag en knuff att skriva en bok om rekordlandskapet Härjedalen. För att se om det fanns något intresse för en sådan bok tog jag in förbeställningar. Därifrån och fram till jul har jag varit alltför upptagen med att producera och leverera böcker för att hinna med Tomatsallad. Därför har bloggfrekvensen avtagit och de texter jag skrivit har byggt mer på snygga bilder än dagar av research (förutom sådan som varit research till boken). Å andra sidan har bilderna varit fantastiska. Och bloggen har bytt webbhotell.

När jag tittar igenom vad jag skrivit under året hittar jag två jämförelser mellan Härjedalen och Frankrike. Den sista hör till texterna jag tycker fler ska läsa.

• 1 maj i Södermanland, Antibes respektive Härjedalen
• Provence och Härjedalen mer lika än du tror

Årets 7 mest lästa sidor

Hög tid att presentera de sidor som enligt Google är de som lockat flest läsare.

1. Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm (har parkerat i toppen i flera år)
2. Kristinas utflyktstips runt Göteborg sid 1 (corona-effekt)
3. White guides förslag till vägkrogar mellan Göteborg och Stockholm (också en google-favorit men verkligen ingen favorit hos mig)
4. På räls till Rivieran, 5 tips till dig som vill skippa flyget (förra årets bubblare hänger sig kvar)
5. Utflyktstips i Sverige (hemster-effekten)
6. Flatruet – magisk fjällplatå med Sveriges högst belägna väg (ny!)
7. Kristinas utflyktstips runt Göteborg sid 2 (ska jag skriva utflykter runt Göteborg nästa år kanske?)

Alla franska favoriter har rasat

Precis utanför listan hittar vi Är franska rivieran är bäst på vintern? Det är ett av årets nyskrivna inlägg och fick de flesta läsare innan pandemin slog till. Tio nyskrivna inlägg hamnade på topp 50. Det är något färre än förra året då det var sexton men ändå högre än förr om åren.

Hur gick det då för maneterna i år? Jo jag fick bläddra ner till plats 86 för att hitta dem. Jämfört med förra året har en tiondel läst om dem. Det låter faktiskt ändå ganska mycket med tanke på hur året varit tycker jag. Det gör mig inget att maneter inte lockar läsare, maneter är ingen favorit, men det är illustrerar hur annorlunda året varit. De vanliga mönstren är brutna.

Året har också inneburit omvärderingar. Normalt brukar jag inte ens doppa tårna när det är maneter i havet men just nu känner jag att en brännmanet eller två inte är så illa egentligen. Bara man kan resa fritt igen och sitta bänkad på fullsatt bar och snacka med främlingar. (Jo jag vet att en del gjort sådant i år också men jag har avstått.).

Mot ljusare tider

Det första vaccinet är godkänt och vi vänder mot ljusare tider. Jag hoppas verkligen att jag i sommar kan återvända till Frankrike men först ser jag fram emot fina dagar i skidspåren. Jag var ute häromdagen och fyllde på fotoarkivet med ännu fler sagolikt vackra morgonbilder.

Gillar du listor och statistik, eller är nyfiken på att läsa mer om mitt år så kommer jag lägga ut en sammanfattning av året på kristinasvensson.se i mellandagarna. Det kan hända att jag även tar en titt på författartipsbloggen. Den har gjort omvänd resa jämfört med Tomatsallad och fått fler läsare. Kan man inte resa kan man skriva en bok.

Nya blogginlägg dyker också upp här vid tillfälle.

Det återstår bara att säga god jul alla prenumeranter!

Inlägget Flatruet och Brobacka mer poppis än franska maneter under 2020 är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Inför julen smög jag in på ett Systembolag en kvart före stängning (en tisdag ett par veckor före jul kan tilläggas). Jag trodde att det skulle vara en bra tid. Det var det inte. Jag borde ha försökt en kvart efter öppning istället. Eller handlat julölen i november som jag brukar. Antalet människor gjorde att jag valde hyllorna som var minst befolkade. Noggranna studier av små partier vita viner resulterade i att en vermentino (rolle) från Ligurien följde med hem. Därefter tog jag sikte på julölen i andra änden av butiken och rafsade snabbt ner lite av varje innan jag flydde och hamnade bland snapsarna längst bort i ett annat hörn. För att ta mig till kassorna var jag tvungen att passera små partier med öl och där såg jag den, Stigbergets big bourbon barrel aged stout.

Handen sköt automatiskt ut för jag brukar testa det mesta som kommer från Stigbergets. Sedan såg jag prislappen. 123,40 kr för en ganska anorektisk burk. Det ger ett literpris på 280 kronor. Jag brukar tveka att handla vin för det literpriset. I år tvekar jag lite extra, det har inte varit något gyllene år rent ekonomiskt om vi säger så. Men till slut bestämde jag mig för att jag skulle ångra mig om jag inte provade den.

Stigbergets big bourbon barrel aged stout 2019

Burken åkte fram en eftermiddag och serverades med pepparkakor med grönmögelost (pepparkakorna i snygg plåtburk från Åbro behöver piffas för de är urtråkiga jämfört med de i vanlig plastburk från Göteborgs kex, osten kom från Fjellost i Bruksvallarna). Kombinationen var perfekt och stouten var kanongod när man väl kommit över att den inte har någon släktskap med öl alls.

Big bourbon barrel är en imperial stout som lagrats ett år på bourbonfat vilket gjort den mjuk och fyllig. Den är alkoholstark till tusen, mörk, simmig, svagt kolsyrad och fyllig. Det är som att dricka något helt annat. Typ en riktigt god lagrad rom i kaffet. Det är nog det närmaste jag kan komma. Kocken gjorde ett misstag, han är ingen stor ölälskare och sa stopp när han fått sisådär en matsked i glaset. Han ändrade sig när han hade provsmakat. Då var det för sent.

Boken om Stigbergets historia

Bryggarna på Stigberget lyckas ofta pricka rätt när de gör öl, även ölstilar jag normalt inte gillar blir goda i deras burkar. Jag är inte vara ensam. När jag skulle skriva detta inlägg googlade jag lite för att se vad andra tycker om big bourbon barrel aged stout. Alla verkar älska den. Jag läste också att Stigbergets bryggeri är på gång med en bok om sin resa. Boken ska också innehålla en del recept för den som vill brygga hemma. Hoppas att det blir en snygg bok.

Stigberget hör till mina favoritbryggerier. Jag har följt deras resa på avstånd i många år nu. Namnet kommer från platsen Stigberget i Göteborg. Det var där de började brygga öl i liten skala för att ha till krogen Kino. De fick en hel del priser för sin öl, den har hittat in till Systembolaget och numera får de nog räknas som medelstort bryggeri. De har också expanderat och flyttat till Ringön. Men om jag inte har helt fel så säljer de ibland folköl från den gamla lokalen.

Epoken The Rover mot sitt slut?

Samma dag som den dyra stouten provades så skickade Biologen ett klipp från GP. Där stod att den legendariska krogen The Rover på Andra långgatan är till salu. Det är inte helt oväntat, de var först ut med kombinationen bra mat och ett spänstigt ölsortiment men har fått många efterföljare som i en del fall överglänst dem. The Rover har handikappet att sakna solig uteservering och pandemin är nog sista spiken i kistan. Samtidigt är det tråkigt. GPs ölskribent skrev en fin hyllning om om krogens betydelse för Göteborgs förvandling till ölstad. Detta inspirerade mig att skriva några rader om mina minnen från the Rover.

Vi börjar med att backa till 2004. Då flyttade jag hem till Göteborg efter tjugo år i förskingringen. Jag bosatte mig visserligen i Mölndal, i den del av Mölndal som sticker in som en tårtbit i Göteborg men det kändes som om jag bodde i Göteborg då allt i Göteborg var inom cykelavstånd. Jag skulle jobba fyra dagar i veckan på AstraZeneca och skriva på min debutbok på fredagar. Ganska snabbt hamnade manuset i malpåse i och med att jag under ett år både hade mitt eget jobb och var tf gruppchef (det är verkligen ett piffigt sätt att spara pengar att låta unga ambitiösa kvinnor slita ut sig med att köra två personers jobb för en lön).

I Wales där puben är vardagsrummet

Jag kom till Göteborg från Wales där puben var vardagsrummet där jag mellanlandade på vägen hem från jobbet. Jag hade precis lärt mig att det finns ale och lager, där ale är den gammaldags varmjästa drycken som överlevt bland de traditionsbundna britterna medan resten av Europa tillbad kalljäst lager. Mina brittiska kollegor hade berättat för mig att IPA, indian pale ale var en kvarleva från imperiet. Ingen brittisk soldat kunde förväntas klara sig utan drycker hemifrån och för att klara transporten byggde man en alkoholstarkare ale med mer humle.

På The Rover kunde jag fortsätta förkovra mig i ölstilar. Det var då det enda stället som kändes som en äkta pub. Jag blev stammis. Varje fredag tränade jag och Jo boxercise och satte oss sedan på bussen till the Rover. Det var då en ganska liten pub men vi trängdes gärna vid bardisken. På fredagar ville jag alltid ha nachos men andra dagar åt jag gärna mat från menyn. Eller sådant som inte fanns på menyn. Det gick nämligen att beställa lite av varje.

Maten lika bra som ölsortimentet

The Rover blev en institution i Göteborg, De byggde om och blev större. Lite av det familjära försvann när man inte längre hängde vid bardisken och gaggade öl med ägarna men å andra sidan var det lättare att få ett bord. Maten var nästan ännu bättre än ölsortimentet. Därför släpade jag dit varenda kollega. Så fort det var någon utsocknes på besök så erbjöd jag mig att visa vederbörande Göteborg, något som alltid inbegrep ett besök på the Rover. Jag vet själv hur trist det är att bli dumpad på ett hotellrum när man är på tjänsteresa.

På den tiden var det fortfarande Avenyn som folk kände till. Att ge sig av bort till de halvskumma kvarteren med sex-shoppar på långgatorna var lite alternativt (det var medan sex-shopparna hade gardiner för fönstren och inte stora ljussatta dildoinstallationer).

Jag släpade också iväg icke öldrickande människor till the Rover. De var lite skeptiska till att gå på pub för att äta middag, men alla blev omvända när de kom dit. Mest var jag där med Biologen. Hon bor inte långt därifrån och på den tiden fanns en buss från Järntorget direkt hem till min gata. Ett par av dessa träffar har hamnat på Tomatsallad i bloggens barndom.

Göteborg blir en ölstad

När jag började gå på the Rover dominerades ölsverige av ett par stora jättar som tillverkade lager. Typ en stor stark. Jättarna utmanades av entusiaster som startade mikrobryggerier som bryggde små serier med hantverksöl. I början drack vi Bedarö bitter från Nynäshamns ångbryggeri samt allt som kom från Oppigårds i Dalarna. Med tiden startades byggerier i Göteborg och vi blev lokalpatrioter.

I början var det inte fler bryggerier i Göteborg än att jag kunde hålla koll på alla nya ölsorter genom besöken på the Rover. Nuförtiden kan jag inte ens hålla koll på antalet bryggerier! De beror mest på att de blivit så många fler men också på att jag ägnat de senaste åren åt vin samt inte varit särdeles mycket hemma. Skanska och den rökande grannen har tillsammans gjort sitt bästa för att skrämma bort mig.

Under den här perioden har det gått trender i ölstilar. IPA och bitter var vad jag var van vid från Storbritannien. Men snart började alla ipor bli helt odrickbara för att bryggerierna tävlande om att humla dem mer och mer. Jag provade APA och golden ale istället. Därefter kom surölstrenden. Den har jag inte förstått mig på alls.

Fler mikrobryggerier och fler pubar

Förutom att antalet bryggerier blivit mångfalt fler har antalet pubar som serverar öl från mikrobryggerier blivit många fler. Man kan nästan säga att det numera är standard att ha några lokalbryggda öl i sortimentet eller åtminstone på gästkranar. Vid de tillfällen jag har varit i Göteborg så har jag och Biologen istället besökt Kino eller testat nya ställen.

Ibland har vi av nostalgiska skäl tagit en öl på the Rover men till skillnad mot förr så har det bara blivit en, för jag har haft svårt hitta mer än en fatöl jag vill prova. Sortimentet känns inte lika intressant med nuvarande ägarna som den trio som drev det när jag var stammis. De har gått vidare till andra äventyr. Om jag inte är helt fel underrättad är en inblandad i Brewers bar och en annan i Beerbliotek. De senare gör ibland öl jag gillar men oftast är de en smula för blommiga. Det passar väl fint att avrunda med en öl från just Beerbliotket? Ölen MUCK hittade jag också på små partier. Det är en DIPA vilket jag normalt gillar men överraskande nog så föredrar jag stouten.

Inlägget Dyraste ölburken och hyllning till puben the Rover är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Detta år har varit fullt av aha-upplevelser och en brant inlärningskurva när det gäller Härjedalens flora, fauna, geologi, klimat och kulturhistoria. En av de otaliga detaljer jag lärt mig är att de fina fröställningarna jag brukar fota tillhör två olika växter, fjällkvanne och strätta. De är kusiner och ser nästan likadana ut, majestätiska med imponerande fröställningar som står kvar hela vintern. Jag har i åratal fotograferat dessa med och utan rimfrost, med och utan motljus. Och alltid trott att det var en och samma växt, men har i elfte timmen lärt mig att det är två olika.

Det var verkligen hög tid att jag lärde mig att det är två olika växter för i Strövtåg i Funäsfjällen skriver jag om kvanne. Därmed ville jag skicka med ett snyggt foto av kvanne i urvalet till Anneli (som formger mina böcker och väljer foton). Men tji, när jag började titta efter ordentligt så var det nog strätta på de riktigt snygga bilderna medan jag inte hittade en enda av kvanne som dög (med tanke på att jag hittade fina kvannebilder till detta inlägg så var jag nog väldigt kinkig – hur som helst så fick ingen bild av kvanne plats i boken).

Kvanne lär vara en delikatess

Spelar det någon roll om jag har kvanne eller strätta i boken? Egentligen inte mer än att kvanne lär vara en delikatess medan strätta är dess tråkiga kusin. I princip alla delar av kvannen åts förr. Roten användes för att sänka blodtrycket, späda skott kanderades till godis och fröna rostades. Lite frön i brasan eller på grillen lär sprida väldoft i hela huset.

I Norge odlades kvanne från vikingatiden fram till andra världskriget. Så småningom ersattes den med rabarber som nyttoväxt. Samerna använde kvanne för att konservera renmjölk. Kvanne kunde nästan varit värd ett eget kapitel i boken, men jag får spara något till del två (en högst hypotetisk del två någon gång i framtiden). Tills dess kan jag ju passa på och provsmaka kvanne. Samt jämföra med strätta som lär fungera till ungefär samma sak, fast vara lite bitter och inte lika effektiv som läkeört.

Viktigt skilja dem från björnloka och sprängört

Det väsentliga innan jag påbörjar provsmakandet är att vara helt säker på att det är kvanne eller strätta och varken jättebjörnloka eller sprängört. Sprängört hör till de allra giftigaste örterna i den svenska floran. Den växer längs vattendrag precis som kvannen – men inte i fjällen som tur var! Den är heller inte särskilt lik egentligen. Likheten ligger i ljusa blommor i en korg, men bladen är mindre och flikigare. Hela växten är rangligare och vekare.

Björnlokan har också ljusa blommor i korg men den är nästan dubbelt så hög som kvannen och strättan. Inte heller den har siktats i Härjedalen ännu. Skönt då saften kan ge brännskador. Bränna upp dem är ett bra knep för både björnloka och sprängört om man ser dem – förutsatt att man först klippt eller slagit ner dem. Här i fjällen kan vi öva oss på lupiner som verkligen är en invasiv art.

Blomkorgarna har olika form

Dags att återvända till de snälla växterna i fjällen, kvanne Angelica archangelica och strätta Angelica sylvestris. De latinska namnen avslöjar deras nära släktskap. De är som jag nämnt så lika att jag länge trodde att det var en och samma växt. Men kvannens blomkorg är nästan helt rund och blommorna är gröna medan strättans blomkorg är korgformad och den blommar i vitt och rosa. Se bildserierna här ovan. Jag tycker också att kvannen ger ett något mer robost och buskliknande intryck men båda kan bli runt två meter.

Det låter ganska lätt att skilja dem åt och när jag tittar på bilderna kan jag inte förstå att jag var osäker på vad som var vad. Men det beror på vilken vinkel jag fotat i. Det blir mycket enklare om man fotar blomkorgen från sidan så man ser om den är rund eller platt undertill.

Fler fröställningar

Kvanne och strätta är två av de nära fyrahundra växter som lär gå att hitta runt Hamrafjället och Skarvarna. De flesta av dessa växter är betydligt mindre och att fotograferar dem involverar att krypa omkring på huk. De flesta av dem är därför dolda under snön nu men några sticker fortfarande upp och flera av dem känner jag igen även som fröställningar. Nedanstående bilder fotade jag under en promenad till Tänndalssjön på juldagen.

Gillar du blommor, spana in försommarsfägring i Fler än 7 sorters fjällblomster eller läs boken. Det kan också vara värt att klicka runt lite bland etiketterna för att se vad jag skrivit tidigare. Med detta önskar jag trevlig avslutning på året.

Inlägget Lättare skilja fjällkvanne från dess kusin strätta nu är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Vips är vi inne i andra halvan av januari utan att jag bloggat minsta lilla pip. Det råder egentligen ingen brist på blogguppslag men alla riktigt bra idéer som skulle kunna utmynna i långa artiklar kräver ganska mycket research. Och sådant tar tid.

Dagarna har runnit iväg med annat. Dels har jag ägnat mig åt nödvändiga saker som bokföring och att förbereda kurser. Men delvis har tiden bara försvunnit på olika diskussioner i sociala medier (eller på att sitta på fingrarna för att undvika att kasta sig in i diskussioner i sociala medier). Det finns verkligen många tillfällen nuförtiden att öva sig i att sitta på fingrarna…

Täbys friluftsområden förändras med snö

I väntan på min plats i vaccinkön lever jag digitalt och håller avstånd. Det skulle kännas så himla snopet att dra på sig Corona nu när jag har hållit mig på min kant så länge. Den kanten har som bekant mest ägt rum i fjällen men jag har faktiskt gjort vissa promenader i Täby. Det är från dessa promenader jag hämtat dagens bildskörd. Temat är hur snö förändrar landskapet. Snö ljusar upp och förändrar en murrig barrskog till ett grafiskt blad i svart-vitt. Det blir faktiskt helt otroligt snyggt. Sedan döljer snön blöthålen så att man märker dem först när vattnet sipprar in i skorna (som såldes som vattentäta). Snön har nämligen fallit ovanpå blöt mark, det har inte hunnit bli tjäle först.

Mörtsjön, Rösjön och Käringsjön

Bilderna i detta inlägg är hämtade från olika småstigar i ett välbesökt grönområde i Täby. Där finns sjöar av varierande storlek. Den lilla skogsomringade Mörtsjön ligger precis i anslutning till bostadsområdet Skarpäng där min kompis Hårfagre bor. I anslutning till Skarpäng ligger också den långsmala Rösjön som mestadels hör till Sollentuna kommun. Båda dessa går att vandra runt, Mörtsjön på ett kort elljusspår, Rösjön med ett längre och delvis mer utmanande spår.

Käringsjön är i sammanhanget en liten pöl men den kan vara rätt jobbig att ta sig runt för den ligger i princip i en snårig våtmark. I området finns också Fjäturen som jag snurrat förbi flera gånger i jakt på runstenar.

Roslagsleden, skogsslingan och sjöslingan

I det område där jag av och till brukar hasa runt så finns det flera markerade leder. Först och främst passerar Roslagsleden genom området. Sedan har vi rundspåren: den gröna skogsslingan som slingrar sig genom djupa barrskogar, den blåa sjöslingan (så namngiven för att man blir blöt om fötterna om man går den) samt den rödmarkerade runslingan som delvis går över öppna fält och de där ekarna som jag fotat så många gånger.

Jag brukar oftast gå på helt andra stigar, de som är riktigt små och inte så välbesökta. Snön gömde undan en del av dem så att jag inte hittade igen de genvägar jag är van vid. Så här såg det ut i november.

Snö förändrar alla landskap

Snö har dykt upp på mina foton förr. Ta exempelvis en titt på tre bilder av samma stig i Täby eller varför inte den första och den andra snön har fallit i fjällen

Vi får se vad som dyker upp i nästa blogginlägg. Det skulle kunna bli en del boktips.

Inlägget Ett lager vitt puder förändrar verkligen landskapet är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

De svenska fjällen är hetare än någonsin. Under andra halvan av januari brukar skidspåren i Funäsfjällen vara i det närmast övergivna, men inte i år. Pensionärer och distansarbetare har vallfärdat till fjällen där vidderna är stora och alla attraktioner håller öppet. Det är helt klart att föredra ett år när allting i stan är antingen stängt eller olämpligt.

Jag märker skillnaden inte bara i skidspåren (där det tyvärr är ovanligt många som glömt sätta på sig skidorna) utan också på att antalet vänner och bekanta är fler, samt att alla stannar längre. Dessutom är frågorna fler i olika forum om skidspår. Dessa frågor har inspirerat mig till denna text med tips på hur man kan tänka när man ska välja skidspår utifrån vädret samt vad man vill se. Dessa tips gäller under högvintern fram till och med sportlovet. Sedan börjar vårvintern – en helt annan årstid.

Kallt och vindstilla -> kalfjället

Under högvintern kan det vara rejält kylslaget. Det är inte ovanligt att termometern rör sig mellan minus tjugo och minus trettio. Men det är en torr kyla som inte alls känns lika kall som plus fem på västkusten gör (där kan vi prata att frysa). Det går utmärkt att grilla och äta utomhus när det är minus femton.

Nu finns det ett trick om man vill att det snabbt ska bli varmare. Under kalla klara högtrycksdagar varierar temperaturen kraftigt med höjden. Ju högre desto varmare. Några hundra höjdmeter kan göra ett rejält utslag på termometern.

Det är ofta tio grader varmare uppe på kalfjället ovanför oss, jämfört med i dalen nedanför. När vi ska åka ner till Funäsdalen för att handla gäller det att pälsa på sig ordentligt. Alla platser i dalgångar i närheten av vatten brukar vara kalla. Ljusnedal hör till köldhålen. Häromdagen var det -35 nere vid Tänndalssjön på morgonen men samma dag var det – 5 uppe på Flatruet mitt på dagen. Solen värmer förstås men det handlar också om höjd över havet.

Trampa upp egna skidspår

Kalla dagar lockar det att gå upp på fjället. Där dras populära högfjällsspår, som Solturen, senare på säsongen. I Messlingen är de igång med sitt 15 km spår som går förbi Evagraven har jag sett i en grupp. Jag har inte varit där och provat det (men det ser ut att vara en klart bättre idé att åka det med skidor på fötterna i februari än att försöka pulsa det till fots runt pingst).

På vårkanten när det är skare kan man åka överallt på fjället men så här års varierar föret. Ofta har vinden flyttat runt snön så att snötäcket är tunt på höjder medan det är drivor däremellan. Har det precis snöat kan man få pulsa i djupsnö eller tassa lite i skoterspåren. Men om man som jag går samma runda varje dag till röset och sedan längs sopphöjden så kan man gå i sina egna spår. Vyerna gör att det är värt besväret.

Rimfrost, måne och utsikt attraktionen på fjället

Jag gillar verkligen att knalla upp på fjället för fjällvädret bjuder alltid på något nytt. Även om jag har vandrat samma väg många varv det senaste året så går det ändå att ta nya foton. När jag går upp på fjället lämnar jag löparskidorna hemma och tar något par som är bredare, ibland med stålkanter och ibland utan.

Eftersom det är svårt att förutspå väderförhållandena på fjället hemifrån har jag alltid med en ryggsäck med en väst och kexchoklad. I ryggsäcken har jag också utrymme att ta av mig kläder när det visar sig att jag varit för entusiastisk i antalet lager. Fjällvädret kan ändras snabbt. Annalkande fronter och vind blir fantastiskt snyggt på bild, men det gäller att ha respekt för fjället på vintern. Är det risk för dålig sikt är det mycket tryggare att hålla sig i skidspåren i skogen.

Snöfall och blåsigt -> skogen

När det snöar eller blåser väljer jag skidspåren i skogen där träden skyddar mot vinden och det finns skidspår att följa. Spåren känns plattare eftersom jag inte börjar med en uppförsbacke, men GPS:n avslöjar att det oftast blir fler höjdmeter per mil, men man rör sig snabbare på löparskidor i preparerade skidspår. Jag brukar välja hyfsat flacka spår, exempelvis åka bland tallar och granar från Hållan, antingen mot Tännäs eller Lillåsslingan.

Eller så åker jag i Tännåns dalgång. Dalslingan har jag snurrat många varv och häromdagen såg jag att de spårat upp en ny slinga som verkar helplatt. Den är döpt till Myrslinga men har väl någon märklig sifferkod i det nya skyltsystemet. Oavsett namn ska jag prova den vilken dag som helst. Den startar från Tänndalens skidstadion precis som ett promenadspår. Det är en nyhet som jag hoppas att alla som “glömt” skidorna hemma håller sig till.

Utflyktsåk mellan byarna på transitspåren

Det som är speciellt med Nordic Ski Center är att alla byarna i Funäsfjällen är sammanbundna med transitspår. Det gör att man kan åka mellan dem. Det gör jag ibland och har bloggat om tre olika varianter mellan Fjällnäs och Tänndalen. Jag ska erkänna att jag oftast fuskar en smula och ber att få skjuts ena vägen så att det blir en eller två mil men inte tre-fyra.

Det är roligt att åka en längre bit så att man får se många vyer. Men det är också praktiskt med rundspår. En utflykt till Funäsdalen går att göra som rundtur. Vägen dit kör jag via Vivallen, sedan korsar jag sjön och knatar upp mot Hållan.

Vill du se fler foton från fjällen?

Alla bilder i det här inlägget är hämtade från denna vinter. Det är inte mina bästa foton, de har jag lagt undan i en hög. Jag umgås nämligen lite med idéen att det vore kul med en del två från fjällen. Strövtåg i Funäsfjällen har nämligen fått så mycket beröm. Det är roligare att skriva om sådant som folk vill läsa. Dessutom är det enklare skriva om något som man befinner sig mitt i. Vi får se, jag håller också på och förbereda lite olika kurser också.

På återhörande!

Inlägget Välj skidspår i fjällen utifrån väder och vad du vill se är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det finns mycket viktigt att uträtta här i världen. Exempelvis att prata om semlor. Jag har den här säsongen testat inte mindre än sex olika semlor. Att jag testat dem betyder inte nödvändigtvis att jag ätit hela semlan för ibland har jag delat. Men jag har provsmakat allihop, till skillnad från en och annan som röstade i jippot Stans bästa semla.

Årets semlor är alla hämtade antingen från Täby eller längs Ljusnan. Tidigare år har jag testat semlor i Göteborg (varken semlan från Brogyllen eller Steinbrenner & Nyberg är värda någon längre omväg) och Mora (där det är oklart om saffranssemlan är värd allt besvär jag lagt på att få tag i den genom åren eller om det mest är en tradition). Jag har även hyllat semlan från klassiska Vete-Katten. Imponerande med tanke på att jag en gång i tiden vägrade äta semlor.

Balders bröd visar varför klassisk semla regerar

Balders bröd är ett anrikt bageri som har flera caféer i norrort utanför Stockholm. Därifrån hämtades tre olika semmelvarianter som delades på tre (efter detta test avslutades semmeltestandet för denna säsong, jag vill helt enkelt inte se en semla på ett bra tag).

Jag började med wienersemlan, det vill säga en semla där den vanliga bullen, som är det bästa på semlan, är utbytt mot wienerbulle. Vem har kommit på något så dumt? Det blev grädde och smulor överallt. Nästa var en specialsemla av något slag som innehöll en remsa med vaniljkräm. Varför då? Tänk sämsta delen av en prinsesstårta och lägg det på en alldeles för söt semla. Hu! Till sist provade jag en vanlig semla med högst ordinär bulle, grädde och mandelmassa. Den sista hade nog fått ett ok betyg om jag inte var rätt less på socker efter de två första och fortfarande minns deltagarna i de tidigare semmeltesten. Låt oss snabbt övergå till dem.

Längs Ljusnan finns kvalitets-semlor

Mina favoritsemlor kommer alla från orter längs Ljusnan. Eftersom detta är Norrland så är avstånden mellan dem rejäla och involverar två landskap. De tre är Kakfén i Färila i Hälsingland, Café Cineast i Sveg och Nya Jonssons i Funäsdalen. Alla tre är värda ett besök av olika anledning.

Om vi börjar i den ordning som man når dem om man kör mellan Stockholm och Funäsfjällen så kommer vi först till Färila. Deras semla är den som drar upp årets semmelkonsumtion för jag har tuggat i mig flera stycken enligt principen att det gäller att passa på om man har vägarna åt det hållet. Totalt sett har de årets bästa semla i år igen. Det är den saftiga fluffiga bullen med kardemumma som gör det. Mandelmassan är av hög kvalitet och grädden helt ok. Deras vanliga semla övertrumfas dock av saffranssemlan de har före jul. Förutom semlor så är deras bullar helt ok. Passerar jag förbi en torsdag brukar jag länsa hela deras förråd av rågbröd.

Bästa mandelmassan av rostade mandlar

Nästa ort är Sveg. Cineast semla kan man faktiskt hoppa över. Den står sig slätt i konkurrensen mellan de andra. Den vanliga semlan är ändå bättre än den pistagesemla som de experimenterade med förra året. Men man ska ändå in på Cineast för att njuta av den fina miljön. En sallad eller ett knäckrån är en mycket bättre idé än semla. Har de rågbröd så köp med en limpa.

Till sist når vi Funäsdalen. Där hittar vi en semla med den absolut bästa mandelmassan jag någonsin ätit. Den är gjord på rostade mandlar. Jag rekommenderar vallfärd för den mandelmassan är värd en mycket lång resa. De är en himmelsvid skillnad på den och på det där kletet som ligger i de flesta semlor. Åk dit och njut!

Lyckad kupp i Stans bästa semla

Avslutningsvis ska jag väl lyfta på semmel-hatten för de skickliga gänget som gav sig själva reklam för miljoner i jippot Stans bästa semla. Samt föreslå att Arla skaffar en bättre kommunikationsavdelning. Eftersom jag bott under en fjällbjörk på sistone har jag inte följt dramat exakt men tydligen har man på Arla i flera år haft en omröstning om Sveriges bästa gräddbulle.

Det finns två sätt att utse Sveriges bästa semla, antingen låter man kommitté av hemliga semmelproffs åka runt och betygsätta semlor som valts ut på ett eller annat sätt, eller så låter man människor rösta. Tänk Guide Michelin kontra Trip Advisor. Vill man få fram den kvalitetsmässigt bästa semlan på ett objektivt sätt behöver samma person(er) testa toppen. Vill man skapa uppmärksamhet i sociala medier väljer man den andra vägen.

Arlas kommunikationshaveri

Omröstningar på nätet handlar inte om att ha den bästa av ett eller annat, utan om att ha budskapet som engagerar flest att rösta. Och när det gäller grädde så finns det många med ett stort engagemang. Göteborg-Posten fick guldspaden förra året för sin grävning om antidjurrörelsen – läskiga som fan!

Arla verkar inte haft någon beredskap för att tävlingen skulle kunna bli kapad. I elfte timmen ställde de in omröstningen och meddelade att de istället skulle handla 100 äkta semlor från 100 bagerier och skänka dessa till lokala äldreboenden. Detta kunde ha blivit en hyfsat historia om de hade fått ut att företagets syfte var att stötta 100 småbagerier från småkommuner.

Bäddat för snyftreportage

Men Arla får av någon anledning för sig att utesluta bageriet i toppen med hänvisning till att deras semlor inte är gjorda av äkta råvaror. Det är ett självmål av gigantiska proportioner. Det hade kostat Arla en spottstyver att handla 100 semlor bakade med alternativa råvaror. De kunde delat ut dem till mjölkallergier, hittat några som tycker att det ger “en fin eftersmak i munnen” med långväga transporter (inte vet jag var kokosen bageriet använder som mjölkersättning odlas men inte är det på Östgötaslätten iaf) eller diskret tappat dem på vägen. Men på detta sätt lämnade Arla målet vidöppet för kritik om småaktighet.

De bäddade för att fylla media med David mot Goliat-reportage. Det lilla caféet som blir snuvat på vinsten av det stora äckliga företaget. Kommentarsfälten fylls med folk som ska bojkotta äkta råvaror framöver. Vilket ju är ett intressant fenomen i sig, vanligen brukar folk hylla lokalproducerade varor.

Jag kör förbi Mjölby framöver

De två bagerierna som kämpade om segern innan tävlingen avblåstes ligger i Tranås respektive Mjölby. Det är två orter som båda har under 15 000 invånare. Det skulle ju förstås kunna vara så att i just dessa kommuner bor ovanligt många riktigt dedikerade semmel-ätare som konsumerar otroliga mängder semlor från just sitt bageri. Av lokalpatriotiska skäl har samtliga röstat. Det kanske inte alls var ideologiska skäl som fick människor som aldrig satt sin fot varken i Mjölby eller Tranås att rösta på det ena eller det andra. Semlorna kanske är värda en resa.

Bageriet som bakar med alternativa ingredienser stod tidigare på min lista med ställen jag hade tänkt besöka för Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Det verkade så trevligt. I höstas delade jag ett nödrop från ägarna på Facebook. Det lät så behjärtansvärt. Nu har jag plockat bort det. Jag kommer att köra förbi Mjölby framöver. Det spelar nog ingen roll för dem, de har fått gratisreklam för miljoner tack vare Arla. Väl spelat!

Sveriges bästa semla

Vilken är då Sveriges bästa semla? Jo det är givetvis den du bakar själv. För människor är olika och gillar olika saker. Bakar man själv kan man välja hur söt man vill att semlan ska vara och vilken mängd kardemumma man tycker är exakt rätt. Det är lätt att ta hänsyn till eventuella allergier. Man kan också välja råvarornas ursprung beroende på vilka värderingar man har.

Om man inte ids baka själv eller vill stötta sitt lokala bageri så ska man givetvis handla semlor. Mitt förslag är att strunta helt i vilka semlor som hyllas brett i sociala medier och bara lyssna på tips från människor du litar på.

Inlägget Sveriges bästa semla – ett äkta test av semlor är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I torsdags var det dags att drömma sig till Frankrike en stund för då var det apéro med Rivieran inom räckhåll igen. Detta var tredje gången och nu börjar dessa digitala träffar hitta sin form med en mix av småprat och föredrag. Maria ser till att alla får komma till tals, en utmaning när det ibland är jättemånga anmälda och ibland ett mer hanterbart antal. Torsdagens träff hade tema mimosa och jag tänkte att jag skulle anteckna några av de tips som dök upp. Jag började skriva på Facebook men det blev så pass långt att jag kände att det var bättre att placera det här.

Mimosa-festivaler i Tanneron

Vi började med den gula blomma som kallas mimosa i Frankrike. Den tillhör alltså inte mimosa-släktet som man känner igen genom att de fäller ihop bladen om man petar på dem. Den gula växten som bildar skogar i södra Frankrike är en silverakacia. Den är inte inhemsk men är nu en stor sevärdhet. På flera orter ordnas festivaler av karnevalmodell. Jag har själv aldrig varit på plats när mimosan blommar eftersom jag brukar åka skidor då.

Flera av deltagarna hade åkt runt och vandrat i de gula skogarna och deras berättelser gör att jag verkligen blir sugen på ett besök. Ett hett tips är att boka bord om man vill äta lunch. Björn och Anette Mörtberg tipsade om Café Restaurant des Voyageurs i Tanneron samt mimosaodlarna Vial Bernard.

Röd mimosa till Alla hjärtans dag

Från växten mimosa flyttade vi oss raskt över till drinken mimosa. Vanligen är det en dryck med samma intensivt gula färg som blommorna och består av lika delar vitt mousserande vin och färskpressad apelsinjuice. Camilla Wahlman tipsade oss om en trevlig variant på denna drink inför alla hjärtans dag.

Börja med ett rosa bubbel, exempelvis Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne med artikelnummer 70576 (ordervara, 189 kr, helt gjort på pinot noir). Och tillsätt nypressad blodapelsin. Det såg verkligen fint ut!

Valtellina min favorititalienare

När Maria och jag zick-zackade oss genom Europa för att se de allra finaste tågsträckorna åkte vi bland annat genom Lombardiet i Italien, Vårt mål var världsarvet Bernina Express. På tåget satt en lokalpatriot som menade att vinerna gjorda av druvorna som klängde på de branta sluttningarna var riktigt bra. Vi följde hennes råd och testade vinet på kvällen. Det var en fantastiskt kväll. Sedan dess har jag köpt en flaska Valtellina varje gång jag sett det på Systembolaget.

Ibland kan semesterviner visa sig vara mindre lyckade när man kommer hem. Men så har inte varit fallet med detta vin, det har istället blivit en riktig favorit. Tyvärr är det inte så vanligt och de senaste har kostat 199 kr flaskan. Det dyker upp ibland på små partier. När detta skrivs finns det några flaskor kvar av Garof (artikelnummer 9235901) från senaste släppet.

Nebbiolo en druva med många namn

Valtellina är gjort helt på chiavennasca vilket är en klon av nebbiolo, druvan som i granndistrikten Piemote är grunden i Barolo. Nebbiolo är en druva med många namn. I Gattinara kallas den ibland för spanna.

Valtellina-vinerna är lite snällare än Barolo och därmed enklare att matcha med rätt man. Jag tycker att de passar finemang till färsk pasta eller till fredagspizzan. Pizza är en piffig rätt som man ju kan krydda så att den passar till det vin man känner för att dricka. Förut drack jag gärna sangiovese till pizza men jag har bytt italienare.

Vad ska vi prata om på nästa träff?

Vi gillar våra digitala träffar så mycket att vi garanterat kommer arrangera fler. Just nu har vi inga datum inbokade men det blir säkert något innan påsk. Vi publicerar inbjudan i sociala medier och alla är välkomna att bidra. Har du önskemål på ämnen du tycker att vi borde prata om, skriv en rad till mig eller Maria. Undrar du över bakgrunden och vad vi pratat om tidigare så läs Provence och Härjedalsfjällen har fler likheter än du tror.

Inlägget Valtellina och mimosa – tips från Rivieran inom räckhåll-apéro är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Har du varit med om att när du upptäckt något nytt så dyker samma fenomen upp om och om igen? Jag pratar inte om att du googlat på stövlar och plötsligt är alla sociala medier fulla med annonser för just fotbeklädnader. Jag tänker istället på verkliga företeelser. Något som du efteråt undrar hur du kunde missat så länge. Här kommer ett exempel.

Draktänder

Kör man bil på väg 84 från Fjällnäs österut mot Tänndalen så finns det en parti med gamla betongblock på ett ställe. De är faktiskt ganska synliga men det hindrar inte att jag säkert åkt förbi femtio gånger innan jag faktiskt noterade dem första gången. Det tog ännu längre innan jag tog reda på vad de var för något. Svaret är att de är stridsvagnshinder från andra världskriget, så kallade draktänder. (Eventuellt är de inte särdeles effektiva som stridsvagnshinder men tanken var att några rader av dem skulle stoppa en eventuell invasion).

I somras åkta jag dit och halkade omkring bland den vittrande betongen i alldeles för stora lånade stövlar (draktänderna står på ett ställe där dalgången är ganska smal och brant). I samma veva hörde en läsare av sig med en ögonvittnesskildring från sin farfar som var med och byggde och bemannade detta försvarsverk. Exakt hur det kom sig att hon hörde av sig minns jag inte längre, jag trodde att jag hade lagt upp en bild på Instagram om detta men det måste ha varit i stories i så fall. Hur som helst så tog jag med berättelsen i Strövtåg i Funäsfjällen och det är en av dessa detaljer som gör mig stolt över boken.

Nu ser jag draktänder överallt

När jag besökte draktänderna på Hamrafjället blev jag överraskad över att se fysiska spår efter andra världskriget här. Jag hade missat att de kan finnas i Sverige också, jag har fokuserat på att leta efter dem på franska Rivieran till Strövtåg runt Antibes (skrev in en historia från andra världskriget i manuset senast imorse faktiskt).

Numera ser jag draktänder överallt. När jag körde mellan Tänndalen och Göteborg i höstas åkte jag förbi minst ett parti med draktänder, fast jag tror de var gjorda av sten (lite svårt avgöra när man får en glimt av dem från bilen).

Och nu har jag hittat att de minsann finns hemma i Mölndal också. I Alvered i närheten av Torrekullamotet. Jag har visserligen bara läst om dem för jag har inte varit förbi och tittat på dem. Diverse skäl håller mig borta från Mölndal. Förutom rökande granne-situationen så pågår just nu stambyte i tvättstugan. Det är lite opraktiskt att inte vara hemma för just nu skulle det verkligen underlätta att vandra gata upp och gata ner där.

Tada: mitt senaste bokprojekt

Jag tänkte så här mitt i avslöja vad jag håller på med för närvarande. Alla som känner mig har insett att jag pysslar med någonting: bloggfrekvensen är ganska låg, mina inlägg på Instagram är sporadiska och inte särskilt innehållsrika. Jag har visserligen skrivit en hel del alldeles för långa inlägg på författartipsbloggen men ändå.

Svaret är att jag håller på med ett nytt bokprojekt. Det bästa sättet för mig att stänga ute hela ni-vet-vad-s-k-i-t-e-n är att borra ner huvudet i datorn. Det funkade fint förra året. Jag fokuserade helt på bok. Sedan blev jag lite deppad när boken var klar och det visade sig att pandemin inte bara kvar kvar utan mitt i andra vågen. Nu står vi på dörren till tredje vågen och det beror tydligen på att folk åkte skidor för tre år sedan. Eller möjligen på att de kommer att åka skidor inom någon form av framtid. I varje fall om man tror sociala medier. För ett år sedan så var det en total farsot i sociala medier av typen “varför snackar alla om corona när fler dör genom att krocka med vildsvin när de kör epa-traktor nakna” (typ). Ett par veckor senare rusade alla iväg och bunkrade toapapper trots att både råvaran och produktionen är inhemskt. Och den här vintern har alla skyllt smittspridningen på skidåkning i framtiden. Gärna illustrerat med bilder tagna för ett par tre år sedan. Suck! Men jag halkar iväg.

Samarbete med Mölndalsfotografen Mikael Svensson

Det nya projektet, Hundra nedslag i Mölndal, är ett samarbete med den skicklige Mölndalsfotografen Mikael Svensson. Hela boken är faktiskt hans idé. Efternamnen till trots så är vi inte släkt. Vi har faktiskt ännu så länge bara träffats digitalt. Bakgrunden till samarbetet är att Mikael läste om mig i Mölndals-Posten och kontaktade mig för att fråga om jag kunde skriva texterna i boken. Det blir alltså hans foton och mina texter denna gång. Hans foton är verkligen fantastiska så det kommer att bli en riktigt vacker bok.

Ordet hundra i titeln anspelar dels på antalet nedslag men också på att det 2022 är hundra år sedan som Mölndal blev stad. Mölndal har inte varit stad i hundra år för det har kallats kommun några svängar däremellan men det är ändå ett jubileum. Planen är att vår bok ska komma ut lagom till jubileet. Det vill säga vi tänkte vara ute i god tid och sälja den som julklapp i år (vi är särskilt intresserade av att komma i kontakt med företag som vill köpa in ett antal som julklapp). Jag kommer garanterat att nämna boken igen under året både en och två gånger. Nu tänkte jag dela med mig av en del aha-upplevelser som jag tycker är häftiga.

Dansk-svenska gränsen mitt i Mölndal

En av dessa upptäckter är att dansk-svenska gränsen gått mitt i det som är Mölndal idag. Det beror på att Kållered och Lindome idag ingår i Mölndal (något jag får erkänna var en nyhet för mig host-host). Lindome tillhör Halland, medan Mölndal är en del av Västergötland. Att gränsen mellan Halland och Västergötland under en period även var riskgräns är välbekant. Däremot visste jag inte att det finns en gränsstenar i Mölndal. Vid Flabäck. har exempelvis sändebud från Sverige och Danmark träffats för att diskutera den tidens trätoämne: beskattningen av Lappmarken. Tack till Mattias Blomgren för detta tips.

Detta med gränsstenar påminner mig om en spännande detalj jag hittade när jag jobbade med Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Jag citerar helt enkelt ur boken. Min källa vill jag minnas var en hembygdsskrift av något slag som Biologen hittade i sina gömmor.

Västergötland är det borgtätaste landskapet i Sverige. Borgarna byggdes när Västergötland var gräns mot Danmark. Gränsen har flyttats några gånger och var i början inte speciellt väl utmärkt. 1050 räckte det med sex gränsstenar för att markera hela landgränsen till Danmark. 200 år senare krävdes det 102 stenar bara för att markera Hallandsgränsen. Detta illustrerar hur begreppet rike förändrades under denna period. De flesta borgar är ruiner idag men Torpa stenhus finns kvar, och den ska vi givetvis besöka.

Stolar

Jag har aldrig tänkt på Mölndal som gränsmarker tidigare men där ser man. Det är kanske det som är den röda tråden i mina böcker? För ett tag sedan skrev jag om hur jag upplever att Härjedalen och Provence har många likheter i och med att de båda är gränsområden. Nu har jag upptäckt att Härjedalen och Mölndal också har en del gemensamt. Förutom gräns till Danmark (Norge var ju danskt) så har vi stolstillverkning. När jag läste in mig på Härjedalen så snubblade jag över en vacker bok om Jöns Ljungberg, skaparen av Ljungbergsstolen.

Ljungberg gick i lära i schatullmakarskrået i Stockholm. Schatullmakarna tillverkade allehanda typer av möbler, förutom just stolar för de var vikta åt stolsmakarskrået. Men det är ändå för sina stolar Ljungberg är mest känd. Han tillverkade dock en hel radda med möbler samt inredningar till kyrkor. Efter att ha läst den vackra boken Jöns Ljungberg och Härjedalens rokoko blev jag otroligt nyfiken och åkte på utflykt till olika kyrkor för att beundra hans verk.

Lindomestolar blev superpoppis

I Lindome tillverkades också stolar som sidoinkomst av bönder. Jag har inte läst så mycket ännu men det känns som det finns många likheter mellan dessa bönder och Ljungberg uppe i Härjedalen. De verkade båda utanför skråna som hade monopol på de flesta försäljningskanalerna. De uppvisade också en hantverksskicklighet som gjorde deras verk populära och att många finns kvar än idag.

Sedan hade Lindomebönderna en enorm fördel. Uppe i fjällvärlden fanns under Ljungbergs livstid en synnerligen begränsad kundkrets. Det var typ patron på bruket i Ljusnedal samt rika borgare i Röros som hade råd. Möjligen någon enstaka präst. Efterfrågan på Lindomeböndernas alster var stor inom och utom landet.

Research verkar betyda att jag jagar

Det var några exempel som jag tyckte var så intressanta att jag ville dela med mig av dem. Jag är bara i början av min research om Mölndal, vi ska ha 100 nedslag och jag har påbörjat någonstans runt 40 stycken. Så det kan dyka upp fler inlägg om research. Det är ett ämne jag tydligen har skrivit om ibland och de flesta inlägg verkar heta något med jakten på.

• Jakten på norska motståndsmän
• Jakten på Dumme mosse
• På jakt efter blå himmel runt Gorge du Verdon

Inlägget Draktänder och stolmakarskrået – återanvändning av historisk research är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

När man blandar olika discipliner kan magi uppstå. Geokemi, klassiskt gräva-arkeologi, experimentell arkeologi och så en skvätt litteraturhistoria möttes nyligen i Vetenskapens värld. Programmet handlade om det engelska världsarvet Stonehenge. Om vi börjar med litteraturhistoria så finns det en legend runt Stonehenge att Merlins armé stal en stenring kallad jättarnas dans i Irland och tog med sig stenarna till England. Den legenden nedtecknades av Geoffrey of Monmouth för niohundra år sedan. Det är gammalt, men nästan fyratusen år efter att stenarna restes.

Det är förresten inte den enda legenden runt Stonehenge, en annan handlar om att djävulen köpte stenarna från en kvinna på Irland och tog med dem till England. Historier som överlever genom att berättas muntligt från generation till generation behöver vara spännande och fantasieggande men det kan finnas en historisk kärna i dem för det. Fler och fler av de händelser som beskrivs i de Isländska sagorna kan knytas till arkeologiska fynd (de är i och för sig relativt nyskrivna i sammanhanget). Enligt den forskning som beskrevs i teveprogrammet finns det en liten skärva av sanning i legenderna om flytten av jätteringen.

Blåstenarna är från Wales

Stonehenge i Wiltshire byggdes i flera etapper och har också byggts om några varv. Det som är speciellt är att stenarna inte är lokala. De jättelika sarsenstenarna som består av ren sandsten kommer från West Woods runt 25 kilometer från Stonehenge. Det är ganska lång flytt men det är ingenting jämfört med flytten av de mindre blåstenarna. De är manshöga och väger mellan ett och tre ton (eller två och fyra, olika uppgifter). Blåsten är ingen geologisk term, det finns ingen bergart som heter så. Stenarna består i stort sett av diabas men med inslag av ryolit. Det har länge varit känt att de är hämtade från västra Wales 25 mil bort.

Det nya är att man hittat exakt var någonstans de har brutits. Detta genom att matcha stenarnas kemiska sammansättning. Tror det var mineralet zirkon som användes för att jämföra halten uran och bly. På den plats där sten av exakt samma sort finns hittade man spår av stenbrytning samt en del halvfärdiga stenar. Man hittade också brända hasselnötsskal i en gammal eldstad. Kruxet är att kol-14 visar att hasselnötterna var från 3400 f Kr vilket är 400 år för gamla. Inte tog det väl människorna 400 år att transportera stenarna från stenbrottet i Wales till de öppna fälten där de står idag?

Vad hände med stenarna på vägen?

Den nya teorin är att stenarna först restes vid Waun Mawn fem kilometer från platserna där de bröts (Carn Goedog och Craig Rhos-y-felin) för att efter ett par hundra år flyttas. Beviset för detta är att det finns hål efter blåstenar där. Diametern på ringen stämmer med storleken på hur de först ställdes upp vid Stonehenge. Det är inte där de står nu. Troligen var de åttio från början.

Var det en invaderande armé västerifrån som snodde stencirkeln eller tog lokalbefolkningen med sig sin stenring när de flyttade österut? Den senaste teorin är att folket tog med sig stencirkeln när de flyttade. Benrester begravda i anslutning till ringen visar att människorna växt upp i ett område som västra Wales.

De experimentella arkeologerna visar att det är möjligt att dra stenar på enkla slädar om man bara är tillräckligt ihärdig och tillräckligt många. Viljan kan förflytta berg.

Wales nära kontakt med Irland och Bretagne

Enligt legenderna kom stenarna västerifrån från Irland. Det kan hända att man inte skiljde så noga på de keltiska länderna. När sjövägen var det lättaste sättet att resa stod Wales i nära kontakt med Irland, Cornwall och Bretagne. På tal om sjöfarare så har jag också trillat över spännande detaljer om vikingarna i Wales (väldigt mycket senare än stenåldern men fascinerande tid det också). Jag har hittat en arkeolog som kallar sig för The Welsh Viking på YouTube. I ett klipp nämnde han en anledning till att vi inte hört lika mycket om vikingar i Wales som på Irland och England. Alla har väl hört talas om attacken på Lindisfarne och vikingarnas betydelse för Dublin.

Hoppade vikingarna över Wales med sin långa kust? Nix, självklart seglade vikingarna här och gjorde strandhugg. Det finns spår av en bosättning på ön Anglesey uppe i nordväst och det finns en del raider noterade. Men i stora delar körde de nordiska sjöfararna med metoden att gifta in sig i lokala stammar. När det sedan var dags att ge sig av på vikingatåg igen så kan det hända att skeppen bemannades av både kelter och nordmän. Ju mer DNA som undersöks från vikingatiden desto mer blir viking ett yrke snarare än ett folkslag.

Bilderna är från Pembrokeshire

Fotona i detta inlägg är varken från Stonehenge eller blåstensgruvan i Preselibergen utan ungefär en halvtimme i bil därifrån. De är från området runt fyren Strumble Head Lighthouse i Pembrokeshires. Det går en finfin vandringsled längs kusten där. En av bilderna är istället tagen i en gammal skiffergruva i närheten. Jag tyckte att den passade till temat.

Fotona är tagna under Wales-resan 2018, en resa som gav mersmak. Tanken var att jag skulle återvända 2019 men den resan var jag tvungen att ställa in för att jobba med Rivieran inom räckhåll. Resan 2020 försvann på grund av ni-vet-vad. Vi får se när jag kommer iväg. Tills dess ska jag tänka på folket som för femtusen år sedan bestämde sig för att flytta en hel stenring. De tog troligen med sig 80 stycken blåstenar som vägde någonstans mellan ett och fyra ton styck när de flyttade 25-30 mil österut. Jag ska aldrig gnälla över tung packning igen!

Inlägget Stonehenge blåstenar stod först i en stenring i Wales är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I ett par månader har Minna Kinnunen och jag pratat om att knata upp på en fjälltopp ihop. Hon har redan varit uppe på de flesta, inklusive Funäsfjällens 60 toppar, men har ett par stycken kvar i andra delar av Härjedalen innan hon har bestigit samtliga. Det var en av dessa hon frågat mig om jag ville följa med på. Jag har sett fram emot att träffas och att göra något nytt. Plus att försöka förstå tjusningen med toppbestigning.

Vi har bara väntat på rätt väder. Helg efter helg har vi skjutit upp efter en snabb titt på väderprognosen. Januari var fantastisk men sedan dess har vädret inte riktigt skött sig. Den berömda femte årstiden har bjudit på väl mycket av varan vind. Och vind är inte riktigt det man vill ha på en toppbestigning. Men under påsken bestämde vi oss för att ta en tur ändå, men att anpassa turen efter vädret och hålla oss i lägre terräng.

Långbrottstugan mellan Ramundberget och Fjällnäs

Minna föreslog att skida till Långbrottstugan från Fjällnäs. Hon har varit vid där förut, men då kommit från Ramundbergshållet så det var delvis ny väg för henne. Jag har inte heller åkt denna väg förut men jag har startat från Fjällnäs och varit i kanten på samma fjällplatå, men sedan hållit mer österut för att komma till Tänndalen.

Har man flera bilar, någon som skjutsar eller kan tänka sig skidbuss kan man göra turen mellan Fjällnäs och Ramundberget som enkeltur. Då är det ungefär två mil rakt över kalfjället. Nu skulle vi istället skida fram och tillbaka från Fjällnäs till Långbrottstugan. Det skulle vara ungefär en mil åt vardera hållet men blev lite längre.

Långbrottstugan – hundraårig jaktstuga

Långbrottstugan eller Långbrottssjöstugan ligger nedanför Långbrottsfjället invid Tännån som har sin källa strax bredvid. Enligt Gårds och säterarkivet i Västra Härjedalen, GOSA, byggdes stugan 1918 av Ando Wikström som jaktstuga på statens mark. Någonstans i mitten av 1930-talet kom STF överens med ägaren om att stugan skulle kunna nyttjas som STF-stuga det vill säga öppen för alla vandrare. Men den har inte underhållits särskilt väl. 2013 var det ett gäng som kallar sig för Långbrottstugan vänner som tyckte att det var tragiskt att den förföll och året efter satte de in plexiglasfönster och en provisorisk dörr. Men när de återkom för att fortsätta arbetet så var både verktyg, bord och dörr stulna. Mitt ute på fjället! Därefter verkar stugan ha lämnats åt sitt öde.

När Minna besökte Långbrottstugan 2017 hade det snöat in lite grann men det gick bra att använda den som fikaplats. Sedan dess har förfallet fortsatt och det saknades fler golvplankor 2021 än 2017. Någon hade använt Långbrottstugan som vindskydd samma dag och tänt en eld precis utanför. Rester av brasan pyrde fortfarande när vi kom dit. Efter en snabb titt återvände vi över till andra sidan Tännån. Där står en modern raststuga. Det var folk i den när vi kom men efter att de försvunnit så ockuperade vi den. Det var inte väder att sitta ute och fika. Men nu går jag händelserna i förväg.

Fjällvädret bättre än väntat

Väderprognosen utlovade moln med solglimtar på morgonen följt av hårda vindbyar och sedan regn framåt eftermiddagen. Vi gav oss iväg strax efter åtta vilket betyder att vi fick plats på parkeringen i Fjällnäs (påsk är högsäsong). Första kilometern uppåt var i princip blankis. Sedan mötte vi frälsningen i form av en pistmaskin. Därefter kunde vi gå på tur uppför istället för att hänga på armarna och saxa.

Vi fick båda slita mer än förväntat eftersom vi av olika skäl startade med träningsvärk. Sedan hade ingen av oss något glid att tala om. Under ett par kilometer till och från själva stugan så sögs skidorna fast i underlaget så att det mer kändes som att vandra runt med tvåmeters snöskor än skidor. Just där blåste det också så mycket att jag frös om händerna (man ska visst alltid ha dubbla handskar samt tumvantar på fjället även när det är plusgrader). Så jag stoppade händerna i fickorna och promenerade uppåt. De två kilometrarna upp från stugan tog oss 45 minuter – utan att vi ens hade en fotopaus. Annars hade vi täta fotopauser. Två fotografer på fjället = det tar sin lilla tid.

Renar på fjället

Strax efter att vi hade kommit upp från Fjällnäs mötte vi en överraskning i form av en liten renhjord. De betade i träden och hade trampat runt en del på båda sidorna av spåret. Om jag inte helt minns fel är detta ett område som är fredat från renbete och dessutom är det fel årstid för renar att vara på fjället. Men jag har sett spår från renar hela vintern i samma fjällmassiv. Kanske är det dessa som spenderat hela vintern här uppe?

Vi följde skoterleden

Snötäcket på kalfjället var tunt och stenhårt så egentligen skulle det gå att åka skidor överallt. Men eftersom sikten enligt prognosen skulle bli lite skraltig under dagen valde vi att hålla oss nära de röda ledkryssen. Då är det enklare att hitta hem. Närmaste väg till Långbrottstugan från Fjällnäs är vinterleden över Malmagsvålen men den passerar över Krokstjärn och det hade vi inte lust med. Vi ville ha fast mark under fötterna och gjorde därför en kringgående rörelse – som om vi hade tänkt oss att åka skoter upp på Skenören. Skoterspår är guld värda när det är djupsnö men så här års är de mest knöliga och jag trampade lite snett några gånger med min halvtrasiga fot. Det höjde inte tempot om vi säger så.

Många nyanser av Storvigeln

Eftersom vi trodde att vädret skulle bli sämre passade vi på och fotograferade en hel del i början av vår tur. Bland annat de olika fjälltopparna som heter något med Vigeln: Storvigeln, Vigelskaftet och Vigelpiken (som ser ut som en hajtand). Det blev även en och annan bild på Skarvarna och Skenören samt Skarsfjället i dis.

Vigelmassivet ligger i Norge vilket betyder att vi var såpass nära Norge att vi fick de sedvanliga sms:n. Först Välkommen till Norge, här surfar du på din vanliga pott samt därefter ett med karantänsregler. Det var avsevärt längre och hårdare i tonen än det jag fick senast jag var nära norska gränsen.

Samma björkar fotade åt båda hållen

Blåsten tilltog under dagen och var tidvis ganska jobbig men nederbörden väntade tills kvällen. Däremot tornade allehanda moln upp sig. Det betyder att vädret ur fotoperspektiv var ännu bättre på tillbakavägen så då fotade jag nästan samma motiv igen. Faktiskt försökte jag ur minnet fota exakt samma björkar från samma vinkel igen, för att ha två versioner av samma motiv. Det visade sig när jag kom hem att mitt minne inte var riktigt så bra som jag hade tänkt mig men här är några av dem. Urvalet är inte de bästa fotona utan de som jag först hittade igen när jag skulle sortera fotona.

Fin tur med fina vyer

Totalt sett tycker jag att turen till Långbrottstugan var fin och det var roligt att träffa Minna. Men innan jag ger mig ut på någon tvåmilsrunda på kalfjället igen ska jag valla skidorna. Sedan ska jag aldrig lämna huset utan mina tumvantar igen, även om det så är tio plusgrader.

Jag kom hem med många fina foton och har en bit kvar att sortera dem innan jag hittat vilka jag tycker allra bäst om. Det kan visa sig vara någon av dessa. Eller kanske någon av alla fjällbjörkar. Svaret på frågan i rubriken har jag ännu inte men det är ett stort tal.

Inlägget Hur många fjällbjörkar kan man fota mellan Fjällnäs och Långbrottstugan? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Fjällplatån mellan Tännåns och Ljusnans dalgångar korsas av flera vinter- och sommarleder. Det är en utmärkt plats att dra leder på. Vattendragen är kantade av byar och stugbyar där människor inriktade på friluftsliv vistas kortare eller längre perioder. Ovanför varje by finns en våffelstuga som en naturlig magnet. Området är tillräckligt stort för att rymma flera leder utan att folk behöver trampa på varandra men ändå inte större än att det är lätt att hitta.

Berggrunden ger förutsättningar för en skiftande flora. Ett band med kalk ger en annan flora runt Skarvarna och Hamrafjället jämfört med fjällen runt omkring. Dessutom är detta område inte renbetesfjäll vilket minskar risken för konflikterna med renföretagarna. Om stora renhjordar inte betar här kan vajorna inte bli störda av varken vandrare eller skidåkare och dessutom blir lavar och andra växter kvar för vandrare att beundra.

Skidspåren tvärs över kallas för solturer

Området är fint nästan året runt (med vissa undantag som det blöta skiftet mellan vårvinter och försommar samt det leriga skiftet mellan senhöst och förvinter). Det är kanske allra mest inbjudande på vårvintern. Då korsas området av pistade skidspår, skoterspår samt opistade vinterleder. En attraktion är skoterleden som går ända upp till toppen av Skenörsfjället och sedan fortsätter ner på andra sidan. Det skoterspåret passerar inte så långt från raststugan vid Svalåtjärn. Den är byggd där skidspåren från Tänndalen, Bruksvallarna, Fjällnäs och Ramundberget möts.

När solen skiner och det inte blåser är dessa spår fullständigt magiska. Det är särskilt populärt att köra dem från en by till en annan med solen i ansiktet. Ett husmorstips är att ta med solskyddsfaktor och applicera det jämnt över ansiktet. Jag har solstift liggande i ryggsäcken för jämnan och om man duttar på solskyddsfaktor nr 50 lite här och var i ansiktet blir effekten zebrarandigt.

Pistade skidspår från vecka 7 till sista april

Från vecka 7 till sista april körs de så kallade högfjällsspåren upp med pistmaskin de dagar när vädret är lämpligt. I de pistade skidspåren kan man åka med vanliga löparskidor. Det är lätt att avverka relativt långa sträckor utan alltför mycket arbete, betydligt längre än man kommer sommartid när det är fot om fot som gäller.

Här är två turer som jag beskrivit tidigare:

• Solturen från Bruksvallarna till Tänndalen via Kariknallen. Solturen original har fördelen att passera två våffelstugor (Kariknallen och Andersborg). Vill man inte åka uppför till knallen för egen maskin finns vessla från hotell Bruksvallsliden.
• Vill man starta och avsluta i samma dalgång så är mitt tips högfjällsspåret från Fjällnäs till Tänndalen. Det passerar också förbi två våffelstugor (Kroktjärn/Fjällnäs på fjället och Andersborg). Det spåret är en smula flackare, om man undantar backen i början.

Ospårade vinterleder över fjället

Sedan finns de opistade vinterlederna. De är utmärkta med de där röda ledkryssen som gör sig så bra på bild. Vinterlederna är dragna härs och tvärs över fjällen i raka linjer till skillnad från sommarleder som behöver ta hänsyn till blöthål. Eftersom detta är ett välbesökt område så finns det ofta skidspår upptrampade även i de ospårade vinterlederna. Och på vårvintern är det ofta skare så det går att köra skate precis överallt. Men turskidor med stabila pjäxor och kraftigare bindningar har sina poänger när man ska nerför.

Förra helgen skidvandrade jag med turskidor från Fjällnäs till Långbrottsstugan. Vädret var ruggigt till tusen och det var ganska slitsamt på grund av kraftig motvind och obefintligt glid. Från Långbrottstugan kan man fortsätta mot Ramundberget på olika sidor om Ösjökläppen men vi vände och återvände till utgångspunkten. Denna helgen var jag tillbaka i området och såg Ösjökläppen från annat håll.

Walles perfekt utgångspunkt för vackra Ösjödalen

Planen var att finåka i det pistade spåret från Walles ovanför Bruksvallarna. Deras stora parkering (90 kr per dag) är populär eftersom den ligger en bit ovanför byn. Man slipper därmed en backe både upp och ner. Dessutom är det på vårvintern en fördel att starta högre upp där snön ligger kvar. Nere i byarna börjar snötäcket här och var bli lite tunt.

Tanken var att åka till Ösjöstugan ovanför Ramundberget för att testa deras löjromsvåffla. Jag har sett reklam för den hela vintern och pratat om att åka dit sedan typ januari. Från Walles är det sju lättåkta kilometer svagt uppför till Ösjöstugan och sedan är det bara att glida hemåt igen. En lagom söndagspromenad i finvädret.

Ösjödalen levererade pangväder och finfina skidspår med dubbla spår för klassiskt. Det var välbehövligt eftersom det är ett spår där folk åker åt båda hållen och det var mycket folk. Verkligen mycket folk. Så vi vände halvvägs. M och Kocken gled tillbaka till bilen. Men jag fastnade för en vinterled med en lutande skylt “Tänndalen 13 km”.

Utsikt över Helags (om jag vände mig om)

Jag gjorde två missar innan jag gav mig av. Jag fräschade inte upp minnet genom en titt på kartan och jag glömde att jag hade utrustning för spår: smalskidor och de lätta tävlingsstavarna. Normalt brukar jag ta turskidor och stavar med stora kringlor när jag tassar omkring på fjället. Men nu är skaren så hård att det gick utmärkt med lätta stavar och det visade sig gå rätt bra med smalskidor också. Det är betydligt mindre ansträngning med skidor som glider. Jag gjorde några vurpor när jag försökte svänga med dem i snödrivor men totalt sett saknade jag inte turskidorna även om de har stabilare pjäxor.

Spåret började uppåt på Hästkläppen och det var betydligt längre än det såg ut. Men det lutade mindre än det gör vid Knallen och varje gång jag vände mig om belönades jag med pangutsikt över Helagsmassivet. När jag kom upp så belönades jag också med en vy jag aldrig sett förut. Jag var uppe bakom Skenörsfjället i det område där Tännån har sin källa.

Från Svalåtjärn pistade spår

Det är lika häftigt varje gång man kommer upp och det bara är vitt och blått överallt. Det var en del svarta prickar som rörde sig lite här och var men inga större mängder. Jag pratade med ett par som också hamnat på denna led efter att ha flytt folkmängderna på den vanliga solturen.

Efter sisådär en timme svagt uppför kom jag fram till en skylt med “Tänndalen 12 km” vilket fick mig att undra om jag skulle komma hem någon gång. Det gjorde jag, det blev otalt blev det två mil (varav sjutton kilometer från skylten med tretton km).

Jag såg inte till minsta lilla djur, inte ens en ripa. Men andra som var i samma område under helgen såg en järv. Det var fint och roligt att se nya vyer men det var också skönt komma till Svalåtjärn och nå de pistade spåren igen. Det gick lite fortare att ta sig fram då.

Vill du läsa fler reportage från byarna längs Tännån och Ljusnan i västra Härjedalen? Klicka på Funäsfjällen och bläddra bakåt. Där finns både skidspår och en hel del höstbilder med glödande färger.

Inlägget Solturen via Ösjödalen och Svalåtjärn – ett trevligt alternativ är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Med sina 49 kilometer är Loup ingen tungviktare i flodsammanhang. Attraktionen är istället omgivningarna, särskilt ravinen Gorges du Loup mellan Courmes och Pont du Loup. Vargklyftan bjuder på spektakulära vyer och ett par fina vattenfall. Runt ravinen finns flera pittoreska medeltida byar, de oemotståndliga village perché. De flesta har minst ett trivsamt auberge där man kan inta en god lunch. Runt byarna väntar en skog av bruna skyltar som tipsar om olika vandringsleder. Som om inte detta räcker kan man skärmflyga, klättra, hoppa eller doppa sig i ravinen.

Följ med på en resa längs floden Loup. 1200 höjdmeter avverkas i detta blogginlägg som innehåller en del tips jag fått från följare av Rivieran inom räckhålls sociala kanaler. Ursprunget till detta blogginlägg är att jag kände att det var dags att variera konfekten där. Det ledde till en djupdykning i fotoarkivet i jakt på nya vyer. Dessa bilder fick ett sådant gensvar att det blev ett blogginlägg. Detta. Ska passa på och tacka alla som bidragit med tips.

Loups källa är i bergen

Loups källa finns i le Massif de l’Audibergue, bland skidorter någonstans i närheten av Andon. Där har jag inte varit (ännu), men om man ska tro på kamerans GPS är de två första bilderna nedan tagna inte långt därifrån. Eventuellt är bilderna från en utkiksplats vid Col de Castellaras. Det ser i varje fall ut som om det skulle kunna rinna vatten där nere någonstans. Snygg bild hur som helst. En del hästar hade fastnat på bilderna runt omkring så det verkar finnas hästgårdar där.

Från källan flyter Loup nästan rakt österut och passerar efter ett tag mellan byarna Gréolières och Cipières. Med bil, eller annat valfritt fordon, tar vi väg D79 ditåt.

Vandra mellan Gréolières och Cipières

Skärmflygningsbyn Gréolières har jag besökt några gånger och ett par av besöken har lämnat spår på bloggen. Exempelvis denna vandring i Cheironbergen ovanför byn. På den turen passerar man ruinerna av den ursprungliga byn. Det är vackert att vandra där och har varit i princip folktomt vid mina besök. På andra sidan dalgången ser man det stora pampiga huset i Cipières som numera lär vara hotell.

På min lista med saker jag vill göra är att vandra mellan Gréolières och Cipières. De båda byarna ligger i princip mitt emot varandra på var sin sida av Loup. Vandringen går att göra som rundtur där man åt ena hållet går längs rödvitmarkerade GR4 och andra hållet längs en lokal gulmarkerad led. Hela turen är ungefär 6 km och det är 500 höjdmeter upp och ner till Loup.

Välj okända Courmes eller kändisen Gordon

Öster om Gréolières byter Loup riktning och börjar rinna söderut. Med bil tar vi väg D3. Två korsningar dyker upp strax efter varandra. Den första är en återvändsväg som går till den lilla byn Courmes. Det är en utmärkt utgångspunkt för en vandring med utsikt ned över Gorges du Loup.

I nästa korsning delar sig vägen i D3 och D6. D3:an fortsätter upp på kanten av den västra sidan av floden. Väg D6 går närmare vattnet och mestadels på den östra sidan. Vill man till Gourdon tar man D3, i annat fall D6. Gourdon har jag bloggat om ett par gånger (klicka på länken för att läsa om byn och olika vandringar därifrån). Det jag vill lägga till är lunchtipsen jag fått in via Rivieran inom räckhåll. Instagramalias Bisse.bjork gillar Auberge de Gourdon i utkanten av byn och Marre.Z rekommenderar Le Vieux Four precis till vänster inne i byn. Hon är inte ensam, det verkar vara en svenskfavorit. Auberget är eller har varit svenskdrivet.

Välj D6 för vattenfall i Gorges du Loup

Vi backar tillbaka uppåt och tar D6 istället. Just den vägen tog jag med i Mitt Nice bland “vägar du måste köra”. Vägen är byggd som en balkong mitt på bergssidan. Det är slingrigt, tunnlar och gott om cyklister så en lagom hastighet är långsamt. Det finns en minimal parkeringsficka vid en tunnel. Finns det plats så rekommenderar jag att stanna. Det är alltid bättre att ha som rutin att stanna så fort det går, och sedan fundera på om utsikten är värd att fota, än tvärtom. Då har man redan passerat när man kommer på att man borde ha stannat. Ett snabbt vidvinkelobjektiv på kameran är en annan rekommendation.

Strax efter korsningen där D3 och D6 delade sig finns en minimal parkering för att besöka vattenfallet Le Saut de Loup. Det är inte det enda vattenfallet längs vägen men det som är lättast att besöka. Det var en symbolisk entréavgift när jag var där. Ett återbesök med stativ och vidvinkel står på min önskelista.

Pont du Loup

Väg D6 landar i Pont du Loup. Där tar den dramatiska delen av Loup slut. Pont du Loup är inte någon by direkt utan mer en samling hus i en vägkrök. Annat var det en gång i tiden, under la belle époque samlades societeten här för att äta forell och njuta av den friska luften.

Det finns många historier härifrån, om restauranger och eleganta butiker, bland annat en tygbutik. En del av restaurangerna är kanske lite nedgångna eller ruiner idag. I en pastellfärgad byggnad precis vid floden ligger i alla fall Confiserie Florian. Där konserveras blad av rosor, verbena och violer genom att kanderas. Det är en fascinerande process tycker jag och ett rosblad ser väldigt snyggt ut i ett glas bubbel. Men särdeles gott är det inte om du frågar mig. Det är däremot de kanderade citronskalen doppade i choklad. 

Från Pont du Loup kan man vandra längs floden. Eller så går man över till andra sidan för att se de bastanta stenpelarna som är allt som är kvar av en imponerande tågbro. Tåget gick från Grasse till Vence. Bron sprängdes i slutet av andra världskriget och har efter kriget ersatts med bilvägar.

Gorges du Loup går att se från fler håll

I Pont du Loup kan man korsa floden och åka ner till Bar sur Loup. Det är mer riktig by med en hel del att titta på. Dessutom går det bussar hit från Antibes. Åtminstone gjorde det det förr. Fiffigt för den som saknar bil eller vill vandra från en ort till en annan. Från Bar sur Loup kan man vandra upp till Gourdon via Chemin du Paradis (eller kanske ännu hellre åt andra hållet). Ett par av bilderna nedan är från Bar sur Loup men det finns mer lockande bilder i detta inlägg från restaurangen i den gamla flickskolan.

Den allra bästa vyn över vargklyftan vill jag minnas att jag fick under en vandring från Le Rouret. Den vandringen involverade också en del romerska ruiner. Med betoning på ruin. Nämner också violstaden Tourrettes sur Loup så jag får med allt på Loup där det finns mer läsning på bloggen. Ibland hamnar mina texter här, ibland i diverse manus.

Fler bilder på floden Loup

I den övre delen av Loup är floden vackert turkos bland stenar och träd i relativt glest bebyggda områden. Nu byter floden riktning igen och rör sig åt sydöst bland urbana kvarter. Den blir bredare och lugnare. Jag har inte hittat igen några foton därifrån i fotoarkivet och har inte heller vandrat där. Men jag har läst om klätterväggar och badplatser i trakten av La Colle sur Loup.

Det ska också gå att få ett dopp ovanför Pont du Loup. Jag hittade ett gäng bilder därifrån av olika ålder. Så här kan det se ut på hösten.

Loup når Medelhavet

Med ett jättehopp förflyttar vi oss ner till Medelhavet. Loup ser inte särdeles inbjudande ut på slutet, snarare en stor bred trögflytande massa. Men det står folk och fiskar vid broarna ibland. De flesta bilder nedan är hämtade från ett besök för många år sedan. Då hade jag ätit lunch på en av dessa restauranger som inte ser något ut för världen men serverar fantastisk mat, Le Grand Large i Villeneuve-Loubet.

Jag var där en gång med en gång av en kollega i bloggbranschen. Tyvärr har hon flyttat och slutat blogga. Hur många av dessa fina restauranger som läsare tipsat om som är kvar efter du-vet-vad återstår att se. Har du tips eller information, skriv gärna en kommentar nedan så kan alla läsa det.

Tipsa en kompis

Det var dagens bidrag till utflykter från Antibes med ett par olika tips som platsar i ämnet vandra i Frankrike. Alla bilder är upphämtade ur arkivet mer eller mindre långt tillbaka. Jag bläddrade tio år tillbaka, men på den tiden saknade kameran GPS, vilket gör det extremt tidsödande att hitta igen foton från en viss plats.

Vid det här laget är längtan stor efter att åka ner och fotografera alla pärlor igen i det nya normala. Förr eller senare blir det av. Då dyker det kanske upp något litet reportage här eller (ännu hellre) nya böcker. På tur står Strövtåg runt Antibes. Precis som Strövtåg i Funäsfjällen blir det mer “bok med kulturhistoria och vackra bilder att läsa hemma i soffan” än “restaurangguide att ha i fickan under resan”. I väntan på nya böcker, bjud gärna in en god vän att prenumerera. Tipsa dem också om att klicka på länkarna. Bloggen är en guldgruva med massor av läsning. På tal om läsning rekommenderar jag såklart att spana in någon av mina publicerade böcker.

Inlägget Rivieratips: pittoreska byar och vandringsleder runt Gorges du Loup är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).