Första gången jag såg skalet av ett japanskt jätteostron på en strand i Åsa kände jag igen det direkt tack vare ett annat bokprojekt. Precis sådär ser de flesta ostron ut i Frankrike. Ibland har de sällskap på isbädden av ostron som är slätare, plattare och rundare (samt dyrare). Jag har smakat båda och skrivit en lång utläggning om ostron ur kulinarisk synvinkel till Strövtåg runt Antibes. Den kan sammanfattas med att jag tycker att de platta europeiska ostronen smakmässigt är överlägsna de avlånga skrovliga från Stilla havet. Tyvärr växer de platta långsamt och drabbas lätt av parasiter. Därför har de franska ostronodlarna i princip övergått till japanska jätteostron.

När jag utvärderade ostron fanns de japanska jätteostronen inte i svenska vatten. Men för några år sedan såg jag det första skalet. Storleken överraskade mig. Visserligen växer dessa ostron ganska raskt men det exemplaret måste ha överlevt flera svenska vintrar. Jag fotograferade mitt ovanliga fynd ur alla vinklar. Det var en smula onödigt, för sedan dess har skalen från japanska jätteostron bara blivit allt vanligare. Det är inga svårigheter att hitta ett om man vill ta en bild.

Fler jätteostron och färre blåmusslor

Något som däremot är svårare att fotografera idag är de där drivorna av skimrande blåmusselskal som låg överallt förr. De var så vanliga att jag inte offrade minsta lilla kb på dem. Blåmusselskal finns, men inte i samma mängd. Som fotograf borde jag dokumenterat det vanliga också, inte bara det ovanliga. För de är på väg att byta plats.

Det är lätt att dra slutsatsen att fler jätteostron leder till färre blåmusslor, att det är orsak och verkan. Men riktigt så rakt är inte sambandet även om de konkurrerar om samma ytor. Enligt en forskningsrapport är det en kombination av direkta och indirekta effekter av klimatförändringarna som gör att blåmusslorna minskar. Huvudanledningen är att under de senaste trettio åren har regnmängden på västkusten ökat med en tredjedel. Det leder till sötare vatten i de grunda områdena, vilket påverkar mussellarverna negativt. Samtidigt har det lett till att en ökad mängd näringsämnen förs ut i havet, något som gynnar fintrådiga alger och gör att musslorna inte har någonstans att fästa. Till sist gör varmare vintrar att fler ejdrar övervintrar och en ejder äter 2,5 kg musslor per dygn.

Strandskatorna minskar medan gässen ökar i antal

Färre blåmusslor är också en nackdel för de rödbenade strandskatorna då musslor är en del av deras kosthållning. Fortsätter antalet strandskator att minska är det snart vanligare att se de svartvita fåglarna målade på souvenirer, än att se dem kliva runt i vattenbrynet.

Utvecklingen för gässen går åt rakt motsatt håll, de är som bibelns egyptiska gräshoppor. När jag googlade lite hittade jag en kampanj för tio år sedan för att minska antalet gäss. Det var inte för att rädda badstränderna från deras bajs utan för att rädda böndernas skördar. Planen var då att utbilda jägare i att skjuta dem och tillaga gäss. Det verkar vara hög tid för en repetition. Det gör inget om en skarv eller tre åker med av bara farten om du frågar mig (den kräver dock lite mer jobb för att få bort den skarpa smaken innan den blir något vidare att äta enligt Mr Google).

Knubbsälarna är historiskt många

Ett djur jag inte har någon vettig bild av ännu är knubbsäl, trots att de tydligen är ganska vanliga nuförtiden (och hör till de större djuren). Kadaver av knubbsäl flyter iland lite nu och då på klipporna runt Åsa men de har jag inte fotograferat. Länsstyrelsen struntar i dem men Naturhistoriska riksmuseet tar gärna emot rapporter om observationer, dock inte under juli månad. Det pågår ett forskningsprojekt för att ta reda på om det finns något samband med antalet knubbsälar och torskar, det vill säga om det är knubbsälarna som är ansvariga för att torskbeståndet inte återhämtar sig.

Jag gissar att den ökande mängden grönslick antagligen inte hjälper torsken. Den gröna massan är otrevlig att bada i men det stora problemet är att den ökar på bekostnad av brunalgerna. Brunalger som blåstång och sågtång är havets barnkammare för typ alla fiskar. Orsaken till grönslickens framgång stavas övergödning. Det är något som känns lite onödigt. Övergödning vet vi väl vid det här laget hur man minskar. Till exempel ser till att alla avlopp verkligen går till reningsverken och att de i sin tur är dimensionerade efter folkmängd. Jag hörde någonstans att för några år sedan uppdagades att en del avlopp i Åsaområdet var felkopplade så att dagvattnet leddes till reningsverket medan avloppsvattnet fördes orenat ut i havet.

Svårigheten att diskret avliva asiatisk blåskrabba

Det är inte bara fiskyngel som lever i tångbältet utan där finns småkrabbor som kortbeningar gillar att fiska. Sporten går ut på att ömsom samarbeta med och ömsom tävla med sina syskon om vem som får upp flest. När kortbeningarna väl tröttnat, eller blivit mutade att de får glass om de följer med hem, kommer det svåraste momentet.

Innan man vänder på hinken för att låta krabborna tävla om vem som är snabbast tillbaka ner i havet bör man ta en titt på vad man fått upp. Det finns en liten elak rackare som heter asiatisk blåskrabba. Den har fyrkantigare sköld än den inhemska strandkrabban och kan leva i grundare vatten. Om man ser någon blåskrabba bör man plocka upp den ur hinken och avliva den då de är en invasiv art som hotar ekosystemet. Havs- och vattenmyndigheten rekommenderar att man först bedövar den i isvatten och sedan snabbt krossar den med en sten. Förutom att det inte är helt glasklart hur man skiljer dem åt, och att man inte nödvändigtvis har en hink med isvatten i fickan, så saknar jag en del i instruktionerna. Det är hur man gör detta diskret utan att de djurälskande småttingarna som fiskat upp krabborna ser en.

Inte lätt hålla ordning på regelverket

Jag tycker det är toppen att myndigheterna ber allmänheten om hjälp med att hålla efter invasiva arter. Det är enda chansen att stoppa dem. Det ologiska är att de invasiva japanska jätteostronen, ska man inte ha ihjäl med eller utan isvatten. De ska man inte ens plocka för att äta då de tillhör vattenrättsinnehavaren. Det gäller alltså själva musslorna, inte de tomma skalen som blåser i land.

En art som inte är invasiv är den klarblå brännmaneten. Den har bara av oklara skäl återkommit efter en lång tids frånvaro. Det var kanske inte den art som var mest nödvändig känner jag men den är i varje fall vacker på avstånd.

Gråblå strandväxter

Floran och faunan under vatten är inte min bästa gren. Det är lite för många klor och bränntrådar. Dessutom är det en smula deppigt att förändringarna går så fort. Jag märker skillnader på något drygt decennium. Det känns därför trevligt att flytta upp en bit upp på land. Där är allting lite enklare, i varje fall tills man står mitt i ett björnbärssnår och vartenda klädesplagg sitter fast, för att man bara skulle sträcka sig efter ett bär till.

Säsongen för björnbärspaj är dock kort och det är frivilligt att försöka plocka dem. Med lite rutin tar man på sig oömma långbyxor. Mellan snåren av björnbär och vattenbrynet finns strandområdet med de gråblå salttåliga växterna som är så stiliga. Bland de runda stenarna hittar jag tuvor av strandråg, strandkål och ibland också strandkvanne, en lågväxande släkting till fjällkvannen som fått nästan ett helt blogginlägg. Strandkålen lär vara en riktig delikatess men förhållandet mellan antalet plantor och antalet människor på stränderna är sådan att detta är kunskap som kanske inte ska spridas. Strandkålen är faktiskt fridlyst i andra områden.

Rosa blommor

Många av strandväxterna blommar i rosa, vilket ökar sannolikheten att de avbildas till mitt fotoarkiv. Jag minns inte hur länge jag föredragit rosa blommor framför gula men på 1990-talet när jag hade en egen liten trädgårdstäppa var alla blommor rosa, förutom ett exemplar av arontorpsros som jag hade av nostalgiska skäl.

På de halländska klipporna finns en hel del att välja på. Först ut är den korta triften som verkar kunna växa i minsta lilla spricka. På sensommaren inramas alla vattenpölar av fackelblomster. Här och var frodas vresrosor.

Lästips

• Spana in den stora hög med ostronskal som Tångbloggen plockat ihop. På den bloggen kan du hitta allt om tång, vilka sorter som är godast att äta och en hel del annat.
• Mia Peterson på Feeders äter också tång, men även strandkrabbor och andra strandfynd.
• Föredrar du att hålla dig på land kan du kika vad jag skrivit mer om Halland.
• Eller varför inte läsa någon av mina böcker?

Inlägget Växter och djur jag kikar efter på halländska stränder är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det är något speciellt med bokskogar ändå. Ingenstans hittar man en sådan skir grönska på våren, eller lika gyllene färger under senhösten när de unga bokarna behåller sina bruna blad, som i en bokskog. Kontrasterna mellan de släta stammarna, det täta lövverket och den rostfärgade mattan av löv är svår att göra rättvisa på bild. Men jag försöker om och om igen.

Det finns två bokskogar i mitt närområde som fastnar på bild lite nu och då. Med närområde menar jag i detta fall Mölndal, vilket är där jag har min lägenhet men inte befinner mig särskilt ofta. Vi behöver inte gå in igen på vad och vilka som skrämmer bort mig varje gång jag försöker sova i min egen säng. Men när jag är hemma så tar jag gärna en promenad eller två i grönområdena omkring. Ibland (rätt ofta) får kameran följa med. Låt oss se vad som fastnat på bild.

Svejserdalen eller Lackarebäcksravinen

Inklämd mellan diverse industriområden och vägar finns en bedårande liten bäckravin inramad av bokskogar. Jag har bloggat om den flera gånger tidigare och då kallat den för Lackarebäcksravinen. Nu har jag lärt mig att den heter Svejserdalen. Det är en försvenskning av Schweizerdalen, för att dalgången förr betraktades som lika vacker som alplandet. Detta var en gång i tiden en populär utflykt för Göteborgare. Det fanns herrgård, park och badanläggning här. Samt en källa som användes för brännvin.

Det är bara en spillra kvar av den forna skogen. Av herrgården återstår ena flygeln som står tom och förfaller. Hällbron saknar en sten. Men ur rätt vinkel är det fortfarande riktigt vackert. Dessutom kan den korta stigen i ravinen fungera som starten på en längre vandring. Man kommer upp till ett par bergsknallar som delvis är täckta av bokskog och delvis med ekar. Fortsätter man vidare kan man ansluta till Bohusleden och få sig en riktigt gedigen promenad i blandskog.

Bokskogar runt Råda säteri

Nästa bokskog finns runt Råda säteri. Det ligger förvisso i grannkommunen Härryda men vad sjutton, delar av Rådasjön ligger i Mölndal. Jag var förbi Råda häromveckan och oj vad det pågår aktiviteter där. Kaffestugan har byggts om för att de ska få ett större kök. Det har tillkommit ett självplock av blommor och en affär i ett av husen bredvid.

Jag var egentligen bara ute på en promenad längs sjön men gjorde en cappucino-paus för det är så roligt att det händer saker i området. Det bor massor av folk i Västsverige och omgivningarna behöver fler trevliga kaffeställen i utflyktsmiljö. (Jag är inte riktigt lika övertygad om behovet av ”landmärken” i form av höghus eller fler köpcentrum).

Hundra nedslag i Mölndal i tryck

Svejserdalen och Råda säteri är båda med i nästa bok Hundra nedslag i Mölndal. Råda säteri är med i en text om herrgårdar medan historien om Svejserdalen fått ett eget nedslag. Den är placerad i ett sjok med nedslag som går att bygga ihop till ett par intressanta vandringar, eller bara avnjutas hemma i soffan. Boken är som vanligt skriven för att fylla dubbla roller: soffläsning och utflyktsinspiration.

Boken gick till tryck i veckan. Det allra sista som skedde var att vässa baksidestexten ett varv. Så här blev den.

»Följ med på Hundra nedslag i Mölndal för att fira att det är hundra år sedan staden bildades. Färden går både till välkända landmärken som Gunnebo slott och udda platser, däribland bästa blåsippediket. Du får följa med till de högsta, lägsta, äldsta och vildaste platserna i Mölndal, Kållered och Lindome. Bokens stämningsfulla bilder och underfundiga berättelser kommer att fördjupa din bild av områdets historia och dessutom ge dig uppslag till egna utflykter.

Mikael Svensson är Mölndalsbo och professionell naturfotograf med vatten som specialitet. Hans foton finns bland annat i böcker om Mölndalsån, Dalälven och Delsjön. Vetenskapskommunikatören Kristina Svensson har efter åtskilliga böcker om svenska och sydfranska smultronställen nu tagit sig an guldkornen på sin hemmaplan. Hon berättar om kuriosa du inte ens visste att du var nyfiken på.«

Vi har också fått ett fint citat av Lars Gahrn. Han har varit vänlig nog att läsa manus och komma med värdefulla synpunkter. Han tyckte att boken var trevlig, omväxlande och begåvat skriven, vilket förstås värmer!

Signerade exemplar går att förbeställa

Precis som förra året kommer jag sälja signerade exemplar av boken inför jul. Dessutom i någon form av attraktiva paketerbjudanden. Dels grupprabatt om man köper flera exemplar av den nya boken och dels ett paket med den nya Mölndals-boken, min Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm samt en vacker bok om Mölndalsån med fotografen Mikael Svenssons bilder. Vi håller på och klurar på pris och andra praktiska detaljer. Det vill säga väga, mäta och leta efter billigaste fraktalternativet.

Efter julkampanjen kommer boken att finnas i nätbokhandeln och hos lokala återförsäljare. Mölndals stadsmuseum har beställt boken och det har även biblioteket. (Aktuell lista på återförsäljare kommer finnas under rubriken Hundra nedslag i Mölndal).

I väntan på boken tipsar jag om Högst, läskigast och mest pittoreskt under researchresa i Mölndal.

Vill du göra mig sällskap i skogen?

Förutom att vandra bland höga träd och skicka en bok till tryck har jag den senaste tiden pysslat med fyra olika manus. Jag jobbar två dagar med varje i ett rullande schema. Detta är kanske inte det mest effektiva sättet att bli klar med något av dem, men jag kan helt enkelt inte bestämma mig för vilken bok som har störst potential. Därför jobbar jag lite med allihop. Förutsatt att inget oförutsett inträffar blir jag så småningom klar med någon av dem. Det var förvisso nära att alla hamnade i malpåse häromdagen när ett potentiellt uppdrag fladdrade förbi. Jag räckte upp handen men det landade hos någon annan.

Schemat på sista tiden har gjort att jag inte varit särdeles social. Men om någon vill hänga med på en promenad i nästa vecka så är det bara att hojta till. Helgen är dedikerad till utflykter med mina unga researchassistenter.

Inlägget Bokskogar jag vandrar i, när jag är i Mölndal är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Var och varannan halländsk buske gömmer en kvarn. De flesta är vattendrivna. Det finns vindmöllor också. De är stora holländare av sten, inte sådana där små träkvarnar som jag minns från min barndoms cykelturer på Öland. I sommar har jag besökt ett antal kvarnar i Halland. De flesta i kategorin historiska byggnader. Men det finns kvarnar i drift också.

Kvarnutflykter med tre researchassistenter

Sommarens utflykter har fått arbetsnamnet Strövtåg i norra Halland. Samma rubrik finns som tagg på Instagram. Bakgrunden till ämnet är att jag håller på med projekt indoktrinering av nästa generation. Min baktanke är att om jag lär Fritz flickor att fornminnen och skogar är superkul så har jag fixat sällskap för lång tid framöver (och slipper leka med dockor, färglägga teckningar och liknande aktiviteter som jag har lite halvdant tålamod med).

Än så länge går projektet som på räls. Jag har inte tappat bort någon (permanent), jag har hittills trollat fram en toalett varje gång behov uppstått och har tre synnerligen entusiastiska researchassistenter som ringer och frågar när jag kommer nästa gång. Dessutom har de superskarpa minnen och kommer ihåg alla ställen vi har besökt. Jag behöver skriva ner alla research på bloggen tämligen omgående för att den inte ska fly sin kos. Nu har jag grävt i minnesbanken, googlat en del och buntat ihop lite olika trådar till ett kvarntema. Vi tar dem i teknikordning, från den enklaste till den moderna.

Skvaltkvarnarna i Ulvatorpsbäcken

Ulvatorpsbäckens vattenflöde är inte särskilt imponerande ens efter veckor av kontinuerligt regn. Det rinner högst beskedligt i bäcken fast närbelägna Viskan står högt och det är så lerigt i terrängen att stövlarna fastnar. Därför är det extra spännande att tänka att vattnet i denna bäck en gång drev femton kvarnar. Bönderna var visserligen tvungna att samordna malningen så att alla malde de dagar när vattnet släpptes på från något av de två dämmena.

Kvarnarna är skvaltkvarnar, vilket är den enklaste formen efter handkvarn. Ett annat namn är grekisk kvarn. Det är en gammal kvarnmodell med ett par tusen år på nacken. De saknar utväxling det vill säga kvarnstenen snurrar i den fart som det får av vattnet, varken mer eller mindre. Vattnet går i en ränna ner under den lilla byggnaden. Där, rakt under kvarnstenen, hänger ett liggande skovelhjul. Kraften förs direkt upp från skovelhjulet till kvarnstenen via en axel. Kvarnen fick inte torrköras för om man gjorde det kunde friktionen mellan stenarna tända eld på kvarnen.

Kvarnadalen är unik

Idag rinner Ulvatorpsbäcken i en murrig skog men i skogen finns gott om stenmurar, grunder och jordkällare som skvallrar om att här var öppen jordbruksmark under flera hundra år. Kvarnepoken kan enligt hembygdsföreningen dokumenteras från 1600-talets mitt fram till de första decennierna av 1900-talet. Så sent som under andra världskriget maldes enstaka säckar havre.

Av de femton kvarnarna finns åtta kvar och är renoverade av Veddige-Ås-Sällstorp hembygdsförening. Några är faktiskt i skick så de lär gå att använda. Området kallas Kvarnadalen och är värd ett besök. Stövlar anbefalles. Det är en bit att åka men Google Maps hittar för en gång skull fram.

Fallhöjden i bäcken är sextio meter men vandringen känns flack. Utmaningen för att ta sig fram är att det är lerigt, inte att det är kuperat. Sommartid lär bäcken vara närmast uttorkad. På 1910-talet kunde barnen plocka ål med händerna ur de hålor med vatten där de låg. Ålen försvann för sjuttio år sedan.

Varje kvarn ägdes av en eller ett par gårdar

Varje kvarn i Ulvatorpsbäcken ägdes av en eller två gårdar och det var bara de som fick mala säd till husbehov i sin kvarn. Det var lagförbud mot att sälja malning fram till 1840. Så officiellt fick ingen av torparna använda skvaltkvarnarna, men det kanske de gjorde ändå, mot att de hjälpte till. Det var ju hur som helst lite svårt att kontrollera.

Varje kvarn kunde mala fem säckar om dagen, runt 500 kg. Mjöl var en färskvara och i skvaltkvarnarna kunde man bara mala höst och vår när vattenmängden var tillräcklig. Lösningen var att baka hårt bröd.

Väderkvarnar har en längre säsong. Det gjorde det möjligt att bygga större kvarnar där mjölnaren malde mot betalning. De kallas för tullkvarnar eftersom mjölnarens betalning bestod av att han fick tulla på mjölet. Han fick ta en kanna (2,6 liter) mjöl för varje gång mjölet nådde upp till ett visst tullmärke.

Sunvära väderkvarn

En gång i tiden fanns det många väderkvarnar på Väröhalvön, uppgifterna varierar mellan fjorton och sjutton. De flesta var små, låg på en gård och användes för att mala gröpe det vill säga foder till kreatur. Men en kvarn var lite större och fungerade som tullkvarn. Den var av holländsk modell med hätta, vilket innebär att den övre delen gick att vrida på för att rikta vingarna åt rätt håll beroende på varifrån det blåste.

Idag ligger Sunvära väderkvarn precis vid motorvägen inte så långt från Väröbacka. Den ser mycket välunderhållen ut och är byggnadsminnesmärkt. Vingarna är ganska nya, de gamla blåste sönder. Kvarnen är flyttad en gång. Grunden är återanvänd från en äldre mindre kvarn.

Inredningen kvar som när siste mjölnaren lämnade

Sunvära är öppen fredagar och lördagar kl 13-16 under juli och augusti. Då är medlemmar i Värö Stråvalla hembygdsförening på plats. Den dag vi var där blev vi guidade av en supertrevlig äldre dam som dessutom bjöd på hembakt fika. Mina researchassistenter var mycket entusiastiska.

Kvarnen fungerar som museum och all inredning är kvar, ungefär som om den siste mjölnaren nyligen lämnat. Det finns ett par olika våningar som man når via branta trappor, närmast stegar. Den översta våningen är själva hättan, den stack vi bara upp huvudet och kikade på. Intrycket är en massa kugghjul. Deras funktion är att se till att kvarnen har god utväxling även när vinden är skral.

Tre kvarnstenar

Våningen under hättan innehåller tre mal-platser med kvarnstenar. Visste du att kvarnstenar blir slöa? Det visste inte jag men det låter ju rimligt. Att vässa en kvarnsten heter att dänga den. Den undre stenen kallas för liggare och den övre för löpare. I våningen under siktade man mjölet. De grova delarna skickade mjölnaren upp igen och malde om igen.

Sunvära är som sagt en väderkvarn, men i slutet av dess aktiva drift så installerades en tändkulemotor som drev kvarnen när det var vindstilla. På detta tema drar vi oss lite västerut till Limbacka kvarn.

Limabacka kvarn maler lokala sädeslag

Limabacka var en väderkvarn på Väröhalvön men den har moderniserats och drivs nu med el. Där mals lokalodlade sädesslag av Bengt & Andreas Nygren. De är femte och sjätte generationens mjölnare så de har mjöl i blodet. Mjölnartraditionen har i och för sig mestadels utförts på andra kvarnar. Jag har inte besökt Limbacka, de tog emot besök tidigare men det var lite pyssligt med att alla behövde klä sig i skyddsdräkt. Så de byggde bageri och butik några kilometer från kvarnen, längs Varbergsvägen (praktiskt taget ett stenkast från Sunvära). På Kvarnbageriet har jag varit några gånger och handlat fikabröd.

Häromveckan såg jag att Bengt skulle besöka Kvarnskafferiet i Kungsbacka och prata mjöl så då gav jag mig av dit. Det var många som ville prata med honom men jag fick i alla fall en kort pratstund. De jobbar i första hand med lokala bönder. Ekologiskt vete tar de från Motala, 40 ton i taget på lastbil, De har också en del gamla kulturgrödor som har högre mineralhalt än de moderna mer förädlade sädeslagen. Jag handlade ett par förpackningar enligt urvalsprincipen att de skulle vara från fält som jag troligen har passerat. Det blev dinkel från Frillesås och Idala samt nakenkorn från Åskloster. Nu ska jag prova att baka med dessa.

Det finns fler kvarnar

Den som tittar in regelbundet (eller prenumererar) får se om jag återkommer med någon rapport från mina bakexperiment. Eller besöker fler kvarnar. Det finns nämligen fler. Exempelvis Brunnsbacka sågkvarn i Hylte kommun. Det är en byggnadsminnesmärkt husbehovskvarn av underfallstyp (vad nu det är men den är inte en skvaltkvarn). Den är ett museum. Det är inte Berte Qvarn i Slöinge. Det är snarare en stor kvarn i Suseån och ingår i samma familjeföretag som SIA-glass. Jag bör ha passerat den när jag var där nere och snurrade runt för några år sedan. Sedan är skvaltkvarnen på Skansen också från Halland. Men det finns ju annat att se i Halland, och fler landskap att utforska så vi får se vad nästa text handlar om.

Inlägget Väderkvarnar, skvaltkvarnar och udda mjölsorter i halländsk kvarnspecial är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Har du legat sömnlös över att människan utrotade mammutarna i Sibirien? Då kan du hädanefter sova lugnt. Den teorin är numera förkastad. Däremot ser det lite värre ut vad gäller vildhästarna. Så vill du ha dåligt samvete över vad dina förfäder gjorde (något som visst är modernt i vissa kretsar) så är det fritt fram. Är du osäker på om det verkligen var dina förfäder, och inte någon annans förfäder, som är skyldig så är alla människor släkt med varandra mer eller mindre.

Veckans blogginlägg handlar om hur DNA-analyser ger oss oss helt nya lärdomar om forntiden Ämnet är valt för att jag sprang över två riktigt häftiga nyheter häromveckan. Sedan hoppas jag att dessa bidrar till en ökad kännedom om att en hel del sanningar som cirkulerar är baserade på subjektiva tolkningar av ett emellanåt synnerligen skralt underlag.

Arkeologin tar hjälp av naturvetenskap

Arkeologin har länge tagit naturvetenskapliga mätmetoder och kvartärgeologi till hjälp. Allt från dendrokronologi och pollenanalyser till kiselalger (som jag nämnt tidigare i samband med Astrid Cleve von Euler). Att mäta isotoper av kol i det vi kallar kol-14 har också funnits ett bra tag och har fått sällskap av analyser av isotoper av strontium. Men nu kan vi också göra storskaliga DNA-analyser. Mängden material som krävs blir mindre och mindre för varje år, något som också gör att gamla kriminalfall kan få lösningar.

DNA-analyser har gett en helt ny bild av de mänskliga flyttvågorna. Jag har flera gånger tipsat om Karin Bojs båda böcker. Den första har jag bloggat om men nummer två är mer relevant när vi pratar om vildhästarna som jag kommer till strax.

Att naturvetenskapliga metoder får mer utrymme när forntiden ska tolkas tilltalar mig starkt för jag är naturvetare i grunden och gillar saker som är mätbara. En förnämlig aspekt med mätbara saker är att de inte är lika utsatta för politiska vindar. Självklart spelar trender in ändå, de påverkar exempelvis vilka områden det finns pengar att söka för att göra mätningar. Men det är ändå aningen mindre tendensiöst.

Teorin att människan utrotade mammutarna

Jag har inte lusläst lanseringen av teorin att den ullhåriga mammuten blev utrotad av människan. Men utgångspunkten verkar ha varit att antalet mammutar minskade samtidigt som antalet människor ökade i Sibirien. Man tolkade det som orsak och verkan. Lägg till att en del fossila mammutskelett har skador som skulle kunna ha uppkommit vid slakt. En grupp har även provat dåtidens jaktmetoder och konstaterat att människor hade möjligheten att jaga byten av mammutstorlek (redan ”känt” av alla som läst Jean M. Auels romanserie Grottbjörnens folk). Saken var biff: människan utrotade den ullhåriga mammuten genom hänsynslös jakt. Det tog bara några hundra år.

Kruxet är att själva grundantagandet var fel. Hela resonemanget bygger på att man hade hittat skelettet från den sista mammuten. Nya rön med helt andra metoder visar att mammutarna levde i Sibirien 7000 år längre än man utgick från när man gav människan skulden. Mammutar och människor samexisterade i tusentals år. De nya forskningsrönen är baserade på DNA-spår som kommer från exempelvis urin. Och medan en mammut bara har ett skelett att lämna efter sig och det är lite slumpvis vilka skelett som bevaras och hittas, så finns DNA-spår från deras liv på fler platser.

DNA-analyser av 535 sedimentprover från hela Arktis

Det nya forskningsresultatet bygger på analyser av 535 sedimentprover tagna från 74 platser runt om i hela Arktis. Man har sekvenserat upp DNA ur dessa och fått fram en väldig massa korta DNA-strängar. Dessa har man jämfört med databaser med DNA från dagens djur och växter. Med hjälp av en hel del räknande har man sedan fått fram en massa diagram (viss överanvändning av ordet massa här men det är rätt ord i sammanhanget). Metoden kallas metagenomics och resultatet har publicerats i prestigefyllda Nature. Här är ett typexempel på hur texten låter.

The transition into the LGM featured declining temperature and precipitation (Fig. 2a). Across the Arctic, trees remained absent, and there was a sharp decrease in floristic diversity, mainly caused by the decline in herbaceous taxa. Overall, vegetation turnover was consistently high during this decline in diversity, suggesting that cold and dry extremes caused the loss of taxa from all plant communities, although the taxa that were dominant in the pre-LGM period remained (Extended Data Fig. 1a).

Mammutar lockbete för media

Specialister från ett tjugotal universitet och organisationer deltog i studien. Man har inte lagt ner detta enorma arbete för att avliva teorin att människor utrotade den ullhåriga mammuten, Projektet har kartlagt floran och faunans utveckling i Arktis under 50 000 år. Mammutarna är bara grejen som man plockat ur resultatet och använt för att locka media. Det fungerade uppenbart. När jag fick pressreleasen i min inkorg postade jag det direkt i sociala medier. Sedan dess har jag sett nyheten spridas i alla media. Jag tror de flesta nöjt sig med pressreleasen och få har tröskat sig igenom hela artikeln.

Belöningen om man gör det är att man får reda på att det är inte bara mammutarnas utbredning som skrivits om. Även ullhåriga noshörningar, hästar och bison levde i Arktis längre än man kände till från fossilstudier. Möjligen har man även hittat DNA från grottlejon, men man saknar jämförelsematerial som krävs. Det här betyder inte att människor inte jagade mammutar men den enda jägare-byte-effekt forskarna kunde se i materialet var förhållandet mellan populationerna av varg och ren. Utifrån de nya rönen har man formulerat en ny teorin när det gäller mammutarna. Mammutarna dog ut för att deras livsbetingelser ändrades. När det blev varmare och blötare försvann den typ av torra kalla tundrastäpper där de levde. Mammutarna var visserligen inte lika kinkiga med födan som hästar men ändock dog de ut när deras föda försvann. Därmed byter vi ämne till en annan artikel som kommer från samma nummer av Nature.

Tämjda hästar slog ut alla vildhästar

Om det var många organisationer involverade i studierna av Arktis flora och fauna är det ingenting mot antalet som varit inblandad i hästartikeln. Enligt pressreleasen från Göteborgs universitet var inte mindre än 162 specialister inblandade i studien. Den är ett samarbete mellan arkeologer, paleogenetiker och lingvister från närmare 120 olika forskningsinstitut. (Vad gjorde lingvisterna i det hela undrar jag).

Artikeln handlar om vilka tamhästar som är förfäder till dagens hästar. Jag var på väg att snubbla på tangenterna och skriva de första tämjda hästarna men det hade inte varit helt korrekt. Fossilstudier visar att hästar tämjdes tidigare på en annan plats, men generna från de hästarna spreds inte vidare. Däremot kom hästar från de Pontisk-kaspiska stäpperna i norra Kaukasus att relativt snabbt konkurrera ut alla vilda populationer i Eurasien.

Det var inte hästarna som spred indoeuropeiska språk (och gener)

Hästartikeln har inte fått samma genomslag i media som mammutartikeln så vitt jag kan se och den är svårare att läsa tycker jag. Men den innehåller mer sprängstoff. Det är två saker som är dynamit. Det ena är det jag nämnde ovan, att en viss typ av tämjda hästar, DOM2, snabbt slog ut alla andra grupper av hästar. Den andra är tidpunkten för denna spridning. Den är ungefär tusen år efter Yamnaya-kulturens spridning.

Yamnaya är ett namn vi idag har satt på en grupp herdar från stäppen. För femtusen år sedan reste grupper av män från nuvarande Mongoliet västerut. Av någon anledning fick de ett enormt genomslag i Europas. Troligen var det när de kom som de megalitbyggande kulturerna försvann. En handfull män blev anfäder till samtliga svenskar. (Exakt antal står i Svenskarna och deras fäder – de senaste 11 000 åren).

DNA från 273 hästfossil

Man har tänkt sig att Yamnayas hade ett teknikövertag i form av hästar. Det skulle göra att de kunde förflytta sig snabbare. Men det aktuella forskningsprojektet tillbakavisar denna teori eftersom det är ett glapp på tusen år. Forskarna får leta vidare bland andra teorier. En är att invandrarna förde med sig pest som slog ut lokalbefolkningen i Europa. Men då undrar jag hur det kommer sig att det mest var män som strök med, för det krävdes ju kvinnor för att generna skulle spridas vidare. Man är nämligen tämligen säkra på att det var nästan bara män som flyttade i denna migrationsvåg. Det är en rejäl skillnad mot stenålderns jägare som flyttade familjevis. (Det finns för övrigt en hel del intressanta teorier om skillnader i jämställdhet mellan jägarsamhällen och bondesamhällen men det lämnar jag till en annan gång).

I den aktuella studien har man tagit DNA från 273 hästfossil från olika platser och jämfört deras genom med dagens tamhästar. Längs vägen får man fram en del andra rön. Tarpan-hästarna som levde vilda i Östeuropa fram till 1800-talet var en korsning mellan europeiska hästar och DOM2-hästar.

DOM-2 hästarna avlades för att vara mindre vilda

Artikeln innehåller en del diskussioner om vilka gener man verkar ha avlat på. Det handlar om att hästarna ska bli lättare och tämja och få starkare ryggar. Dessa gener är ZFPM1 respektive GSDMC om nu någon undrar.

Var kom nu språket in? Jo det finns en diskussion på slutet om bronsålderns elit och kastanjefärgade hästar, något som tydligen är belagt både i språket och arkeologiskt. Hästdragna stridsvagnar hänger ihop med Sintashta-kulturen läser jag också, men jag läste kanske lite slarvigt på slutet. Artikeln avrundas med att detta öppnar upp för fler studier. Det finns en hel del kvar att utforska.

Ta alla äldre historiska sanningar med en säck salt

Visst är det häftigt vad man kan få fram numera? Jag tänkte avrunda med en uppmaning att när du läser om historiska rön så var inte bara källkritisk utan även metodkritisk. Det finns förstås massor av kvalitetsforskning gjord med andra metoder, men arkeologi är en ganska subjektiv vetenskap som bygger på tolkningar. Dessutom tar det ibland tid innan nya rön når ut.

Idag används historia som slagträ i debatten om vilka företag som ska ha företräde att tjäna pengar på 30% av Sveriges yta. Men slagträna byggs i många fall med material från 1800-talet när forskarna letade ursprung bland de ädla vildarna i norr. Då är det lätt att man hamnar lika snett som med mammutbetarna.

Inlägget Människan utrotade faktiskt inte mammutarna, men däremot vildhästarna är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Många fotografer rankar silverfallet i Ljungdalsfjällen högt bland Härjedalens vattenfall. Därför har det stått på min att-göra-lista ett bra tag. Det var nära att vi inte kom längre än hit den gången vi skulle ut på Härjedalsrokoko-jakt i Jöns Ljungbergs fotspår (den historien är med i boken Strövtåg i Funäsfjällen).

Det har varit lite trögt att komma iväg igen för det är en bit dit från Tänndalen. Men när Minna Kinnunen skulle vara i de krokarna drog hon iväg mig dit. Det råkade vara en dag när det regnade, men det har det å andra sidan gjort varje dag ett tag så man får inte låta en sådan petitess hindra en från upptäcktsfärd.

Silverfallet i Skärkdalen

Det finns många vattenfall som kallas för silverfallet, jag har för mig att jag besökt ett någonstans i Västergötland. Detta ligger i landskapet Härjedalen men inte i kommunen Härjedalen. Närmaste prick på kartan är Skärkdalen. Skärkdalen hittar man på väg ner från Flatruet åt Ljungdalenhållet. Det är skyltat silverfallet (och pilgrimsled) från Skärkdalen in på en grusväg. Den är lite gropig men jämfört med Flatruetvägen är den ett parkettgolv. Efter ett par kilometer kommer man till vägs ände, Hovlinsvallen där det finns parkering.

Minna hade förvarnat mig om att det kunde vara en ganska blöt promenad till själva vattenfallet men sedan hennes besök hade de byggt ut med en fin bred spång genom myrarna. Spångar är bra för det gör det lättare att gå och minskar markslitaget.

Flera småfall före silverfallet

Vattenfallet finns i Öjönån, en å mellan sjön Öjön och Skärvagsån nedanför Grönfjället. Silverfallet är den sista branten nedanför trädgränsen. Den delen är svår att göra rättvisa på bild från den sida av ån som stigen är på. Men hela vägen från gångbron och upp till själva vattenfallet bjuder på vackra vyer när vattnet glider nerför olika trappsteg.

Svårt fotografera när det regnar

Rubriken ljuger en smula för det är inte ett dugg svårt att fotografera när det regnar. Utmaningen är att hålla kameran torr. Jag väljer alltid vattentäta mobiltelefoner för att kunna fota i alla väder, men vattenfall vill man ju gärna fotografera även med storkameran. Nu var det inget ösregn utan mer strilregn och det blåste inte. Så jag drog på mig min regnponcho över alla kläder och hade kameran hängande över axeln. Valde teleobjektivet eftersom det har bäst vädertätning.

Sedan kastade jag fram kameran lite nu och då och knäppte en snabb bild innan den hann bli alltför blöt. Minna körde en annan variant, hon förvarade kameran tryggt och torrt i ryggsäcken och tog bara fram den vid ett enda tillfälle.

Rekommenderar en tur hit

Med teleobjektiv blir det inte så bra översiktsbilder, de får man ta med mobilen. Med teleobjektivet försökte jag istället fånga vattendropparna på grenarna, det vill säga ta en bild som berättade om vår utflykt i regn.

Total promenad blev för vår del sex kilometer. Hade vi fortsatt upp mot sjön och haft någon möjlighet att ta oss över ån så kunde vi besökt ett gammalt gruvområde.

Silverfallet är värt ett återbesök någon gång med rimfrost på träden eller lite mer kameravänlig nivå på luftfuktigheten.

Gott om vattenfall i Härjedalen

Härjedalen har alla förutsättningar att vara rikt på vattenfall. Några har jag fångat på bild. Vattenfall i krokarna som jag bloggat om:

• Anderssjöåfallet
• Kvarnströmmen
• Svanåfallet

I boken Strövtåg i Funäsfjällen har jag även med porlande vatten från:

• Tevåfallet
• Livsäterån
• Tännfallet

Några vattenfall jag har kvar att besöka:

• Lillrandåfallet
• Kesuåfallet
• Rändåfallet
• Djävulshålet
• Sveafallet

Inlägget Fuktig utflykt till silverfallet i Ljungdalsfjällen är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Här kommer ett vykort till dig som längtar ner till franska Rivieran! Alla foton är från i år (tack Kocken för lånen). Klicka på länkarna för att komma till längre texter och fler foton. Bilden överst är säkert mer än välbekant, det är gamla stan i Antibes. Tornet hör till Grimaldislottet som nuförtiden huserar verk av Picasso (lästips: Gå i Picassos fotspår).

Höstvindarna

Denna vecka har det blåst rejält i några dagar. Solen värmer inte riktigt lika gott som i oktober längre. Kite-surfarna på bilden njöt dock av novembervindarna. Udden i bakgrunden är Cap d’Antibes som jag vandrat runt många varv.

Morgonyoga på stranden

Som kontrast till den saltstänkta bilden ovan passar det väl bra med denna bild av Plage du Ponteil i Antibes? Den är tagen en septembermorgon. Stränder är som bekant inte bara badplatser utan också vardagsrum, träningsanläggning och allt annat däremellan.

Martyrtorget i Antibes

Förvandlingen av Martyrtorget i Antibes börjar bli klar. Så här såg det ut i juni i år. (Kika gärna in på länken för att se hur det såg ut för några år sedan samt läsa historien bakom torget).

Lokala produkter uppe vid fyren

En av mina favoritpromenader när jag är i Antibes är att traska upp till fyra La Garoupe högst upp på Cap d’Antibes. Jag har varit här och tittat på religiösa processioner och jag har varit här och tittat på nyårsfyrverkerier och bara varit här och vänt som motionsrunda. Jag har fikat och tjuvkikat på konstkurser men jag har aldrig sett en marknad som liknar denna i september i år. Då bullade försäljare upp lokalproducerade varor under pinjeträden.

Ostdisk på marknaden

De som tog över efter ostmannen på marknaden har aldrig fått lika långa köer (för att de hade en hel annan prisnivå) men de har en stor kyldisk med intressanta getostar.

Kryddhögarna är sig lika

Det är verkligen roligt att se att Antibes marknad Marché Provençal är sig lik. Det är kanske något färre stånd än före ni-vet-vad men det är många kvar. Jag är imponerad av kryddhandlarna som packar upp varenda morgon.

Fredagsmarknaden i Ventimiglia

Ventimiglia är känd för sin fredagsmarkanden som är den största på hela rivieran. På fredagar kantas gatorna i den moderna stadsdelen av marknadsstånd där man kan handla allt och lite till. Anda vardagar får man nöja sig med saluhallen som också är rejäl. Ventimiglia har också en trevlig gammal stadsdel på en kulle samt en hel del stränder. Det finns alltså många skäl att stanna till ett tag. För tågresenärer är Ventimiglia mest känd för att här byter man tåg. Det är ändstation för tågen mellan franska Grasse och italienska Ventimigila. Ventimiglia är en favorit som fick ett eget kapitel i guideboken Mitt Nice. Bilden är från oktober i år.

Vinmässan i Cagnes-sur-mer

I helgen som gick var det vinmässan på hippodromen utanför Cagnes-sur-mer. De allra flesta utställarna som brukar dyka upp på var på plats. Någon Champagnetillverkare meddelade sina kunder att de hade för mycket arbete på vingården för att hinna men många bekanta ansikten var där.

Det var höstens vykort från franska rivieran, välkommen tillbaka eller bläddra bland de 500 tidigare inläggen därifrån.

Inlägget Vykort från franska rivieran: från strandyoga till vinmässa är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I maj publicerade jag utflyktstipset att strosa längs Norrtäljeån. Nästan prick ett halvår senare var jag tillbaka i Norrtälje med kameran. Här kommer bilderna.

Orsaken till detta besök var nästan samma sak som förra gången, vaccin. Men det var inte jag som skulle få en spruta (jag får vänta ett tag på min tur), jag följde bara med när en bil ändå skulle rulla hitåt. När vi klev ur bilen höll vi på och falla baklänges över kön till vaccincentralen. Den var urlång och verkade inte röra på sig. Men det visade sig vara drop-in-kön. M hade en bokad tid.

God morotskaka på Café Pelikan

Förra gången promenerade jag långt och suktade lite när jag såg hemgjord glass. Men jag gick inte in någonstans (nej jag är inte rädd, jag försöker vara hänsynsfull). Den här gången blev det tvärtom. En orsak är att jag frös. Det hindrade mig inte från att raskt marschera mot glassen. Men de hade inte öppet. Istället hoppade vi in på Café Pelikan. Det fanns inga bullar vilket är mitt standardval men morotskakan såg maffig ut så vi delade på en sådan. Det är sällan man önskar att man hade köpt varsin men det gjorde vi här.

Nattbilder av måne och häger

Medan M traskade tillbaka till Kapellet knäppte jag jackan och drog upp huvan för att ta en rask fotopromenad. Nu var det skymning vilket är en utmaning att fotografera utan stativ.

Jag hade mitt Sigma 35 mm-objektiv på kameran. Under sommarens turer i Halland använde jag det en hel del och alla bilder saknar skärpa så jag har börjat fundera på om det verkligen fungerar fortfarande. Svaret är jovars, ett gammalt problem har återvänt men när jag verkligen anstränger mig att hålla kameran stilla länge länge så blir bilderna helt ok.

Gott bröd på Café Hörnan

Jag var inte riktigt klädd för att strosa runt i stad på kvällen (och hade redan varit ute på en äventyrlig jakt på en fornborg i en skog). Kort sagt så frös jag och dök in på det anrika Café Hörnan. Det köpte jag ett vitt bröd som kom väl till pass till den gregorianskt-inspirerade kyckliggrytan jag snofsade ihop till middag.

Rådhuset vid stora torget

Jag avrundar med en detaljbild av rådhuset på Stora torget. Hela fasaden syns i fotot överst.

Inlägget Återbesök i Norrtälje ett halvår senare under blå timmen är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Snö sätter extra piff på en julmarknad. Det känns mer juligt med ett lager vitt puder på alla skyltar och dekorationer. När snöandet har inslag av regn ställer det dock till det om varan man säljer råkar vara böcker. Böcker trivs bättre inomhus när luftfuktigheten är hög.

Under första adventshelgen har det varit inte mindre än två julmarknader i Mölndal. En på Gunnebo och en i Kvarnbyn. Rykande färska i Hundra nedslag i Mölndal har funnits till försäljning på båda. På Gunnebo i butiken och i Kvarnbyn hos Stadsmuseet. Dessutom har jag och Mikael Svensson deltagit som utställare.

Release av nya boken Hundra nedslag i Mölndal

Jul i Kvarnbyn har fungerat som release för Hundra nedslag i Mölndal som punktligt anlände i veckan. En hel del julmarknadsbesökare har passat på och bläddrat i boken och berömt den för att den är snygg. Det är roligt för jag tycker själv att formgivningen blev extra bra i denna bok och framhäver Mikaels foton.

Vi har fått en plats på andra våningen av Lilla Götafors. Det är tegelbyggnaden som är med på de flesta bilder av Mölndalsfallen för den ligger där fallen är som mäktigast. Inuti finns ett supermysigt fik på nedre botten. Det är inrett med gamla saker och det finns så mycket att titta på.

Lilla Götafors i Kvarnbyn

Lilla Götafors har en scen där olika körer har uppträtt under julmarknaden. Då har det varit smockfullt i salen. Jag får erkänna att det har varit lite väl tätt packat för min smak så jag har vänt i dörren. Uppe på andra våningen har det varit glesare, vilket både är bra med tanke på tiderna och lite tråkigt för alla som baxat upp sina varor uppför den smala trappan.

Det finns barnböcker, skönlitterära böcker och våra fotoböcker. Det finns torkade blommor, konstverk och mössor med reflextryck. Hemstickade vantar och korgar från Afrika. Samt säkert en del annat som jag missat.

Mycket folk i rörelse

De gånger jag har tittat ut har det varit en strid ström med folk som passerat utanför. Men de flesta håller sig där. Vilket jag också hade gjort om jag varit besökare. Precis nedanför Lilla Götafors huserar cateringgänget i Fredag hela veckan, De har haft en super-ruljans hela helgen och sålt slut på allt flera gånger. Kul!

Det finns fördelar med att vara dold längst uppe i ett hörn. De dedikerade människor som lyckats hitta dit är desto mer entusiastiska och vi har haft tid att prata med dem. Jag skriver dedikerade för det finns ingen information om var vi mindre utställare finns någonstans på kartorna över julmarknaden. Och de besökare som försökt att fråga har fått ”vet ej” till svar.

Trevlig första advent

Stort tack till alla som letat upp oss på andra våningen, bläddrat i boken och berömt den. Ännu större tack till alla som köpt ett exemplar till sig själva eller som julklapp.

Det är dags för mig att trycka på publicera för att jag har en del specialinformation som jag vill att alla prenumeranterna ska få ta del av under helgen. Dessutom är det hög tid för mig att ge mig av tillbaka till Jul i Kvarnbyn. Kanske ses vi där?

Några bilder från söndagen (tillagt)

Ovanstående publicerade jag söndag förmiddag det vill säga mitt i julmarknaden. Här kommer några bilder från söndagen. Vi hade fler besökare i vårt hörn andra dagen. Vårt hörn var också lite större, utställaren bredvid hade flyttat därifrån till någon plats med större genomströmning av folk. Vi lyfte fram en del andra titlar som vi hade med oss. Vi hade också en fantastisk draghjälp av att Fredag hela veckan som stod utanför tipsade alla som kom och fikade hos dem att de skulle ta brandtrappan upp till oss.

Inlägget Snöig julmarknad i Kvarnbyn och release av nya boken är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Allt blir snyggare med snö. Det är känt sedan gammalt. Att det snöar på västkusten är heller inget nytt. Men det brukar sällan stanna så länge att det hinner fastna på bild. Nu var det nätt och jämnt att det hann fastna på minneskortet denna vecka heller för den har varit intensiv. Man kan (om man vill ha ett surt svar) hävda att mitt fotoarkiv redan innehåller en och annan bild med snö. Men det är snö i fjällen och en helt annan sak. Nu pratar jag om kända stadsvyer som förgyllts genom att det trillat ner snö på dem.

Foton när det snöar

En snöig period inleds ofta med att det snöar. Det gjorde det 1 december. En del menar till och med att det var snöstorm den dagen. Jag noterade snön när jag skulle hem från Göteborgs stadsbibliotek. Jag var där och lyssnade när Magnus Västerbro berättade hur han hittar de historiska levnadsöden som han skriver om i sina böcker. Han spenderar mycket tid i arkiv. Bland rättegångsprotokoll och utredningar om misstänkta självmord finns många guldkorn. Han nämnde också att hans drivkraft är att berätta en bra historia.

Det var förresten samma sak som Ingrid Elfberg sa när jag tidigare i höstas lyssnade på henne på Funäsdalens bibliotek. Hennes research involverar allt från att besöka skyddsobjekt till mejlväxling med personer som jobbar undercover. Det var ganska uselt väder den dagen också, något som gjorde att publiken stannade hemma. Det var faktiskt enklare ta sig hem den gången, trots att vädret var mycket sämre. Så fort det trillar ner några centimeter snö i södra Sverige utbryter trafikkaos. Bussarna fastnar, blir överfulla eller kör bara förbi utan att plocka upp passagerare.

Vattentät kamera att föredra

Det blev inte så många foton tagna från själva snöfallet. Det var lite för blöt snö för makrot som jag hade på kameran (jag hade inte kollat väderprognosen). Kameran tillbringade större delen av promenaden genom stan i en påse. Då pratar jag om Göteborg. Det är tre bilder därifrån. Annars är det inte så dumt med makro, eller ännu hellre teleobjektiv, när det snöar. Det ser mer snöigt ut då på bilderna (vidvinkel drar som bekant isär, teleobjektiv knuffar ihop motiven).

Faktiskt gjorde snön att jag fick en trevlig öl på Göteborgsinstitutionen Gyllene Prag. Jag skulle överlämna ett exemplar av den nya boken till Biologen och det förstår ju alla att vi var tvungna att göra inomhus. Och det är godare med öl än kaffe på eftermiddagarna, dessutom gäller det att passa på och besöka pubar när det är glest med folk.

Foton när det är snö på träden

Nästa steg i en snöig period är när det ligger snö på alla träd så att världen är alldeles vit. Det är den allra finaste tiden. Kan man dessutom pricka in när det är antingen morgonljus, kvällsljus, blå himmel eller något annat fint så blir det ännu vackrare. Det gäller att passa på för när snön är kall och fluffig krävs det inte mycket för att den ska trilla ner igen. Ena morgonen kan hela världen vara insvept i ett fluffigt täcke för att nästa ha återvänt till att träden är helbruna igen.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Kristina Svensson (@kristinahsvensson)

Vi hade kanske fler än en vacker morgon men jag såg en. Det var när jag pulsade till en konferens på Stadsmuseet i Mölndal. Konferensen handlade om arkeologi och interpretation. Vad sjutton är då det sista?

Sticker emellan med frågan om interpretation

Interpretation - vad är det? Ja själva definitionen har jag nog redan glömt men det är en pedagogisk disciplin med kursböcker, utbildningar och professionella organisationer. Det handlar om mänsklig förmedling eller tolkning av natur- och kulturarv. Det finns en arbetsprocess, exempelvis att utgå från en plats (Mölndalsfallen) och börja med att identifiera dess betydelse eller vad som är väsentligt (energin från fallen är det som skapade industrier som blev en egen stad som är grunden till Mölndal - utan dessa hade kommunen kanske hetat Fässberg och varit lantlig). Nästa steg är att välja målgrupp för sin interpretation och bygga vidare. Först därefter bör man välja media.
Jag hade aldrig hört talas om ordet interpretation förrän jag mer eller mindre av en slump hamnade på en konferens igår. Jag insåg raskt att interpretation är ungefär vad jag jobbat med i tjugo år. Nuförtiden har jag en lite annan modell, jag utgår från fysisk bok vilket också ger målgrupp. Men i övrigt så jobbar jag med att hitta intressanta aspekter och sätta in historia i sammanhang med relevanta liknelser med nutida fenomen. Jag förklarar även komplicerade fakta och tar bara med det jag bedömer vara relevant. Ett visst mått av tolkning ingår. Det är förstås alltid en balansgång och någon tycker säkert att jag är för snål med årtalen. Men jag jobbar för att läsaren ska bli roade, lära sig nya saker och få en annan bild av platsen. Samt gärna gå ut och upptäcka själv.

Foton innan snön försvinner

Det var så länge sedan som jag prickade in vinterdagar i Mölndal att när jag åkte hit för att ta emot nya boken så tog jag inte med skidfodralet ”för det är ju i alla fall ingen idé”. Det har jag såklart hunnit svära över en smula eftersom det faktiskt har varit skidspår på golfbanorna. Just att testa skidspåren i Göteborgsområdet var faktiskt ett av den här bloggens första teman. Nu har jag hört från fotografen Mikael Svensson att folk promenerar mitt i skidspåren så det var kanske lika bra att jag inte var där och såg eländet.

Det har varit lite si och så både med träning och med fotoutflykter den senaste månaden men kameran är ofta med när jag är ute på olika ärenden. Dessa två bilder är tagna i närheten av Mölndals sjukhus. Var lugn, jag hade inget ärende dit utan det är bara min väg till Ica. Det runda klotet på bilden ovan samt det höga hotellet nedan har vi förärat var sitt kapitel i Hundra nedslag i Mölndal.

Blandning av snömodd och is

Till sist hamnar termometern på fel sida om nollan och det vackra vita förvandlas till brun snömodd. När vi kommit till det stadiet får den lika gärna regna bort för om det sedan fryser på så blir det knögglig is och bara en lång kö till ortopedakuten på Mölndals sjukhus. Det var en blandning av is, snömodd och barmark häromkvällen när jag skulle ut och leverera böcker. Kameran följde med och jag hade mitt 35 mm-objektiv på (alla bilder i inlägget från Mölndal är fotat med det). Det objektivet är ljusstarkt men har ingen inbyggd bildstabilisering så när det är mörkt gäller det att hålla kameran stilla (om man inte bär runt på stativ men dit har jag inte riktigt kommit).

Jag avrundar med en version av den bild jag hade som utvald bild, en bild av Mölndalsforsen. Den passar fint då den är central i Mölndals historia och är Mölndals mest fotograferade vy. Jag har skrivit om den i ett utflyktstips om Kvarnbyn.

Snön lär enligt prognosen vara på väg att försvinna för denna gång men jag håller tummarna för att den återkommer.

Annat djurliv där snön är ovanlig

Jag måste klämma in den här haren också. Den har jag fotat på parkeringen utanför huset och det som är häftigt (för mig) är att den är brun. Det är såklart en fälthare, inte en skogshare som de söta vita harar jag roat mig med att fota i fjällen.

Inlägget När vintern gästspelade en vecka i Mölndal och Göteborg är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Om inte om varit hade jag strövat runt på en fransk julmarknad nu med ett glas vin chaud i ena handen och en strut med rostade kastanjer i den andra handen. Inte för att jag egentligen är särdeles förtjust i rostade kastanjer, men det hör till.

Sedan skulle jag sett fram emot en födelsedag med champagne och ostron (som jag inte heller är särdeles förtjust i) följt av tretton efterrätter. Men är man inte i Frankrike får lite av Frankrike komma dit man är!

Varmt vin godare än glögg

Vin chaud, varmt kryddat vin, är perfekt en kylig dag. Man kan dricka vin chaud efter en dag i skidbacken, som fördrink vid en lunch eller på julmarknad. Det värmer och är i allmänhet inte lika sötsliskigt som glögg.

Det råkar också vara en grej jag är riktigt bra på. Jag gör mina vin chaud lite olika från gång till gång men jag sprang på ett recept där jag i efterhand har försökt att anteckna hur jag gjorde en omgång som blev särskilt uppskattad.

Starta med ett bra vin

Det hemliga knepet är att använda ett hyfsat vin som grund. Köper man ett alltför billigt vin eller ett som är ekat spelar det ingen roll hur många kryddor man öser i för det blir inte gott i alla fall. Ett alternativ till vin är en god svartvinbärssaft. Vill man sedan ha lite mera stuns kan man spetsa anrättningen med en lagrad rom, ett bra portvin eller annan alkohol.

I de flesta recept ingår rejält med kryddnejlikor men jag gillar inte det något vidare så jag kryddar med sådant som jag tycker är gott istället. Och så håller jag igen på sockret jämfört med glögg. När man provsmakar ska det smaka sötaktigt men inte sött. Smakar det sött blir det sliskigt att dricka en deciliter eller tre.

Min supergoda vin chaud (till sex personer)

• 1,5 liter vin (exempelvis en lättdrucken Côte du Rhône)
• en skvätt vatten
• 1 pomeransskal helt
• 3 kanelstänger
• en del kardemummakärnor
• en del stjärnanis motsvarande tre stycken ungefär (men de var trasiga i förpackningen)
• muskovadosocker en del
• råsocker en hel del

Ibland har jag i vaniljstång också. Hela anrättningen bör stå på ettan i ett par timmar för att sakta värmas utan att koka bort alkoholen. Får det stå för länge kan det bli beskt, för kort så smakar det ingenting.

Det varma vinet kan servera i mugg eller glas. Kör man glas kan man dekorera glasen genom att frosta dem eller hänga på apelsinskivor. Det blir dock mest geggigt och apelsinerna gör bättre nytta i glasen. Den stora utmaningen är när man ska få över vinet till glasen utan att hälla det över hela diskbänken (det är den del jag brukar ha mest problem med).

Passar fint med grillat pinnbröd

Bilderna är från en lunch tidigare i år. Jag gjorde även pinnbröd med mycket smör, flingsalt och färsk timjan. De lades på grillen.

Maria och jag bjuder på julstämning

Det här receptet har jag planerat att dela med mig av på söndag. Maria Unde Westeberg och jag bjuder in till en av våra digitala apéro igen. Maria sänder direkt från Nice, jag från Mölndal. Exakt innehåll kommer vi att planera ikväll (Maria har åkt tåg genom Europa med några dagar i Paris medan jag har studsat omkring i Mölndal med en bok så vi har inte hunnit tidigare).

Det jag kan avslöja är att vi har haft mycket gemytligt och trevligt tidigare (se till exempel här eller här). Det enda du behöver för att delta är att koppla upp dig kl 17 fjärde advent 19 december 2021. Mer information och länk kommer vi lägga upp på Rivieran inom räckhålls Facebooksida.

Inlägget Skapa fransk julstämning med min goda vin chaud är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Nu är det här, årets mest nagelskådande inlägg där jag listar vad som varit mest populärt på bloggen under året. Eller vad jag tyckt varit bäst, eller båda delar. Det är faktiskt inte helt lätt att reda ut för årets statistik hos Google Analytics ser lite märklig ut. Antalet sidvisningar har minskat något jämfört med tidigare år medan antalet besök på förstasidan har skjutit i höjden. Oklart varför för ingen verkar ha stannat såpass länge att de kan ha fått ut något nöje av det. Jag anar någon form av attack i kombination med olika anonymitetsfilter och väljer att ta årets siffror med en nypa salt.

De tre mest lästa av årets texter

Pittoreska byar och vandringsleder längs Gorges du Loup
Det är ingen överraskning att denna hamnar högt för Tomatsallad var länge en fransk blogg och många trogna prenumeranter gläds när jag återvänder till Frankrike. Även om det ”bara” är i form av arkivbilder. Artikeln förtjänar dessutom sin topp-placering för det är en snygg och prydlig researtikel.

Rallarrosor spirar efter skogsbranden i Kårböle 2018
Jag är verkligen glad över att denna blivit såpass läst för det ligger mycket jobb bakom den. Dels har jag läst en massa och dels grävt en del i fotoarkivet. Skogsbränder är inget av bloggens huvudämnen men jag har länge varit nyfiken på branden. Det var så mycket ylande i sociala medier när den rasade och jag ville jämföra vad det sas då, med utvärderingarna.

Välj skidspår i fjällen utefter väder

Denna artikel innehåller fantastiska bilder om jag får säga det själv. Själva texten är mest för att jag skulle få en anledning att använda en del av mina vackra bilder.

Några andra läsarfavoriter skrivna i år

Det är kanske lite förmätet att prata om läsarfavoriter, för årets nyskrivna inlägg har svårt att hävda sig bland gamla klassiker. Jag får bläddra en bra bit neråt, till platserna 50-100 för att hitta dem. Förra året hamnade tio nyskrivna inlägg på topp 50. Det är något färre än året innan då det var sexton. Det beror på att majoriteten av Tomatsallads läsare hittar hit genom att söka efter något på Google.

Men fjällentusiasterna verkar ha hittat mäktigt panorama från Hoverken i Lofsdalen och fem vägar som tar dig direkt upp på kalfjället. Nyheten att Nice och skiffergruvorna i Wales blivit utsedda till världsarv är den sista av de nyskrivna texterna som hasat sig upp på topp hundra.

Mina favoriter från i år handlar om historia

I år har varit ett speciellt år och en aktivitet jag ägnat mig åt är att förkovra mig inom historia. Jag har på olika vägar trillat över en rad med nya rön som fascinerat mig. Jag har därför glatt delat några av dem vidare, som att ett stenåldersfolk packade ihop en stenring när de lämnade Wales och tog med sig och satte upp runt Stonehenge (snacka om tung packning).

Ett annat exempel är att man tänkte helt snett när man formulerade teorin att människor utrotade mammutarna. Att flytta starten på svensk trädgårdshistoria och tidigarelägga massproduktion av tjära med tusen år låter kanske inte särskilt revolutionerande, men det förändrar ganska mycket när man skriver om Sveriges historia.

Årets bok handlar om Mölndal

Jag har också petat ihop några inlägg om Mölndal. Mölndal är inget nytt ämne på bloggen, det finns ett och annat skrivet om Mölndal om man bläddrar bakåt några år. Men en hel del av det ger intryck av att jag inte gillar stan något vidare… I år har jag fokuserat på de trevliga delarna.

Det hänger såklart ihop med att årets bok handlar om Mölndal. Det är en viktig del av marknadsföringen av en ny bok att visa upp lite utdrag ur boken, framförallt att posta foton på Instagram. Årets bok är lite speciell då det inte är mina foton alls och det betyder att jag får överlämna huvuddelen av marknadsföringen till fotografen.

• Högst läskigast och mest pittoreskt i Mölndal
• Bokskogar jag vandrar i när jag är i Mölndal
• Snöigt på julmarknad i Kvarnbyn och release av nya boken
• Draktänder och skomakarskrået, återanvändning av research
• När vintern gästspelade en vecka i Mölndal och Göteborg

Utflykter runt Åsa

En annan ort jag vistas i en hel del genom åren är halländska Åsa. I förhållande till hur ofta jag är där var det tunnsått med blogginlägg. Det har jag nu åtgärdat med ett par rejäla texter som nära nog kan klassas som broschyrer. Eller kapitel till en bok.

• Alla vallfärdar till badstränderna i Åsa
• Växter och djur jag kikar efter på halländska stränder
• Skvaltkvarnar och väderkvarnar i Halland

Men vilka var mest lästa då?

Listorna ovan innehåller enbart artiklar jag publicerat under året. Men Tomatsallad har mer än tio år på nacken och årets mest besökta texter är ofta gamla godingar. Jag tar med listan med de mest besökta texterna också. Mest läst enligt Google Analytics under 2021 är:

1. Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm (den har parkerat i toppen i flera år)
2. Utflyktstips runt Göteborg (förra årets bubblare)
3. White Guides bästa vägkrogar mellan Göteborg och Stockholm (stön)
4. Flatruet (kul!)
5. Vikten av rätt skidspann (gammal goding som plötsligt gjort come-back)
6. Tre favoritspår runt Tänndalen (det har blivit en hel del inlägg från fjällen)
7. Röttle by (en vacker plats med ett par vackra bilder)

Inga texter från Frankrike på årstoppen

Pandemineffekterna syns även i år i statistiken. Precis som förra året har intresset för franska maneter, franska stränder, franska vandringsleder och resor till Frankrike rasat. I år är första året som inte ett enda inlägg från Frankrike tagit sig upp på topp sju. Det kan också hänga ihop med att jag inte har varit där överhuvudtaget.

Om du inte fått nog av årets genomgång kan du jämföra den med tidigare årslistor. Vill du se översikt över årets alla inlägg så finns månadsvisa arkiv lite varstans men annars kan man bara peta in URL följt av året. Tomatsallad.nu/2001/ listar årets inlägg.

Gott slut!

Det är dags att önska alla som ser detta en riktigt god avslutning på året. Självklart är du varmt välkommen att skriva en rad om du saknade din favorit på någon av listorna ovan. Inom några dagar ska jag sammanfatta mitt år på kristinasvensson.se.
Gott slut!

Inlägget Vad var bäst och mest poppis under 2021 egentligen? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det hör julen till att prova julöl, vin-matkombinationer, skidspår, pussel och konstiga kakor. Pepparkakor kan man förvisso äta året runt men det blir ju gärna någon extra till jul. Den här julen fick jag möjlighet att prova två lite exklusiva sorter bredvid varandra. Nämligen florstunna pepparkakor från Fiholm och citruspepparkakor från Göteborg. Dessutom hade vi helt vanliga pepparkakor från Ica. Minns inte riktigt vilken sort det var eftersom de hamnat i en snygg återanvänd burk. Men det är någon sort utan palmolja.

Göteborgs pepparkaksbageri

Det som är speciellt med varianten från Göteborgs pepparkaksbageri är att de smakar citrus. De är ljusare än andra pepparkakor eftersom det är mindre av de bruna pepparkakskryddorna kanel och kryddnejlika. Det enklaste sättet att få tag i dem är att gå till en återförsäljare och betala priset. Men Biologen har varit på bageriet de dagar de hade utförsäljning av icke bokade burkar. Normalt måste man nämligen beställa dem i god tid före jul.

Jag tycker att dessa pepparkakor är supergoda, delvis för att de smakar annorlunda än andra pepparkakor. De är goda som de är men de är också utmärkta att ha som crunch på olika efterrätter. Där kommer citrussmaken extra mycket till sin rätt.

Fiholms pepparkaksbageri

Pepparkakorna från Fiholms är en ny bekantskap men de blev raskt en favorit. De är supertunna, knapriga och klassiskt kryddade. Jag fick en burk av Anneli Pettersson (som formger alla mina böcker). Namnet Fiholm kommer från ett säteri i Västmanland. Där drev grevinnan Ellen Ridderstolpe pepparkaksbageri för nästan hundra år sedan. Hon är farmor till syskonen som idag bakar pepparkakor efter samma recept.

Dessa är de bästa pepparkakorna om man vill ha pepparkakor som smakar pepparkakor. Har du någon pepparkaksfavorit som jag bör testa?

Inlägget Test av exklusiva pepparkakor från Fiholm och Göteborg är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Helagsmassivet ser verkligen mycket mäktigare ut från Viksjövålen än från olika höga punkter i Funäsfjällen varifrån jag brukar skåda Härjedalens stolthet. Den brant som här breder ut sig ser jag vanligen från sidan vilket ger toppen ett avhugget intryck. Dessutom står jag betydligt närmare, vilket gör att det syns bättre att detta är Sveriges högsta fjäll söder om polcirkeln.

Minna Kinnunen har varit på Viksjövålen ett par gånger och fotograferat Helags i morgonljus (magiskt vackert). Häromdagen drog hon iväg mig. Nu var jag lite långsam i starten. Jag skulle skotta och dricka flera koppar kaffe innan jag ens kunde tänka mig att lämna stugan. Väderprognosen såg sisådär ut så jag tog lätt packning: ett objektiv, inget fika och de skidor som stod närmast.

Mot Skärkdalen och Ljungdalsfjällen

Livsandarna vaknade till när jag närmade mig Mittådalsvägen och såg solen bryta igenom molnen i fjärran. Jag stannade till på utsiktsplatsen för att ta en snabb bild. Där hittade jag två andra fotografer ute i samma ärende, naturfotografen Jonathan Stenvall och fänriken och äventyraren Wilda Nilsson.

Efter ett snabbt hej så drog jag vidare över Flatruet ner till Skärkdalen. Jag skulle parkera på samma ställe som i höstas när vi skulle fotografera Silverfallet. Men denna gång drog vi mer norrut, inte västerut som vid förra besöket.

Hela världen insvept i fluffig nysnö

Efter en månads praktiskt taget oavbrutet blåsande som rensopat kalfjället och placerat den snö som inte regnat bort i drivor någonstans i botten av någon bottenlös ravin hade det äntligen trillat ner lite fluff. Det betyder att vi vandrade genom rena drömvinterlandskapet. Det är hopplöst att göra upplevelsen rättvisa på bild, särskilt med teleobjektiv på kameran. Men det var gudomligt vackert med alla träd insvepta i snö.

Minna gick först och trampade upp ett spår i lössnön med sina Åsnäs fjällskidor med stighudar som ger ett bra grepp även i lössnö. Jag har också ett par sådana – stående hemma där de gjorde begränsad nytta. Istället hade jag fiskfjällsskidor som inte greppade alls. Så jag fick saxa. Saxa i lössnö är antagligen den bästa konditionsträning som går att uppbringa, men en smula svettigt.

Lägg till att jag glömt bort vindeffekten. Det vill säga att det alltid känns väldigt många grader kallare när det blåser. Eftersom det enligt prognosen skulle vara sisådär femton grader kallare än sist jag var ute så klädde jag mig därefter. Extra allt. Jag glömde kolla vad YR hade att säga om vinden. Den hade de inget att säga om, vinden hade semester. Det kunde den behöva efter en jobbig januari (Malik var liksom bara en dag på jobbet). Så vi kan säga att jag fick känna på avsaknaden av vindeffekt. Dunjackan fick stanna i bilen. Västen åkte av. Undervantarna åkte ner i fickan. Min varmaste mössa hängde jag runt halsen.

Söta stugor vid Vålvallen

Heter en plats något med vallen har det varit fäbodvall eller sätervall där någon gång. På dessa platser kan man ofta hitta bedårande söta stugor. Stugorna har kanske något eller några hundra år på nacken men seden med säsongsvis betesdrift är mycket äldre. Det går att spåra den genom att göra pollenanalyser i myrar. Finns det pollen av svartkämpar och en del andra växter är det ett tecken på att det betat djur på platsen.

Jag håller på och läser allt jag kan hitta om äldre tiders historia och hittar många som är inne på samma spår som Anders Hennius i sin doktorsavhandling om utmarker. Alltså allt som inte är marken inom gården. Jag skrev om den i somras i en text om järnåldersturen i Tänndalen.

Utsikt från Viksjövålen

Väl uppe på Viksjövålen hade vi att göra för att bevaka vad vädret gjorde åt olika håll. Skulle solen nå fram till hela Helags? Vad hände med molnen på Stor-Axhögen? Och varför var det ömsom sol och ömsom dimma över Dunsöfjället?

Dagen efter var det rejält kallt och då fick jag anledning att använda mig av tipsen i Välj skidspår efter väder.

Inlägget Vintermagi på väg upp till Viksjövålen där Helagsutsikt väntade är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det här är berättelsen om en söndagsutflykt söderut till myskoxeland. Jag följde med ett par skoterburna vänner ner till Tännäs och upp till Falkboet. Efter en dubbelvåffla snidade vi om till skidor och följde ledkryssen runt Falkhöjden med utsikt in över norska fjäll.

Långa skoterleder

Vanligen tar jag mig fram på fjället med hjälp av kaffe och kexchoklad (samt en och annan våffla). Men i helgen testade jag det bensindrivna sättet och det går onekligen snabbare att ta sig fram på det sättet. Skotrar är synnerligen vanliga i fjällen. På ett parti där vi åkte bredvid ett skidspår såg jag inte en enda skidåkare, medan vi mötte en hel del skotrar.

En del är motordrivna lekverktyg, andra arbetshästar som fraktar gods och människor i sakta mak. 70 km/h är tydligen högsta tillåtna hastighet. Det var vi aldrig i närheten av. Skoterlederna var långa partier ganska buckliga och där körde min chaufför förnämligen långsamt (vilket jag är tacksam för så jag slapp trilla av, jag kunde ju inte hålla i mig i de vanliga handtagen eftersom jag var tvungen att hålla i en kamera). .

På en del orter anger man inte avstånd i kilometer utan i tid och har då två listor, en för bil och en för skoter. Skoter kan ibland vara snabbare genom att skoterlederna kan gena över sjöar medan bilvägarna är byggda runt. Sedan går det skoterleder till platser där det inte finns vägar. Det är väl den allra största lockelsen tycker jag.

Falkboet våffelstuga

Falkboet är Tännäs våffelstuga. Det går att ta sig dit med förbokad bandvagn, på skidor eller med skoter. De flesta verkade välja skoter när vi var där. Falkboet har en viss skoterprofil. En gång per år är det veteranträff, då samlas alla som åker med äldre modeller av skotrar här.

Åker man skidor från byn har man åtta kilometer uppför i en granskog på en led som man delar med skotrarna. Man kan korta av skidturen lite genom att parkera bil på nedsidan av Tännån. Det ska också gå att skida från andra hållet, från stugbyn Fjällvattnet. Falkboet får också en del besökare på skidor eller skoter från Grövelsjön. Om jag hörde rätt är det fyra mil dit.

Alla stugor har sin specialvariant på våffla. På Falkboet har de tårtvåffla. Det var vi såklart tvungna att prova. Det är två våfflor ovanpå varandra. Kul men våra betyg varierade. En tyckte det var toppen medan två av oss hellre hade ätit ungefär en och en halv vanlig våffla. Den undre våfflan förlorar sin frasighet på detta sätt. Men absolut skoj att testa. Man blir väldigt mätt.

Falkhöjden 8 km skidspår

Från Falkboet finns en kryssled som markerar en rundslinga som är sju-åtta kilomenter lång. De första kilometrarna hade varit pistade med pistmaskin i närtid men spåren hade drivit igen. Snön var dock inte särskilt djup och ganska hårt packad av vinden. Därför fick fiskfjällsskidorna lätt grepp (till skillnad från utflykten i fluffsnö häromveckan vid Viksjövålen).

Det var ganska blåsigt och inte särskilt mycket snö uppe på kalfjället. Vi åkte hela vägen i skugga men när vi kom upp var alla fjäll i fjärran solbelysta.

Superkul att se nya vyer

Det var verkligen roligt att komma iväg och se nya vyer. Kombinationen skoter och skidor var inte så dum. Vi kom iväg ut en bit men kunde samtidigt glida runt på skidor. Hemvägen gick lite fortare för vi stannade inte och fotograferade lika mycket. På vägen ut såg vi både älgspår och en flock tjädrar som jag försökte dokumentera. Sista biten hem var blåsig, skumpig och iskall. Det var verkligen skönt komma hem igen. Men skoj med söndagsutflykt, tack så mycket Pernilla och Peter!

Inlägget Skoterutflykt till Falkboet med skidtur runt Falkhöjden är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Tänndalens fjällgård var under flera decennier hjärtat i Tänndalen tillsammans med grannen ovanför, nöjespalatset Hotell Tänninge. Fjällgården, eller Hotell Tänndalen som det står på en del skyltar, ligger mitt i den ursprungliga byn på solsidan med tjusig utsikt över Tänndalssjön. Läget är attraktivt än idag: skidbussen stannar utanför och det finns elljusspår och vandringsleder upp på Blomsterfjället runt knuten.

För ett par veckor sedan blev protesterna mot rivningen av Tänndalens fjällgård en riksnyhet. Aftonbladet skrev om en namninsamling för att rädda fjällgården. Jag tog en promenad dit med kameran häromdagen och träffade en mycket pratsam lokalbo med hund. Jag ska strax dela med mig av en del av de berättelser som han underhöll mig med.

Tänndalens fjällgård har anor från 1800-talet

Det var på 1940-talet som Ulla och Åke Granström startade gästgiveri här. Delar av anläggningen är äldre än så och består av återanvända hus. Den del av huvudbyggnaden som vetter in mot gårdstunet och den flygel som har klockstapel på taket är troligen från 1800-talet. Per Clarholm köpte dem för 5000 kr i Østerdalen 1921. Han flyttade dem till Tänndalen för att ha gården som jaktstuga. I Kavaljersflygeln fanns boende för kokerska och chaufför. Clarholm byggde för övrigt också Svanåstugan uppe på fjället (ligger vid Svanån högre upp än Svanåfallet).

Husen var på plats 1923. Det årtalet lär stå på öppna spisen enligt Björn Mörtberg som har gett mig den historiska bakgrunden. Tyvärr har jag inte varit inne i husen själv. Utsmyckningar i och runt husen är gjorda av Bror Marklund. Hans bror William som också var skulptör ska ha gjort totempolarna som inramar infarten. Kort sagt utgör byggnaderna ett stycke kulturhistoria.

Liv och rörelse mitt i Tänndalen

Under åren som hotell har anläggningen blivit större. Huvudbyggnaden fick en tillbyggnad som vetter mot vägen. Den är knuttimrad och rödmålad för att passa ihop med de äldre husen. I källaren fanns pool och gym. Nyare stuglängor ramar in gårdstunet. När jag var där var det enkelt räkna ut vilka som tillhörde anläggningen och vilka som är privata. De senare är bebodda och därmed är det skottat på uppfarterna.

Hade Tänndalen fjällgård fortfarande varit öppen hade de som bor i stuglängorna haft krypavstånd hem från baren. I sjuttio år var detta ett välbesökt ställe mitt i Tänndalen. En av mina följare på Instagram berättade att hon jobbat där.

Det var 1984-85. Mörtberg drev gården. Vi var 16 tjejer och en kille som var kock och vi bodde i personallängan. Roligaste tiden i mitt liv.

Lotta Wingbro

Fjällgården var inte bara ett vattenhål för gästande fjällälskare, utan också en mötesplats för bybor samt en arbetsgivare.

Förfaller fjällgården eller är den nyrenoverad?

Olika ägare drev Tänndalens fjällgård som hotell och restaurang fram till 2007. Vad som hänt därefter är föremål för många rykten och spekulationer. En sak är i alla fall säker och det är att det inte varit öppet på många år. Att låta äldre hus förfalla i åratal är en klassisk metod som används på många håll i landet för att få byggnader i sådant skick att man kan få rivningstillstånd.

När jag var där och tog dessa foton mötte jag en pratsam man som pekade på taket på huvudbyggnaden. Där skvallrar en nybyggd takkupa om att helt ny ventilation är installerad. Golvet lär också vara helt nytt medan det inte finns något restaurangkök längre. Flera av bostadshusen lär också ha fått nya ytskick inomhus i närtid. Det sägs att de lokala företag som gjorde dessa arbeten aldrig fick betalt utan blev lurade med löften om att diverse olika storföretag var på gång investera i anläggningen för att använda dem som personalförmåner.

Ska bort för att ge plats åt lyxiga lägenheter

Nu har det dykt upp ett företag som säger sig äga anläggningen och vill riva alltihop. De har fått ja från Härjedalens kommun på sin ansökan. Företaget säger att de istället ska bygga ett femtiotal premiumlägenheter med underjordiskt garage, laddstationer och relaxavdelning. Lägenheterna ska vara hållbara och inspirerade av det dramatiska landskapet i denna ”avlägsna del av norra Sverige” (det vill säga en av Sveriges populäraste fjälldestinationer som för övrigt ligger söder om Sveriges mittpunkt, min kommentar).

Projektet marknadsförs med ett foto av ett dramatiskt berg vars taggiga utseende skvallrar om att det absolut inte är taget i den skandinaviska fjällkedjan. Jag har inte hittat var bilden är ifrån men min bästa gissning just nu är Grand Teton i Wyoming. (Den senaste stugbyn vid Hamra säljs med ett foto som jag tror är en lift i Chamonix). Bildvalet inger i varje fall inte mig förtroende.

Men har de finansiering?

Lokaltidningarna har grävt i bolagets ekonomi. Jag har bara gratisläst ingresserna, men det verkar finnas en del oklarheter runt finansieringen. Möjligen har företaget eller företagen skulder eller har belånat fastigheten kraftigt. Det verkar i varje fall tveksamt om de har nog pengar i kassan för att finansiera en rivning, än mindre att bygga några lyxlägenheter.

Frågan har ventilerats i diverse trådar i sociala medier. Sammantaget verkar inte alla företrädare för företaget ha det bästa ryktet lokalt. Enligt den pratsamme lokalbon finns det mycket som är skumt i den här grytan. Han nämnde en påbörjad grävning som lämnats halvfärdig.

Han nämnde också att förra vintern så började några kasta ut Carl Malmstens-möbler rakt ut i en container från Hotell Tänninge. Det stora kulturhistoriska värdet på det stället är inte byggnaden som sådan utan inventarierna, som nu verkar vara historia. (Hotell Tänninge kan du läsa mer om i boken Strövtåg i Funäsfjällen).

Stort engagemang för att bevara Tänndalens fjällgård

Många har engagerat sig för att rädda Tänndalen fjällgård. Emil Svensson arrangerade en namninsamling för att påverka kommunen men tyvärr godkände de rivningsansökan ändå. Jag har förvisso läst en del kommentarer på temat att det är lika bra att riva de förfallna byggnaderna och bygga nytt.

Problemet med lägenheter som bara är bebodda delar av året är att de aldrig kan bli en mötesplats mitt i byn, så som fjällgården var. Själva bygget ger förvisso en del arbetstillfällen, men de är tillfälliga och sedan står huslängorna där nedsläckta större delen av året. Centrum av byn blir stendöd. Säsongslägenheter passar bättre i området runt Hamra.

Pub, arbetsplatser och smålägenheter vore bättre

Det vore mycket bättre att hitta någon som kan tänka sig öppna en ny pub och restaurang i centrala Tänndalen. Det lär ha funnits en del intressenter. Någon backade ur på grund av kostnaderna att få dit ett fungerande restaurangkök enligt mannen med hunden. En annan fick nej på sitt bud att köpa huvudbyggnaden. Synd! Det vore mycket bättre för byn tycker jag. Dessutom skulle de kulturhistoriskt viktiga husen bli kvar. Jag är övertygad om att det lockar framtida besökare.

Huslängorna och Hotell Tänninge skulle kunna byggas om till billiga småbostäder som det är en skriande brist på. Kanske kan någon av flyglarna användas som kontorsplatser för digitala nomader som distansjobbar från fjällen? Det finns mycket som skulle vara mer attraktivt än fyra huslängor med dussinlägenheter.

Inlägget Foton av rivningshotade Tänndalens fjällgård med 1800-talsanor är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Efter två år är jag äntligen tillbaka i Antibes och vad passar bättre som sällskap på resan än den hyllade Återträffen av Guillaume Musso? Den utspelar sig nämligen till stora delar i Antibes. Boken börjar en blåsig natt ute på smugglarstigen på Cap d’Antibes, Kanske inte helt perfekt tid på dygnet men helt rätt miljö för att komma in i stämning för ett återbesök i Antibes.

Verkligen ovant att resa 

Jag har aldrig varit någon riktig snabb-packare, men förr hade jag i alla fall förberett för alla typer av affärsresor. Det betydde att jag hade dubbletter av sådant som necessär, laddkablar och skor. Resäskan stod alltid halvpackad så det handlade mest om att välja kavaj och peta ner lite rena underkläder. Men efter den långa pandemin har allt i resenecessären passerat bäst före. Och mycket annat verkar ha fått fötter. Däremot har min klädgarderob inte ändrats ett dugg. Inför resan rensade jag på minneskorten och därför vet jag att jag packat exakt samma kläder som jag hade när jag reste ner med bil för fem år sedan. 

Jag kände mig som en gammal oresvan tant när jag kollade biljetterna för femtiotolfte gången och åkte till Landvetter i extra god tid. Det visade sig vara bra för det gick inte att checka in via automat. Kön till den manuella incheckningen påminde om julen 2010 som är senaste gången jag flög med Lufthansa.
Planet var dessutom fullt till sista plats. Sardinburk. Vilket betyder att folk sprang runt med sina väskor i vild panik efter en plats att göra av dem. De har uppenbart inte läst min vett och etikett (det har ingen).

Glömt hur vackert det är när bergen når havet

Det är mycket som är ovant och som jag glömt bort. En är att på inga villkors vis dricka kaffe i Tyskland. Där håller man sig till öl och inväntar att man lämnat landet innan man beställer kaffe. För man får bara något brunt vatten om man försöker.

Jag missade också att kika vad de andra på Münchens flygplats åt (vilket var currywurst) och valde några kokta vita korvar. De var faktiskt inget vidare. Jag höll mig till ölen och satte mig sedan på nästa flyg. Och blev efter en stund påmind om hur otroligt vackert det är när bergen når havet.

Framgångsrik författare åker till Antibes

Jag-personen i Återträffen är också författare och har också precis flugit till Antibes när vi möter honom första gången. Men han utgjuter sig inte över läskiga korvar eller utsikten. Inte studerar han munskyddsfrekvensen heller (0% på Landvetter, 100% på Franz Josef Strauss och 50% i Nice). Han konstaterar bara att han inte fått en blund i ögonen från det att han kastade sig på flyget i New York. Det gjorde han när en vän han inte pratat med på tjugofem år ringer och berättar att sporthallen i deras gamla skola ska rivas. Grejen är att i väggen finns ett lik.

Skolan i Sophia-Antipolis är uppdiktad och beskrivs kanske en aning väl noga men det finns många andra detaljer att njuta av. Han nämner det genovesiska tornet på Plage des Ondes, parkerar sin bil i Port Vauban med det stora Fort Carré och promenerar till Michelangelo, Mamo, och äter lunch.

Härligt resa till Antibes i bokens värld

Vid ett senare tillfälle är han i Biot, på Les Arcades som har ”haft samma meny i 40 år”. De olika miljöbeskrivningarna är den största behållningen av boken tycker jag. Den är definitivt välskriven och håller en högre klass än andra böcker som utspelar sig i Antibes.

Men det är lite för många vändningar för att jag ska utbrista i lyriska ordalag. Det är förstås skickligt att ha klurat ut dem alla men de är så många att min läsning blir mer analyserande, än nöjesläsning. Jag väntar på nästa vändning för att se vad författaren hittat på, snarare än att jag undrar hur det går för huvudpersonerna.

Guillaume Musso är från Antibes

Författaren Guillaume Musso är född och uppväxt i Antibes precis som bokens huvudperson Thomas Degalais. Jag kände inte till honom tidigare men han lär vara en av Frankrikes mest lästa författare. Ett par tre titlar är översatta till svenska. De andra utspelar sig på andra platser.

Summa summarum var Återträffen absolut ett bra sällskap på resan och den fungerar också bra för frankofiler som vill resa hemifrån soffan. Här finns alla boktips från Frankrike jag bloggat om hittills.

Inlägget Äntligen en bra deckare som utspelar sig i Antibes: ”Återträffen” är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Är du nyfiken på hur det ser ut i Antibes våren 2022? Då är detta inlägget för dig för här kommer massor av foton. De flesta bilder är från två lördagar, en molnig i mars och en solig i april. De är faktiskt i princip mina enda fotopromenader i Antibes. Att det inte är fler speglar hur förbaskat intensiv den här resan var.

I detta inlägg ligger fokus på vad som ändrats i Antibes sedan sist. Jag gjorde ungefär samma sak sommaren 2019 i Historiska myror, glutenfritt och heta bilder från Antibes.

Äääääntligen tillbaka i Antibes

Är du en trogen läsare har du väntat ett tag på detta inlägg. Först kom det visst något ivägen. Det blev mer långvarigt än jag kunde drömma om. Både du och jag fick nöja oss med lite vykort. När jag värmde upp inför min återträff med Antibes genom att läsa boken Återträffen fick många hopp. Sedan blev det radiotystnad ytterligare ett tag. Det är först nu när jag varit tillbaka i Sverige ett tag som jag försöker portionera ut ett litet urval av tretusen foton. Förhoppningsvis är detta starten på en serie med inlägg. Men låt oss nu koncentrera oss på Antibes och inleda denna promenad med den klassiska vyn av Viel Antibes: de gamla stadsmurarna ut mot havet.

Fortsätter längs murarna till Port Vauban och Nomade

Vi fortsätter promenaden längs murarna men hoppar två veckor framåt. Sista morgonen innan jag åkte hem var jag uppe rätt tidigt och fångade därför morgonljuset. Allting blir gyllene och vackert med morgonljus.

Jag gick bort till Port Vauban och tog några bilder av statyn Nomade och Fort Carré. Alla tre är motiv jag fotat många gånger och har skrivit en hel del om (du kan botanisera bland dessa inlägg via länkarna). Det som ändrats sedan sist var att den yttre hamnen var nästan öde.

Ryssarna på franska Rivieran

Den 5 mars la jag upp denna bild med följande text på Facebooksidan Strövtåg runt Antibes.

Den ryska eliten har länge haft ett gott öga till franska rivieran. Först ut var rysk adel (vars ärvda pengar kom från jordegendomar som brukades av livegna – en total avsaknad av respekt för människoliv). Medan britterna favoriserade vissa orter och byggde villor i vissa kvarter gjorde ryssarna samma sak i andra delar. Den ryska kyrkan i Nice är ett imponerande minne från denna period. Nästa våg ryssar var flyktingar från den ryska revolutionen (som demonstrerade en total avsaknad av respekt för människoliv). I nutid har olika nyrika oligarker intagit rivieran. Det finns böcker som beskriver hur de skrapat ihop sina pengar så jag lämnar det ämnet (men total avsaknad av respekt för människoliv ingår).

De ryska oligarkerna har tävlat med saudarabiska oljeprinsar om vem som kan ha den största yachten. Den här bilden är från Port Vauban i Antibes och tagen 2011. Jag vet inte riktigt vad det är för båt på bilden, jag hittade den i en mapp med foton jag lämnade till förlaget när jag skrev Mitt Nice. Nuförtiden är denna del av hamnen avspärrad, ägarna vill inte att folk ska kunna promenera runt och glo på flytetyg med helikopterplattor, simbassänger och ibland även egen ubåt.

De senaste dagarna har tre oligarker fått sina lyxyachtar beslagtagna. Det handlar om Dilbar (som legat mkt i Antibes men var på varv i Hamburg), l’Amore Vero som låg på varv i La Ciotat och Quantum Blue som var på väg lämna Monaco. Även P har en superyacht men den lämnade hastigt varvet i början av februari och flyttades till ryskt vatten. SVD har en artikel om detta idag med rubriken att det kan vara olagligt att beslagta dem. Så verkar inte franska myndigheter (eller amerikanska) resonera. Snarare passar de på och inleder en rejäl uppstädning och utredning om pengatvätt. Anledningen är den brutala invasionen som uppvisar en total avsaknaden av respekt för människoliv. De egna soldaterna skickas iväg på ”övning” med bristfällig utrustning som gör att de blir kanonmat och kommer hem i kistor. De som överlever övergår till terrorbombning av civila och lägger städer i ruiner. Att de som blivit rika av regimen blir av med båtar och jetplan är pyttelitet i sammanhanget men ändå en markering.

Obligatorisk sväng förbi marknaden

Självklart svängde jag sedan förbi Marché Provencale. Det ser kanske lite ödsligt och folktomt ut på bilderna men dessa är tagna före officiell öppningstid. Det betyder att alla håller på och dukar upp fortfarande. Grönsakshandlarna är alltid snabbast, de har sina första kunder långt innan kak- och kryddstånden ens börjat lägga upp sina varor.

Brocante på Place Nationale

Place Nationale är det minsta av de tre torgen som ligger på rad i Antibes. Här finns statyn av Peynet som förlorade sitt hjärta för många år sedan. På lördagar är det brocante. Av någon anledning var det bokbordet som fastnade på mina foton.

Martyrtorget har fått en karusell igen

För två år sedan publicerade jag en lång och grundlig genomgång av Martyrtorgets historia och förvandling (rekommenderar att läsa den artikeln om du inte redan har gjort det). Arbetet har fortsatt och torget har återigen fått en karusell. Den står i ena hörnet, vid lekplatsen. På den bortre ändan är en rad med nya hus färdiga. De smälter in väl i omgivningen för de är målade i traditionella färger. Istället för monument har de gjort en trädgård som på olika sätt ska uppmärksamma motståndsrörelsen.

Tidens tand och nyheter blandat

Alla foton ligger i bildgallerier med sex bilder i taget för då blir det snyggt oavsett om man läser detta på mobil eller dator. Men nu kommer sex foton som inte riktigt hör ihop. De två första visar hur tidens tand har gått hårt åt konstskyltarna. Picassoskylten ser ut att vara i ännu sämre skick än den bild jag använde för att illustrera texten I Picassos fotspår. Sedan har vi porträtt av årets presidentkandidater. Jag stod en stund och såg om jag kunde gissa parti baserat på hur porträttet var utformat. En ganska intressant övning faktiskt. Ett porträtt kan säga en hel del.

De tre sista bilderna är från stränderna Ponteil och Salis. För några år sedan byggdes området mellan dem om och blev en ny bouleplan som alternativ till Albert 1-parken. Det rosa huset som står och förfaller är Petite Reserve. Här bodde Evert Taube i långa perioder 1951-1971. När jag kom ner till Antibes 2009 vårdades hans minne ömt och det var ett enkelt svenskdrivet hotell.. Men de som drev hotellet blev uppsagda för att ägaren ville riva byggnaden och bygga lyxlägenheter. Nu står huset och förfaller (har vi hört den historien förut?).

Söta gränder och munskydd på bussen

Den 14:de mars plockades de flesta restriktioner bort för den här gången (förhoppningsvis permanent). En är kvar: munskydd på all kollektivtrafik. Kontrollerna var ganska täta och hårda på tågen men jag såg många som drog ner munskydden så fort ingen polis var i närheten. Covidpasset behövdes bara i Italien och vid hemresan.

Mycket var sig likt i stan men en hel del skyltar hade ändrats. Art Thés Miss lokal stod tom, och av skyltarna att döma har där varit en vinbar emellan. Aubergine var också försvunnet men jag tror att krögarna har en ny restaurang i någon annan by. La Strada är sålt och heter numera Le 59 men det verkar vara lika mycket folk där fortfarande. Sedan har nya restauranger och butiker dykt upp men jag hann inte riktigt med att utforska alla förändringar. Har du tips och förslag, skriv gärna en kommentar så kan fler ta del av dessa.

Napolitansk pizza från La Fattoria på Albert 1

Ett blogginlägg från franska rivieran är inte komplett utan matbilder. Jag har haft supermarkservice och satt mig vid dukat bord i princip varje dag och sedan har disken magiskt försvunnit (tack M & Kocken). Men en dag hann vi inte laga mat utan gick till La Fattoria på Albert 1. Den är ett exempel på att det är skillnad på pizza och pizza. Det här är en butik som säljer delikatesser, vin och gör exklusiva pizzor. När pizzorna var nästan färdiggräddade så höll bagaren upp dem i ugnen för att kanterna skulle puffa till sig och bli lite svärtade. Breasolan, parmesanen och ruccolan som skulle läggas på kom i en burk för att de inte skulle bli tillagade i kartongen.

Gillar du mina texter?

Det var det hela för denna gång. Om du gillar mina texter och vill stötta bloggen så ha mina böcker i åtanke nästa gång du behöver köpa en present till någon.

Ha en fin dag!

Inlägget Äntligen tillbaka i Antibes! Det firas med massor av foton är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Hipp som haver hade jag en eftermiddag i Nîmes. Det var en marsdag när platanerna skiftade i grönt och solen värmde gott på uteserveringarna, men det var isande kallt på kvällen.

Den dagen hade jag glömt allt jag någonsin känt till om Nîmes och traskade runt lite i blindo, men nu har google fräschat upp minnet. Namnet kommer från Nemausus som kan ha varit en keltisk gud som hade något med vatten att göra. Det passar därför att inleda med en fontän för Nîmes har en stark koppling till vatten.

Huvudort i Gard som i Pont du Gard

Nîmes är huvudort i departementet Gard vilket är ett namn som klingar bekant eftersom det ingår i världsarvet Pont du Gard. Den 49 meter höga akvedukten är det mest berömda byggnadsverket från antiken efter Colosseum i Rom. Den ligger en dryg halvtimme norr om Nîmes med bil.

Gard ingår nuförtiden i regionen Occitanien vilket idag är ett eget område väster om Provence men det ligger inom det romerska Provincia. Därför tog jag med en avstickare dit i boken Mitt Provence (som innehåller ganska många romerska stenbumlingar även efter rejäl rensning).

Staden var under romartiden en plats där veteraner slog sig ner, ungefär som Fréjus. De tog med sig alla sina vanor och byggde allt som romare behövde i form av tempel och arenor. En hel del av dessa är kvar eftersom byggnaderna fick nya liv som kyrkor, befästningar och liknande. Det lär också finnas en del spår av äldre kulturer, delvis under de romerska.

Nîmes istället för gula tåget

Anledningen till mitt besök i Nîmes är att jag spontant hängde med Maria Unde Westerberg på en utflykt. Hon skulle ut på den sista researchresan till reseguiden Languedoc inom räckhåll, en uppföljare till vår gemensamma Rivieran inom räckhåll. Hon skulle åka något som kallas det gula tåget i Pyrenéerna. Det lät spännande och dessutom slumpade det sig så att jag faktiskt skulle vara i Frankrike för första gången på två år så jag andades något om att det vore roligt att följa med. Vad skoj sa Maria, klart du ska göra det.

Tyvärr visade det sig att gula tåget hade paus på grund av spårarbete. Istället gjorde Maria andra planer. Hon berättade noga om dessa men jag lyssnade bara med ett kvarts öra för jag var ärligt talat inte så trakterad av dem. Det gjorde inget för det blev inget med dem heller. Diverse tågförseningar genom Europa gjorde att Maria blev försenad från Sverige och vi träffades i Nîmes. Ta åttatåget sa Maria, och det gjorde jag.

Nîmes en dryg timme västerut från Marseille

Det är fyra timmar till Nîmes från Antibes med byte i Marseille (€50). Det gav mig lite tid att faktiskt läsa på vart jag var på väg. Jag har varit grymt upptagen med egna bokprojekt, planering av skrivkurser och leverans av artiklar, så jag har inte hunnit tänka på detta. Men Nîmes är alltså ett gammalt romarnäste och därmed verkligen ett ställe för mig.

Jag anlände vid lunchtid och drog iväg min packning bort till den adress som Maria gett mig. Men här kan vi väl inte bo? Det såg allt annat än trevligt ut. Mitt humör sjönk som en sten och jag vände tillbaka till centrum igen. Plötsligt kändes allt ganska hopplöst. Jag var hungrig, trött och såg inget ställe som lockade för lunch. Vips var dessutom lunchtiden över.

Amfiteater med ryggsäck och resväska

Efter min flytande lunch bestämde jag mig för att försöka avverka några av mina platser i väntan på Maria. Min första anhalt var amfiteatern. I den romerska livsstilen ingick att gå på spektakel och till detta ändamål behöver man amfiteatrar, teatrar, cirkusar och andra typer av byggnader. Amfiteatrar är ovala, teatrar har en scen framför en halvcirkel. Amfiteatern i Nîmes hade 24000 sittplatser och är därmed något större än den i Arles som hade 20000 sittplatser. Det är också fem gånger så många som den amfiteater arkeologerna grävt ut i Cimiez i Nice.

Det är några år mellan mina besök i Arles och Nîmes och därför har jag svårt bedöma vilken amfiteater som är störst. Kanske var det en smula lättare att få med hela amfiteatern på bild i Nîmes? Det kan i och för sig bero på annan mobiltelefon eller annat objektiv på kameran. Det var i alla fall stort och högt med jättesteg och knöliga trappor. Och jag hade tung packning.

Arenan används idag för konserter och tjurfäktning

Vill man ha motion kan man släpa runt på resväska och ryggsäck i romerska monument Det är inte moderna trappor överallt utan tvåtusenåriga sittplats-block. Jag hade inte tänkt mig ett konditionspass. Killen i biljettluckan svarade ja på frågan om det fanns någonstans jag kunde lämna resväskan. Men hans kollega så nej, de tog bara emot barnvagnar.

I entréavgiften (€10) ingick lån av en ljudgrej. Jag hade svårt att överhuvudtaget hitta siffrorna som satt uppsatta på olika platser och inte tålamod att stå och lyssna. Jag trodde att jag skulle kunna sätta mig högst upp och lyssna igenom hela info-slingan när jag hade baxat mig själv och packningen dit. Men tji. Den funkar möjligen vid rätt plats. Det lilla jag hörde var ganska klämkäckt och handlade om att gladiatorer inte var slavar utan fria personer som ge ut upp sin frihet frivilligt för en period. För efter rejäl träning kunde man vinna ära i ringen. Ära är även vad dagens artister strävar efter. Arenan används för tjurfäktningar och olika uppträdanden.

Maison Carrée – välbevarat romerskt tempel

Efter amfiteatern knatade jag kors och tvärs i staden en stund, pausade för en till kaffe, glufsade i mig en pain au chocolat och svor lite inombords över avsaknaden av en reseguide i min hand. Nätet må vara bra om man har gott om tid men de gröna Michelinguiderna med sina stjärnbetyg är ovärderliga när man vill veta exakt vilka sevärdheter som är viktiga och varför. På google maps skymtade jag något romerskt som inte låg alltför långt bort så jag gav mig av ditåt. På vägen passerade jag Maison Carré.

Det är faktiskt rätt häftigt när det mitt i stadsmiljön dyker upp ett välbevarat romerskt tempel. Det var stängt när jag var där men det gör inget för interiören lär inte vara något att hänga i julgranen. Det är exteriören som är maffig. Jag hade teleobjektiv på kameran och hade fullt upp med att komma tillräckligt långt ifrån för att få med hela på en bild så det blev inte så många detaljbilder. Jag trodde att jag skulle komma tillbaka senare, kanske fånga det i kvällsljus.

Castellum aquae – akveduktens slut i Nîmes

Jag traskade vidare uppåt mot castellum aquae. Om jag nu inte kunde komma till Pont du Gard denna dag kunde jag åtminstone kika på platsen där akvedukten mynnade i Nîmes. Efter 50 kilometers färd från källan Fontaine d’Eure utanför Uzès kom vattnet hit. Flödet varierade med säsong mellan 200 och 1200 liter per sekund. Castellum aquae kallas också för castellum divisorium för detta var en distributionsplats. Vattnet samlades i bassängen och när flödet blev långsammare sjönk sediment ner till botten. Det renade vattnet fördes vidare i blyrör till olika stadsdelar.

Den här castellum lär vara en av de mest välbevarade i världen, bara den i Pompeji är i bättre skick. Ändå ligger den mest bara där, bakom ett staket på en oansenlig gata i Nîmes. Jag fortsatte uppåt, såg det berömda Tour Magne på avstånd men nu hade Maria anlänt och jag vände.

Gatukonst och andra kulturyttringar

På vägen neråt igen hamnade jag i ett område med mycket gatukonst. Den första bilden är från ett tvätteri som var uppmärkt som en turistattraktion, dock en låst sådan. Men en del av de andra husen såg definitivt ut att vara i kvarter som turister normalt inte frekventerar. Typ huset där dörren består av två brädor.

Le Spot verkar vara en kombination av mikrobryggeri, galleri och eventlokal. Perfekt tänkte jag, men när jag kollade på nätet fick jag intryck att det var igenbommat, vilket förvånade mig med tanke på antalet skyltar. När jag nu ett par veckor senare googlar så har de fullt program. Skumt. Det verkar hur som helst värt ett besök.

En annan detalj som jag noterade är en högre frekvens av butiker med serietidningar, krigsleksaker och videospel, än jag sett på andra orter.

Porta Augusta

Google Maps var inte helt hjälpsamt men jag lyckades slinka förbi Porta Augusta också. Jag hade fortfarande teleobjektiv på kameran vilket inte är det bästa för att fota monument i stadsmiljö. Men i bakgrunden av bilden syns delar av Porta Augusta. Detta var stadsporten in i Nîmes från Via Domitia. Denna romerska väg gick åt väster till Montpellier och Béziers. Åt öster Cavaillon och Apt.

Det är på intet sätt slut på romerska sevärdheter i Nîmes. Jag missade helt Temple de Diane.

En spontan helkväll i Nîmes

Tack vare att Maria snackat sig ombord på ett överfullt Barcelonatåg så kom hon fram innan det var mitt i natten, vilket jag är tacksam för. Det visade sig att den omysiga gatan var precis där vi skulle bo, på ett Airbnb av den typ när nyckeln från ett visst klockslag finns i en dosa utanför dörren. När jag väl kom inomhus och kunde ställa ifrån mig väskan samt sjunka ner i soffan där Maria hällt upp ett glas välkomstvin så var det inte alls så dumt.

Vid det här laget var jag rejält hungrig men det var två timmar tills någon restaurang skulle öppna. Dags för fler flytande kolhydrater. En IPA och lite nötter på Grand café de la Bourse bredvid den romerska amfiteatern gjorde att vi överlevde. På bordet bredvid satt ett gäng damer i sin bästa ålder och tittade på tjurfäktning på en skärm. Det är tydligen jättestort.

IPA:n slank ner snabbt och vi gick vidare. På vägen hittade vi L’e-DcliX som hade ett stort sortiment med lokala öler. Tyvärr var allihop av den fruktsmakande och alkoholstarka typen. Två fel av två möjliga. Men kul ställe och vi höjde medelåldern.

Hjälpsamma stammisar på La Bonne Mousse

Kyparen på första stället föreslog Le Petit Nîmois. Det var säkert inget fel på det förutom att det var tvärstängt. Maria kikade på en restaurangsajt som rekommenderades en italienare som såg lika trist ut som googles rekommendationer. Vi började känna oss lite uppgivna. Då såg jag en gränd med massa människor. Vi hade hittat pubgatan. 

Det var särskilt gott om folk utanför La Bonne Mousse. Vi stegade in och det var början på en mycket roligare del av kvällen. På denna lilla pub huserar Frank and Sebastian. De serverar bara lokala produkter vilket gör att jag förlåter dem för fotona på väggen. Om de var trevliga var det ingenting i jämförelse med deras engagerade stamgäster. Vi måste absolut testa croque nîmois vilket är Nîmes bidrag till det internationella köket. Det är en varm macka med brandade de morue, fluffigt torskmos på svenska. Låt mig säga så här, det finns en anledning till att croque monsieur med skinka har fått en större spridning.

En kvinna rekommenderade ett besök på Explo i Avignon så jag antecknar det för framtida behov. Särskilt entusiastisk blev en kille som hette Alex. Han rekommenderade en vinbar som heter Les Enfants Denim. Dit måste vi gå. Det ligger nära, i granngränden. Vi såg kanske skeptiska ut över att lulla runt i obskyra gränder för han tog helt enkelt och lotsades oss dit, gick in och förklarade för ägaren att vi är reseskribenter. Så vi fick ett bord trots att det egentligen var fullt. 

Trevliga vinbaren Les Enfants Denim

Dags för kvällens andra charkbricka. Det är tydligen det man äter i Nîmes, fiskmoset är nog mest något man prånglar på besökare. Man föder inte bara upp tjurar till arenan utan också för att servera dem på fat. Jag hängde inte med i hela brickan men i mitten ligger torkad oxfilé. Det finns också skinka samt ett par olika korvar. En av korvarna var kryddad med rödvin, den andra kanske med någon peppar. Den klarade inte jag av att äta, någon form av allergen i den.

Maria ville också ha ost så det är klart vi tog in det. Jag har antecknat getost, tomme de brebis och tomme de vache men kan inte berätta vilken som är vilken. På bild finns tre vinflaskor, vi tog ett glas vardera av ettan och trean. Nummer två skickade jag ut för att jag tyckte det fanns en hint av korksmak. Trean är från Pic Saint Loup. Jag nämner det för att det ibland dyker upp goda viner därifrån i småpartier på Systembolaget. Dessutom åkte vi förbi själva toppen ett par dagar senare. Däremot kom vi aldrig till den restaurang som vi fick tips på. Tjejen som serverade oss var en student som jobbade extra. Hennes föräldrar driver restaurang någonstans (Maria antecknade) och dit ville vi såklart. Men man kan inte hinna med allt.

Blogginlägg är bra men böcker är ännu bättre

Blir du nyfiken på Occitanien/Languedoc, vill veta hur du tar tåget dit, var du äter och massa annan reseinspiration så missa inte Marias nya bok Languedoc inom räckhåll. Den har planerad release i juni 2022. Languedoc lämpar sig särskilt bra för att besöka med tåg för det är trassligare att flyga hit än till den östra delen av kusten som är inom räckhåll för Nice flygplats. 

Jag håller självklart också på med en massa böcker varav en kanske kommer innehålla någon av de romerska stenbumlingarna jag såg i Nîmes. Först på tur står nytryck av titlar som är slutsålda, men jag hoppas också komma ut med en ny titel till jul. Du hittar information om mina böcker här.

Inlägget Från romersk amfiteater till gatukonst och charkbrickor i Nîmes är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I Norge har förlag och bokhandlare i över hundra år marknadsfört underhållningsböcker inför påsken. Norrmännen har packat ner en bok när de dragit till hyttan för att kosa sig. Traditionen brukar kallas påskekrim. Det låter som en utmärkt tradition tycker jag, en jag kan tänka mig att anamma. Möjligen med modifieringen att jag kanske kommer ägna mer tid i påsk åt att skriva än att läsa böcker.

För att jag ska få plats med nya böcker behöver de redan utgivna flytta hem till läsare. Vad sägs om att komplettera deckardieten med bläddervänliga böcker som ger inspiration för utflykter? Jag vill slå ett slag för denna kombination: Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm och Hundra nedslag i Mölndal med vackra bilder av naturfotografen Mikael Svensson.

En bok för alla Mölndalsbor – och andra

Hundra nedslag i Mölndal är en perfekt presentbok hälsar många läsare. Den lokala bokhandlaren skyltar stort med den och menar att det är en bok som bör finnas i varje Mölndalshem. Det håller inte Håkan Romlin med om. I en kundrecension på Bokus skriver han att boken är intressant även för icke Mölndalsbor. Jag är böjd att instämma!

Mölndalsboken passar fint ihop med Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm som ger utflyktsidéer för resan. Båda böckerna är inbundna och stiligt formgivna av Anneli Pettersson. Hon är verkligen duktig och hennes insats är en viktig del av slutprodukten. Hundra nedslag i Mölndal är lätt att lägga vantarna på. Den finns hos en lång rad med trevliga återförsäljare runt om i Mölndal. Passa på och fika eller konsumera lite annan kultur på Gunnebo, Mölndals stadsmuseum, Mölnlycke Bok & Papper, Fässbergs pastorat församlingshemmet, Fredag hela vecka, Vindpinad eller Akademibokhandeln i Mölndals galleria. Dessutom finns den på biblioteket men där har det varit kö ända sedan den kom ut.

Fokus på Mölndalshistoria just nu

Jag har inte släppt ämnet Mölndal för jag skriver artiklar om Mölndals historia till Mölndals-Posten i år. De har en specialsatsning med anledning av hundraårsjubileet. Det tar ganska mycket tid att fundera ut tema, och leta upp foton till varje artikel men jag är väldigt nöjd med de två som är publicerade hittills.

Den här veckan undervisar jag också i bokutgivning för en kurs på Ljungskile folkhögskola. Däremellan redigerar jag foton från Languedoc. Samt tar en och annan promenad hemma i Mölndal. Det var en lång inledning för att berätta att jag vill via några foton från mina promenader.

Äkta aprilväder i Mölndal denna vecka

När jag var i Frankrike saknade jag mitt makro så det har fått sitta på kameran sedan jag kom hem. Det är perfekt för att dokumentera vårtecken. Det första bildparet är från det jag numera vet kallas Svejserdalen men här på bloggen har jag tidigare kallat det för Lackarebäcksravinen. En liten liten liten bokskog.

Sedan hände det som alltid händer i april, vintern gör en kort come-back. Mest för att ställa till det för alla som bytt till sommardäck. Jag gick såklart ut (till fots) och fotade lite uppe på Safjället, en plats som jag också bloggat om förut.

Jag avrundar med ett bildpar från Lindome. I Spinneriet finns ett trevlig kafé med fantastisk bildmiljö. Tyvärr är det lite bullrigt för det delar lokal med Skandinaviens enda vinylfabrik och där är det högtryck.

Glad läspåsk!

Inlägget Glad påsk(läsning) önskas från Mölndal är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Min lista med fotograferade världsarv har fått en till pinne, jag har besökt Fonseranes-slussarna i Canal du Midi. Canal du Midi i Occitanien är en av världens äldsta kanaler. Vid Fonseranes utanför Béziers finns en slusstrappa som lyfter eller sänker båtarna 21,5 meter på ungefär 45 minuter.

Slussar är skojiga att titta på men en smula besvärliga att göra rättvisa på bild. Hur man tar bästa fotot på dessa vet jag inte riktigt, men man väljer i varje fall inte en solig eftermiddag i mars. Mitt stalltips är att antingen satsa på morgonljus eller en mulen sommardag när det är full fart på båttrafiken på den populära kanalen.

Fotosprint i Languedoc

Det är något av en chock för systemet att vara tillbaka i resesvängen och plåta till reseguide igen. De senaste åren har jag dokumenterat den svenska fjällvärlden till olika böcker. Jag har tillryggalagt många mil till fots och på skidor men framförallt har jag väntat på rätt förutsättningar i form av rätt väder, rätt tid på dygnet eller rätt årstid. En del platser har jag fotat hundratals gånger för att få fram den allra bästa kombinationen av väder och tidpunkt. Efter ett par år med denna typ av fotografering är det tufft att i bästa fall ha fem-tio minuter på mig att ta ett publiceringsbart foto som fångar platsens särart.

I mars åkte jag till Languedoc för att ge min kompis Maria Unde Westerberg ett handtag med lite foton till hennes nya projekt. Hon arbetar med reseguiden Languedoc inom räckhåll som är en uppföljare till vår gemensamma Rivieran inom räckhåll (där jag stod för majoriteten av fotona och Maria för allt tågkunnande). Vi möttes i Nîmes och inledde med en riktig helkväll. Dagen efter var vi en smula segstartade och det tog ett tag innan vi hittade den hyrda bilen. Vi körde sedan söderut och spanade efter rosa flamingos, vita hästar och svarta tjurar (vi såg alla men på fotomässigt hopplösa avstånd). I Palavas les flots sprang jag ut och fotograferade en linbana och några surfare medan Maria körde några varv med bilen i jakt på parkeringsplats. Vidare till Pézenas för ett dussin marknadsfoton och en snabb lunchmacka. Därifrån tog vi en sväng förbi slussarna utanför Béziers innan vi fortsatte till Gruissan och Peyriac.

Fonseranes svåra att fotografera i eftermiddagsljus

Medan Maria körde mot Fonseranes bildgooglade jag och konstaterade att det skulle nog bli svårt att fotografera slussarna i eftermiddagsljus. Jag fattade dock inte hur svårt.

Slussar är alltid svåra att fotografera från marken. Ju fler slussar desto svårare eftersom det blir ett ganska utsträckt byggnadsverk. Vill man att det ska synas att det är flera slussar behöver man fotografera dem nedifrån. Då gäller det att ljuset är rätt. Bäst är att ha solen i ryggen. Eller ingen sol alls. Har man solen rakt i ansiktet får man helvit himmel och svarta hål till slussluckor. Det är exakt vad som hände i Fonseranes.

Utmaningen att fota slussar är ingen nyhet. Jag hade stora problem med Bergs slussar till boken Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Jag var där flera gånger och det foto som till slut hamnade i boken är ett där jag står på kanten och fotograferar sommarklädda människor som håller fram sina mobiler för att fotografera en båt i en av bassängerna. Bilden förmedlar att slussen är en turistattraktion som lockar människor.

Sommarbilder med folkvimmel alltid rätt

Den typen av bild kunde jag inte återupprepa utanför Bézieres. I mars fanns det inte en båt i sikte i Canal du Midi (i varje fall inte i slussen). Att ställa sig på kanten för att ta närbilder gick inte heller för i Fonseranes har de satt upp staket så man får gå en bit ifrån.

För att ytterligare göra livet svårare för fotografer så var bron över till andra sidan avstängd. Stor frustration för det innebar att det kort sagt bara var motljusbilder kvar.

Några timmar med Lightroom

Det foto som man tar i kameran är råmaterial. Därefter går man hem och färdigställer det i Lightroom. Jag är en glad amatör på Lightroom så jag är beroende av att ha ett hyfsat råmaterial som det räcker med lite lätt piffning. Men jag har glott på ett antal videoklipp och har ett par kunniga vänner som gett mig en del tips. Med hjälp av detta har jag pillat med alla verktyg jag känner till och några till. Det är penslar hit och dit.

Nedanstående är det bästa jag lyckats åstadkomma. Det är ett konstverk i förhållande till förutsättningarna men den ser inte helt naturlig ut. Det syns att den är kraftigt redigerad och vissa detaljer har blivit för hårt redigerade. Men jag orkar inte pilla längre. Det går fortare åka dit och ta en bättre bild än att försöka mer. Om någon annan ska åka dit och vill ha fina bilder rekommenderar jag att välja en annan tid på dygnet än hårt marsljus. Det sparar timmar av möda och slutresultatet blir bättre.

Canal du midi är ett världsarv

Canal du Midi där Les 9 Écluses de Fonseranes finns har stått på Unescos lista med världsarv sedan 1996. Den är 24 mil och förbinder Toulouse med Sète. Den är superpopulär för semesterfirare och kantas av plataner som tyvärr dör i snabb takt av en parasit.

Slussarna vid Fonseranes består av åtta bassänger och nio portar över en 300 meter lång sträcka. I bakgrunden syntes en blå konstruktion. Det är ett försök att skapa en förbifart för större båtar. De skulle kunna hissas upp via en annan väg. Den verkar inte ha blivit någon succé och har knappt blivit använd. Möjligen är den inte ens i bruk längre.

Vid slussen finns ett besökscentrum och restaurang med finfin utsikt över Bézieres. I besökscentret visar de en film om hur kanalen byggdes. Den hoppade vi över. Parkeringsplatsen är superstor. Parkeringen för vårt superkorta besök var €4 så vi förstår varför det stod bilar parkerade i diket innan man når till området med parkeringsförbud.

Besök hos Karin och Ulf Kloo i Béziers

Efter vårt frustrerande fotoförsök av slussarna åkte vi in till Karin och Ulf Kloo inne i Béziers och hälsade på i vackra Villa Hauterive som de håller på och renoverar. Karin Kloo tillhör samma generation av bloggare som jag gör. En gång i tiden läste jag hennes Brev från Servian tämligen flitig och jag har följt henne på Instagram i åratal (där hon publicerar många fina detaljer från hus eftersom hon nuförtiden jobbar som mäklare). Därför kändes det som att träffa en gammal bekant, fast det var första gången vi faktiskt sågs i verkligheten.

Inlägget Fotoutmaning: Fonseranes-slussarna i världsarvet Canal du Midi, utanför Béziers är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).