Underbara vårvinterdagar när solen gassar på fjället tittar det upp kvistar här och var medan kala fläckar debuterar på solbelysta kullar där snötäcket var tunnare. Det går finfint att väja för dessa och förlänga skidsäsongen, särskilt om man har ett par skidor man inte är så rädd om. Med tiden blir hindren fler och större, tills de tar överhanden. I skogsspåren blir det mer barr än snö i spåren när snön smälter och hela vinterns barrskörd ligger kvar. På myrar kommer vattnet skvalande och på högfjället smälter kråkriset fram. Ett efter ett blir skidspåren ofarbara. Men några skidspår håller längre än andra.

Årets snöfattiga skidsäsong sjunger på sista versen. Påsken var helt sagolik med rena sommarkänslan. Jag gick runt i klänning långt in på kvällarna och satt halva nätterna och lyssnade på fågelsymfonier. Finvädret gick hårt åt ett snötäcke som redan var ganska tunt. Det har snöat en hel del i vinter, men det mesta har blåst bort. Detta gjorde att det blev en utmaning för spårläggarna att fixa skidspår på slutet. De annorlunda förutsättningarna gav upphov till en del fantastiska skidupplevelser. Några har fastnat på bild (medan en hel del inte fastnat på bild för att kameran fått stanna i ryggsäcken medan jag koncentrerat mig på att ta mig ner).

Pistade skidspår på kalfjället

I denna artikel visar jag några av bilderna och kombinera det med att berätta om de tre skidspår jag upplever är de säkraste korten i slutet av säsongen. Ordet ”bäst” i titeln refererar till att det är de tre skidspår där sannolikheten är störst att det finns snö kvar långt in på säsongen. Det är information som efterfrågas har jag förstått efter frågor i skidspåren. Därmed kan denna text komma till nytta kommande säsonger.

Avslutningen på skidsäsongen varierar

I år tar längdskidsäsongen definitivt slut i Funäsfjällen samma helg som den sista liften rullar i Hamra och spåravgifterna tas bort. I år sammanfaller det nämligen med att alla skidspår smält bort. Ofta går det att åka skidor en bra bit in i maj, både i nypistade skidspår och på skaren. Så fort skidspåren inte pistas längre blir de snabbt sönderpromenerade så det brukar vara bättre åka på skaren på fjället. I år försvann dock skaren på fjället innan skidspåren.

Jag skrev Valborg i rubriken men i år kunde jag nästan skrivit påsk istället. Det var mindre snö på många ställen under årets påsk, än vad det för två år sedan var när jag åkte solturen från Bruksvallarna till Tänndalen under Kristi himmelsfärdshelgen.

Snösäkrast i Bruksvallarna och Fjällnäs

I rubriken skriver jag Härjedalsfjällen, men den som vill förlänga skidsäsongen gör bäst i att styra västerut till Funäsfjällen. Jag har förvisso inte varit och spanat hur det ser ut i Vemdalen och Lofsdalen, men på officiella spårkartor, användarrapporter och sociala medier verkar det som om skidspåren har smält bort. Det är logiskt eftersom de orterna ligger lägre än byarna i Funäsfjällen. På vårkanten är huvudregeln att ju högre, desto längre ligger snön kvar. I Funäsfjällen ligger byarna på olika höjd. I Tännäs och i Funäsdalen är det redan vår. Högst ligger Fjällnäs och ovanför Fjällnäs finns åttan.

Det finns andra viktiga parametrar. Det säger sig självt att södersluttningar är mer utsatta för solens verkningar är nordsluttningar. Men har du tänkt på att fjällbjörkar och pistmaskiner är positivt? De förstnämnda fångar in och de sistnämnda binder snön under vintern. På kalfjället blåser snön väck och lägger sig i någon driva någonstans (där den är i vägen om man försöker vandra före midsommar).

De skidspår som pistas ofta får en tjockare snöbädd som står emot töväder längre. Pistmaskinerna trycker fast nysnön och hindrar den från att blåsa bort. Därför kan spåren vara bättre runt de byar som verkligen satsar på längdskidåkning, som Bruksvallarna.

Åttan i Fjällnäs är det finaste rundspåret

Åttan i Fjällnäs är ett fantastiskt fint rundspår. Det slingrar sig fram i gles fjällbjörksskog på gränsen till kalfjället. Spåret är mjukt och böljande med enkla backar. Lite nu och då får man fin utsikt över Vigelpiken och på ett ställe kan man se Skarsfjället. Vill man korta av finns en smitväg som halverar längden (men då missar man den finaste utsikten). Förr åkte man helt utan att se någon bebyggelse, vilket var helt i linje med Härjedalens kommuns riktlinjer (nuförtiden är det lite mer vilda västern på byggnadslovssidan). Det här spåret hör också till de som är mest välpistade i hela Funäsfjällen. Andra år har det pistats en bra bit in i maj.

Det finns bara ett aber. Förut var det två för den leriga parkeringsplatsen har inte plats för mer än en handfull bilar, men nu har det byggts en till parkering på andra sidan vägen. Parkeringarna (som är gratis) ligger nere vid väg 84, åttan börjar vid spårcentralen och dit är det två kilometer uppför. Backen är faktiskt inte så illa uppför, det är bara att ta ett steg i taget. Men nerför kan den vara rena skräckfärden om det är isigt. En extra spänningshöjare är att bakom nästa krök kan det dyka upp någon som tagit av sig skidorna (vilket kan vara klokt) och väljer att gå mitt i plogytan för att öka sannolikheten för att få en skidåkare i knävecken (inte fullt så klokt).

Vauldalen i Norge är snösäkrast

Tio minuter väster om Fjällnäs ligger Vauldalen. Det ligger en aning högre upp och har därför kvar snö längre. De har också behållit den typ av spårkarta där man kan se när spåren senast pistades. På Valborg såg jag av en slump att det var en pistmaskin ute och for. Jag kunde följa var den åkte i realtid hemifrån. Den lockade mig att åka dit. Jag belönades med perfekta spår pistade i ett rejält lager med nysnö. Rena drömmen att åka skidor i mjuka skidspår igen.

Tyvärr innebär höjden att Vauldalen även är mer utsatt för väder. När jag gav mig av såg det ut precis som dagen innan i Fjällnäs. Vädret stod och vägde. Dagen innan slutade det med solsken, denna dag drog en hagelskur in. Skidspåren blåste igen, Vigelpiken som jag orienterat mig efter försvann och allt blev jämnvitt. Det finns inte en skylt i Vauldalen. Inte ens sådana där bingobrickor som vi har nuförtiden i Funäsfjällen. Bingobrickorna berättar inte var du är, eller hur långt det är dit du ska, men de ger i alla fall en ledtråd var skidspåret håller hus. På vårkanten vill man inte tappa bort skidspåret eftersom åar och sjöar inte nödvändigtvis är farbara längre.

Ösjödalen i Bruksvallarna är det populäraste spåret

Bruksvallarna har profilerat sig som längdskidåkningsbyn. Det är här Sverigeeliten brukar samlas i början och slutet av säsongen. Däremellan är det många skidklubbar som har läger här. Förra helgen var det folkfest i form av Fjälltoppshelg med bland annat ett tremilslopp som syskonen Andersson, Ebba och Fredrik, vann. Denna helg har det varit lekfulla tävlingar ordnade av en sponsor. Längdlandslaget har tävlat mot skidskyttelandslaget.

I Bruksvallarna sparar de snö under ett täcke av sågspån för att kunna starta säsongen tidigt. De pistar också flitigt vilket gör att de utnyttjar den naturliga snön optimalt. Det populäraste spåret på vårvintern är det genom Ösjödalen. Spåret ligger lite skyddat för vinden men ändå soligt. Här är det karavaner med skidåkare nästan jämnt. En trevlig tur är att starta vid parkeringen vid Walles (90 kr) och åka mot Ramundberget via Ösjöstugan. Eller fortsätta mot Svalåtjärn (jämför gärna snömängden i år med förra året).

Andersborgs våffelstuga håller öppet längst

Det finns många skäl till att vilja åka skidor så länge det går på vårkanten: njuta av vädret, uppleva fjällen från sin bästa sida eller hålla uppe tekniken inför nästa skidsäsong. Min krånglande fot smärtar mindre när jag åker skidor än när jag går. I varje fall så länge jag inte behöver ploga på ojämnt underlag. För att undvika det tillbringade jag ett par timmar på Andersborgs våffelstuga häromveckan och väntade på att dagsmejan skulle mjuka upp anslutningsspåret jag behövde ta ner. Någon vänlig människa hade försåtminerat spåret genom att vandra mitt i, medan snön var slushig. Hålen och högarna hade nu frusit till is. Baserat på längden på försåtmineringen handlade det inte om att ett parti var för brant, utan om att det är mysigare att sabotera skidspår för andra, än att ta den dagliga promenaden på vägarna i stugområdet.

En annan anledning att hänga på Andersborg var trevligt sällskap. Jag träffade Jennie som bor i Bruksvallarna och praktiskt taget flugit till Andersborg från Hållan på skejtskidor med två dragvilliga hundar. Vi var mycket tacksamma över att Andersborgs våffelstuga var öppen, för det blåste en riktigt illasinnad vind som jag inte var klädd för. Andersborg håller öppet i princip jämnt, vilket är tryggt och praktiskt. De har bara stängt under vårfloden och höstgeggan då det i alla fall inte går att ta sig dit. Det lättaste sättet kan vara att åka till fjällparkeringen (som är med i min beskrivning av vägar upp på kalfjället).

Fler tips för att välja rätt skidspår

Ovanstående är de spår som jag upplever är säkraste korten i slutet av säsongen. Har du andra förslag skriv gärna en kommentar. Under andra årstider har jag andra favoriter. Under högvintern och sportlovsperioden är det ofta rätt att gå uppåt om det är kallt och neråt om det blåser. Om du klickar på den länken kommer du till en artikel med en särskilt snygg kollektion av fina foton.

Ännu fler snygga bilder finns i mina böcker Strövtåg i Funäsfjällen och Ett år i Härjedalsfjällen. De är perfekta presentböcker till alla som någon gång varit här, eller är nyfikna på att åka hit vinter eller sommar.

När detta skrivs är böckerna lite svåra att få tag i men de kommer att gå att bevaka/beställa inom några veckor.

Inlägget De tre bästa skidspåren i Härjedalsfjällen under Valborg är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

”Jag vill inte åka! Jag har flängt varenda dag sedan jag kom till Antibes och orkar inte mer. Jag vill inte röra mig ur fläcken. Jag struntar i det kapitlet!”
”Men jag vill åka till Ventimiglia”, svarade Kocken på min långa tirad som i verkligheten var mycket mer mångordig.
Jag tittade på klockan, tömde kaffekoppen och sa motvilligt att ”I så fall måste vi gå senast om tjugo minuter”.

Ventimiglia har många ansikten

För tågluffare är italienska Vintimille en tågstation där man kastar i sig en kopp gott kaffe (eller två) innan man byter tåg. Förutom att det är ändpunkt för det trevliga lokaltåget från Grasse vars lov jag sjungit många varv kan man härifrån fortsätta längs kusten till Genua, eller ta tåget norrut bland bergen. (Ett eller annat foto från den sträckan finns i min stora tågluff).

För Rivieranbor är Ventimiglia dit man drar sin rullkärra för att bunkra säsongens grönsaker, stora bitar parmesanost och färsk pasta. Fredagsmarknaden är den största på Rivieran och fyller flera gator. Jag tycker inte att fredagsmarknaden är så mycket att hänga i julgranen men saluhallen är värd ett besök veckans alla dagar. Alla råvaror där är extra stora, fina och dessutom billigare än både i Sverige och Frankrike.

Populär ort i Ligurien nära franska gränsen

Jag har gjort utflykter österut till Italien regelbundet ända sedan jag började utforska Rivieran. Under dessa år har jag sett Ventimiglias stjärna gå upp och ner. För tio år sedan var det knökfullt på tågen som då gick två gånger i timmen, dubbelt så ofta som denna vår. Fransmän och svenskar som bor på Rivieran var flitiga att åka dit på shoppingtur. En del av mina vänner föredrar att semestra där, än på den franska sidan av Rivieran för att kaffet är bättre och allting billigare. Att hyra en solstol med parasoll på en strandrestaurang kostar ungefär hälften jämfört med i Nice som har samma sorts stenstrand.

Sedan kom immigrantkrisen och Ventimiglia blev synonymt med tältläger. Då var det glesare på tåget. Nu känns det som att det är på väg att vända uppåt igen, men med en stor skillnad.

Ventimiglia Alta är den trendiga delen

Staden delas av floden Roja, som även stavas Roia eller Roya, i en ny och en äldre del. Den nya staden är flack och ligger öster om floden. Stationen, saluhallen och fredagsmarknaden finns i den nya delen. Där finns också många spritbutiker och rader med restauranger grupperade på stranden, nedanför stationen och runt saluhallen. Det var hit alla besökare styrde stegen förr.

Väster om floden reser sig den medeltida staden på en kulle. När jag började resa till Ventimiglia var gamla stan, Ventimiglia Alta, försänkt i törnrosasömn. Det var en plats där man kunde resa tillbaka i tiden och vandra runt och kika på flagnad charm. Det fanns inte en uteservering i sikte och jag var i princip den enda turisten. Så ser det inte ut längre!

En av anledningarna är den nybyggda runda hamnen precis nedanför gamla stan. Hamnen lär vara byggd av monegasker som en fortsättning på Monaco. De kan nämligen inte bygga ut mer borta hos sig. Från hamnen går en hiss rakt upp till den gamla stadsdelen. Gissa om det är mer folk och fler restauranger där nu.

Uppdatering av den populära reseguiden Mitt Nice

Orsaken till att jag reste till Ventimilgia den där aprildagen var att jag höll på och uppdaterade reseguiden Mitt Nice. Den boken har varit slutsåld i flera år. Av kända skäl har efterfrågan varit tämligen låg ett tag men av samma skäl är den nu – peppar peppar – i ropet igen. Förlaget ska därför trycka fler!

Det har hänt en del sedan boken gavs ut första gången och det var därför jag flängde runt som en guttaperkaboll. Det var inte riktigt planerat, jag skulle åka till Antibes för att i lugn och ro leta tjusiga bilder till Strövtåg runt Antibes. Men först följde jag med Maria till Languedoc på fotojakt, något som förvisso var rätt skoj men så särdeles mycket sömn blev det inte. Och resten av tiden gick åt till att jobba med Mitt Nice.

Det glamorösa livet som reseguidesförfattare

Jag hade alltså redan bokat en resa söderut, med annat innehåll, när frågan dök upp om att trycka fler exemplar av mina reseguider Mitt Nice och Mitt Provence. Eftersom Mitt Nice varit så uppskattad och jag fått många frågor om jag har något exemplar att sälja svarade jag entusiastiskt att den skulle jag snabbt kunna uppdatera inför nytryck. (Mitt Provence får bli en senare fråga).

Efter fjorton dagar i sträck på resande fot var jag rätt sliten och längtade efter en dag utan tre-fyra timmar på diverse bussar och utan någon press att ta snygga bilder som kan förmedla den rätta känslan. På förekommen anledning kan jag nämna att jag betalar varenda kopp kaffe själv när jag är ute på mina researchresor. Jag kan förvisso bokföra det som omkostnader – förutsatt att jag säljer tillräckligt med böcker för att ha några intäkter att kvitta mot. Vill jag istället få några korvören för de veckor jag lägger ner framför datorn gäller det att springa fort. Kan man testa två lunchrestauranger på en tågbiljett blir det mer kostnadseffektivt. Kan man testa tre-fyra så blir det ännu bättre…

Ventimiglia är sig likt men ändå olikt

Vi hann med tåget utan att springa även om jag aldrig hann byta objektiv på kameran. Teleobjektivet som satt på är inte det allra bästa för att dokumentera just stadsmiljöer. Mobilen fick göra tjänst när vi gick ner i en krypta. Innan vi kom dit så följde jag den rutt som jag föreslagit i guideboken. Jag kunde glatt konstatera att tågresan var lika vacker som vanligt, att det minimala bageriet var kvar och att pajen fortfarande var god. Utmärkt start på dagen.

Vi traskade vidare. På avstånd såg det första caféet ut att vara sig likt. Härligt, detta såg ut att bli en ganska vilsam researchdag. Men när M stegade in för att köpa kaffe på Bookaffe’ så stötte vi på patrull. Icke, ägaren serverade minsann bara mat. När vi senare återvände för att testa lunchen fick vi nej då också. Surkarten ströks därför snabbt ur boken. Trist för inredningen är verkligen kul och jag hade en fin bild i boken.

Den stora chocken

En aning stukade men fortfarande vid gott mod gick vi ner till saluhallen. Den var sig lik med den ena lockande högen efter den andra. Kronärtskockorna var i säsong. Men jag skulle åka hem till Sverige dagen efter så det var ingen idé för mig att plocka på mig en massa fina tomater. Men Kocken handlade så mycket som han fick plats med i sin rymliga ryggsäck. Ett besök i en spritbutik senare så var även Ms ryggsäck full. En flaska grappa var precis vad som fick plats i den. Nu var M och Kocken färdiga, möjligen kunde de tänka sig en matbit innan hemfärd. Jag föreslog att vi skulle släntra över till den gamla stadsdelen för jag hade fått ett tips på en restaurang där värd att testa. Dessutom kunde jag kolla in om de ställen jag skrivit om där fanns kvar.

Honungsbutiken behövde jag inte leta efter för den kunde M och Kocken berätta var borta. Synd för det var en riktig pärla där man kunde testa skillnaden på honung samlad på rosmarinshedar och bland granskogar.

Dagens stora överraskning kom när vi kom ner till floden och bron var borta. Att restauranger byter ägare och butiker försvinner kan man förvänta sig, men att en hel bro bron skulle ha blåst bort var en överraskning. Nu började det kännas rejält svettigt för det innebar att i princip alla foton i kapitlet Ventimiglia behövde bytas ut.

Många nya matställen i den medeltida staden

Jag är så tacksam för att M och Kocken var med. Det var skönt att vara tre personer när den stora fotojakten tog vid (för att inte tala om att tre magar är klart bättre när man ska prova glass på flera ställen). Efter ett antal timmar och några tusen extra steg (fler än vad Ms höft egentligen klarade av) så fick vi ihop en hög med bilder.

De nya intrycken kompletterade jag senare med lite tips från människor som vistats mer i Ventimiglia än jag gjort de senaste åren. Resultatet kan du se om du lägger vantarna på ett ex av nya Mitt Nice i sommar. När detta skrivs har jag korrekturläst manuset för sista gången och väntar på att boken ska gå iväg till tryck.

Superspännande att följa stadens utveckling

Trots att det tidvis var lite stressigt gav det här besöket mersmak. Jag ser fram emot att återvända till Ventimiglia med piggare ben. Helst ett besök bara för mitt eget höga nöjes skull. Jag vill gärna strosa några varv till i den gamla stadsdelen. Det är nämligen riktigt intressant att följa hur staden förändras. Det känns verkligen som om den har bytt sida och att det är den nya delen som är i bakvattnet nu, medan den gamla har blivit väckt ur sin törnrosasömn.

Det här reportaget är en smula längre än mina tidigare artiklar från Ventimiglia men kika gärna runt bland dem för att se äldre foton från stan. Har du tips på favoritställen jag inte får missa nästa gång jag är där skriv gärna en kommentar.

Inlägget Ventimiglia Alta är väckt ur sin törnrosasömn av monegasker är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Badorten Juan-les-Pins har en hel del att erbjuda en fotograf. Allra bäst är att gå dit en julikväll när alla barer är upplysta och strandpromenaden full med flanörer. Det är först när det mjuka kvällsljuset övergår i mörker som Juan-les-Pins verkligen lever upp. I juli är det jazzfestival och då kommer de dyraste bilarna, högsta klackarna och mest uppseendeväckande kläderna fram. I varje fall för om åren men de mest galna kreationerna var det ryskor som bar och frågan är om de dyker upp i år. Än så länge har jag mest hört engelska på gatorna.

Nu passar kvällspromenad inte riktigt min nuvarande dygnsrytm så jag traskade över till Juan-les-Pins en eftermiddag. Jag trodde att jag hade väntat tills den värsta hettan hade lagt sig men tji fick jag. Svetten rann och jag orkade inte riktigt gå så långt som jag hade tänkt mig innan jag satte mig på en buss hem till Antibes igen. Men några byggnader fastnade på bild och jag tänkte tänkte posta dessa. Mitt mål var att se hur det går med Le Provencal, världens största övergivna hotell. Men det blev en hel del arkitekturspaning.

Bd du Presidént Wilson

Eftersom jag kom gående från Antibes så kom jag huvudgatan Bd du Presidént Wilson. Den enda president Wilson som Google känner för att berätta om är den amerikanska presidenten Woodrow Wilson. Han var president under första världskriget och det är antagligen därför han har fått 24 olika gator i Frankrike uppkallade efter sig.

Ska kanske tillägga att när jag började med detta blogginlägg var min tanke att sätta ihop ett snabbt blogginlägg med lite foton. Inte lägga dagar på att göra research först.

Hundra år av arkitektur i Juan-Les-Pins

I princip alla byggnader i Juan-les-Pins är byggda under de senaste hundra åren. Det finns garanterat några som är yngre men de stora byggboomarna har varit under 1900- och 2000-talen.

Juan-les-Pins mest ikoniska byggnader

Stranden och centrum

Avslutning på denna arkitekturspaning i Juan-les-Pins

Så vad tyckte du om husen? Har du någon favorit som jag inte fastnade för? Jag får se om jag gör ett nytt försök med kvällsfoto någon kväll. Min tanke just nu är faktiskt mest att fotografera men jag har ju böcker att skriva också.

Inlägget Nu har lyxrenoveringen börjat i Juan-les-Pins är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I år är det hundra år sedan som Mölndal fick sina stadsprivilegier för första gången (ska man vara noga kallades Mölndal senare för kommun ett tag för att numera återigen vara stad). Det tycker jag är värt att uppmärksamma! Häng med på en promenad till platser som har koppling till stadsbildandet och dessa hundra år. Jag har lagt upp en promenad som både passerar historiska platser och ställen där man kan pausa med intag av valfri dryck. Det betyder att berättelsen inte är ett skvatt kronologisk.

Jubileumsvandringen finns i en kortare variant, en längre och en mittemellan. Det går fint att dela upp dem på flera turer. Jag har lagt lite information om lämpliga start- och slutpunkter sist i artikeln.

Vill du gå hela i ett svep så är startpunkten Mölndals stadsmuseum. Där finns förresten många föremål från Mölndals hundra år. Det finns också en liten parkering samt en busshållplats där buss 753 och lila express stannar.

1) Mölndalsfallen, museet och Kvarnbyn

Vi börjar denna jubileumspromenad med att titta på anledningen till att Mölndal blev just Mölndal och inte något annat (mest närliggande alternativt namn är Fässberg). Mölndal betyder kvarndalen och kvarnarna låg i Mölndalsfallen. Jag har skrivit ett separat bildrikt inlägg från Kvarnbyn så jag säger inte så mycket mer än det än att du kan plocka upp boken Hundra nedslag i Mölndal i butiken hos Stadsmuseet och med den som ciceron få en hel del intressant information om de platser som är med i promenaden plus inspiration till flera andra utflykter.

Ströva neråt längs ån och leta bästa fotovinkeln av fallet, eller snirkla dig både upp och ner i gränderna för att andas in den gamla bruksatomsfären. Kvarnbyn var ett eget municipalsamhälle innan Mölndal fick stadsprivilegier. Det var ett tämligen svavelosande sådant. Idag är skorstenarna borta och det är på det hela taget en mycket hälsosammare miljö än när det begav sig.

Husen och gränderna i Kvarnbyn tillsammans med hantverkarna och museerna är värda en heldag. Området är förstås extra trevligt när det är något event som julmarknad (fler evenemang är på gång).

2) Gamla torget och Kvarnbygatan

Oavsett vilken väg du tar ner genom Kvarnbyn brukar de allra flesta landa vid Kråkans krog som numera också är ett café som jag dock ännu inte provat. Ta Forsebron över till gamla torget så står du i det som en gång var Mölndals köpcentrum. Hit drog bönderna sina kärror med varor. Förutom industrierna i Kvarnbyn och i Krokslätt bestod Mölndal av jordbruksmark en gång i tiden. Idag har Mölndal faktiskt en mindre andel än riksgenomsnittet. Bönderna hade avsättning för sina produkter på nära håll. Under en period var Mölndals bönder storproducenter av grönsaker varav en del såldes till den större staden norrut.

Ta Kvarnbygatan neråt. När du passerar Störtfjällsgatan ungefär passerar du den vikingatida strandlinjen. En gång gick det att segla hit med sina handelsvaror. (Backar vi ännu längre tillbaka var bergen halvöar, något jag skrivit om i en av mina texter om Safjället). Fortsätt neråt.

På ena sidan gömmer sig bakom ett staket Villa Korndal som är en gammal disponentvilla från pappersbrukets glansdagar. Den är faktiskt till ytan större än Gunnebo slott. På andra sidan ligger Kvarnbyskolan som efter andra världskriget i några veckor fungerade som sjukhus för människor som blivit räddade från koncentrationsläger.

3) Mölndalsbro

Mölndalsbro är en riktigt välbesökt plats för här finns alla färdsätt samlade. Det finns mycket att kontemplera över.

Idag har Mölndal en tågstation, förr fanns det två, en som tillhörde Boråsbanan och en Västkustbanan.

Ett helt annat spår är att fundera över hur motorvägen och järnvägen delar upp Mölndal i två delar. Väg och järnväg är dagens transportleder. Men den en gång i tiden vältrafikerade pråmleden går inte att se från denna vinkel för ån har förpassats ner i en kulvert. Det går dock att paddla ån, bildbevis finns i boken Hundra nedslag i Mölndal. (Det är en plats jag skrivit om utifrån fotografens beskrivning utan att själv ha besökt). Ta trappan ner dit Mölndalsån skulle varit och där spårvagnarna startar, eller slutar, idag. Fortsätt sedan ett stenkast mot Göteborg.

4) Stadshuset och parken

1962 stod stadshuset klart i tidstypisk stil. Redan i den första stadsplanen från 1920-talet stod ett ståtligt stadshus högt upp på agendan. Men bygget fick skjuta upp och kor beta här i några decennier.

Mölndal hade nämligen ruggig otur med tajmingen på stadsbildandet. När de styrande skickade in ansökan till Kunglig majestät såg det ljust ut. Visserligen var majoriteten av de 12000 invånarna arbetare med låga löner, men industrierna i Kvarnbyn och i Krokslätt gick på högvarv. Skatteunderlaget såg ut att vara tillräckligt bra. Men det tog ett tag innan privilegierna kom och under tiden hann en internationell lågkonjunktur segla in. Den slog särskilt hårt mot textilindustri och pappersindustri, vilket råkar vara exakt de som var Mölndals största arbetsgivare. Jag skrev en artikel om den tuffa starten i Mölndals-Posten inför jubileet.

Jubileumsfirandet i Stadshusparken

Bakom stadshuset ligger parken där 100-årsfirandet ägde rum en helg i juni. Vädret var perfekt för att locka massor av människor, betydligt fler än de flesta räknat med. Jag hörde att en food truck sålde slut på allt på två timmar.

Riktigt den kommersen hade inte jag och fotografen Mikael Svensson när vi stod i ett hörn med vår bok. Vi fick låna ett bord i ett område med barnaktiviteter och det är inte riktigt målgruppen för boken. Men vi blev solbrända och några personer som lånat boken på biblioteket kom förbi och berömde den.

”Ni har gjort en kulturgärning”.

Kålleredbo

5) Fässbergs kyrka – landmärke och utkiksplats

Den nygotiska tegelkyrkan uppe på kullen har varit stadens stolthet och landmärke sedan 1887. Det är den första kyrkan på den här platsen, men den ersatte en äldre kyrka som stod vid Fässbergs kyrkogård. En del av inredningen från den äldre kyrkan finns här. Är kyrkan öppen, missa inte att gå en sväng och titta. (Dessutom kan du handla Hundra nedslag i Mölndal där. Passar fint att se närbild på en av kyrkklockorna i själva kyrkan).

När kyrkan byggdes var det jordbruksmark runt om och kyrkan höjde sig verkligen över omgivningen. Numera har den fått sällskap. Området runt kyrkan är en utmärkt utkikspunkt om man vill spana på olika generationers arkitektur i innerstaden. Har man dessutom lite gamla foton att jämföra med blir det ännu mer intressant. Detta är dock lättare att göra på vintern. Grönska är fint, men det är en smula ivägen.

Korta turen återvänder via fikastopp i Mölndals galleria

Från kyrkan finns vägar ner åt flera håll. Om du känner att fötterna börjar få nog, ta trappan framför tornet ner till Mölndals innerstad. Kila in i Stadsbiblioteket, slå dig ner i en stol och läs en tidning. Eller ta en fika. Kocken rekommenderar luncherna i Fiskhallen men jag har ännu inte testat dem. Men det finns mycket att välja på.

Det kan vara precis lagom att avrunda här och ta resten en annan dag. Startade du via kollektivtrafik, gå ner till Mölndalsbro och ta valfritt färdmedel hem igen eller återvänd till Stadsmuseet om du har bil parkerad där. Det blir cirka fem kilometer tur och retur om du gått rakt, det dubbla om du ska testa varje fotovinkel.

6) Folkhemmet på Häradsgatan och Hagåkersgatan

Under hela Mölndals 100 år har det pågått utbyggnad av vägar, industrier och bostadsområden. Mellan 1923 och 1945 byggdes 900 hus med sammanlagt 2300 lägenheter. Utbyggnaden fortsatte. Årsskiftet 1957-1958 fanns i Mölndal totalt 3110 boningshus med totalt 8812 bostadsrätter.  Av dessa var 2349 ettor, 3555 tvåor, 1500 treor,  573 ettor, 171 femmor och 102 större lägenheter.

Den norra delen av Häradsgatan är en bra väg för att kika på utbyggnaden av folkhemmet under 1950-talet. Vägen startar mellan kyrkan och Stadshusparken och hette fram till 1954 Storgatan och satt i två år ihop med resten av Storgatan söderut.

Fortsätt norrut med sikte mot Safjället. Du passerar sjukhuset som växt till ett jättekomplex. Gör gärna en avstickare till vänster till Jungfruplatsen för att spana på ett torg som behållit sin karaktär. Eller kila upp på Safjället rakt fram för att få en överblick uppifrån. Återvänd sedan för vi ska svänga ner på Hagåkersgatan.

Ta Hagåkersgatan ner mot Mölndalsån

På Hagåkersgatan byggdes funktionella smålägenheter i tre- och fyravåningshus. Bland detaljerna är utanpåliggande balkonger med smäckra balkongräckena och entrédörren i ädelträ. Området räknas som kulturhistoriskt viktigt.

Sista stopp på Hagåkersgatan är Vänortsplatsen. Där ligger lunchstället Fredag hela veckan där jag äter lunch lite nu och då.

Gå över Göteborgsvägen och sväng tillbaka söderut längs ån som en gång hade det föga smickrande namnet Sveriges mest förorenade vattendrag, men dit bävern nu återvänt.

7) Det rostiga klotet i kulparken

Orsaken till att Mölndal ansökte om stadsprivilegier var inte för att Per Andersson skulle få sjunga Mölndalsmedley en ljummen försommarlördag hundra år senare (även om det var riktigt bra). Anledningarna stavades avlopp, bostadsbrist, vägnät och en massa annat praktiskt. Standarden på bostäder var usel, vägnätet ännu sämre och de vägar som fanns saknade i många fall namn. Eller så hette de saker som Byvägen, som det kunde finnas flera av.

Allt avloppsvatten släpptes orenat rakt ut i Mölndalsån som rinner norrut till Göteborg. Och göteborgarna hade klagat på vattnet sedan 1870-talet. Det var rent ut sagt en massa skit att rensa upp för den nya stadsstyrelsen. De förtjänar ett hurrarop eller tre, inte minst för att de jobbade ideellt (viss skillnad mot dagens guldkantade avtal). Bebyggelsen var utspridd vilket gjorde att staden inte byggde bara ett utan två reningsverk. Den rostiga kulan som står i det som nu kallas kulparken är en gammal gastank som lämnats kvar som minne.

Den mellanlånga rundan avrundas vid sjukhuset

Gastanken står mitt emot sjukhuset. Vid bron står också en gammal milsten. De äldsta delarna av sjukhuset är grindstugorna på Göteborgsvägen. De är från 1924. En läsare berättade att hennes far var uppväxt där. Hans pappa var vaktmästare och chaufför. När man behövde en ambulans knackade man på fönstret.

Börjar du tänka på refrängen och känner att en mellanlång promenad räcker så hoppa på spårvagnen hemåt här. Eller så tar du de två gångbroarna, först över ån och sedan över motorvägen. När du kommer upp på Trädgårdsgatan välj höger för att komma tillbaka till Stadsmuseet eller vänster för den riktigt långa turen.

8) Ekekullen och Svejsersdalen

Ekekullen förtjänar sitt namn för sina vackra ekars skull. Högst upp finns en domarring vilket är lite för gammalt för denna berättelse. Av yngre datum är att kullen en gång i tiden fungerade som Mölndals stadspark där Frälsningsarmén, skytteföreningen och nykterhetsrörelsen arrangerade träffar.

Korsa Gunnebogatan och sikta på den lilla bokskogen. Under arbetet med boken lärde jag mig att den kallas Svejserdalen. Jag har kallat den Lackarebäcksravinen i alla mina blogginlägg därifrån. Den hör till en av de bokskogar jag ofta vandrar i. Det gula huset som står på norra sidan om den lilla ravinen är flygeln till en herrgård från den tid då göteborgarna åkte till Mölndal på semester.

9) Utsikt från Lackarebäcksfjället

Denna promenad fortsätter uppåt. Rent vatten hörde också till det som den nya staden behövde ordna. Vattenförbrukning femdubblades mellan 1931 och 1957. Lackarebäcks vattenverk är dock Göteborgs, fortsätter du bilvägen framåt kommer du till Mölndals vattenverk.

Men vi ska inte dit utan upp på toppen för att kika på utsikten. Det finns lite olika stigar, välj en upp och ta en annan ner. Stigarna är poppis bland mtb-cyklister så håll lite koll på dem. Spritter det fortfarande i benen så går det att vända sig åt andra hållet, sikta på Norra Långevattnet och hoppa på Bohusleden. I annat fall är det bara att ta sig ner och dra sig tillbaka mot Stadsmuseet.

10) Jubileumskanonen

På väg tillbaka till Stadsmuseet så går det att välja Torggatan. Utanför brandstationen kan du klappa om kanonen som användes för att skjuta salut när Mölndal fick sina stadsprivilegier. För kalenderbitare kan jag nämna att man ansökte om att bli stad den 3 augusti 1920, fick jakande svar nyårsafton 1921 och hade det stora jubileumsfirandet 4-6 juni 2022.

När man fick stadsprivilegierna ingick enbart Mölndal men 1971 anslöt sig Kållered och Lindome mer eller mindre villigt till gemenskapen. Det finns mycket trevligt att uppleva i de delarna också. Det kanske blir en annan promenad? Eller en cykeltur, Mölndal har perfekt storlek för att utforska per cykel.

Dela upp ovanstående tur i tre

Hoppas att du gillade min promenad. Olika personer har olika idéer om vad som är lagom längd. Istället för att göra en lång tur kan du dela upp den på tre.

• Tur ett. Starta vid Stadsmuseet. Där finns ett mindre antal parkeringsplatser samt en busshållplats. Följ ån neråt eller gå vilse i Kvarnbyn. Gå över Mölndalsbro, ströva förbi Stadshuset och fortsätt upp till Fässbergs kyrka. Vänd och avsluta i innerstaden eller återvänd till Stadsmuseet. Det blir en bit som är samma väg åt båda hållen.
• Tur två. Starta i innerstaden. Där finns flera parkeringsgarage, tåg, buss och spårvagn. Gå norrut på Häradsgatan och titta på alla bostäder i områden där det en gång stod växthus och var åkermark. Gå ner till ån via Hagåkersgatan och återvänd längs Mölndalsån. Denna tur kan förlängas med utflykt upp på Safjället.
• Tur tre. Starta vid sjukhuset. Där finns garage, buss och spårvagn. Gå norrut längs ån korsa motorvägen och sikta på Ekekullen. Korsa Gunnebogatan och gå ner bland bokarna i Svejserdalen. Håll sedan uppåt för att se utsikten. Återvänd på andra sidan av ån.

Gillade du detta inlägg dela det gärna med en god vän och spana in min artikel högst, lägst och läskigast i Mölndal. Ett annat tips är att titta in på stadens jubileums-webb. Jubileumsprojektet har bland annat tagit fram en jubileumskarta med 100 platser att besöka. Mikael Svensson som tagit bilderna i Hundra nedslag i Mölndal har bidragit med en del foton dit.

Ha en fin promenad i Mölndals historia!

PS! Alla länkar leder dig till mer läsning om Mölndal.

Inlägget Mölndal 100 år – stadsvandring till 10 platser med jubileumskoppling är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Vad göra om du spelat bort varenda krona på kasinot i Monte Carlo, hankar dig fram på bröd och billigt vin och så kommer dråpslaget i form av en refusering? Ja då letar man efter ett fikonträd med mogna frukter och ökar arbetstakten. Det var i alla fall vad författaren Gunnar Serner gjorde 1913. 

På 1910-talet var sommaren fortfarande lågsäsong. Serner fick på nåder bo utan att betala hyra i ett hus i Beaulieu, praktiskt taget ett stenkast från Monaco. Mellan skrivpass och jakten på billig föda träffade han diverse udda personligheter. En kallade sig för greve Origoni och kunde berätta de mest sällsamma historier från sitt liv som italiensk militär. Bland annat hade han varit i Japan när det var i princip stängt för utlänningar. En dag när Serner kom för att hälsa på Origoni betedde sig de anställda på hotellet en smula märkligt. Det visade sig att Origoni blivit anhållen som medlem i en större förfalskarliga. Serner fick bråttom därifrån.

Frank Heller alias Gunnar Serner

Berättelsen om den falske greven har jag hittat i Frank Heller på Rivieran, vilket är 2012 års bok från Frank Heller-sällskapet. Jag fick den för ett bra tag sedan av rara Helene Waernelius som tidigare skickat mig en bok av Ellen Rydelius.

Frank Heller var det namn som Gunnar Serner skrev under. Han var en produktiv herre som skrev äventyrsböcker, noveller, kåserier och reseskildringar. Han blev med tiden översatt till många språk och en av Sveriges mest framgångsrika författare under första halvan av 1900-talet.

Frank Heller på Rivieran innehåller utdrag ur Frank Heller produktion med analyser av olika personer som är aktiva i sällskapet. Bland annat försöker de identifiera platser som författaren bott på och vilka verkliga personer som gömmer sig bakom olika pseudonym.

Intressant bild av Monte Carlo för hundra år sedan

Den största behållningen var den bild jag fick av livet i Monte Carlo i början av 1900-talet. Serner fick till och med en skymt av den berömda kurtisanen la Belle Otero och noterade att hon var vacker även i medelåldern. En av de personer som Heller träffar kan till och med ge en bild av hur det fungerade 1870 innan järnvägen kom. Då åkte man båt från Nizza till Monaco och om någon ombord var spelsugen hissade kaptenen en röd flagga ombord båten. Då öppnades kasinot.

Runt kasinot cirkulerar halvprofessionella spelare som hävdar att deras system garanterar vinst, om man bara har tillräckligt stor insats. Det är en sådan systemspelare som ruinerar Serner.

De flesta i hans situation hämtade ut en reskassa från kasinot för att kunna åka hem med svansen mellan benen. Men Serner var på flykt från lagens långa arm efter att ha svindlat två banker i Malmö med falska låneansökningar. 

Hasardspelare

Först åkte han mot London för att möta sin älskade. Detta var före mobiltelefonernas tid men inte före tågstrulen. Han blev en halv dag försenad på grund av ett missförstånd. Och kvinnan hade åkt hem till Sverige. 

Sterner bestämde sig då för att åka vidare till Monte-Carlo för att bli rik. Det gick inte riktigt som han hade tänkt sig. Han mötte en svensk som hade ett Ofelbart System som Heller satsade alla sina pengar på. Men 16 udda i rad knäckte honom.

Pengarna försvann och då föreslog systemspelaren att Heller skulle börja skriva. För sitt första alster fick han 25 kronor, vilket höll honom flytande en månad. Tyvärr blev nästa text refuserad. Detta trots att han hade en del förlagskontakter från sin studietid i Lund, något som kan ha hjälpt honom på traven. Redan då hette det att ”är du inte känd får du bekosta trycket själv”.

Författare bör prioritera hygien före mat

Boken gav mig ett annat handfast tips om bokförsäljningen är lite skral. Det är att prioritera rakning framför allt annat. En välrakad herre som sover på en parkbänk förutsätts vila upp sig efter en lite väl glad kväll i goda vänners lag. En herre vars ansikte börjar anta apostlarnas stil får en helt annan behandling av polisen.

Nu räckte pengarna längre på den tiden. En förklaring är att prisläget på Rivieran var lägre men villkoren för skrivande personer var också bättre. Hellers första verk som han levde på i en månad var av novell-längd om jag fattat saken rätt och ett par decennier senare (när han i och för sig byggt en läsekrets) använde han förskottet från en fullängdsbok för att köpa ett hus i Menton. Dagens författardebutanter behöver skriva en novell om dagen eller en roman i månaden för att gå runt.

Frank Heller blev Mentonbo

En sak som är sig lik då och nu är språket i mäklarannonser och svårigheterna att hitta en bostad som man trivs med. Frank Heller och hans fru hittade till slut sitt drömhus i Menton, eller Mentone, som han stavade det. Där bodde de delar av året. Frank Heller kunde nämligen återvända till Sverige efter att han betalt av sina skulder. Han var tvungen göra det för att kunna skaffa sig ett pass, något som blev krav efter första världskriget.

Hans hus i Menton blev förstört under andra världskriget och i en gripande text beskriver han hur det känns när allt han plöjt ner sina honorar till har blev ödelagt.

Författarlunch med Patricia Sands

Livet som författare var delvis annorlunda för hundra år sedan. Det är intressant att jämföra. Det är också intressant att jämföra nutida förhållanden på olika kontinenter. När jag var i Antibes åt jag lunch med kanadensiska författaren Patricia Sands. Jag har nämnt henne förut. Sommaren 2017 träffades vi på ett evenemang för engelskspråkiga författare i Nice. Jag hade en aning svårt att sälja mina böcker där eftersom jag inte har någon titel på engelska, men det var en intressant dag ändå.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Vi har båda skrivit många nya böcker. Patricia har flera serier med romantiska böcker som utspelar sig i Antibes och olika platser i Provence. Hon var i Frankrike för att följa med på en resa som går till orter som förekommer i hennes böcker. Hon är med delvis som celebritet, delvis som reseledare men sköter inget av det praktiska. Allt sådant är överlämnat till en expert. Vi hade en mycket trevlig lunch och strosade runt i Antibes för att se vad som hade ändrats sedan sist.

La Fée Loca och la Clé de la Porte

Lunchen intogs på La Fée Loca, en sådan där trevlig liten kvarterskrog som man blir glad över när man springer på. Just denna ligger ett stenkast från gamla stan i Antibes, på ett minitorg där Rue Fourmillière möter Rue Fersen det vill säga inte så långt från buss-stationen (som bytt namn och inte längre heter buss-station). Det är precis lagom fullt på luncherna och på eftermiddagarna kan man sitta där med ett glas vin, de har inte världens längsta vinlista men vinerna är bra och prisvärda på glas.

Bokbilden med kaffe kommer från la Clé de la Porte som ligger i den allra äldsta delen av Antibes, nedanför marknaden.

Inlägget Från hasardspelare i Monte-Carlo till kärlek i Antibes är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Ibland är det enklaste det bästa. Som att kliva ombord på en av Västtrafiks båtar och ta en tur i södra skärgården. Prickar man rätt båt kan man slå sig ner i caféet och pimpla kaffe hela vägen ut till Vrångö.

Har man barn med sig kan det hända att man istället får tillbringa större delen av tiden ute på däck med att titta på utsikten. Men det är den i och för sig värd. Har man extra flyt kan man starta eller landa ända inne vid Stenpiren och få se ännu mer utsikt.

Vrångö är den sydligaste ön

Vrångö är den ö som ligger längst bort från Saltholmen. Därför var den mest attraktiv hos mitt utflyktssällskap häromdagen. Jag hade inget emot det, jag hade för mig att jag aldrig varit där (men en titt i Tomatsallads arkiv avslöjar att jag bloggat om tidigare besök på Vrångö, även om det är åtskilliga år sedan).

Mitt sällskap valde dagens förtäring vilket förutom muffins på färjan (åt båda hållen) bestod av en varmkorv på grillen samt en Lejonet & Björnen-glass på caféet närmast färjan. Det var tur att vi redan hade bestämt oss för att ta den långsamma färjan som gick efter snabbfärjan, för de var inte särskilt raska med att sleva upp glassen.

Välbekanta blommor runt lotsutkiken

Men jag ska kanske inte bara prata om resan dit och hem, utan också om vad vi gjorde på vårt korta besök på Vrångö. Vi gjorde det alla gör, korsar ön över till den gamla lotsutkiken. Väl där hade vi lite olika fokus. Miss E spanade på stora fartyg medan jag tittade på blommor. Jag hittade igen mina gamla fjällkompisar kvanne och strätta. Tänk att jag en gång blandade ihop dem!

Gott om kyrkliga byggnader

Vi räknade till inte mindre än tre religiösa byggnader vilket vi var överens om var en smula överdrivet i förhållande till antal boende som är någonstans mellan 350 och 400. Kyrkorna tillhör i tur och ordning Svenska kyrkan, Pingströrelsen och Missionsrörelsen. Dessa hamnade inte på bild men det gjorde något som på avstånd såg ut som en fyr med märklig placering mitt i gröten av hus.

Blandning av året runt bostäder och sommarstugor

Vårt besök var kort men den väg vi gick kantades av vanliga villor som så ut att vara året-runt-bostäder. I hamnen skymtade vi en flagga utanför en matbutik och enligt Google finns det ett par olika matställen på ön samt ett hotell vid kajkanten. Jag kan tänka mig att det är smockfullt med badsugna soliga dagar.

Inlägget Vrångö – ett perfekt utflyktsmål en molnig sommardag är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I Oviksfjällen har väg Z 535 mellan Börtnan och Persåsen fått namnet Fäbodvägen. Här finns särskilt många fäbodar i gott skick. Ett par stycken är fortfarande i bruk med betande djur och människor som tar om hand om mjölken ett par veckor varje sommar. Nya utedass och nyslagna stigar vittnar om många pysslar för att denna del av kulturarvet ska bevaras.

Det går att se mycket bara genom att åka längs grusvägen men träskyltarna skvallrar om att det finns fler fäbodar gömda i skogen, en eller ett par kilometer ifrån dagens väg. Totalt är de 27 stycken. Några av dem går att nå via skogsbilvägar av varierande kvalitet men till andra är det fotvandring som gäller.

Fäbodsvägen med teleobjektiv inte optimalt – eller?

Förslaget att göra en utflykt till Fäbodvägen kom från Minna Kinnunen som vet om att jag är svag för gamla timrade stugor och är intresserad av fäbodarnas historia. Vi hade ingen direkt plan utan stannade bara på första bästa plats och gick runt och letade efter motiv som fångade vårt fotoöga.

Vi brukar fastna för helt olika motiv och det gjorde vi även denna gång. Rekommenderar att även ta en titt på hennes blogginlägg (länk direkt till inlägget kommer att komma här när hon publicerat) för att se hur olika två fotografer kan fånga samma plats. En stor skillnad är att Minna valde normalzoom på det kamerahus hon använde mest, medan jag hade teleobjektiv på mitt enda fungerande kamerahus. Jag hade också valt normalzoom om inte den också pajat. Nu visade det sig att tele inte var så himla dumt ändå. Jag kommer dit. Men först en rad om fäbodar.

Fäbod och fäbod

En sak som kan vara en smula förvirrande är att fäbod kan syfta på lite olika saker. Dels på själva byggnaderna som kan stå där i decennier efter att den sista kon lämnat. Men samma ord används för en fäbod som är i bruk det vill säga det betar kor, getter eller får på fäbodvallen,

Djuren kallas tillbaka morgon och kväll för mjölkning och mjölken förvandlas till lagringsbara produkter som messmör, ost och smör. Idag säljs dessa ofta direkt på fäboden men förr transporterades de till marknader. I Härjedalen kallas de inte för fäbod utan säter.

Fäbodarnas historia skrivs om och får äldre rötter

När jag började intressera mig för Härjedalens historia för att skriva den första boken fick jag intrycket att de flesta historiker såg fäbodar som en kort parentes i nordisk jordbrukshistoria. De var en effekt av att folkökningen tvingade människor att kolonisera nya områden som inte var lika lämpade för jordbruk som jordarna längre söderut. De första skriftliga beläggen är på många platser från 1600-talet, de flesta byggnader från 1700- och 1800-talen och fäbodbruket övergavs i mitten av 1900-talet.

Numera har en hel del nya rön dykt upp som vänder upp och ner på gamla sanningar. Idag blir det allt mer vedertaget att fäbodarna har äldre rötter och är ett parallellt spår. Fjällkornas anfäder betade troligen i dessa fjälltrakter för ett eller tvåtusen år sedan. Korna mjölkades av människor som flyttade runt och levde av en blandekonomi. Människorna har kanske inte lämnat några husgrunder efter sig, men möjligen är gravhögar, svärd och de stigar som numera är pilgrimsleder spår från dem. Jämt-Norge-vägen går för övrigt parallellt med dagens väg.

Västra Galåbuan eller Galåbodarna

Vår första stopp var vid Galåbuan. Precis vid avfarten till populära Arådalen finns en samling byggnader på vardera sida av vägen. Ovanför den ena ryttlade en familj med rovfåglar. Svalorna pilade fram och åter över ängarna och jag fastnade för en gärdsgård.

Blåa skyltar berättade om vandringsleder och snöskoleder. Ingen av oss har sett figuren snöskoled tidigare. Vi filosoferade över om det är för att informera om att här kan man ta sig fram på vintern för egen maskin med turskidor eller snöskor, men att det inte är preparerade skidspår.

Oviks-Svedjebuan

Nästa stopp var vid Oviks-Svedjebuan. Här var byggnaderna utspridda över ett större område vilket gjorde det svårt med teleobjektivet. Dessutom råkade jag komma åt någon inställning på kameran så alla mina bilder fick märklig ljusmätning. Men vi strövade runt ganska länge här.

Långbuan eller Långbodarna

Långbuan ligger precis vid vägen och är inramad av gärdsgårdar i ett öppnare landskap. Vi fastnade särskilt för en snygg jordkällare och ett hus med grästak. Här hade Minna en fördel med vidvinkel på kameran.

Runt omkring Långbuan var det gott om koblaffor samt en saltsten. I början av 2000-talet serverades våfflor här till besökare. Så vitt jag hittat upphörde det 2014. Fäboden har varit i drift lite av och till. Den upphörde 1945 men återupptogs 1958 och sedan återigen på 2000-talet. Något sådant. Har någon bättre uppgifter så skriv gärna en kommentar.

Rödkullor vid Fittjebuan

När vi kom till Fittjebuan hade mitt engagemang börjat falna och jag ägnade mest energi åt att försöka fånga blåklockor och en lustigt rosafärgad rölleka på bild. Ingetdera särskilt enkelt i blåsten. När vi var på väg in i bilen igen hörde jag plötsligt ett ljud och mot oss kommer en hel flock med rödkullor. Nu var det jag som hade en fördel med teleobjektiv på kamerahuset.

Det kändes udda att träffa på rödkullor i Jämtland. Visserligen buntades de ett tag ihop med fjällkor till Svensk Kullig Boskap men numera har de en egen förening. För rödkullor och fjällkor är inte särskilt nära släkt även om båda är hornlösa kor som passar för utmarksbete. Rödkullorna har en sydlig invandringshistoria medan fjällkorna kommer österifrån.

Jag hade för övrigt skrivit ett entusiastiskt kapitel till boken Hundra nedslag i Mölndal om hur Gunnebo slott och trädgårdar jobbar med att bevara de starkt hotade rödkullorna. Men när boken var praktiskt taget på väg till tryck visade det sig att Gunnebo bytt ut hjorden med rödkullor mot kaniner.

Rävfamiljen längs Fäbodvägen

Teleobjektivet fick jobba igen när en rävfamilj dök upp i vägkanten. Fyra valpar tumlade runt men bästa bilden är denna. Man behöver alltid ha ett kamerahus redo med teleobjektiv. Det är anledningen till att ha minst två kamerahus när man åker runt med bil (och ibland när man åker tåg eller vandrar också). Då kan man ha ett vidvinkel eller fast objektiv på det andra men aldrig sakna teleobjektiv.

Wikners i Persåsen

Fäbodvägen mynnar i Persåsen och när vi kom dit var vi grymt hungriga. Det blev lunchbuffé hos Wikners och så gick vi ett varv i den stora presentbutiken.

Vi beundrade också Göran Strands norrskensbilder som hängde i utställningen. Otroligt snygga. Från Persåsen är det enligt Google snabbast att återvända till Tänndalen via Klövsjö, Vemdalen och Hede men dels har Google inte alltid rätt och dels hade jag bilen i Storsjö. Så vi återvände samma väg.

Fjällkokalvar i Svedjebuan

I Svedjebuan stod en hel del bilar så Minna var på väg köra förbi när jag såg en fjällkokalv. Den praktiskt taget skrek att den ville bli fotograferad. Korna och fåren var ute och betade någonstans i omgivningarna men kalvarna fanns vid fäboden.

Om jag räknar in att jag såg svarta Black Angus på Flatruet på vägen till Storsjö fick jag triss i kor denna dag. Tillsammans med rävungarna är det inte konstigt att mitt minneskort blev sprickfärdigt.

Landsombuan?

Vårt sista fotostopp glömde jag tyvärr dokumentera namnet på och det saknas namn på lantmäteriets karta. Kamerans GPS säger 62°52’54.372″ N 14°0’16.038″ E . När jag petar in de koordinaterna hos Google Maps och väljer vägvy kan jag ana en skylt. Googles automatiska funktion att sudda ut registreringsnummer gör den svår att läsa men jag tror att det var Landsombuan. Här var byggnaderna inte lika välunderhållna och flera hade fallit ihop.

Det finns fler ställen att besöka

Ovanstående var de ställen som fastnade på bild men det finns mycket mer att se. När jag jobbat med denna artikel har jag googlat en del och sprungit över följande.

Galå Fjällgård Civilekonomerna Miriam och Christoph Schenk har byggt upp en modern fjällgård från grunden.

Östra Arådalens fäbod ligger i väglöst land. 2014 började Lena Stålfelt och Malin Johansson tillverka ost av handmjölkade fjällkor åtta veckor varje sommar. Webbsajten är inte uppdaterad på ett tag och eventuellt är de ej där längre.

Fäbodvägen värd ett besök eller två

Sammanfattningsvis blev jag glatt överraskad av Fäbodvägen. Det var en trevlig utflykt väl värd ett till besök. Vi hade särskilt flyt med alla djur som uppenbarade sig men bara byggnaderna i sig är värda en sväng. Dessutom finns det många fler avstickare än de vi gjorde. Jag hade gärna sett en översikt över vilka som är särskilt värda att besöka. Om någon känner till en sådan får du gärna lämna en länk i en kommentar.

En och annan av ovanstående foton kan komma att hamna i nästa bok även om detta är en bit utanför mitt egentliga område. På detta tema vill jag nämna att om du gillar det jag skriver, missa inta att spana in mina böcker. Högen fylls på kontinuerligt och ju fler som läser dem, desto mer tid kan jag dedikera till att skriva fler. Prenumerera så får du veta när nästa kommer ut.

Inlägget Se varför jämtländska Fäbodvägen fyllde ett minneskort är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Elden är en maffig musikföreställning som spelas i slagghögarna i världsarvet Røros två veckor varje sommar. Jag har sett den och här kommer en blandning av beskrivning, recension av årets föreställning samt tips på sådant som jag önskar att jag hade tänkt på i förväg. 

Texten är illustrerad med lite udda foton som ibland är en smula långsökta och inte exakt hänger ihop med texten så som jag brukar försöka kombinera ihop det. Det beror på att konferenciern sisådär sex-sju gånger påpekade att fotografering ej var tillåten under föreställningen. Däremot uppmanades publiken att dela sina minnen av föreställningen i sociala medier. Jag följde denna uppmaning och postade en bild på baja-majorna i insta stories. Men när alla andra slet upp sina mobiler för att dokumentera applåderna så gjorde jag det också. Det gör att jag hjälpligt kan visa ungefär hur upplägget såg ut samt hur många som var inblandade.

Slagghögarna är en maffig scen

Det jag tycker var allra häftigast i Elden är scenografin. Slagghögarna är mäktiga och ger en tredimensionell scen där saker kan hända i flera olika nivåer. De där träpalissaderna må se enkla ut men tillsammans med smart ljussättning, pyro och ljudeffekter gick det att skapa magi. Det blev särskilt mäktigt i de avslutande numren när skymningen lagt sig.

Stor ensemble

En annan framgångsfaktor var den stora ensemblen med både professionella duktiga sångare och lokala statister. När femtio personer var på scen samtidigt kunde det hända flera saker parallellt vilket gjorde att det fanns mycket att titta på. Detta utnyttjades exempelvis under kör-numren. Det blev häftigt när körer dök upp på de högre nivåerna. Eller när en ensam gitarrist rev loss. Karolinernumren var generellt något enklare att ta till sig än Rörosinvånarnas tablåer. Exempelvis hade karolinerna en mäktig inledning med taktfast exercis samt flera sidohistorier som visade livet i armén (där sjukdomar tog död på fler än själva slagen och kamratskap var ett viktigt inslag).

Strapatserna hos karolinerna växlades med glada julförberedelser hos kvinnorna i Röros vars enda bekymmer (före hotet från svenskarna) var att få barnen till skolan samt att vissa kvinnor hellre spanade på killar än jobbade. Ett aber med Rörosinslagen var att jag inte riktigt förstod dialekten hos en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna.

Fyra norska Dølahästar viktiga

Fyra stycken hästar av den gamla norska rasen Dølahest deltog i föreställningen och de bidrog verkligen till autenciteten. En var selad som draghäst och drog en lång rad med olika gamla kärror. Det var en höghjulig vagn när den komiska sprätten bergsdirektör Bergman skulle göra entré. I ett annat nummer drog hästen en låg kärra när ett gäng norska döda soldater skulle köras iväg. 

Två stabila och extremt lugna hästar reds av sjungande skådespelare och en fjärde som var lite mer stirrig galopperade över scenen ibland. Det låter kanske inte så märkvärdigt men det bidrog verkligen till helhetsupplevelsen.

Delar av Armfeldts karoliner var två veckor i Røros

Den historiska bakgrunden till Elden är Armfeldts berömda karoliner. De som är kända för att de flesta strök med i en snöstorm under återtåget till Sverige efter att Karl XII skjutits i Halden. Från början var de 10073 man och 6721 hästar. Huvuddelen av Armfeldts styrka var i Trondheim. Men några traskade runt längre söderut och spenderade två veckor med att inta bergsstaden Røros.

Det låter som en ganska tunn soppa att spinna en hel föreställning på men de gör verkligen vad de kan. Elden börjar exempelvis med att unge Kalle blir inkallad. Han är jämtlänning, praktiskt taget en norrman för vintern 1718-1719 när Elden utspelar sig har Jämtland och Härjedalen bara varit svenskt i ett par generationer. Flera välkända Röros-profiler skymtar också förbi, som Peder Hjort som bara var ett par år då.

Praktiska tips för att se Elden i Röros

Jag avrundar med lite blandade tips. Den första är att åka och se på Elden i Röros någon gång. Vi hade kanske lite överdrivna förväntningar efter att flera personer höjt föreställningen till skyarna. Det var en rolig upplevelse att ha varit där, men den går att leva utan. Efter en pandemipaus spelas denna historiska musikteater under två veckor med undantag för söndagar. Föreställningarna varierar lite från år till år. Det lär ha varit fler kör-nummer i år.

Den andra är att biljetterna tar slut och att vill man sitta på mittensektionen behöver man vara ute i mer god tid än vad jag var. Prisskillnaden är såpass liten att det är värt hamna på mitten tror jag. Vi satt längst ut på ena kanten, vilket var vad som fanns kvar en vecka i förväg.

Elden spelas sent på kvällen TA MED FILTAR

Föreställningen startar 21.30 och slutar vid midnatt med en halvtimmes paus på mitten. Spelplatsen ligger nästan 700 meter över havet. Det betyder att det blir kallt. Detta är något som de tipsar om på Eldens sajt men vi missade ändå hur kallt. Vilket är ganska imponerande med tanke på att jag fotade nattfrost samma morgon. Men när vi gav oss av var det 20 plusgrader och shortsväder.

Jag tog med en dunväst och en täckkjol vilket räckte ingenstans. De rutinerade besökarna kom med stora väskor med filtar och bylsiga dunjackor. Räddningen var när jag i pausen upptäckte att de hyrde ut plädar i souvenirboden. De hade bra ruljans på mössorna också. Snygga sittunderlag från Røros tweed men just sittunderlag i ylle är något jag har i min ryggsäck. 

Spelplassen bakom slagghögarna men ingång från centrum

Det finns handikapp-biljetter. Ingen riktig aning om vad de innebär men det kan vara lämpligt om man har svårt att gå. M hoppar runt på kryckor. Hon börjar bli ganska vass på att ta sig fram på dem men det blir ganska långa avstånd och det är rejält knöligt.

Jag haltade också betänkligt när vi skulle därifrån men det är en kombination av att jag entusiastiskt skuttade runt lite för frenetiskt innan föreställningen samt missbedömde när de skulle stänga igen området. Det sistnämnda gjorde att jag fick gå runt spelplassen en extra gång och gick såklart fel.

Parkera bil inte helt lätt

På Eldens webbsajt uppmanas man att parkera i centrum och det var en ganska bra idé. Det såg på förhand ut att vara närmare att ställa sig på Rema 1000s parkering men det är skådespelarnas entrésida, inte publikens. Vill man ha plats där behöver man tydligen vara på plats senast kl 18.

Området öppnar kl 20

På området finns mattält med lokala råvaror, skyltar med den historiska bakgrunden, souvenirbutik samt baja-major.

PS! Jag stavar stadens namn lite olika. Det beror på att vissa delar har jag skrivit på mobilen och vissa på datorn.

Inlägget Karolinerna intar Røros i ”Elden” som spelas i maffig inramning är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Jellingmonumenten är ett av Danmarks för närvarande sju världsarv. Det låter kanske sådär halvintressant med två gamla runstenar och två lika gamla högar med en kyrka emellan. I varje fall om man bott i svenska runriket. Men nu är det inte vilka runstenar som helst.

Runstenarna är från 900-talet och resta av far och son som skryter om sina bedrifter. Det är inget ovanligt med den delen men nu råkar den mindre runstenen vara det äldsta bevarade omnämnandet av Danmark och den större är rest av Harald Blåtand som är en av Vikingatidens superkändisar.

Vikingakungen Harald Blåtand

För en generation är Harald Blåtand mest ihågkommen som den som gett namnet till bluetooth, den trådlösa kommunikationen mellan digital pryttlar. Men för andra är han kungen som införde kristendom i Danmark.

Harald Blåtand var född i Jelling där hans föräldrar Gorm den Gamle och Tyra Danebot höll hov. Var han dog och blev begravd är fortfarande under debatt. Nyligen skrev media om nya teorier att han skulle vara begravd under en kyrka i norra Polen. Att han inte är begravd i Danmark beror på att hans son Sven Tveskägg snodde tronen från honom.

Kung Harald Blåtand kristnade Danmark

Harald var kung av Danmark och senare även Norge under ett par decennier och under denna period kristnade han landet. Orsaken till detta vet vi inte men en teori handlar om att man tittade på det mäktiga tysk-romerska riket och försökte kopiera det. Kristendomen var en del av detta.

Tillnamnet Blåtand förresten. I Röde Orm sägs det vara tandvärk, en svartnande tand, men andra teorier är blåskimrande svärd eller blå dyrbara kläder.

Mysteriet med gravhögarna

Runstenarna står framför kyrkan som i sin tur är inramad av två rejäla gravhögar. De är omgärdade av en del mysterier. För det första är den större gravhögen tom. Inte tom som i ”någon har plundrat ” utan som i ”någon byggde en jordhög”. Det reser en hel dröse med frågor om det var som minneshög, som estetik eller vad sjutton det handlade om?

Den norra högen är också tom, men det beror på att den som en gång fick en pampig begravning i den har blivit flyttat. Den högen är för övrigt byggd ovanpå en bronsåldershög. När gravkammaren tömdes är såvitt jag förstått höjt i dunkel. En del menar att det är Harald som lät bygga högen efter Gorm när han var asatroende men att när han blev kristen flyttade sin far till kyrkan och begravde honom där istället. Det skulle i så fall vara i en föregångare till dagens kyrka.

Enorm skeppssättning

Det är inte slut på mysterierna för i området har nutida arkeologer hittat spår efter något som de tolkar som en 350 meter stor skeppssättning samt en palissad som mätte 1,4 kilometer totalt. Både skeppssättningen och palissadens platser är markerade med konstverk. Det verkar ha varit ett stort palatsområde värdigt en kung.

Dagens kungafamilj räknar för övrigt Gorm och Harald som sina förfäder enligt ett komplicerat släktträd som upptar en halv vägg i besökscentret Kongernes Jelling.

Kongernes Jelling byggt med glimten i ögat

I direkt anslutning till själva monumentet ligger ett modernt besökscentrum med café, fräscha toaletter, stor museishop och gratis entré. Dessutom riktigt intressanta utställningar gjorda med glimten i ögat. Alla rätt med andra ord. Det slutade med att vi spenderade betydligt längre tid där än vi hade planerat.

Allting som var orange-färgat gick att ta på och så hände något. Det var inte bara gjort för att ”man ska ha något interaktivt” utan var på riktigt.

Jelling genuint trevligt

Att jag hamnade i Jelling var något av en slump. Jag fick en resa till Danmark i födelsedagspresent av Fritz. Totalt var vi fyra vuxna och tre barn som tog Stenafärjan från Göteborg en dag i augusti. Huvudnumret på resan var tänkt vara ett besök på Legoland (får se om jag återkommer med en rapport därifrån).

Jelling ligger tjugo minuter från Billund och där hittade mina släktingar en lagom stor lägenhet ovanpå matbutiken. Det var först senare som vi insåg att vi skulle bo praktiskt taget inom krypavstånd till ett världsarv. Det innebar möjlighet att gå runt flera gånger. Hade jag orkat kunde jag fotat palissaden i morgondimma men jag var helt slut efter Legolanddagen.

Rekommenderar ett besök i Jelling

Jag är inte helt begeistrad av de lokala dryckerna men i övrigt rekommenderar jag ett besök i Jelling starkt.

Efter denna utflykt i dansk historia ska jag återvända till svensk och fransk. Jag jobbar hårt för att kunna utöka högen nedan med en ny titel per år. I väntan på nästa bok föreslår jag att exempelvis klicka på världsarv för att se vilka andra jag bloggat om.

Inlägget Vikingakungen Harald Blåtand i Jelling är ett danskt världsarv är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Jannesgården i Malung är lätt att snubbla över om man rör sig genom Dalarna och lätt att tycka om. I Malung går stora vägen rakt genom centrum, så som alla vägar gick innan man började bygga ringleder och ersätta affärsgator med gallerior. 

Mitt i smeten finns ett gammalt hus med snickarglädje från 1870-talet. Det var en gång gästgiveri och Malungs ståtligaste byggnad. Efter några år då det stått tomt stora delar av året har det fått nytt liv. Nu är det mitt nya favoritcafé för det kombinerar bra läge med goda produkter i vacker miljö.

Jannesgården gelateria, bageri och café

Jannesgården slog upp portarna som café, gelateria och bageri sommaren 2021. De som driver det har bestämt sig för att inreda det med tidstypiska detaljer. När jag var där ett år efter öppnandet stod en lapp på en modern dörr att den var temporär i väntan på tidsenliga pardörrar.

Glassen provade jag aldrig men jag kan rapportera att ciabattan och kardemummabullen båda var fluffiga och lätta. Mackan hade precis lagom mängd fyllning av god kvalitet och bullen var inte bara fluffig utan saftig med perfekt avvägd mängd kardemumma. Jag letade i smakminnet men kom just nu inte på någon som kan tävla med dem. Kanske bullarna från Vete-katten i Stockholm?

Oscar II besökte Jannesgården när det var gästgiveri

Huset är från 1870-talet och räknades en gång som Malungs finaste byggnad. Då var det gästgiveri. Kung Oscar II var här 1892 för att inviga järnvägen och var imponerad av maten sägs det.

Huset blev senare hem åt en advokat vars ättlingar hade det som fritidshus. Det är så roligt att det öppnat upp för besökare så att det är fullt med folk igen. Huset i sig är rymligt men sväljer ändå begränsat antal sittande men det är gott om sittplatser på båda sidor om huset. Dessutom finns det parkering runt om. Mitt emot ligger Systembolaget. Med andra ord är detta en given vinnare för många resenärer. Öppet tisdag-söndag.

Perfekt stopp på vägen till fjällen

En gång i tiden var Malung känt som skinnområde men nu är det dansbandsveckan som sätter Malung på kartan. Då är det folkvimmel överallt. Men även om man inte har Malung som slutmål kan det hända att man har vägarna förbi för här möts E45 och väg 66 i en rondell med kurbits-inspirerad utsmyckning.

Jannesgården i Malung ligger med andra ord perfekt till för ett stopp för alla västkustbor som är på väg till eller från fjällen oavsett om det är Sälen, Vemdalen eller Funäsfjällen som är destinationen. Det har därför en given plats i mina Smultronställen mellan Göteborg och Funäsfjällen, en ny sida-möjlig-bok-underlag med tips (som när detta publiceras är påbörjad men fler bilder och texter finns).

Glad att jag sprang över Jannesgården

Det är faktiskt lite lustigt för på resan åt andra hållet stannade vi och bytte chaufför på parkeringen utanför Jannesgården och körde sedan till Sälen där det blev en avslagen fika i en galleria. Tänk om vi hade lyft blicken, sett caféskyltarna och gått in här istället. Jag undrade ett tag hur jag kunde ha missat detta café i alla år men det kan ju bero på att det är relativt nyöppnat. Överhuvudtaget får jag omvärdera Malung. Mitt intryck har varit att det är ganska bedagat ställe men så passerade jag under Dansbandsveckan och fick vänta vid varenda övergångsställe. Så roligt att Malung lever upp och nu finns det en till anledning att stanna året runt.

Har du varit där? Håller du med om att detta är en pärla fler borde ta chansen att upptäcka?

Inlägget Ny favorit: Jannesgården i Malung – ett högklassigt café är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I juni var jag ute på en heldagsutflykt med goda vänner bland lavendelfälten i Provence. När jag senare gick igenom fotona såg en del hus plötsligt bekanta ut. Hade jag inte sett dessa förut? Jomenvisst, det var lavendelfälten på bokomslaget till boken Mitt Provence.

Den boken är utgiven på ett externt förlag och därmed är det inte jag som står för omslagsbilden. Det är den enda bilden i boken (förutom en del foton på sedan länge döda provensalska författare) som jag inte tagit och därför visste jag inte riktigt var den kom ifrån. Därför tyckte jag att det var riktigt roligt att hitta igen platsen den är tagen på.

Jag delade denna upptäckt entusiastiskt på en Facebook-sida men om man inte betalar så syns inte inläggen för särskilt många av de som följer sidan. Därför flyttar jag hit det.

Antalet lavendelfält minskar i Provence

Mitt foto från samma plats är en mobilbild (mitt landskapsobjektiv bestämde sig för att det är dags för pension, jag kan inte direkt klaga för vi har varit med om många resor men tajmingen kan diskuteras). Min bild är disigare och lavendeln har inte riktigt slagit ut (sedan blir den aldrig någonsin så lila som på bokomslaget utan hjälp från datorn). Det ser också ut som att antalet fält har minskat sedan bilden togs (den är köpt via någon bildbyrå så vet inte vilket årtal det är på den). Minskande lavendelodlingar är något mina vänner som var med på resan kände igen. Vi åkte genom en del fält där de fotade lavendel för ett par år sedan och nu vajade det säd där istället.

Vi hade en superfin utflykt. De tog med mig till Sault och visade sina favoritfält. På vägen dit snurrade vi runt en del på Valensole-platån där jag var på lavendelsafari för tio år sedan. Det var nya vyer för dem. Perfekt när man kan visa varandra sina favoriter.

Belvédère de Saint-Jean på väg D943

Fotot på bokomslaget är taget från en utkiksplats längs väg D943. En annan bil rullade därifrån precis när vi stannade. Det var ungefär det sjuhundrafemtionde stoppet den dagen och även om det vid det här laget var ganska sent lidet på eftermiddagen var det fortfarande en bra bit över trettio grader. Jag klev därför ur, tog snabbt ett par bilder som dokumentation innan jag snabbt återvände till den luftkonditionerade bilen. Jag tittade inte noga förrän jag kom hem.

Sault med Mont Ventoux-utsikt

Utsikten ovan fångade vi på hemväg söder om Sault. I Sault gjorde hade vi en vätskepaus på en uteservering med utsikt över Mont Ventoux (på långt håll) och boulespelare (på nära håll). Vi gick sedan en liten sväng i den söta provensalska byn.

Har du några smultronställen i Provence?

Mitt Provence är en av mina två titlar i serien Karavan reseguider. De har levt ett undanskymt liv under pandemin och Mitt Nice har varit slutsåld i flera år. Mitt Nice uppdaterade jag våren 2022, något jag skrivit om i detta reportage från Ventimiglia. Förutom att jag själv traskade runt en hel del med kameran fick jag massor av tips från trogna läsare.

Planen var att den uppdaterade versionen skulle kommit ut före sommaren men det har blivit diverse förseningar i förlagsänden. Näst på tur står Mitt Provence. Det är inte den titel jag har mest fokus på, jag har två egna projekt som går före men jag har ett dokument där jag samlar idéer till en framtida upplaga. Har du ätit på någon fantastisk restaurang, sovit på mysigaste B&B eller sprungit på en väl dold gårdsbutik mitt ute i ingenstans? Lägg gärna en kommentar eller skicka en rad.

Inlägget Lavendelfälten på framsidan av ”Mitt Provence” är från Sault är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Ta Skansen, lägg till Gamla Linköping och ett par tre kvarter med korsvirkeshus så får du Den gamle by i Århus. Det kallar sig för världens äldsta friluftsmuseum för städernas kultur och historia. Den gamle by är ett par decennier yngre än Skansen som är det första friluftsmuseet i största allmänhet.

Vi gjorde ett besök i Den gamle by i Århus på vägen hem från Harald Blåtand i Jelling (som i sin tur var på vägen hem från Legoland). Det blev en och annan bild . Jag tänker låta dem tala mer eller för sig själva.

Den gamle by fungerar i blandat väder

Vårt besök inleddes med en åskskur som fick oss att mangrant besöka alla hus i hantverksdelen. Där väntade dockor som skulle illustrera allt från ljusstöpare till kistmakare.

I en annan del fanns en affärsgata från mitten av 1900-talet med slaktare, tevebutik och resebyrå. Det mesta var kulisser, men sedan kom jag till en dörr där det luktade äppelkaka. Givetvis gick jag in för att undersöka saken närmare.

En del gator såg ut som om de kommit rakt ur den gamla danska teveserien Matador.

Tidsenligt klädd personal i Den gamle by

Att personalen var klädd för att passa in bidrog till charmen. Området är större än det såg ut från början. Jag hittade hela tiden nya små gränder och vyer att kika in i.

Jag hoppas att detta gav en bild av var Den gamle by i Århus är för ställe.

Inlägget Fotospecial: Följ med till Den gamle by i Århus är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I den stora tillknycklingen när den skandinaviska fjällkedjan bildades skyfflades halvsmält berg i stora sjok upp på varandra. Det gör att bergarterna varierar från fjäll till fjäll och från dal till fjäll. På en del platser har det landat så pass höga halter av metaller att det varit värt att bryta mer eller mindre framgångsrikt. Den stora variationen och hur det påverkat allt från växtlighet till människor, är en av de detaljer som fångat mitt intresse under de år som jag utforskat Härjedalen. Detta har resulterat i (snart) två böcker, Strövtåg i Funäsfjällen och Ett år i Härjedalsfjällen.

Idag tänkte jag bjuda på en berättelse som är med i en av böckerna. Upprinnelsen till denna utflykt är egentligen en helt annan bok, skriven av Eva Wallstam och Bo Stenson. De skriver vandringsguider från Härjedalen och Provence. Nu har de skrivit en på norska om vandringar runt Röros. Jag köpte ett signerat exemplar på höstmarknad i Tänndalen. Min första utflykt var en succé som gav mersmak. Därför gav jag mig av ut på en till, vilket är denna tur till kromgruvorna.

Funäsfjällen ligger granne med Norge

Nu när norska gränsen är öppen igen har mitt närområde växt rejält. Från Tänndalen är det bara tjugo minuter till norska gränsen och även om det kändes långt att köra till Feragen är det faktiskt närmare än till Rogen eller Silverfallet i Ljungdalsfjällen (som båda är med i nya boken).

Huvudanledningen till att Norge är med i Ett år i Härjedalsfjällen är att boken innehåller en hel del historia, särskilt från järnåldern och då är det mer relevant att titta på vad som hände i Tröndelag än i Skåne.

Första anhalt Coop i Brekken

Första anhalt på min utflykt var Brekken där arkeologer funnit en eldstad från äldre stenålder, vilket kan vara det allra äldsta spåret av människor i Trøndelag, men där Coop hade slut på Kvikklunsj. Skulle jag åka till kalkhaltiga slåtterängar eller gamla kromgruvor? Jag sparar slåtterängarna tills några av de tolv olika orkidéarterna blommar.

Istället svängde jag ner mot Feragen. I det stora berggrundslotteriet hamnade ett stråk av svart kromit insprängd i serpentinit här. Jag upphör aldrig att fascineras över hur olika naturen ser ut på grund av de stora skiftningarna i berggrunden. Det är förvisso en bit till Feragen men ändå, bergen ser ut som ett månlandskap. Vägen dit kantas av idylliska bondgårdar, varav en hel del erbjuder övernattning, och betande kor som på håll såg ut att vara släkt med fjällkor. Det är inte bara berggrunden som gett olika förutsättningar utan också politiken. I Norge har politikerna prioriterat en levande landsbygd högre än vi gjort i Sverige.

Gruvcirkeln runt Røros

Feragen ligger inom cirkumferensen, det område runt Røros som ingår i världsarvet. En av platserna som är särskilt omnämnd är förresten en timmerränna som finns mellan sjöarna Feragen och Femunden.

Cirkumferensen är en cirkel vars mittpunkt är gruvan Gamle Storwartz. Inom denna tillhörde alla naturresurser kopparverket enligt ett kungligt privilegiebrev. Dessutom var alla som bodde där tvungna att arbeta för kopparverket mot en liten lön. Kopparverket och gruvorna runt omkring slukade enorma mängder skog, kol och arbetskraft. Dessutom behövdes transporter och mat till befolkningen i den nya staden som växte upp.

Under 333 år förändrade kopparverket omgivningen. Störst var påverkan på närområdet men inget annat företag genererade så stora intäkter till statskassan.

Kopparverket försörjdes med koppar från en lång rad med gruvor varav Olavsgruvan är den enda som är öppen för besök idag. Men denna vandring gick inte till koppargruvor utan kromgruvor.

Krom till färg och stål

Feragsfjellet är Norges största kromgruvefält. Här bröts krom med varierande intensitet mellan 1820 and 1940. Malmen transporterades till Trondheim. Uppgifterna om antal schakt varierar men rör sig runt tvåhundra vilket gör att berget liknar en schweizerost. Förutom hål, och högar med slaggsten finns en del andra spår från gruvdriften som husgrunder, kvarlämnat material och själva vägen. På ett ställe relativt högt upp på fjället vajade till och med brännässlor i vinden som en hälsning att här har människor vistats.

Sommartid lär fjällnejlika blomma. Den används av malmletare eftersom den trivs bland tungmetaller. Jag såg inga sådana, men däremot marklavar. Det var gråvita mattor överallt. Två ripor hade svidat om till vinterdräkt medan två tyskar hade bråttom ner för de skulle handla i gårdsbutiken på renslakteriet Stensaas.

Spöklikt i vinden

Vandringen var en utmärkt påminnelse om vikten av att sopsortera metaller för gruvbrytning efter nya sätter spår i naturen som aldrig försvinner. Papper och plast kan vi alltid tillverka mer av. Oavsett vad man tycker om trädplantager så är de inte lika permanenta. Gruvor behövs också, men man kan man hålla nere antalet genom återvinning så är det ju inte så dumt.

Jag blev också påmind om att vädret kan variera på hösten. Denna dag behövde jag inte tänka att långbyxor var i varmaste laget utan istället gräva fram vantarna. Den utlovade solen lyste med sin frånvaro och vinden var klart otrevlig. Det gråmulna vädret förstärkte det ödsliga intrycket. Nästan direkt började jag längta hem.

Fullt fokus framåt

Min strategi blev att älga uppåt i högsta hastighet för att komma hem så fort som möjligt. Kombinationen fullt fokus framåt och vinden gjorde att jag aldrig stannade för att titta på kartan eller läsa vägbeskrivningen utan jag bara fortsatte. Jag tyckte visserligen att stigen svängde mindre än den borde göra men var fullt upptagen med att undvika att snava på stenar och peppa mig själv med att nu kunde det inte vara långt kvar till bilen. Det var först när jag passerat sex kilometer och fortfarande mestadels gick uppåt – när hela rundan skulle vara sju kilometer – som jag anade ugglor i mossen.

Jag försökte hitta lä bakom en sten för att titta på kartan och belönades med att se bolliga fröställningarna av fjällsippor.

Det visade sig att jag missat att tanken var att man skulle gena över fjället tillbaka. Dock inte därifrån jag var. Jag kunde visserligen se bilvägen men det var ett stenigt fjäll fullt med hål mellan mig och vägen.

I mina hemmafjäll genar jag gärna men så fort jag kommer över till Norge där Vigelpiken är det enda landmärket jag känner igen så håller jag mig till stigarna.

Jag hittade en ny stig som såg lovande ut men när den slutade i en återvändsgränd vid ännu en gruva bestämde jag mig för att bara gå samma väg tillbaka. I slutänden blev turen dubbelt så långt och dubbla antalet höjdmeter jämfört med planen. Men jag fick sett en helt annan miljö, och jag fick bilder till boken.

Nästa bok kommer ut lagom till jul

Jag hoppas att detta utdrag gav mersmak! Känner du någon som du tror skulle vara intresserad av denna bok så tipsa dem gärna. Jag kommer givetvis att berätta när den kommit från tryckeriet både här på bloggen och till alla prenumeranter på bok-koll.

PS! Blandningen mellan svenska och norska bokstäver beror på om jag skrivit texten i bloggverktyget eller om det är en bit jag klippt ur manuset. Jag har inte tagit mig tid att rätta så att allt är konsekvent. Det är högre prioritet att korrläsa själva boken en sist-sist-sista gång.

Inlägget Vilse i Norges största kromgruvefält ovanför Feragen är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det vajar en svensk flagga i Nice hamn Lympia. Ostindiefararen Götheborg är nämligen på besök. Hon anlände torsdag förmiddag 29 september 2022.

Eftersom hon kom från Malaga var det många som hoppades få en skymt av henne när hon passerade västerifrån. M var en av dem som spanade i flera timmar i Antibes för att se henne segla förbi. Men hon måste ha passerat under natten eller småtimmarna och väntat på redden innan hon gick in.

Jag är själv inte på plats i Frankrike utan bilderna av skeppet har jag lånat från Björn och Anette Mörtberg som påpassligt var i Nice och begav sig till hamnen för att titta på Götheborg. Hon ligger där till fjärde oktober då hon förflyttar sig till Monaco. För motor skulle jag tro då det bara är runt hörnet. Från och med idag till och med tredje oktober är det möjligt att gå ombord Götheborg i Nice.

Roligt att Götheborg seglar igen

Visst blir man lite stolt över henne? Så roligt att hon är ute och rör på sig igen och inte bara ligger i Göteborg och skrotar. Inte för att hon inte var en vacker syn där, men bättre att hon visar upp sig i världen. Götheborg har varit i Nice en gång tidigare, för femton år sedan. Nu är hon på väg till Asien.

Nya versionen av Mitt Nice

När jag ändå skriver om Nice kan jag nämna att igår trillade det in ett exemplar av nya Mitt Nice i min brevlåda. Det är den uppdaterade versionen som jag nämnt tidigare. Jag vet ännu inte när den börjar säljas men gissningsvis tämligen snart.

Vill du läsa mer om något ämne i denna artikel? Klicka på någon av de färgade orden för de är länkar.

Inlägget Ostindiefararen Götheborg anlände till Nice idag är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

En fredag i september var det dags att kliva ombord båten ut till Svartsö igen. För andra året i rad var jag anlitad av Ingrid Hedman på Skrivarresor att föreläsa tillsammans med henne på kursen Skriv ditt liv. Det var riktigt roligt att återvända till Svartsö och återse bekanta miljöer och ansikten.

Grönsaksodlare har flyttat till Svartsö

Svartsö var sig likt. Fåren var nyfikna, grusvägarna inbjudande och eldsjälarna hårt arbetande. Nytt för i år var en grönsaksodling. Salladerna smakade extra gott vid tanken att de var nyskördade och lokalodlade. Korta transporter har länge varit klimatsmart, men nu kan vi lägga till att en högre självförsörjningsgrad är tryggt i oroliga tider.

Precis som förra året bodde vi på Svartsjö skärgårdshotell och vandrarhem vid Svartsö Norra och åt middag en kväll på Bistro Sågen. Vädret var också med oss. En vacker solnedgång (som jag inte hann fånga på bild) följdes av en tjusig dubbel regnbåge morgonen efter (som jag däremot försökte fota).

En ära att få ta del av människors liv

Det är en ära att föreläsa på dessa kurser för det deltagarna vill sätta på pränt är ofta deras allra svåraste ögonblick i livet. De flesta tänker sig barn och barnbarn som publik och vill få hjälp komma igång. Men några vill dela med sig av sina upplevelser till fler personer och då kan jag berätta för dem hur man gör.

Mellan föreläsningarna promenader

Min huvudsyssla var som lärare. Mellan föreläsningarna och skrivövningarna hängde jag mest runt föreläsningssalen för att svara på frågor. Men det blir alltid några tillfällen till promenader, antingen tillsammans med andra eller på egen hand. De flesta dagar var jag ute en sväng före frukost och en före middagen. Därför kom jag även i år hem med en hel del foton.

Röda stugor är en favorit i repris

Förra året skrev jag ett bildrikt blogginlägg från Svartsö. Det innehöll bland annat bilder på röda stugor och djurlivet. Detta är uppenbart två teman som jag gillar för här kommer de i årets tappning. Först de röda stugorna.

Rikt djurliv på Svartsö

Får, kor och höns såg jag även förra året men några nya djur blev det. Vildsvinen och skarvarna verkar ha blivit ännu fler och är inte särdeles populära.

Ännu fler bilder från vackra Svartsö

Du kanske tycker att jag redan har postat många foton? Du har helt rätt men har jag nu redigerat och exporterat ut dem kan jag lika gärna publicera dem tänker jag.

Avrundar med höstliga bilder.

Det var allt från Svartsö för denna gång. Jag undervisar också på en liknande kurs på Ljungskile folkhögskola men den är på distans så genererar inga vackra foton. Men det finns fler bilder i mina böcker.

Inlägget Tillbaka till Svartsö med Skrivarresor är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Vid kanten av Esterelbergen väster om Cannes ligger ett perfekt konformat berg som är lätt att känna igen. Du får tro mig på mitt ord för fotona i detta inlägg är (i princip alla) tagna från toppen av berget och därifrån kan man se mycket, men inte hur själva berget ser ut.

Berget heter San Peyre och har blivit omsjungen av både Oscar Wilde och Maupassant. Det är en vulkankägla som bildades för 250 miljoner år sedan av ryolitisk lava.

Populära Le parc du San Peyre

I somras traskade jag upp på toppen och beundrade utsikten. Jag hade Mandeliu åt ena hållet och Esterelbergen åt andra och rakt fram Lerinöarna, det vill säga St Honorat och St Marguerite. Jag är på intet sätt först med att uppskatta utsikten. Fenicier, kelto-ligurer, romare och diverse grevar är några som uppskattat möjligheten att hålla koll åt alla håll.

Utsiktstavlan som står på grunden till en gammal befästning. Bredvid den ligger ruinen av ett kapell. Min franska är inte i toppskick men kapellet kan ha varit byggt till Saint Pierre på 1100-talet. Möjligen ovanpå ett romerskt tempel helgat till Merkurius. Eller så låg templet någonstans i närheten men det är mer logiskt att det låg på samma plats.

Lätt promenad upp på toppen om…

Större delen av berget är bebyggt med villor men den översta biten är en park med en vandringsled, eller snarare promenadstig för den är inte särskilt lång. Det är på franskt vis väl skyltat där bilvägen slutar och stigen börjar. Det finns en parkeringsplats där för den som bara vill gå den korta biten till toppen och skippa bilvägen.

Det är därmed lätt att komma upp till toppen om man bara följer skyltarna. Om man inte läser på skyltarna utan istället tänker ”äsch, jag ska upp på toppen, jag siktar rakt mot den och tar första bästa stig” så får man klättra på alla fyra och ta sig fram genom diverse snår. Det funkar förvisso också. Lite värre var att jag möttes av ett staket när jag kom upp.

Eftersom det egentligen var den typiska växtligheten som lockade iväg mig så gjorde det inte så mycket att jag fick en lite längre väg med mer närkontakt med sagda växtlighet. Det var länge sedan jag vandrade i Frankrike och när jag såg stigen och skyltarna fick jag sådan lust att jag drog iväg (egentligen var jag och hälsade på vänner). Men generellt rekommenderar jag att beundra steneken från den stenlagda stigen.

Lätt ta sig hit från Mandeliu-La Napole

Till sist ska jag dela med mig av en till detalj som jag lärde mig denna dag. Nämligen att Mandeliu tågstation och buss-station är två helt olika platser som ligger ganska långt ifrån varandra och det är därför bra att lyfta näsan ur mobiltelefonen innan man hoppar av. Tågstationen är den man vill till. Den ligger nämligen vid havet där allting fint är. Tågen verkar i och för sig inte stanna särskilt ofta, i varje fall tog jag buss hem också men en som gick längs kusten bort till Cannes. På vägen till busshållplatsen fastnade ett torn på bild.

Signerade julklappsböcker

Bilderna ovan är från i somras. Det är mest mobilfoton för jag hade kameratrassel (ett stående problem i år). Annars hade de nog hamnat i något manus. Jag har två kandidater där de kanske hade platsat. Men först ska årets böcker säljas. Normalt säljer jag inte signerade böcker direkt till läsare utan låter olika återförsäljare stå för den delen men jag gör ett undantag inför jul. Jag kommer att ge prenumeranter första tjing att beställa så fort jag knåpat ihop ett beställningsformulär. Vill du veta vad jag skrivit (alla titlar kommer inte vara möjliga att beställa), spana in mina böcker. Det finns åtskilliga bra julklappar där.

Inlägget Vandring till toppen av San Peyre ovanför Mandelieu-la Napoule är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Världens största kalkgruva dök oväntat upp på radarn och kallade på uppmärksamhet. Jag tog en närmare titt på Mønsted kalkgruber och konstaterade att danskarna släpper lös besökarna på ett sätt vi aldrig skulle göra i en svensk gruva. Det är väl värt ett blogginlägg, eller hur?

Hittade Mønsted kalkgruber av en slump

Det var i somras när vi var på väg från Stenafärjan i Fredrikshamn till Jelling som jag fick i uppdrag att kolla om det fanns något att se längs vägen. Kravet var att det skulle passa en blandad skara mellan 6 och 75 år. Jag bläddrade runt lite och hittade rätt coola gruvbilder mitt i Danmark. Det innebar en liten avstickare från den närmaste rutten men konsensus i bilen var att köra dit.

Vi var på väg att ändra oss när vi kom fram. Efter ungefär en halvtimme på praktiskt taget tomma vägar i klassiskt danskt jordbrukslandskap mötte vi parkeringskaos. Fyra stora fält med parkerade bilar och en snubbe med gul väst som dirigerade. Vi knep den näst sista platsen allra längst bort. Var det något jippo? Nix, bara en vanlig sommardag.

Gruva, kalkverk, café och museum

Till kassorna ringlade köerna (vi trodde att köerna var långa men detta var innan vi kom till Legoland och fick lära oss begreppet kö). När vi väl var inne var det slut på köerna för området är stort. Vid sidan av gruvan finns lekpark med fladdermustema, café, museum och någon byggnad som jag inte hann spana in och därför kallar kalkverk tills vidare.

Själva gruvan innehåller 60 kilometer med gruvgångar varav två kilometer är upplysta. Det är fritt fram att gå i gruvan som man behagar. Alltså: danskarna släpper in besökarna att röra sig praktiskt taget fritt. Det är inte en snitslad bana eller stränga instruktioner att gå efter guiden utan bara att traska på.

Vintertid är gruvan hem för en massa fladdermöss och året runt använder Arla ett rum för att lagra ost. Själva gruvepoken avslutades i mitten av 1900-talet.

Ost och fladdermöss

Vi var inte förberedda på gruvutflykt och saknade ficklampor, vilket gjorde att vi i princip höll oss till de upplysta gångarna. Det finns en kort sväng som är barnvagnsvänlig med ramper. I gångarna finns skyltar som pekar mot utgången men de visar inte alltid närmaste vägen till utgång. Det var många ställen som det gick att gena, om man var beredd att gå en bit som inte var helt platt.

Lustigt nog tappade jag aldrig bort riktningen utan hade hela tiden en känsla åt vilket håll utgången låg. Jag brukar ha det utomhus men så fort jag går in i ett köpcentrum är jag helt vilse.

Saknade stativ till kameran

Förutom att vi inte hade med oss ficklampor och viss brist på regnjackor (det öste ner när vi kom ut) så saknade jag stativ till kameran. Det finns nog ypperliga möjligheter att ta coola foton där nere om man har stativ och vidvinkel. Det saknade jag. Dessa foton är tagna med mitt 50 mm plastobjektiv och så försökte jag hålla kameran stilla bäst jag kunde.

Kika på andra gruvor jag besökt

En finess med Mønsted kalkgruber är att det känns aldrig som man är särskilt långt under jord eftersom man går rakt in i berget. Orsaken till att kalken ligger såpass nära ytan här är att den blivit uppknuffad av en salt-diapir. Dessutom är det rymligt nästan överallt (man kan iaf välja att hålla sig till de större gångarna).

Det har blivit ett och annat skrivet om gruvor på sistone i böcker och i manus.

• Kromgruvefältet i Feragen
• Gruvan i Kiruna
• Saltgruvan utanför Krakow

Är gruvor inte din tekopp kan jag tipsa om att istället läsa om andra ställen jag besökt i Danmark. Vill du stötta bloggen är bästa sättet att köpa eller långa mina böcker.

Inlägget Följ med ner i Mønsted kalkgruber – världens största kalkgruva är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

”På lördag ska jag åka till Brödfabriken i Jonsered, vill du följa med?”. Biologen bor mitt bland en massa bagerier så att hon åker ända till Jonsered för att handla bröd säger något om Brödfabriken tänkte jag.

Så efter lite funderande om jag hade tid svarade jag ja. Förutom att namnet Brödfabriken väcker nyfikenheten såg jag ett utmärkt tillfälle att fylla på mina utflyktstips runt Göteborg. Under pandemin var den listan en av mina mest besökta sidor. Intresset har mattats av men jag gillar att utöka samlingen ändå.

Bröden som var orsaken till resan fastnade inte på bild, men jag köpte ett veckans bröd som innehöll rostade rotsaker. Väl värt resan. När vi nu var här nöjde vi oss inte med att handla. Självklart måste man fika när man är på utflykt. Det finns ett par bord inne i själva bagerilokalen men de flesta sittplatser är utomhus under tak. Vi fick nöja oss med ståplats för vi hade prickat in melodikrysset.

Brödfabriken särskilt populär under melodikrysset

”På vågrätt åtta i högra delen av krysset söker vi förnamnet på en populär artist som”. När ledtrådarna ges i melodikrysset sänks ljudnivån markant utanför Brödfabriken, men så fort musiken spelas börjar sorlet igen. Lördag förmiddag är altanen utanför Brödfabriken full med människor som löser melodikrysset tillsammans.

Brödfabriken slog upp portarna i våras och verkar ha blivit en omedelbar succé. Biologen berättade för mig att Eric Ericsson tillsammans med Nour El-Refai vann ett tv-program som heter Hela kändis-Sverige bakar 2022. Det programmet har helt obemärkt passerat min radar men Eric var väldigt trevlig att handla av.

Lätt att ta sig till Brödfabriken och Jonsereds fabriker

Brödfabriken ligger alltså i Jonsereds fabriker och dit är det lätt att ta sig. Västtrafiks tåg susar hit på tio minuter och går två gånger i timmen lördagar. Jonsered ligger dessutom inom zon A så samma taxa som inom Göteborg. Sedan är det bara att traska över bron för att hamna rakt i fabriksområdet.

Jonsereds fabriker började som textilindustri men är kanske mer känd för sina maskiner. Hembygdsföreningen har satt upp en skyltar som berättar om olika byggnaders tidigare liv.

Många hus har fått nytt innehåll. Exempelvis har Poppels ölbryggeri flyttat hit när de växte ur sina gamla lokaler. Deras pub såg verkligt inbjudande ut och kan föranleda en till tur till Jonsered.

Vandringsleder, kloster och färska grönsaker

Det finns fler skäl att hoppa på tåget till Jonsered. Här finns ett kloster med gästhem, Jonsereds herrgård och vandringsleder av olika längd.

Dessa får anstå till ett annat tillfälle. Detta blev en mycket kort paus från datorn för nu är det långa arbetsdagar. Min finfina utgivningsplan för nästa bok har nämligen havererat. Både den luftiga jag gjorde upp i februari och reservplanen jag gjorde upp i augusti. Orsaken är förseningar utanför min kontroll. Jag gör förvisso det allra mesta själv men är beroende av utomstående för vissa moment. Jag försöker verkligen att göra planer som innebär att arbetsuppgifterna kan göras i lugn och ro. De blir bättre då än om de ska göras i full panik efter deadline.

Förutom att förseningen innebär att jag missar större delen av julförsäljningen (som står för runt 70-90% av intäkterna för en sådan här bok) kostar det mig mycket tid och energi som jag kunde använt till annat. Det blir nämligen en hel del dubbelarbete. Normalt gör man saker i en viss ordning och när jag försöker förbereda för att det ska gå snabbare blir det gärna att jag får göra samma sak tre eller fem gånger. Så just nu är det arbetsdagar 05-21 sju dagar i veckan med någon liten promenad på mitten.

När jag har lite mer tid skulle jag vilja testa några etapper av Gotaleden.

Inlägget Brödfabriken mitt i charmiga Jonsereds fabriker är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

På en udde i de röda Esterelbergen finns ett par skyddade vikar där antikens sjöfarare la till för att fylla på färskvatten. Senare flyttade italienska fiskare in i grottorna (i alla fall är det så jag tolkade infon på franska men det kan vara något helt annat). Idag är stränderna runt Pointe de l’Aiguille populära stora delar av året. Faktum är att de vunnit en tävling om Rivierans vackraste strand.

Det var lokalblaskan Nice-Matin som ordnade en läsaromröstning i olika omgångar. La Garoupe i Antibes slogs ut i tredje omgången medan La Mala i Cap d’Ail tog sig till semifinal. I slutändan stod det mellan La Paloma på Cap Ferrat och Pointe de l’Aiguille. Detta läste jag i senaste numret av Rivieranklubbens tidning.

Vulkaner skapade de röda klipporna

Esterelbergens geologi liknar den i svenska fjällkedjan så till vida att bergarterna varierar kraftigt på olika platser. Här är det huvudsak röda silikatrika bergarter som ryolit och porfyr. Men de ser olika ut, beroende på om det är stelnad lava som runnit ur en sköldvulkan eller tuff från explosioner. Allihop eroderar lätt vilket är anledningen till att det finns så många grottor. Det gör också att jag inte kunde fotografera den mest ikoniska vyn, den som förekommer på gamla planscher. Utsiktsplatsen varifrån fotot skulle tas var avspärrad på grund av risk för ras. Bakom staketet försvann en stig ut i tomma intet så jag skippade den vyn helt enkelt.

Maquis kallas växligheten i Esterelbergen

Maquis kallas vegetationstypen i Esterelbergen. Här finns tallar med långa barr, korkekar och smultronträd. Samt en massa andra buskar och växter som jag just nu har tappat bort namnet på. Men jag har dem nedskrivna i ett manus som jag ska återta arbetet med när jag fått ordning på ett beställningsformulär som trilskas.

Utsikt mot Lerinöarna

Även om vissa vyer var svåra att fånga på bild numera så finns det många vackra fotomöjligheter. Från udden har man finfin utsikt åt olika håll. Exempelvis är det tydligt varför det var strategiskt att lägga en försvarsborg på St Honorat. Åt andra hållet såg jag en kulle jag skrev om för ett tag sedan.

Bilder från den kullen eller denna tur kan komma att hamna i kommande böcker om mina strövtåg i södra Frankrikes naturhistoria. En och annan vandring slinker också med även om det inte är någon renodlad reseguide. Gillade du denna artikel, dela den med en kompis eller två och tipsa dem om att det går att prenumerera.

Till Théole-sur-mer kan man åka bil eller tåg

Pointe de l’Aiguille ligger strax väster om Théole-sur-mer. Dit kan man ta sig med bil eller tåg. Det finns en betalparkering i byn nere vid strandrestaurangerna. Från byn går en strandpromenad hela vägen till udden. Tågstationen ligger på östsidan av byn. Enligt Google maps är det två kilometer och tar en halvtimme att gå från tågstationen.

Det finns också en pytteliten gratisparkering precis ovanför stranden. Funkar fint i november men är nog helt hopplös sommartid. Fågelvägen är det inte långt därifrån ner till stranden. Även på serpentinstigar är det bara några hundra meter att gå, men det är samtidigt 70 höjdmeter.

Finns längre vandringar från Pointe de l’Aiguille upp i Esterelbergen

Vi var ute på en miniutflykt, en kort paus från datorn och återvände hem när vi hade varit nere på stranden. Men jag har läst om flera vandringar där Pointe de l’Aiguille ingår. Allt mellan fyra och åtta kilometer. Bland annat passerar dessa vandringar en utsiktsplats på en höjd ovanför bilvägen. Jag gissar att man helt enkelt följer de bruna skyltarna. Men det gäller att läsa rätt. GR653A går nämligen till Arles och vidare till Santiago de Compostela och det kan vara i längsta laget.

Förtjänar stranden utmärkelsen Rivierans vackraste?

Avslutningsvis återstår frågan om Pointe de l’Aiguille förtjänar utmärkelsen Rivierans vackraste strand? Rent principiellt ogillar jag sådana där listor då de ofta orsakar problem med överbelastning. Istället försöker jag tipsa om udda platser för att bidra till att sprida ut besöksströmmarna. Men med det sagt så är Pointe de l’Aiguille väl värt ett besök.

Inlägget Pointe de l’Aiguille utanför Théole-sur-mer är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Cap d’Antibes är min udde, den som är närmast av de tre stora uddarna på Rivieran. Alla tre har attraktiva postnummer, vackra kustpromenader och huserar kända byggnader. Cap d’Antibes har exempelvis den ljusstarkaste fyren, det lyxigaste hotellet och Château de la Croë som en gång var hem till Edvard och Wallis Simpson men numera ägs av Roman Abramovich.

Visserligen är det enklare att ta sig till Cap Ferrats och Cap Martins kustvandringar med tåg, men av naturliga skäl vandrar jag ändå oftare på Cap d’Antibes. Dock inte så ofta ute på sentier littoral (där Mussos bok Återträffen inleder med ett mord).

Det finns fler promenader än sentier littoral

Genom åren har jag traskat ganska många varv på olika delar av udden. Det slog mig häromdagen att Cap d’Antibes erbjuder en sådan mångfald av promenader att jag kanske skulle försöka sammanfatta dem och inte ”bara” skriva om den kända kustvandringen. Sedan upptäckte jag att jag faktiskt redan hade publicerat en hyfsad introduktion till Cap d’Antibes. Därefter spenderade jag en halv förmiddag med att göra återbesök i gamla blogginlägg (vilket du också kan göra om du följer länkarna i texten).

Slingrande gränder mellan höga murar

En anledning till att jag spenderar mycket tid på Cap d’Antibes är att min favoritbadstrand ligger på andra sidan udden. Därför genar jag tvärs över titt som tätt (favoriten är stranden med tornet). En annan anledning är att alla vägar slingrar rejält. En hel del är också avspärrade för trafik eller slutar med en mur. Därför kan det vara värt ha Google Maps framme innan man viker av ner på en väg som ser ut att gå åt rätt håll. Den kan mycket väl vika av eller visa sig vara en återvändsgränd. Å andra sidan får man se mer om man går på måfå.

De flesta vägar och gränder kantas av rejäla murar men man kan ändå få se prov på olika byggnadsstilar om man sträcker på sig. Ännu bättre utsikt får man om man åker buss för då kommer man lite högre upp. Det finns gott om bussar mellan badorten Juan les Pins på ena sidan om udden och Antibes på andra men även en buss som går ut till spetsen på cappen. Den har sin vändhållplats precis utanför lyxhotellet och det är särskilt intressant sitta där när all personal anländer. Det är proper klädsel med svarta långbyxor som gäller även mitt i sommaren.

Tallskogsbeklädd udde blev rosodlingar blev lyxvillor

Jag gissar att hela udden en gång var täckt av tallskog men att delar så småningom blev uppodlade. Antibes var för hundra år sedan känt för sina rosodlingar. Eftersom jag traskat förbi rester av en rosodling många gånger så tänker jag att en del låg här. Men i takt med att det blir fler och fler villor krymper arealerna ner till ingenting.

Hollywoodeliten stod för en hel del av den första generationen villor under första halvan av 1900-talet. Senare har oljeprinsar och oligarker tagit över de största egendomarna och en hel del av de första villorna är borta. På sina ställen har villorna blivit inhägnade lägenhetsområden. Alla egendomarna är inte i toppskick. Under de tio år jag vandrat runt här har jag gått förbi många ruckel och byggarbetsplatser.

Exemplet Villa Heloise

På temat att det i alla år varit gott om byggkranar och byggarbetsplatser så vill jag visa hur det kan se ut.

Men låt oss backa till början av den promenad som jag hämtat fotona ifrån.

Längs strandpromenaden och upp till fyren

Cap d’Antibes syns som sagt väl från centrala Antibes. Det går bil- eller gångväg närmast vattnet nästan hela vägen runt. Det är en riktigt fin tur men väl lång att göra i ett svep till fots. Jag brukar ta en del i taget. Den vanligaste turen börjar med att jag strosar längs stränderna Ponteil och Salis.

När jag kommer till den lilla småbåtshamnen Port de la Salis viker jag av uppåt till fyren på Chemin du Calvaire. Den steniga stigen har jag av och till använt den som backträning. Jag möter sällan mer än någon enstaka joggare eller turist på avvägar. Men två gånger per år går Antibesborna man ur huse. Det är när skyddshelgonet ska först ner till katedralen och sedan upp igen.

Bois de la Garoupe

Bredvid stigen ligger en liten skog. En gång i tiden vågade jag knappt in i den vildvuxna Bois de la Garoupe om jag inte hade hund med mig. Men skogsplätten blev renoverad med nya fina skyltar och välansade gångar. Nu börjar tidens tand gnaga lite på putsen igen men det är fortfarande fint.

Runt fyren och kyrkan

Högst upp ligger fyren och en kyrka som är full med votivskepp. Det är här skyddshelgonet bor när hon inte bärs runt av barfota sjömän. Kyrkan är byggd på en plats där romarna hade en helgedom tillägnad mångudinnan.

För några år sedan öppnade ett café på den öppna platsen utanför och ibland har det varit marknader där. Caféet är kvar men har bara öppet helger så här i lågsäsong. Utsikten härifrån förevigats på en och annan konstkurs och är även med i reseguiden Mitt Nice.

Nedanför ligger stora Domaine la Dilecta

Från fyren kan man ta en stig neråt mot Plage de la Garoupe och starten på sentier littoral, eller gå bilvägen ner mot Juan les Pins. Gör man det senare kommer man förbi den imponerande entrén till Domaine la Dilecta som jag valt som introfoto till denna text. Vad är det för slott som gömmer sig där bakom? Av det man kan se genom grindarna är det ett i sammanhanget ganska modest vitt hus. Jag hittar inte så mycket om Dilecta mer än att själva godset består av fem hektar och går att hyra om man vill ha fest för 80 personer. €10 000 kostar det men alla behöver anlända med privatchaufför för det finns inga parkeringsplatser.

Aga Kahn på Rivieran

När jag letade efter info om Dilecta hittade jag en rad hos bloggen French Lessons att egendomen ligger granne med Aga Khans hus. Ett hus som den ryske oligarken Rozhetskin försökte ”förbättra” och sprängde bort halva innan franska myndigheter satte stopp. Rozhetskin kan inte återställa byggnadenför han tillhörde dem som var anti Putin. Ni vet de som ofta drabbas av en plötslig lust att hoppa ut från höga fönster. Rozhetskin verkar istället ha bestämt sig för att bada i syra.

Efter att ha spenderat en stund med google tror jag att det inte var playboyen Aga Khan, han som i några år var gift med Rita Hayworth, som bodde på Cap d’Antibes. Det var hans far, Aga Khan III, som 1929 köpte Villa Taormina, byggde ut och döpte om det till La Villa Jane Andrée efter sin tredje fru, Andrée Caron. Hon behöll huset efter skilsmässan och bodde där 40 år. Huset stod sedan tomt länge.

Rita Hayworths och Aly Khans bröllopsmottagning ägde istället rum på Château de l’Horizon som ligger vid vattnet i Golfe Juan. Det huset är i sin tur så berömt att det finns en hel bok om det dekadenta livet här under Khans och tidigare ägares tid. Bland annat lär en gäst ha fyllt ett badkar med champagne för att använda som fotbad. Château de l’Horizon är nu ombyggt till oigenkännlighet av ägarna som är den saudiska kungafamiljen. När de är på besök spärras den närbelägna allmänna badstranden av, till stort förtret för fransmännen som är mycket för att stränderna ska vara tillgängliga för alla.

Cap d’Antibes är grön uppifrån

Större delen av Cap d’Antibes är bebyggd men uppifrån ser den ändå grön ut för att en hel del av villorna har rejäla tomter, speciellt de som ligger längs ut på udden. Jag har rotat fram ett foto taget uppifrån för att ge en överblick. Här är den yttre delen av Cap d’Antibes.

Förutom vackra vyer är det värt att vandra udden för att den har haft strategisk militär betydelse. De flesta spår är borta men det finns en del kvar i den bortre änden, den som är till vänster i bild. Jag har varit där ett par gånger med kameran. Det kanske blir ett till blogginlägg. Eller så sparar jag dem till en bok. Jag gillar att lägga ut lite smakprov till blivande böcker på bloggen men det ska ju finnas en hel del nytt i dem också.

Inlägget Cap d’Antibes gröna oaser mellan de palatsliknande villorna är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen och strövtåg i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).