Det finns tågresor man gör för att ta sig från A till B och det finns tågresor man gör för själva resans skull. Att åka med Bernina Express hör till de senare. Det rullar på den smalspåriga rätiska järnvägen genom den schweiziska kantonen Graubünden. Rälsen är lagd i snurrar och serpentiner, ut och in genom tunnlar, och upp och ner för alppass. Tåget erbjuder resenären en annorlunda upplevelse samtidigt som det transporterar entusiastiska skidåkare till kända och mindre kända skidorter.

Bernina Express går att lägga in i resan till Rivieran

Jag åkte Bernina Express i april tillsammans med Maria Under Westerberg. Det var en del av vår tågluff till Sverige från Rivieran. Åt andra hållet tog vi snabbspåret över Paris, men på vägen till Sverige zick-zackade vi oss fram för att fånga de vackraste vyerna. Första dagen när vi lämnade Rivieran kryssade vi oss österut genom norra Italien till den lilla orten Tirano som ligger strax före gränsen till Schweiz.

Vi övernattade på supermysigt hotell precis vid järnvägsstationen. Bilden ovan är tagen precis vid hotellet. Den gula byggnaden till vänster är station för de vanliga tågen. Rakt fram bakom trädet kan du ana de röda vagnarna som rullar på den smalspåriga järnvägen. Vi tog första avgång på morgonen. Ska man vara kinkig så åkte vi inte med utflyktståget Bernina Express, utan med ett regionaltåg som kör samma sträckning. Vi anlände i skarven mellan sommar- och vintersäsongen vilket betyder att Bernina Express stod stilla.

Bernina Express eller regionaltåg?

Benämningen Bernina Express används i dagligt tal för alla röda tåg på en viss linje av den rätiska järnvägen, men det är egentligen varumärket för bolagets turistsatsning. Bernina Express körs med panoramavagnar med stora fönster. Tåget stannar inte speciellt ofta, men det lär ha ett tjugo minuters fotostopp på ett ställe. I högtalarna berättas om sevärdheterna längs vägen. Bernina Express kräver platsreservation vilket kostar en slant om man åker med interrailkort.

Vi åkte ett vanligt regionaltåg med alldeles vanliga tågfönster. Det tåget kräver ingen platsreservation utan det är bara att hoppa ombord med interrailkort. Regionaltåget stannar stup i kvarten, eftersom det transporterar skidåkare, timmer och varor fram och tillbaka mellan minimala bergsorter.

Jag har inget att jämföra med, men tycker att det gick utmärkt att åka vanligt tåg. Vi var bara två sällskap i hela vagnen vilket gjorde att det var lätt att vandra omkring och fota från båda sidor. Efter ett tag insåg jag att de bästa bilderna fick jag genom att ställa mig längst bak, så resten av resan tillbringade jag stående med mina kameror (läs mer i mina råd för att ta bra bilder från tågresan). Så småningom blev det viss trängsel vid det fönstret.

Tirano till St Moritz till Chur eller omvänt

Vi åkte söderifrån, från Tirano till St Moritz där vi bytte tåg och fortsatte till Chur. Den första delen kallas Berninabanan och den andra delen kallas Albulabanan. De är tillsammans klassade som UNESCO världsarv. Albuladelen är den äldsta delen, den byggdes runt sekelskiftet 1800-1900. Den har de mest spektakulära broarna, medan Berninabanan når högst upp och har en synlig snurra. Det finns alltså goda skäl till att åka båda två, annars finns det andra tåglinjer att välja på (inklusive en som är ännu längre). Dessa ingår ej i världsarvet.

Det som gör att tågnördar vallfärdar hit att tåget tar sig upp och ner för många höjdmeter, utan att använda kuggstångsvarianten. Istället är rälsen lagd i serpentiner och cirklar för att tåget ska kunna vinna eller tappa höjd på liten yta. De flesta av dessa snurror är inne i tunnlar, vilket gör att man inte märker dem utan bara blir en smula förvirrad när samma vyer dyker upp igen, fast på andra sidan av tåget. “Fotade jag inte den kyrkan alldeles nyss?”

Rälsen lagd genom byar och upp i bergspassen

När vi rullade ut från Tirano kantades spåret av hus och blommande fruktträd. Spåret är byggt genom byar och tvärs över vägar ibland. Första fotoprojektet var en vacker sjö där bergen speglade sig. Därefter började tåget klättra uppför en bergssida. Vi såg samma dalgång med samma by om och om igen, ömsom på höger och ömsom på vänster sida. Byn blev lite mindre för varje gång. Tirano ligger 429 meter över havet och högsta punkten på banan är 2 253 meter så det var ganska många höjdmeter som vi skulle uppför.

Så småningom blev granarna högre och snötäcket sammanhängande. Vi passerade många skyltar som skvallrade om mountainbike-spår och vandringsleder. Vi passerade också stationen Alp Grüm som bara går att nå med tåg under vintern. Där var jag ganska sugen på att kliva av för att köpa en kaffe på hotellet inrymt i tågstationen, samt ta lite bilder på omkringliggande glaciärer. Men vi stannade ombord.

Undvik mobilsurf runt St Moritz

Det går att hoppa över kroken till fashionabla skidorten St Moritz, genom att göra ett strategiskt tågbyte i Pontresina och åka direkt till Samedan. På så sätt kortar man av resan, men vi åkte med till knutpunkten. Vi tittade dock inte på alpbyn utan styrde direkt till stationscaféet. Där var kaffet dyrt (espressoindex €5), men tifit snabbt. Det kändes som en befrielse att kunna koppla upp sig. Det är inte länge sedan som man alltid var offline när man var ute och reste men oj vad snabbt det gick att vänja sig vid att alltid ha Google i fickan.

Eftersom Schweiz inte ingår i EU så är är kostnaden för mobilsurf skyhög. Därför stängde vi av mobilsurfen den dag vi var i Schweiz. Men på caféet kunde vi göra backup av bilder från minneskortet i telefonen, vilket betydde att jag kunde frigöra utrymme för att ta fler foton.

Däremot kunde jag ej ladda datorn. På flera ställen så har de konstiga eluttag med tre smala hål. De två yttersta är lagom för mobilladdare men pinnarna på min datorkontakt var för tjocka för att gå att knöla in. Det var samma sak på tåget i Italien.

Vi slapp den utlovade snöstormen

Väderprognosen hade lovat snöstorm, men den uteblev som tur var. Det var lite morgondimma i första dalgången och låga moln på toppen, men i övrigt hade vi fin sikt. Det blev ju inga bilder med strålande solsken och klarblå himmel, men vi satt heller inte insvepta i ett moln hela vägen.

När vi åkte den sista sträckan var det en del guidning i högtalarna. Kruxet var att det inte var någon tydlig övergång mellan tyska och engelska. Det gjorde att jag missade det mesta, eftersom jag inte lyssnade. Jag fattade i varje fall att de håller på och bygger en ny tunnel efter St Moritz. Det tar några år eftersom den ska bli fem kilometer, precis som den gamla. Den nuvarande smala tunneln ska bli reservtunnel. Precis här var det extra brant vilket gjorde att tåget körde riktigt långsamt.

Lite senare passerade vi en ort med tågmuseum samt den bro som är blivit synonymt med själva tåget, den 65 meter höga och 136 meter långa bågformade Landwasserviadukten. Vid det laget längtade i varje fall jag mest efter att komma fram och hade tappat räkningen på antalet tunnlar, broar och allt var det nu var. Enligt Wikipedia är svaret 196 broar och 55 tunnlar.

Vi köpte kaffe från en ambulerande vagn som kom förbi men det var näst intill odrickbart. (Snabbversion: drick inte kaffe i Tyskland och Schweiz, i dessa länder ska du hålla dig till öl). Hela tågresan tog fyra timmar och var verkligen värd att göra en omväg bort till östra Schweiz för att åka. Givetvis skulle det vara roligt att återvända någon gång på sommaren och stanna till på en del platser.

Det var allt jag hade att berätta om Bernina Express denna gång. Vill du också åka? Läs mer om biljetter och tidtabeller på tågbolagets webbsajt eller spana in boken Rivieran inom räckhåll där Maria förklarar hur du tar dig dit. Har denna artikel tillfredsställt ditt intresse för tåg, då tipsar jag om att du kan klicka på etiketten världsarv för att se vilka andra spektakulära och särskilt skyddsvärda platser som jag har besökt.

Inlägget Bernina Express – tågupplevelse i världsarvsklass dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Boken blir så fin! Jag måste visa några sidor ur min nästan klara bok Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Jag tycker att den blir så snygg. För varje formgivet kapitel jag fått i min inkorg har jag blivit lite lycklig. Vad sägs exempelvis om det här uppslaget i inledningen?

Anneli på Amala + Kamala gör ett jättejobb med formgivningen. Det är så roligt att jobba ihop för hon har så många fiffiga idéer. Dessutom peppar hon mig varje gång jag drabbas av tvivel. Hon har dessutom god smak när det gäller att välja bilder. Jag har försett henne med runt tusen foton, och så har vi gemensamt valt ut de som passar bäst. Av någon anledning har samtliga bilder på fina hunden kommit med. Jag tror också att Anneli gillar kor för det har slunkit in en och annan bild på sådana också.

Upplopp i formgivningen nu

Vi är i upploppet av formgivningen nu. I princip alla bilder är valda och jag håller på och skapar ett bildregister där jag berättar var bilderna är tagna. Samtidigt korrläser jag en extra-extra gång. Av någon anledning så syns nya fel när texten hamnat i en form. Förhoppningsvis kan boken gå i tryck på tisdag. Det är verkligen hög tid, boken skulle egentligen gått i tryck innan jag for på tågluff före påsk. Men bättre sent än inte alls.

Bytt till dyrare papper

Att skriva och ge ut en bok innebär en lång rad med val. Själva bokidén är den lilla delen. Sedan har vi tilltal, typ av bok, innehåll och allt möjligt annat. Jag kommer ihåg hur jag för två år sedan vandrade runt bland vassruggarna runt Tåkern och resonerade med mig själv om utformningen. Då bestämde jag att det skulle bli en påkostad kaffebordsbok av min research, inte en app, reseguide eller något annat.

Ett av vårens val har varit papper. Jag har klämt och känt på många papper. Jag vill till den här boken helst ha ett matt papper med lite struktur, gärna ett obestruket vitt papper. Det råkar också vara billigt och lätt, två faktorer som är ganska praktiska när man pratar om bokutgivning. Jag kostade på ett pressprovtryck för det papper som jag tänkt mig. Det var bra att jag gjorde det, för resultatet blev inte alls som jag tänkt mig. Det syns inte så väl i bilden ovan men det blev som en grå hinna över alla bilder. De ljusa bilderna tappade all färg, de med blå himmel fick en märklig färgton och de mörka blev gråmurriga. Hu!

Därför har jag nu bytt till ett bestruket papper. Det är ganska tråkigt, men förhoppningsvis ska bilderna få korrekt färg, något som är ganska väsentligt för den här typen av bok. Vips så ökade kostnaden för trycket rejält. Det handlar “bara” om en dryg tia extra per bok, men ska man trycka tusen exemplar så…

Boken handlar om fikaställen och hur landskapet formats

Jag har en stor utmaning kvar innan jag kan trycka boken, och det är att beskriva boken korrekt. Jag har länge pratat om att jag skriver på en “vägvisare till trevliga fikaställen”. För en del personer har jag nämnt att jag skriver om “människorna som format landskapet”. Det jag kanske inte har varit så tydlig med är att det är samma bok jag pratar om. Under arbetets gång har jag mest bloggat om fikaställena så det är kanske det som alla förväntar sig.

Det finns gott om fikaställen i boken. Anneli hälsar att boken inte är bra för den som vill hålla diet. Men jag vill skriva något annat än en lista med fikaställen. Det finns redan många sådana böcker och dessutom ett antal gratisbroschyrer. Inget fel på den typen av skrift, men de har en tendens att bli inaktuella innan man hunnit få boken från tryckeriet. Jag vill skriva en innehållsmässigt fylligare bok där saker placeras i sitt sammanhang. Det är ekonomiskt idiotiskt för det tar tio gånger så lång tid att skriva en sådan bok, men jag kan inte ta speciellt mycket mer betalt. Men hittar man på en bok helt själv, kan man ju skapa den så som man vill ha den.

Presentbok som inspirerar till att se på resan på ett nytt sätt

Det jag skapat är en presentbok. Den går att ta med på en veckolång resa tvärs genom landet för den som vill semestra på hemmaplan. Eller så kan man läsa den hemma i soffan och filosofera över vilka förutsättningar som gjort att det finns vissa typer av företag i vissa delar av landet. Jag tror de flesta som läst boken kommer att vilja göra en liten avstickare nästa gång de kör mellan Stockholm och Göteborg. Jag har testat boken på några inbitna vi-kör-i-ett-sträck-resenärer som aldrig brukar stanna, och de blev inspirerade att lämna motorvägen.

De 47 milen mellan Göteborg och Stockholm är indelade i sex delsträckor som är sex till tio mil vardera. I varje sträcka blandar jag information om landmärkena som svischar förbi fönstret på motorvägen med olika avstickare. I nästan alla avstickare har jag fått med fikaställen. Allt är rikt illustrerat med mina foton.

Urvalet av information i boken bygger på principen “allt som jag är fascinerad av” vilket inkluderar allt mellan kulturhistoria, vinodling och mineralogi. Detta ska jag nu få ihop till en baksidestext. Önska mig gärna lycka till!

Inlägget Snart är vägvisaren för resenärer mellan Göteborg och Stockholm klar dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Den 29 september 1708 var alla Uppgrännas bybor i kyrkan inne i Gränna för att fira Mickelsmäss. De märkte därför inte att det börjar brinna i en av gårdarna. Det var en blåsig dag och elden spred sig snabbt mellan gårdarna och uppför berget.

Lågorna nådde till Per Brahes lustslott Brahehus som fattade eld. Slottet stod tomt sedan det dragits in till kronan några år tidigare. Därmed var det egentligen ett mindre bekymmer att slottet brann ner, än att de flesta gårdarna gick upp i rök.

Brahehus har en prominent plats i mitt bokprojekt

Ruinen efter Brahehus har blivit något av en symbol för mitt bokprojekt Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Jag har stannat och fotograferat utsikten därifrån många gånger och i princip alla andra utflykter har varit istället för att stanna på Brahehus.

När jag googlat efter udda fakta om slottet har jag flera gånger läst att det går att vandra mellan ruinen och byn Uppgränna. Det är förstås en ganska brant stig, men den ska ha fin utsikt. Igår var jag ute och letade efter den stigen.

Parkeringsplatsen vid stigens start är förbommad

Hade jag åkt på Turistvägen mellan Gränna och Ödeshög 2011 hade det varit lätt att hitta både stigen och någonstans att göra av bilen. Då hade jag kunnat följa en stor brun info-skylt och kört in på en stor parkering. Men parkeringen är förbommad idag och de flesta av skyltarna är borta.

Efter att ha lagt en halv arbetsdag på denna fråga (och ytterligare en halv på att försöka skriva detta blogginlägg trots driftproblem hos webbhotellet) kan jag berätta att parkeringsplatsen är stängd efter att markägaren och kommunen hamnat i dispyt om vem som ska sköta om den. Det finns tydligen många besökare som ser en parkeringsplats som ett lämpligt ställe att dumpa skräp. Det ledsnade markägaren på och bommade igen parkeringen. Det kan jag ha förståelse för, men fasen vad irriterande det är.

Motorcyklister kan stanna längs Turistvägen

Kommer man på två hjul går det att stanna till i vägkanten strax före Toragården och promenera uppåt. Det verkar också finnas något stig-artat nere från Vretaholms säteri. Där är otroligt fina ekar i alla fall. Fast lika ont om parkeringsplatser. Vi körde två varv mellan Vretaholm och Girabäcken igår och förutom parkeringarna vid Uppgrenna naturhus (som givetvis tillhör gäster till det stället) så såg vi ingenstans där vi ville parkera bilen.

Parkera vid rastplatsen på E4:an

För oss som kommer i bil verkar alternativet nu vara att ta E4:an, parkera vid rastplatsen och börja med att gå neråt. Baserat på mina kartstudier skulle jag börja med att följa skylten med naturreservat vid ruinen och hålla mot Gränna. Det ska finnas en finfin stig där någonstans.

Man kommer ner vid Toragården och där kan man vända och gå tillbaka upp till bilen. Jag kanske provar nästa gång. Fast vid nästa resa är tanken att jag ska ha bilen full med böcker. Bara jag slutar trippelkolla saker och lägga till bilder och skickar den till tryckeriet någon gång…

Brahehus har förekommit förut på Tomatsallad.

Inlägget Jakten på den gömda stigen till Brahehus dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Tappra läsare som lyckas läsa detta, stort tack för att ni inte ger upp trots evighetslånga laddtider. Stort tack för att ni har tålamod och har gett den här sajten en chans. Den senaste tiden har bloggen haft en bråkdel av de läsare som Tomatsallad brukar ha i juni när regnet duggar ner. Jag förstår varför. Varje gång jag ska in och läsa något här håller jag på och blir galen över laddtiderna.

Binero har lagringsproblem

Orsaken till bloggens problem ligger hos webbhotellet Binero. Den här sajten har aldrig varit någon raket att ladda eftersom den har tusentals med stora bilder. Men jag har rensat bort det mesta bling-bling under våren. Allt för att snabba upp sidan. (Fick mycket inspiration från den här artikeln These plugins slow down your WordPress).

Men inget jag gör hjälper, om webbhotellet har lagringsproblem. Detta är inget nytt, sidan låg nere hela Valborgs-helgen. Då blev jag förbannad. Dessutom kändes det som att hela personalen hade tagit ledigt. Jag bestämde mig då för att jag skulle se mig om efter ett nytt webbhotell så fort mina böcker gått i tryck.

Varit trogen kund i nästan 10 år

Det tar emot att lämna Binero. Jag har varit kund hos Binero i 9 år och 9 månader. Genom åren har jag omväxlande varit nöjd och mindre nöjd. Ibland har jag träffat på något stolpskott hos supporten, ibland har någon service-minded stjärna räddat mig när jag gjort något dumt.

Att lägga ner tid och pengar på att flytta till ett annat webbhotell är verkligen inget jag vill ta tid med just nu. Om någon inte vet så försöker jag korra det sista för att få en bok i tryck, samtidigt som en annan kom från tryckeriet igår. Jag borde sprida information om mina böcker till världen, inte skriva detta.

Akut räddning av Tomatsallad

Men det här går inte. Jag kan inte ha Bineros driftsida bland mina mest frekvent lästa sidor. Jag vill inte ha fler mejl från Google att de upptäckt nya täckningsfel på min webbsajt. Jag kan inte lägga energi på att oroa mig över att ingen kan läsa min marknadsföring. Jag har byggt upp den här sidan under många år. Den är kanske puttefnaskliten jämfört med jättarna men för mig är den viktig.

Därför har jag akut startat nytt konto hos ett annat webbhotell (Oderland). De erbjuder gratis flytt av en WordPress-sajt och jag väljer Tomatsallad. Förhoppningen är att flytta över resten av mina sidor också samt min e-post (för 900 kr/h). De skulle flyttat Tomatsallad igår men då var lagringsproblemen hos Binero så stora att de riskerade att få korrupt data.

Så håll tummarna för att det i alla fall går att rädda Tomatsallad idag.

Inlägget Tomatsallad ska flytta (förhoppningsvis idag!) dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Om jag räknat rätt hamnade till slut 137 av mina foton i boken Rivieran inom räckhåll, reseguiden för alla som vill ha en klimatsmart och aktiv semester på franska rivieran i sommar. När jag ser en snygg bild vill jag gärna veta var den är tagen, så att jag kan åka dit och ta en bättre version. Utifall det finns fler fotonördar som känner likadant har jag ägnat en del tid åt att skapa bildregister till sommarens två nya böcker.

Bildregistret jag gjorde till Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm kom med i den tryckta boken. Här kommer en sammanställning av fotoplatser för bilderna i Rivieran inom räckhåll. I de flesta fall så framgår det redan i boken, antingen genom bildtexten eller i sammanhanget, men en del bilder är med mer som allmänna illustrationer. Den här listan kan därför också vara bra för läsare med lokalkännedom som inte känner igen en del bilder från “sin” ort.

Rekordsnabb produktion för att tillfredsställa ett behov

Boken Rivieran inom räckhåll har precis kommit från tryckeriet efter en rekordsnabb produktion från idé till tryck. Maria Unde Westerberg och jag har valt denna väg för att vi vet att det är så många som ska ut och resa i sommar och vill ha informationen NU, inte i höst, vinter eller nästa år. Därför har vi skapat boken i mycket snabbare takt än vad som är vanligt att göra, och accepterar att det kan ha slunkit med korrekturfel.

Detta har varit en resa för mig. Trogna läsare av bloggen vet att jag är en perfektionist som pillar med mina manus i evigheter (alla känner till Strövtåg runt Antibes som varit nästan klar sedan 2013). För Rivieran inom räckhåll har prioriteringen varit att kunna hjälpa resenärer med information om hur de ska få tag i biljetter och aktuella restaurangtips nu. Därför har jag kämpat med min inre perfektionist och låtit Maria styra tidtabellen.

Djupdykning i bildarkiv skapat under tio år

Maria har skrivit en läsvärd artikel om förutsättningarna som gjorde att vi klarade av att skapa boken så snabbt. Vi har bland annat delat upp arbetet så att Maria har skrivit majoriteten av texterna samt jobbat med layouten i InDesign. Hon har gjort ett hästjobb med att samla ihop en massa praktiska tips för tågresan samt lista sina favoritrestauranger. Jag har istället hängt över fotoarkivet. Och då menar jag verkligen hängt. Axlar och rygg kan rapportera att jag suttit alldeles för många timmar framför datorn. Att jag plockat fram bilder till två böcker under våren har inte hjälpt, om vi säger så.

Bildarkivet är stort. Jag har bott deltid i Antibes sedan 2009 och aktivt fotograferat till olika bokprojekt större delen av den tiden. I början var jag noga och taggade och betygsatte alla bilder, men det har jag inte hunnit med de senaste fem åren. En del bilder har jag plockat fram för att jag visste att de behövdes, andra för att jag tycker de är fina och nog kan hitta en plats. Tror urvalet till slut var drygt 500 bilder. Från dessa har Maria plockat bilder till boken. Ibland på förslag från mig (bland annat vill jag att en viss hund ska vara med i alla mina böcker).

Fotoinformation för 137 bilder i boken

s 3                     Cap d’Antibes på Juan les Pins-sidan, tagen precis vid bilvägen nära Port de l’Olivette.

s 5                     Kristina och Maria på Stockholms central vid avfärden, Tagen med Canon 6D mark II med 35 mm objektiv av en medresenär som vi bad om hjälp (tåget var försenat, en specialitet som SJ sysslar med som de inte behöver sprida till sina kollegor).

s 6                     Reselektyr på ett tåg i Tyskland. Böckerna är Tågsemester (kollektion med reseberättelser), Med tåg genom Europa (av Marko T Wramén och Anna W Thorbjörnsson) samt För den som reser är världen vacker (av Per J Andersson). Böckerna rekommenderas allihop.

s 7                    Nice, Bistrot d’Antoine i gamla stan (som är en anledning till att Maria och Kristina träffades).

s 11                   Paris, Gare de Lyon (fel hall för er som ska söderut).

s 13                   Köpenhamns huvudbangård.

s 14                   Hamburg, currywurststället.

s 15                   Hamburg, svenskar väntar på nattåget söderut.

s 16                   Paris, Maria på väg mot Gare de Lyon, som kan anas i bakgrunden.

s 18                   Paris, Le Train Bleu.

s 19                   Utsikt genom tågfönstret mellan Strasbourg och Paris, tagen med teleobjektiv.

s 20                   Slott någonstans ovanför Rhen.

s 21                   Alla tre från Mainz.

s 23                   Den översta är från Berninabanan, på väg uppför i början av resan (vi åkte omvänt mot i boken).

s 25                   Lago di Como, lite osäker på vilken by det är som fastnat på bilden, någonstans i mitten av resan.

s 30                   Bryssel, Grand Place. Fotat med 50 mm f 1,4.

s 33                   Nice station, rysk tågvärdinna.

s 35                   Marseille, inloppet i gamla hamnen, bilden är tagen från övergången till Mucem.

s 36                   Maria på en ersättningsbuss genom Danmark.

s 37                   Tågvärdinna på ÖBBs nattåg.

s 38                   Nice huvudstation.

s 39                   Tågstation, Villefranche.

s 42-43             Toulon, kajkant i hamnen.

s 44                   Toulon, en gata med fina palmer.

s 47                   Marseille, Mucem.

s 48                   Kuststräcka på väg till Martiques.

s 49                   Martiques, fotot taget från Quai Briscon och visar en av de mindre kanalerna på en ö mitt i två större kanaler.

s 50-51             Calanquerna sedda från båt.

s 52 övre          En av calanqerna närmast Cassis, sedd från vandringsstig.

s 53                   Det vita vinet från Cassis (som uttalas utan s, inte som svartvinbärsspriten).

s 54                   Bandol, vinoteket.

s 55                   Sanary sur mer.

s 56                   Den övre bilden är från Toulon, den undre en selfie från Antibes.

s 57                   St Tropez.

s 58                   Fréjus från katedralsområdet.

s 59                   Esterelbergen.

s 60                  Tror den är fotad vid Cap Martin eller möjligen Villefranche.

s 61                   Cannes, inte så långt från hamnen där utflyktsbåtarna avgår.

s 63                 St Honorat.

s 64                 Pinje i Juan les Pins, kvällsbild.

s 65                   Grasse, båda bilderna. Den övre visar hur essenser utvanns ur blommor förr.

s 68-69             Båda bilderna är från Brague-området. Hunden är en Kleiner Münsterländer som är med i många av Kristinas böcker.

s 70                   Antibes, Fort Carré sedd från muren.

s 71                   Antibes, gamla stan sedd västerifrån, från den lilla udden strax före stranden Ponteil. På bilden en konstskylt med en målning av tecknaren Raymond Peynet. Det finns ett museum med hans verk inne i Antibes.

s 72                   Antibes den inre hamnen, sedd från muren.

s 73                   Den övre bilden är från Nice, har för mig de när fotad i hamnen Lympia eller Garibaldi. Den romerska akvedukten står precis nedanför betalstationen på motorvägen A8 en bit från centrala Antibes.

s 74                   Just denna tabac-skylt är fångad i Toulon.

s 75                   Båda bilderna är från Marché Provençal i Antibes. Tyvärr har bästa osthandlaren sålt sitt stånd till några som har mindre sortiment och dyrare priser.

s 76                   Sentier littoral runt Cap d’Antibes, ganska nära Eilen Roc.

s 78                   Antibes, julmarknad (den bilden har jag faktiskt tagit utan stativ).

s 83                   Hunden är fotad i Cannes, vid försäljning av biljetter till St Honorat

s 86                   Nice, gamla stan, en av saltbutikerna. Tror att det är en ganska nära Cours Saleya.

s 88                   Nice, Gare du Sud.

s 89                   Drinktilltugg från det lokala bageriet.

s 90                   Balkong fotad i italienska Limone.

s 91                   Nice, ryska katedralen.

s 92                   Citroner på någon marknad.

s 93                   Övre bilden är Nice hamn och strandpromenad, fotad från cornichen tror jag.
Nedre bilden är från St Honorat.

s 95                   Kottetåg med ånglok fotat i Entreveaux.

s 96                   Fontan-Saorge tågstation.

s 97                   Saorge, byn sedd från motsatta hållet jämfört med tågstationen.

s 98                   Gränd i Saorge.

s 99                   Nice, någon av strandrestaurangerna.

s 100                 Villefranche, bukten fotad från stranden en morgon.

s 101               Vandring mellan Villefranche och Nice.

s 102                 Bilden tagen från början av östsidan av Cap Ferrat, i morgondimman kan du ana Villa Kerylos.

s 104                 Ett hav av Afrikas blå lilja, fotade i Antibes.

s 107                 Èze village, utsikt mot Cap Ferrat

s 108                 Cap d’Ail, hus som ligger längs den omväg man behöver ta för att ta sig in till Plage Mala medan strandpromenaden är avstängd precis vid udden.

Cap d’Ail, foto taget från standpromenaden mot Plage Mala.

s 110                 Monaco hamn fotad uppifrån La Turbie.

s 110                 Skärmflygare ovanför den lilla byn Gréolières (som man i princip behöver bil för att ta sig till).

s 111                 Cap Martin, bilden är tagen på östra sidan.

s 112                 Menton, en bit upp i gamla stan, kanske från Rue du Vieux Château.

s 113                 Valbonne, blå dörr i gamla stan, antingen Rue Pourcel eller Giraud.

s 115                 Nice station.

s 116                 Ventimiglia, floden Roya och gamla stan sedd från stranden.

s 119                 Ventimiglia, närbild på vackra frukter på inomhusmarknaden.

s 121                 Punkterad hyrcykel på stranden mellan Antibes och Villeneuve-Loubet.

s 122                 Mina vandringsstavar uppe vid fyren på Cap d’Antibes.

s 123                 Imperia i Italien.

s 125                 Halländska rapsfält fotade från Öresundståget. Mobilbild.

s 130                 Tyskt tåg.

s 131                 Turin eller Milano eller något sådant.

s 132                 Farøbroerne i Danmark, fotade med teleobjektiv genom rutan på buss mellan Köpenhamn och Rödby. En ersättningsbuss på grund av spårarbete.

s 135                 Villefranche sedd från tåget.

s 137                 Ur funktion-skylten kommer från SJ, hålet i golvet från Saorge.

s 138                 Promenade des Anglaise med ikoniska Negresco i bakgrunden. Den här bilden med alla småhundarna är jag riktigt förtjust i.

s 139                 Två hundbilder från Antibes.

s 140                 Graffitti på ett blad är inte ovanligt, just detta exemplar är fotat på stranden i Cap d’Ail

s 141                 Två bilder från Nice, den centrala parken byggd ovanpå vattendraget Paillon.

s 144                 Biltåget har jag fångat i Toulon. Om det går dit nuförtiden vet jag inte riktigt.

s 147                 Marias händer på ett tåg, rekommenderar ingen att efterlikna just denna bild .

s 148                 Nice station.

s 150                 Bussar är stora, mucka inte med dem. Det gjorde den här bilföraren. Det fick han ångra.

s 151                 Mina naglar så dessa biljetter är nog fotade med min mobiltelefon.

s 155                 Antibes, från den årliga regattan Voile d’Antibes som jag bloggat om några gånger.

s 156                 Meny, tror det är Bistrot d’Antoine i Nice.

s 158                 Lunch på La Strada i Antibes.

s 159                 Illustrationer som det är höjt i historiens dunkel var jag plåtat.

s 160                 Nice-tapas på Lou Kalu i Nice.

s 161                 Marknadsbild Nice, Liberation.

s 162                 Morgoncroissant, Antibes, bd Wilson.

s 163                 Vattenpost på Cap Martin.

s 164                 Kaffekoppar på café och mikrorosteri i Antibes.

s 169                 Marseille, takrestaurangen på Mucem.

s 170                 Pick-nick.

s 171                 Antibes, Plage Ponteil en sommarkväll.

s 172                 Antibes, pubgatan en sommarkväll.

s 176                 En god vän till mig plockar björnbär på en vandring från Menton.

s 177                 Vinrankor, tror den är från St Honorat. Har glömt vilka druvor det är på bilden.

s 178                 Katterna är från Cannes, le Suquet (den bilden har varit med som månadens bild i en av mina fotokalendrar).

s 180                 Saorge, notera gärna matskålen också.

s 181                 Jag gillar verkligen ljusspelet i den här bilden så vi valde den, framför skyltar på vandringar som är med i boken.

s 183                 Antibes, parken Albert 1.

s 185                 Valmasque, grönområde inte så långt från Antibes.

s 186                 Den nedre bilden är från Esterelbergen, den övre till höger har jag glömt i vilken by jag fotat den, har en hel hög med liknande.

s 189                 Antibes, parken Albert I, tisdagsboulen.

s 190 och 191 Lite osäker på var jag hittat dessa.

s 193                 By fotad från tåget på väg upp mot Breil sur Roya.

s 196                 Tyskt tåg, kanske vid Köln.

s 197                 Selfie i Antibes med Samsung mobil.

s 199                 Nice, strandrestaurang.

På den ena fliken av boken finns en bild av författarna tagen av Ulf Westerberg. Han har även tagit bilden här ovan. Redigeringen står jag för.

Länkarna i texten går till blogginlägg där bilden kanske förekommer. Du kan också ladda ner bildregistret som pdf. Trevlig läsning!

Inlägget Guide till 137 bilder i Rivieran inom räckhåll dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Sommarens första värmebölja är på ingång och den verkar bli riktigt het. På svt varnar en läkare för värmeslag under de extrema temperaturer som väntas i stora delar av Europa den närmaste veckan. Meteofrance spår att det kommer bli den varmaste juni i Frankrikes historia.

Jag är ingen värmedyrkare, jag tycker att minus trettio är en bättre temperatur än plus trettio. Jag känner mig lätt svimfärdig när temperaturen drar sig över trettiofem. Men jag har överlevt ett antal researchresor under tidigare värmeböljor. Det har jag gjort genom att följa dessa knep.

1) Boka boende med luftkonditionering

La clim är din bästa vän för en god nattsömn. Sover du gott på natten fixar du hettan under dagen mycket bättre än om du ligger och flämtar dig igenom natten. Jag kan inte nog understryka vilken skillnad det gör att ha luftkonditionering nattetid. Dagtid är det inte lika nödvändigt men nattetid gör det all skillnad i världen. Snåla inte utan se till att boka boende med luftkonditionering.

Har du egen bostad, installera luftkonditionering bums. Inför nästa år, se gärna till att serva luftkonditioneringen i god tid före den varma perioden. Det är ingen höjdare att anlända till din bostad mitt under en värmebölja och börja med att jaga en reparatör. Värmeböljor och franska semestertider har en tendens att sammanfalla.

Ställ in luftkonditioneringen på ett par grader svalare än vad det är ute för att inte chocka kroppen alltför mycket när du går ut och in. Du ska inte ha iskallt inomhus, bara så pass mycket svalare att du kan sova bra. Kanske behöver du ha det riktigt svalt första nätterna men försök höja temperaturen successivt så att du vänjer kroppen vid värmen.

2) Håll dig nära havet under värmebölja

Strunta i de provensalska supermysiga byarna, ge upp tankar på lavendelsafari och åk till havet. Det är alltid svalare vid havet än i inlandet. Havet jämnar ut temperaturen så att det är svalare på sommaren och mildare på vintern. Dessutom är det ofta en viss bris vid havet. En till fördel med havet är att du kan hoppa i och stanna i vattnet, om det skulle bli alltför varmt på land.

Gillar du inte att bada åtta timmar per dag, eller det är manetinvasion där du är finns det många alternativ. Hyr en kajak, en ståpaddel-bräda eller åk på båttur. Fläktande vindar kan göra susen.

Befinner du dig i en stad rekommenderar jag att utveckla ett stort intresse för shopping alldeles oavsett vad du tycker om denna aktivitet i vanliga fall. Många affärsgallerior och butiker är luftkonditionerade och det är väldigt vad intressanta deras skyltfönster kan vara när termometern visar 40 grader utanför. Jag såg en reklamfilm om lavendelodling tre gånger i en turistbutik en gång när jag höll på att svimma så fort jag klev utanför butiken. Grottor, gruvor, kyrkor och moderna museer kan också vara riktigt intressanta. Kyrkor har fördelen att de är försedda med rejält med sittplatser. Bra plats att studera arkitektur på.

3) Gör som lokalbefolkningen, sök skugga och ta siesta

Soldyrkande svenskar sätter sig gärna på den soliga delen av uteserveringen medan sydeuropéer väljer skuggsidan eller inomhus. Gör som lokalbefolkningen och sök skuggan om du kan. Välj alltid sidan som skuggas av träd om det är möjligt.

All typ av ansträngande utomhusaktivitet sker efter solens nedgång eller så nära soluppgången som möjligt. Det är hur fint som helst att vara ute och gå vid sex-tiden på morgonen. Ljuset är särskilt fint då. Att vandra senare på dagen är inte att tänka på. Särskilt inte som de flesta naturområden ändå brukar stängas av sommartid på grund av brandfara.  

Undvik att vara ute mitt på dagen. Reser du med bil är det en fördel att köra långa sträckor då (förutsatt att du har luftkonditionering förstås). Ta gärna en siesta i ditt svala luftkonditionerade sovrum när det är som hetast. Som bonus slipper du bränna dig. Dessutom behöver du sova någon gång och kombinationen att vara ute sent på kvällen och tidigt på morgonen ger lätt en sömnskuld.

4) Drick massor av kranvatten

Detta är en ganska självklar punkt, att man ska dricka rejält med vatten. Men tramsa inte med att köpa flaskvatten, då får du släpa ihjäl dig. Kranvattnet går utmärkt att dricka. Enda undantaget är när det har regnat rejält. Då kan det vara klokt att koka vattnet i ett par dagar. Tycker du inte att vattnet smakar gott, köp en Brita och filtrera vattnet innan du dricker det. (Brita är en kanna med filter).

Ska du trots vad jag sa i punkten innan ut på ansträngande äventyr är det inte fel att köpa ett salt mineralvatten, som Pellegrino eller Badoit. Spara flaskorna och fyll på dem med vatten när du går förbi en vattenpost. Står det inte Eau non potable är det dricksvatten.

5) Blöt ner håret och kläderna

Ibland är man 100 mil från havet när värmeböljan slår till eller behöver fotografera någonting i inlandet trots att det egentligen är för varmt. Då finns det ett knep kvar och det är att blöta ner sina kläder. Särskilt viktigt är att hålla huvudet svalt. Jag har en tyghatt som på 1980-talet var orange. Det är den inte längre och den är inte fager på något vis. Men jag använder den fortfarande. Så fort det blir hett så kommer den fram. Jag blöter både håret och hatten. Sedan sätter jag på hatten på huvudet. Det gör inget om den är så dyblöt att det rinner från den.

Efter ett par timmar har håret torkat och då är det bara att leta upp en toalett, stoppa huvudet under kranen och göra om manövern. Om det inte räcker med att huvudet hålls svalt så kyl också ner handleder och fotleder det vill säga alla ställen med ytliga blodkärl.

Enklast är om du hittar en vattenspridare. Då kan du blöta ner hela dig. Be någon hålla i din kamera bara innan du kliver in.

Följer du dessa knep kan du ha en riktigt vilsam semester med fina upplevelser, trots värmeböljan.

Inlägget 5 knep för att klara värmeböljan under semestern dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Om man tittar på kartor över Rhôneviner är det tydligt att det finns två huvudområden. I norr har vi det smala Rhône Septentrional mellan Vienne och Valance. Där odlar man mest syrah till röda kvalitetsviner men det finns också vitt som Condrieu gjort på viogner. Närmare Medelhavet har vi det stora brokiga Rhône méridionales. Där odlas alla möjliga druvor till rött, vitt och en skvätt rosé i allehanda prisklasser. Huvuddruvorna är ofta grenache, syrah och mouverdre i olika kombinationer, men de har många kompisar. Mitt emellan dessa kända områden ligger en liten blobb, Clairette de Die. Det ligger inte ens vid Rhône utan vid bifloden Drôme. Inte nog med att det ligger vid fel flod, vinet är vitt och mousserande.

Traditionell metod för att få bubblor i vinet

Clairette de Die är inte speciellt känt, delvis för att det är enkla viner som tillverkas av druvor som odlas på kalkhaltiga jordar på relativt hög höjd. Det är mest olika muscat-druvor och en del clairette. Odlingarna har gamla anor och vinet blir mousserande med traditionella metoder. Så här skriver Systembolaget.

Detta vin har framställts med Méthode Ancestrale, vilket bland annat innebär att musten jäser en första gång vid låg temperatur på ståltank. Jäsningen avbryts genom nedkylning, när musten har uppnått en alkoholhalt av cirka 5%. Därefter buteljeras vinet och den kolsyregivande jäsningen tar vid.

Jag har länge varit nyfiken på att prova det här vinet men det är inget jag brukar springa över. Förrän jag hittade det på Systembolaget.

Clairette de Die på Systembolaget

Döm om min förvåning när jag stoppade in nästan på Systembolaget i Mölndal 1 juni och bland nyheterna hittade en Clairette de Die. Jag kastade mig över en flaska. Sedan läste jag sockerhalten och ställde tillbaka flaskan. 61 gram socker/liter. Jag trodde först att tryckfelsnisse varit framme, men det är ett sött vin. Riktigt sött. Det är också alkoholsvagt, bara 7,5 %.

Med tanke på hur länge jag varit nyfiken på vinet så bar jag hem en flaska för 99 kronor och kylde den ordentligt. Sedan bjöd jag kocken och M på det som aperitif. Det blev ingen omedelbar succé även om vi tyckte att det var en rolig upplevelse. Lite åt päronsaft-hållet.

Perfekt ihop med getglass

Det mesta av flaskan åkte in på kylning och kom fram igen efter maten. Vi konstaterade att det var friskare än dessertviner. Någonstans läste jag att det skulle passa bra ihop med glass. Jag hade en burk med svartvinbärs- och hallonglass gjord på getmjölk. Den är inte särskilt söt men har en viss biton av kofta vilket gjort att den blivit liggande. Vi testade att kombinera dessa och båda vann på tilltaget.

Getkoftan gav lite välbehövlig beska till vinet och vinet mildrade get-tonen och sötade glassen.

Clairette-druvor i Crémant de Die

Efter att jag skrivit ovanstående var det en sak som slog mig. Jag har ju aldrig tittat efter Clairette de Die när jag varit i Frankrike. Att jag inte sprungit över vinet kan ju bero på att ett vitt mousserande vin inte står bland de hyllor med rödviner och roséer jag kikar på. Eftersom jag är i Antibes slog jag igen datorn och knallade iväg till Intermarché. Vad hittade jag där, om inte nästan samma vin. Det fanns tre varianter från samma kooperativ, Jaillance.

Det är lustigt tycker jag att det vin som heter Clairette de Die innehåller minst 75% muskatdruvor medan det vin som görs på clairette-druvor heter Crémant de Die. Eftersom jag gillar clairette (om jag nu måste dricka vitt vin) så satsade jag €7,40 och köpte en flaska. Den har normal alkoholstyrka, 12 %. Sockerhalten är okänd men jag kan snart berätta hur det är.

Perfekt med mousserande till morgondagens releasefest

Jag tänker att det passar fint att öppna flaskan imorgon när det är releasefest för Rivieran inom räckhåll i Göteborg. Eventet äger rum imorgon 26 juni 2019 kl 18 hos Resia. Jag är som ni säkert förstår inte på plats, det går inte att vara på två ställen samtidigt. Men bokens andra författare Maria Unde Westerberg är där och en massa annat kul folk. Alla är välkomna att gå dit. Det blir säkert en toppenkväll. Releasefesten i Stockholm deltog jag i och den var helt underbar.

Inlägget Clairette de Die – den udda fågeln bland Rhônevinerna dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Alla historier behöver myror, det är först när myrorna dyker upp som det blir intressant. Innan dess är det bara en alldaglig pick-nick. Den kan vara hur trevlig som helst men det är först när myrorna invaderar som det händer något. Det är då en dagboksanteckning växer till något som är värt att publicera.

Jag har aldrig hört uttrycket story-ants tidigare, men nu känns det självklart. Klart att böcker och blogginlägg behöver myror. Ett annat alternativ är att skriva recept, typ 5 sätt att klara en värmebölja. Det funkar förvisso också och kan vara mycket uppskattat av dem som behöver den informationen just då. Men det är bruks-texter, inte berättelser. Och det är ju berättelser vi helst vill skapa.

Möten ger ny inspiration

Det var min skrivande vän J med bloggen French Lessons som introducerade begreppet story-ants för mig idag. Vi hade vår årliga träff och pratade lite mindre om spåren efter romarna och andra världskriget än vi brukar (även om J berättade att hon varit i ett arkiv och läst en del protokoll från andra världskriget och jag berättade om min jakt på romerska akvedukter).

Istället pratade vi lite mer om utmaningarna att få driv och dramatik i en bok samt svårigheterna med att hitta nya saker att blogga om, när man har bloggat i några år. Jag la till att enligt Yoast konkurrerar man med sig själv om man har för mycket material med samma ord i rubriken. Google vet inte vilken länk som ska visas i sökresultatet och man hamnar därför längre ner. Samma källa föreslår att man ska slänga äldre material. Men det kan jag inte göra, jag är en hamster. Inte heller J trivs med tanken att slänga äldre blogginlägg (det räcker gott och väl att man måste slänga delar av manus). Därför behöver vi ständigt tänka ut nya idéer. Vilket inte alltid är så himla lätt och då blir det lätt en bloggpaus istället.

Merry Mary – nytt glutenfritt café i Antibes

Eftersom läsarna ibland undrar vart man tagit vägen när man har en bloggpaus enades vi om att man alltid kan peta ut ett blogginlägg med mest bilder emellanåt, som variation. Det är typ det jag gör just nu för övrigt. Den här konversationen ägde rum på Merry Mary, ett nytt café på en sidogata i centrala Antibes. Allt är glutenfritt och det mesta dessutom veganskt. Veganställen brukar jag undvika eftersom det i allmänhet är fullt med saker jag inte tål men kaffet var riktigt gott, luftkonditioneringen fungerade fint och de var himla trevliga. Så jag kan rekommendera det vidare. Men jag orkar inte skriva ett separat inlägg om det.

Nu är det normalvarmt igen efter värmeböljan

Jag orkar i största allmänhet inte göra så särdeles mycket. Det är för varmt. Nu är det visserligen normalvarmt igen efter de senaste dagarnas värmebölja. Det var egentligen bara gårdagen som var riktigt vidrig. Fram tills dess har jag tyckt att varningarna var överdrivna. Då har jag visserligen bara sprungit ut korta ärenden, lämnat in mina bageri-skor på klackning och varit en sväng till bageriet. Men det har inte varit så farligt, även om termometern visat 35. Igår hade den sjunkit till 33 och jag gick glad i hågen till stranden sent på eftermiddagen.

Det var en usel idé! Jag har aldrig varit med om att stranden varit så ödslig en sommardag. Å andra sidan var hela stan insvept i en varm fuktig filt. Det är vanligt att det är lite disigt på sommaren (alla vykort med blå himmel är tagna på vintern). Men jag har aldrig sett det så dimmigt som igår. Det gick knappt att andas. Jag hoppade i och plaskade en stund men så fort jag kom upp på land igen anföll värmen. Jag drog kvickt på mig shorts och blus ovanpå drypblöt bikini och vinglade hemåt till min kära La Clim. På kvällskvisten när jag skulle till bageriet hade jag fortfarande inte hämtat mig utan fick mellanlanda på Carrefour för att kyla ner mig.

Härligt att vara här, även om jag mest jobbat

La Clim och jag har umgåtts rätt mycket. Första veckan jag var här slet med att få iväg Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm till tryckeriet och sedan dess har det som sagt varit värmebölja. Därför har jag inte varit ute och sett mig omkring, vilket var min plan.

En lärdom från arbetet med Smultronställen är att bilderna från min första systemkamera inte har tillräckligt många pixlar för att bilderna ska funka till stora uppslag i en kaffebordsbok. Bilderna funkar fint till böcker i mindre format, men det finns en del bilder som jag skulle behöva “ta om” till Strövtåg runt Antibes. Det är inte alltid så himla lätt att återskapa bilder men det är ju alltid trevligt att ha en anledning att åka tillbaka till ställen man inte besök på tio år. Men ännu så länge har jag inte kommit iväg någonstans. Inte längre bort än en AW med Svenska Rivieraklubben och en kanelbulle på Nordic Temptation i alla fall. Trevligt båda delar.

Morgon- och kvällsbilder från Antibes

För att inte kamerafingret helt ska rosta igen har jag tagit med en kamera i taget ut på rastning ett par kvällar och en morgon. Det är ett urval av dessa bilder samt en och annan mobildito som jag petat in i det här inlägget. De är antingen tagna på morgonen eller kvällen. Jag har som sagt varit utanför dörren även dagtid, för att bada, men då utan varken mobil eller kamera.

Nu ska jag klura vidare på en tanke jag fick under konversationen med J. Det handlar om vad jag ska göra med Strövtåg runt Antibes, vilken typ av bok det ska bli och vad den ska ha för innehåll. Jag har massor av material skrivet. Antagligen lagom till en serie med böcker. Men var är mina myror?

PS! Vinet var helt ok!

För er som läser alla inlägg ska jag berätta att det billiga bubblet Crémant de Die som jag köpte häromdagen var helt ok och mycket bättre än Clairette de Die. Det var otroligt mycket kolsyra i flaskan, så att jag inte fick den champagne-kork vi brukar använda att stanna kvar. Efter en stund skramlade det till i kylskåpet och den hade hoppat av. Men det var en del kolsyra kvar ändå dag två.

Inlägget Historiska myror, glutenfritt och heta bilder från Antibes dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Nästan varje byggnad på Rivieran bär på en historia. Den kan vara kort eller lång, rolig eller sorglig men det är nästan alltid dramatik inblandat och det är ofta ganska svårt att hitta den utan att snubbla över myter. En vän till mig har grävt i arkiv i ett par år för att hitta vittnesmål om vilka som bott i hennes hus. Arbetet ska resultera i en bok som jag verkligen ser fram emot att läsa.

Här tänkte jag prata om två torn på Cap d’Antibes. De har inte så mycket gemensamt mer än att de är runda och att jag gick förbi dem igår. Har du kört bil på Cap d’Antibes har du garanterat sett dem också, det ena ligger i vattenbrynet, det andra skymtar ovanför parkeringen. Ett av dem byggdes som försvarsanläggning. Att det här blir ett blogginlägg beror på en läsare av bloggen.

Läsarberöm ger motivation att skriva fler inlägg

Tomatsallad startade en gång för att jag ville ha en plats att berätta saker. Även sedan jag övergick att bli professionell skribent så är drivkraften bakom Tomatsallad mer min önskan att berätta, än andras önskan att läsa. Men varje gång jag får positiv läsar-feedback blir jag motiverad att skriva mer.

Igår fick jag beröm från alla möjliga håll och kanter. Både via olika sociala medier och i verkligheten. Jag var i Nice på en sommarträff med Svenska Rivieraklubben. Jag och Maria Unde Westerberg pratade om vår bok Rivieran inom räckhåll. Det är alltid skoj att prata och extra roligt att göra det för folk som berättar att de haft sådan nytta av Mitt Nice och eller Tomatsallad. Förra veckan var jag på AW i Antibes med Rivieraklubben och då märkte jag också att när jag presenterade mig med namn vet ingen vem jag är, men Tomatsallad var det många som kände till. Kul!

Morgonpromenad igår till Plage des Ondes

Det enda som var jobbigt med träffen i Nice igår var att det var så grymt varmt. Vi var på Bleu beach och där stod luften stilla samtidigt som solen silade ner mellan parasollerna. Hamnade man i en stol med sol var man snabbt stekt. Förutom att jag gick dit delar av vägen i brännande sol.

Idag känns kroppen som den varit igenom en torktumlare. Annat var det igår morse. Då tyckte jag att värmeböljan var över, tog mina stavar och satte av i full karriär tvärs över Cap d’Antibes till min favoritstrand. Plage des Ondes. Oftast brukar jag gå över fyren men nu tog jag en annan väg för jag ville förbi ett bageri och proviantera lite. Sedan ville jag gå förbi en stor rosenodling för att vad som hänt där. Svar: det förfallna växthuset var borta och en del ogräs rensat men det är fortfarande stora luckor i raderna.

Tornet ett sentida omklädningsrum

Säger man stranden med tornet så vet alla som varit på Cap d’Antibes vilken strand man pratar om. För det går en vacker bilväg precis bredvid. Vägen är en tämligen ny uppfinning, vilket betyder att flera av villorna på Cap d’Antibes är byggda före vägen. En del av dem byggdes under la belle epoque. De byggdes utan höga murar men istället hade de bryggor ut i vattnet. Gissningsvis är mycket av det som idag ser ut som rester av befästningar från den tiden.

Exakt vem som byggde tornet och dess funktion har jag aldrig lyckats luska ut. Men en läsare av bloggen skickade mig en länk till La Petit Tour Uncovered på bloggen I love Cap d’Antibes. Skribenten har också fått läsarbrev, från någon som säger att tornet byggdes som omklädningsrum på 1950-talet för en filmstjärna under en filminspelning. Hon har dock inte lyckats bekräfta uppgiften. Jag hade gissat att tornet är något decennium äldre, och att det byggts för att att ha badfester. Om vi tänker på att Rivieran med Juan les Pins i spetsen blev ett sommartillhåll på 1930-talet så skulle jag gissat att det byggdes i den vevan.

Jag rekommenderar att klicka på länken för där finns ett par bilder från när det begav sig. Då hade tornet både brygga och dörr. Visst ser det ut att ha varit ett perfekt ställe att dricka eftermiddagsdrinken på? Eller kanske frukostkaffet för solen ligger vackert där på morgonen.

Mot Eden Roc för att ta bussen tillbaka till Antibes

Efter att jag badat, duschat och torkat lite grann så fortsatte jag bilvägen längs stranden. Den vägen är egentligen bättre med cykel eller till fots än med bil, eftersom det är så troligt vackert och ganska kort. Mitt mål var Eden-Roc eftersom där finns en busshållplats. Bussen går bara en gång i timmen och att springa uppför backen för att hinna med en buss är inte särskilt roligt. Därför hade jag denna gång ordentligt med tid. Det gjorde att jag gick ut till museet som ligger precis på krönet. Det var dock stängt eftersom det var måndag. Det gör inget, jag har varit där en annan gång när jag precis missade bussen och hade tid att slå ihjäl (backen är som sagt längre än man kan tro).

Förr huserade där ett dammigt museum med Napoleonmemoriblia men museet har bytt inriktning till att istället hylla undervattensutforskaren Cousteau. Jag trodde fört att det berodde på att intresset för Napoleon inte var så stort längre men bytet berodde på att Napoleonsamlingen ägs av en privatsamlare som inte ville låta museet visa det längre. Något skulle stan fylla huset med och nu är det bilder tagna under vattenytan.

Napoleontornet: Batterie de Graillon

Det intressanta är inte utställningarna på museet utan trädgården tycker jag. Där finns förutom Napoleontornet en bunker från andra världskriget. Det officiella namnet på tornet är givetvis inte Napoleontornet. Det heter Batterie du Graillon och förbättrades under Napoleons tid här nere. Ett motsvarande batterie som skyddade Golfe-Juan och Cannes fanns vid la pointe Fourcade.

När Napoleon ledde ombyggnaden av batteriet hade han eventuellt Fort Carré i Antibes som sin bas. Samma år, 1794, satt han fängslad där. Åtminstone föredrar jag den versionen, det finns en annan där han istället satt i husarrest i Nice. Det här var när Robespierres jakobiner hade störtats och operation utrensning pågick. Nappe anklagades för att sympatisera jakobinerna. Där hade Napoleons historia kunnat ta slut men han frigavs, kanske för att han visat sig vara för skicklig på slagfältet för att undvaras.

Två år senare, den 26 mars 1796 kom Napoleon till Nice. Napoleon var då nygift och nyutnämnd överbefälhavare för den franska Italien-armen. Detta är intressant då han föddes på Korsika i en italienskättad familj strax efter att ön blev fransk. Europas historia hade lätt kunnat se helt annorlunda ut.

Tips för tår-i-vatten-bilder

Jag ska avrunda med ett bidrag till världens kunskapsbank. Vill du ha tår-i-vatten-bilder är det enklare att sätta sig i vattenbrynet med mobilen, hålla upp tårna där du vill ha dem och knäppa av. Jag försökte först simma (plaska) lite längre ut och då blev horisonten sned medan fötterna hamnade lite överallt i bilden, förutom snyggt linjerade.

Inlägget Napoleontorn och kulisstorn på Cap d’Antibes dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Sainte Marguerite är den största av Lerinöarna utanför Cannes. För tio år sedan var jag där med M och tittade på cellen där legenden om Mannen med järnmasken föddes, drack dyrt kaffe och lärde oss att det kan komma skyfall även på franska rivieran. Vi tyckte att det var en fantastiskt utflykt. Nu var det en av våra allra första utflykter och jag har i några år tänkt att jag borde göra ett återbesök, för att se om det är lika fint på ön som jag mindes. Dessutom ville jag ha fler bilder av de befästningar som Vauban byggde eftersom jag i historieavsnittet Strövtåg i Antibes har ett kapitel om Vaubans verksamhet i regionen (det där med att jag behövde fler bilder kan diskuteras, men ibland får jag en fix idé).

För två år sedan var en pick-nick på Sainte Marguerite på gång men M och jag tog istället våra godsaker med till den näst största av Lerinöarna, Saint Honorat. Vi hade en underbar dag bland tallarna och åkte hem med några flaskor av munkarnas dyra viner. Häromdagen var det dags för återbesök på den större ön tillsammans med Maria Unde Westerberg. Bilderna är från denna utflykt.

Ta med pick-nick till lerinöarna

Redan förra gången jag var på Sainte Marguerite konstaterade jag att vi borde haft med oss pick-nick. Två besök på Saint Honorat, en med och en utan, befäster den åsikten. Öarna är perfekta för att äta pick-nick under en tall, eller i en alldeles egen badvik, men matutbudet på öarna passar bara de med fet plånbok, inte alltför höga krav samt tålamod alternativt framförhållning. På Sainte Marguerite finns två restauranger och en snack-bar. Alla tre prissätter sin mat utefter att konkurrensen är obefintlig.

Maria och jag försökte faktiskt att äta på den dyrare av restaurangerna, la Guérite, den där M och jag drack dyrt kaffe för tio år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg att jag då baxnade när jag såg att de hade en förrätt för €100. Den var borta men deras billigaste varmrätt, pasta, kostar €30. Fortfarande dyrt, men med fantastiskt läge precis vid vattnet. Jag och Maria tänkte att vi skulle fira att vi skrivit boken Rivieran inom räckåll ihop. Men tji, det var fullbokat hela dagen. Nåväl, vi slapp i varje fall känna att maten ej var prisvärd vilket är den feedback vi fått från bekanta.

Glassbåten gjorde goda affärer

När vi inte fick tag i något bord önskade jag att vi hade släpat med oss pick-nick i alla fall. Men när vi planerade utflykten så kändes blotta tanken att att konka ut mat till ön oöverstiglig i värmen. Inte när jag skulle släpa med två kameror med feta objektiv. Men vis av tidigare erfarenheter stoppade jag ner en påse med timjan- och rosmarinchips som nödproviant. Dessutom köpte jag pain au chocholat direkt ur ugnen på vägen till bussen. På dieten pain au chocholat och chips står man sig större delen av en dag faktiskt.

Det visade sig att chipsen kom väl till pass som lunch. När vi väl hade hittat den perfekta badplatsen så ville vi absolut inte lämna den för att knata iväg i jakt på någon pizza på l’Escale eller hot-dog på snack-bar vagnen. Sedan kom glassbåten förbi. Jag vadade glatt iväg och köpte två pinnglassar för €4. De var värda priset, inte bara för inramningen utan det var en riktigt god chokladglass med vit chokladkräm i mitten. Kanske den bästa pinnglassen jag ätit?

Båt från Cannes eller Golfe-Juan

På tal om båt så ska jag nämna att har man inte eget flytetyg kan man åka till Sainte Marguerite från Cannes, Golfe-Juan och Nice. Men det går inte längre båt från Juan les Pins. När M och jag åkte till ön för tio år sedan hoppade vi på båten i Juan les Pins. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi sprang när vi såg en båt närma sig kajen (vi var båda lite helare på den tiden och M visste att på utflykter med mig gällde gympadojor som fotbeklädnad).

När jag googlade på resan så såg det ut som att båten från Golfe-Juan plockade upp folk i Juan les Pins fortfarande, men så är inte fallet. Det var tur att jag fick förbi turistbyrån i Antibes och frågade (en turistbyrå som är på sin femte eller sjätte adress sedan jag kom till Antibes).

Att åka från Cannes har fördelen att trafiken är tätare än från Golfe-Juan eller Nice (varifrån de bara går en gång per dag, kl 09 med återfärd kl 18). Resan från Cannes tar en kvart. Vi åkte från Golfe-Juan som ligger närmare Antibes. Det kostade €19 tur och retur per person från Golfe-Juan. Ett pris som stiger med typ en euro vart och vartannat år. Rekommenderar förresten att dricka kaffe på båten (om man åker med Golfe-Juan-bolaget). Det var både gott och billigt, vilket är två rätt av två möjliga. Nästa tips är att ta med gott om vatten.

Ont om vatten på ön

På alla kartor finns det vattenposter markerade över hela ön. Majoriteten av dessa var dock enbart användbara för brandkåren. Det gick ej att fylla på vattenflaskor vid dem konstaterade jag törstigt. Jag hann ångra många gånger att jag inte passade på och fyllde på mina flaskor innan vi lämnade Fort Royal (€6 i entré). Där fanns både klassisk vattenpost och toalett. Till slut hittade vi två duschar vid den lilla stranden bredvid färjorna. Men i övrigt var det hopplöst att fylla på vattenflaskorna.

Redan romarna hade problem med vattentillförseln på ön som saknar naturligt vatten. Romarna samlade in regnvatten från taken på templen och ledde dessa till cisterner där vattnet sparades. Samma system användes när Fort Royal var en militärbas. Smart system men de använde tyvärr bly till rören vilket gjorde att folk dog av blyförgiftning.

Delar av själva museet är inrymt i en gammal romersk cistern. Å andra sidan sa guiden att en jordbävning år 100 (om det var före eller efter Kristus fattade jag ej) jämnade alla byggnader med marken. Om någon kan mer om den här delen av historien är jag såklart nyfiken.

Skog med eukalyptus på Sainte Marguerite

Öarna liknar varandra vad gäller floran men på Sainte Marguerite finns en skog av eukalyptus. Fick aldrig kläm på om det var den största eller äldsta skogen med eukalyptus i Frankrike. Jag och Maria gick en guidad tur på franska och jag hängde som vanligt bara med på delar av informationen.

Vauban byggde om murarna

Hur gick det med mina foton av Vaubans byggnationer? Jotack, jag tror jag fotade i princip samma murar som för tio år sedan men med lite fler pixlar denna gång. Vauban lät riva de gamla murarna som byggts av spanjorer (fortet och ön bytte händer mellan spanjorer och fransmän några gånger). Och så lät Vauban bygga nya. De ser ut ungefär som hans murar brukar göra. Jag är rätt peppad att börja fila på manuset nu, men jag har en annan bok som kommer från tryckeriet nästa vecka. Så jag får fokusera på den ett tag innan jag får sätta tänderna i manuset jag hållit på med så länge.

Först ska jag dock anteckna att Fort Royal och Sainte Marguerite aspirerar på att bli upptagna på Unescos världsarvslista. Vi får se hur det går. Jag tycker i varje fall att det är intressant att ströva runt bland barackerna som numera är någon form av vandrarhem för ungdomar.

Det finns en sak jag ännu inte nämnt. Det som oftast brukar finnas med i blogginlägg om ön.

Tyckte du detta var intressant, klicka vidare bland utflykter runt Antibes, prenumerera på resenotiser eller läs mer om mina böcker.

Inlägget Sainte Marguerite bjuder på historia och vackra bad dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

När jag skriver mina memoarer, något jag tänker ska dröja åtskilliga år (men när jag kommer dit har jag en del tips nedskrivna) kan det vara en fiffig idé att inkludera var jag befann mig under viktiga händelser i svensk historia. Dit kanske vi kan räkna bronset i fotbolls-VM i lördags? Då är frågan, ska jag räkna var jag var någonstans när slutsignalen äntligen ljöd och de svenska spelarna föll ihop i en hög på den bortre långsidan sett från mig?

Eller var jag befann mig när Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i snabb takt satte de två segermålen? Jag hörde glädjevrålen på långt håll på väg gående till arenan. Den ligger nämligen ute i tjottahejti.

Allianz Riviera nybyggd fotbollsarena

Fotbollsarenan Allianz Riviera stod klar 2013 och var praktiskt tagit nybyggd när herrarna spelade fotbolls-EM här 2016. De svenska herrarna förlorade mot Belgien med 0-1. Damerna spelade två matcher här under fotbolls-VM 2019, dels 5-1 i gruppspelet mot Thailand och dels bronsmatchen mot England. Jag var på plats delar av bronsmatchen tillsammans med många gulklädda människor.

Sverige vann både matchen på plan och supportermatchen på läktaren tycker jag. Men det kan kanske bero på vilken del av arenan jag var på. De engelska fotbollssupportrarna hade en trumma i den ände där jag skulle ha befunnit mig om jag någonsin hade tagit mig till min sittplats. Arenan tar 35 000 åskådare och det var drygt 20 000 på plats vilket gjorde att jag kunde sätta mig på annan plats när vägen var avspärrad.

Arenan ska få sällskap av IKEA

Arenan är byggd i Vars dalgång. Idag är omgivningarna lantliga men det ska bli ett silicon valley, eller en konkurrent till Sophia Antipolis. Spårvagnsspåren och nybyggda hus är på gång en bra bit upp och de plantskolor och odlingar jag gick förbi är snart ersatta med IKEA.

I alla fall sägs det att IKEA snart ska öppna i Nice, men det har det å andra sidan sagts i tio års tid nu. Än så länge får alla svenskar som längtar efter platta paket åka till Toulon.

Än så länge tidsödande att ta sig till Allianz Riviera

När spårvagnarna börjar rulla så kommer Allianz Riviera att ligga närmare Nice, än den gör idag. Det är inte några större avstånd idag heller, men det är svårt att ta sig dit. Från Antibes är det två mil. Det betyder att det tar ungefär 4 timmar att gå dit, om man skulle få för sig att göra det. Fyra timmar är ungefär vad man får räkna med även om man försöker sig på bussar och tåg.

Kruxet var att jag inte startade fyra timmar hemifrån. Jag hade tänkt starta fem timmar i förväg, vilket jag trodde skulle vara oändligt med marginal. Men jag kom inte riktigt iväg när jag hade tänkt. Jag försökte fortfarande hitta information på nätet om hur man borde ta sig dit.

Lite annat smått och gott från arenan

Innan jag återvänder till min resa till och från arenan ska jag nämna ett par detaljer. Det ena var att biljettpriserna varierade mellan €9 och €33. Alla vill sitta i skuggan, ingen i solen. Skugga var det på kortsidorna och långsidan med J, K och L-sektionerna. K-sektionen var VIP och avstängd vilket betyder att skulle man till L och stod vid J fick man instruktioner att gå hela varvet runt. Det pallade inte mina fötter så jag blev strandsatt vid J.

Några bilder från min resa till och från Allianz Riviera

Äventyren började för min del med att första tåget var inställt och nästa försenat. Det betyder att jag ej hann in till Nice där alla supportrar samlats på den irländska puben Ma Nolan’s. Jag klev av på St Augustin för det rekommenderades på arenans webb. Därifrån skulle det enligt Google Maps gå en buss. Jag och några andra svenskar halvsprang till busshållplatsen (som låg snett bakåt sett i förhållande till arenan). Där hittade vi många andra som väntade, men inga bussar. De andra svenskarna försökte få fatt i en Über men den satt fast i köerna runt arenan. Efter en stund bestämde jag mig för att gå. Det skulle enligt Google ta en timme. Jag visste då att det inte fanns någon chans att jag skulle hinna fram i tid till matchen (om jag inte sprang vilket jag inte pallar på asfalt i värmen). Men jag skulle å andra sidan garanterat komma fram.

Inlägget Allianz Riviera – fotbollsarenan där Sverige tog VM-brons dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Äntligen! Som jag har slitit. Och väntat. Och funderat. Men nu har jag äntligen bläddrat i Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Den blev så snygg! Jag har redan berättat för er om innehållet många varv. Ni som följt mig länge har hört mig prata om den här boken i många år. Kanske har ni läst ett gäng blogginlägg från åren med research eller hör till de som skickat mig förslag på ställen som ska vara med i boken (tack!). Tro det eller ej, men nu finns den på riktigt!

Vill du ha ett eget ex att bläddra i, kila direkt till Bokus eller Adlibris.

Avstickare längs väg 40 och E4

Började skriva för att pigga upp mig själv

2013 var ett riktigt bottenår för mig. Jag var i praktiken driven hemifrån av ett byggbolag på vinstjakt. Jag kunde omöjligt stanna kvar hemma om jag skulle överleva. Snälla människor lånade ut sina hem till mig och jag började ett kringflackande liv i kappsäck.

För att ha något att se fram emot började jag projektet #mellangbgochsthlm. Varje gång jag körde bil tvärs över Sverige svängde jag av någonstans för att göra en utflykt. Ibland bloggade jag om det. Mitt bloggarkiv växte. Jag fick tips på fler ställen att besöka.

Bland vassruggar i Tåkern bestämde jag mig

Att göra research, samla bilder och skriva blogginlägg är den synliga delen av arbetet med boken. Det är också den arbetsmässigt lilla och enklaste delen. Det stora arbetet är det som inte syns. För det första har jag lagt oändligt med tid på att fundera fram och tillbaka på vilken typ av bok jag skulle ge ut. Var det ens idé att trycka en bok i och med digitaliseringen?

Under en promenad bland vassruggar i Tåkern i maj 2017 bestämde jag mig för att jag skulle trycka en stor snygg kaffebordsbok. Samt erbjuda alla läsare ett digitalt komplement.

Formen står Anneli Pettersson

Efter en hysterisk arbetsinsats är boken nu här. Jag har slitit hårt men jag har också haft mycket hjälp. Jag måste lyfta fram Anneli Petterssons insats. De fiffiga ikonerna i registret, vägskyltarna och formgivningen. Allt detta är hennes förtjänst. Hon har lagt ner otroligt mycket jobb på den här boken. Exakt hur många timmar har jag bett att inte få veta ännu för då skulle jag nog svimma. Jag vet att jag la sisådär 7 arbetsveckor bara på att välja ut bilder.

Nu ska boken förgylla era resor

Nog om mig. Nu är det dags för boken att förgylla era resor. Det är alltså sex delsträckor och i varje delsträcka finns det en till två avstickare. Dessa innebär en halvtimme till timmes extra körtid. I avstickarna finns fikaställen och gårdsbutiker men också badställen och historiskt viktiga platser. Det är en hel del historia, geologi och botanik instucket här och där. Jag kryddar med anekdoter.

Jag är övertygad om att det finns väldigt många som skulle kunna ha glädje av den här boken. Men det är inte en bok för alla. Mest för att jag har låtit min smak färga urvalet. Och jag föredrar nyskördade lokalodlade bär före smågodis och betalar glatt dubbla priset om kaffet är nyrostat och odlat på ett etiskt sätt. Det är inte alla som prioriterar likadant. Det jag tycker är brôte är skatter för andra.

Du som läser detta har redan en idé om vad jag gillar. Gillar du samma saker kommer du gilla den här boken.

Inlägget Äntligen är den här! Min nya bok dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

En av sommarens hobbies är att åka till ställen som är med i någon av mina nya böcker och ta en bild av stället med boken. I söndags ägnade jag mig åt det under en improviserad turné från Mariefred söderut längs solrosvägen, väg 223.

Samtidigt levererade jag kartonger med böcker till flera driftiga och trevliga personer som erbjudit sig att sälja Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Jag ska strax berätta vilka, men det här blir ett kronologiskt blogginlägg. Första anhalt var en ny pärla som jag rekommenderar varmt.

Kafé Klavér med utsikt över Gripsholms slott

Kafé Klavér ligger idylliskt på en höjd på Hedlandet, mitt emot Mariefred och Gripsholms slott. Det är väl skyltat dit vilket är tur för det ligger verkligen mitt ute i ingenstans. Det är många som hittar dit, jag var där några minuter innan de öppnade och kunde därför välja och vraka bland parkeringsplatserna. När jag sedan åkte gjorde jag någon lycklig. På temat väg dit ska jag nämna att den är smal och grusväg. Läsare som har låga bilar parkerar lämpligen där nere och promenerar serpentinvägen upp.

Det ser inte så stort ut utifrån men det finns många sittplatser utomhus. Vi valde ett litet lusthus på en klippa. Finare utsikt än så, går nog inte att få tag i. Kakutbudet är rejält och en kul detalj är att man själv skär sin egen bit. Vet man med sig att man mest är nyfiken, kan man skära en liten bit och minska ner matsvinnet. Klokt.

Kafé Klaver är ett av flera tips jag fått från Jessica som kommer från Mariefred. Om det någon gång blir en del 2 med smultronställen längs E20 så kommer Kafé Klaver definitivt vara med. Att jag var där denna dag beror på att jag stämt träff med Anneli som formgivit boken.

Träff med Anneli Pettersson som formgivit boken

När man gör en presentbok är formgivningen otroligt viktig, det är den som lyfter eller sänker innehållet. Jag har haft nöjet att jobba ihop med ett proffs. Det är Anneli Pettersson som valt bild till framsidan, kläckt idén med vägskyltarna och har lagt in alla roliga ikoner i registret. Hon har också varit mycket involverad i bildvalen. Ibland har jag orsakat henne merjobb, som när jag ville att min favoritbild med ett vattenfall skulle vara större, men fortfarande liggande, vilket gjorde att hon fick skapa ett collage åt bilden. Ibland har hon gett mig tuffa uppdrag, som “det behövs en bild från Röttle med rätt orange nyans för att matcha taket på Västanå slott”. Det var roligt att jobba ihop, även när det var som mest intensivt med jobb alla veckans dagar. Varav några var lite skräckfyllda när det dök upp felmeddelanden. Då var vi övertygad om att vi fått ett spöke i dokumentet. Vi döpte honom till Gustav.

Maria Bystedt och kolmila hos Skottvångs gruva

Min nästa anhalt var restaurangen vid Skottvångs gruva. Där skulle jag träffa Maria Bystedt som är en av de drivande i nätverket väg 223. Hon har varit en klippa som bland annat ställt upp och korrekturläst ett avsnitt av boken och nu kommer hon att sälja boken. Det blev ett kort möte då jag lyckades pricka in lunchrusningen.

Solen sken och det var mycket folk i området. En av attraktionerna är att det just nu är en kolmila på gång på fältet bredvid restaurangområdet. Efter en titt på den åkte jag till Skeppsta hytta och tittade på när de blåste glas. Fascinerande men hett i sommarvärmen.

Björnlunda har utökats med Björnlunda Resto

Björnlunda är en ort där det rör på sig och mycket händer. I Wattrangsborg är det i år inte glass utan loppis. Bredvid ligger det som tidigare var Björnlunda golfbar och numera huserar Björnlunda Resto. Jag rekommenderar varmt att ni går in, även om det inte ser så lockande ut utifrån. Skenet bedrar.

Alla anglofiler prickar in söndagar, för då går det att få en äkta engelsk frukost. Det var den bästa version jag ätit på länge (jag har bott i Wales i två omgångar så jag har en del att jämföra med). Förutom mat finns det pop-up-bibliotek och dessutom säljs Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm där.

Avrundade med att hälsa på hos Åsa Ingårda

Min sista anhalt för dagen var att hälsa på hos Åsa Ingårda som höll på och förberedde årets filmfestival i ladan. Det är fruntimmersveckan som är bästa tiden att åka runt på väg 223. Programmet finns på deras webbsajt.

Boken kommer finnas i filmladan och i närbelägna Runnvikens pensionat. Flera av bilderna i boken är därifrån. Det var roligt att göra återbesök på några av ställena jag varit på tidigare.

Inlägget Kafe Klavér, kolmila och återbesök längs väg 223 dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Hörde du mig prata om smultronställen i radion häromdagen? P4 Sörmland intervjuade mig om mina favoriter i Södermanland. Jag berättade vad som överraskade mig mest under arbetet med boken (lätt pinsamt med tanke på min bakgrund) samt gav tips på hur du kan hitta dina egna smultronställen när du är ute och far. Jag vill gärna inspirera till ett sätt att se på resan, att inte vara hemmablind utan att upptäcka allt fint i närmiljön och gärna gynna lokala småskaliga producenter, oavsett om det är bönder eller bagare. Jag tipsade också om vad du inte får missa att ha med dig i bilen.

Om du missade inslaget kan du lyssna på det här. Det är alltså P4 Sörmland 17 juli 2019.

Favoriter i Sörmland

I intervju lyfte jag bland annat upp nätverket väg 223 som jag gjorde återbesök hos i söndags. Jag nämnde att det finns en aktiv kolmila vid Skottvångs gruva just nu. Jag tog också med Utflyktsvägen och själva Nyköping. Det finns mycket att se i Södermanland. Det är ett landskap där jag har mer att utforska känner jag. Jag har fortfarande kvar ställen att besöka på listan med tips jag fick från er läsare när jag efterlyste smultronställen mellan Norrköping och Nyköping.

Stavsjö krog

Ett ställe som inte kräver någon längre resa är Stavsjö krog och butik eftersom det ligger precis vid motorvägen. Skylten syns på långt håll och många stannar där. De är med i min bok för att de höjer sig över genomsnittet. En detalj som jag tycker säger allt är att de alltid har färska blommor på toaletten.

Sedan finns det en stor presentbutik där de särskilt lyfter fram kvinnliga hantverkare. Urvalet i butiken styrs av att de vill vara unika samt serva gästerna med sådant de efterfrågar – som kartor.

Jag stannade till på Stavsjö igår med en kartong med böcker och fick en trevlig pratstund med Jonas. Han minns mig för jag har ställt en massa frågor om kanonen mitt emot. Jag fick också ett tips som jag delar med mig.

Stavsjö uppmärksammar 300-årsjubileum 30 juli 2019

Har du ärende åt Stavsjö runt 30 juli kan du pricka in att det är 300 år sedan ryssens härjningar. Det blir en hel del aktiviteter, läs exempelvis det här programmet från Stafsjö Bruksmuseum.

Är du mer intresserad av Östergötland än Södermanland föreslår jag att du slår på radion alldeles strax.

Inlägget Lyssna på mina smultronställen i Sörmland dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Ett enkelt sätt att piffa till en regnig dag är att avrunda arbetet vid tre-snåret, öppna en flaska rosévin och servera ett glas tillsammans med något drinktilltugg från Picard. Vips så dyker Rivieran-känslan upp. Rosévin är så intimt förknippat med Provence att det nästan känns som man är där, fast regnat skvalar ner.

När jag är i Antibes brukar jag mestadels dricka enkla roséviner från närmaste mataffär. Jag väljer ofta sådana som anges vara bra till mat, är gjorda på typ cinsault och grenache och undviker de allra blekaste varianterna. Sist jag var i Antibes hittade jag bland annat en trevlig rosé från Luberon gjord på syrah och grenache. Jag handlade också en rosé gjord på cabernet franc men den hann jag aldrig till.

Tibouren bland små partier

När jag tittar in på Systembolaget brukar jag gå raka vägen till hyllan med små partier. Jag bryr mig aldrig om vitvinerna utan tittar på de röda från södra Frankrike och norra Italien. Ibland gör jag riktiga fynd på den där hyllan (som Casa Emma som gjort att jag fått omvärdera min syn på Chianti och sangiovese). I en del butiker finns det ingen särskild hylla för små partier utan flaskorna är istället utspridda över hela lokalen med små guldfärgade skyltar.

Det fanns en sådan guldskimrande skylt under Cuvée Prestige Caroline från Clos Cibonne. Det som fångade mitt intresse var dock druvnamnet på etiketten, Tibouren. Jag känner igen druvan, men jag kan inte komma på varför. Men jag var tillräckligt nyfiken för att handla med mig en flaska för 249 kronor. Sedan gick jag hem och googlade.

Tibouren eller Antibois

Tibouren är en udda druva som inte odlas speciellt mycket. Den är temperamentsfull, får lätt sjukdomar och ger oregelbunden avkastning. Det är mest i Provence samt på andra sidan italienska gränsen som den har en del fans. Den används mest till rosévin men också en del rödvin. Druvan har en lång rad med synonymer varav ett är antibois. Det namnet verkar dock inte ha något med Antibes att göra utan med sjökaptenen Antiboul som skulle vara den som planterade den på 1700-talet runt St Tropez. Detta verkar dock vara en myt, den har troligen odlats här betydligt längre än så.

Något som är belagt är att André Roux planterade en hel del tibouren på Clos Cibonne på 1920- eller 1930-talet (hittat olika uppgifter). Hans barnbarn är gift med nuvarande vinmakaren. Vingården ligger i Le Pradet öster om Toulon. Det är tillräckligt nära havet för att friska brisar ska hjälpa till att hålla vinrankorna friska. På Clos Cibonne tillverkar de högkvalitativa röda och rosa viner.

Tibouren liknar inget rosévin annat jag druckit

För att kunna jämföra vinet med “vanlig” rosé så öppnade vi också en flaska By.Ott för 179 kronor, Den är gjord på 60% grenache, 30% cinsault, 6% syrah och 4% mourvèdre det vill säga, den har alla förutsättningar för att vara smakrik. Den är också god, särskilt om man gillar grapefrukt-toner. Men den var blek i jämförelse.

Trots att vi höll på i flera dagar med våra jämförelser lyckades vi aldrig sätta ord på vad tibouren-vinet egentligen smakade. Det liknar inget annat jag druckit. Det var bara liksom, maffigt. Jag ska hålla utkik om jag springer över något mer vin där tibouren är i majoritet. I detta vin tror jag att det är 90% tibouren och 10% grenache. Det finns också tibouren i Minuty från St Tropez.

Inlägget Tibouren – en intressant Provence-druva dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Det händer att jag läser böcker också, inte bara skriver dem. Idag tänkte jag skaka liv i en bloggserie om böcker som utspelar sig i Frankrike genom att skriva en rad om tre böcker där handlingen utspelar sig mer eller mindre i Antibes. Alla tre är skönlitterära och erbjuder lättsam underhållning, vilket är vad vi vill ha på semestern, eller hur? En är bra, en är usel och en är mitt emellan. Vi börjar med den som jag gissar har sålt mest, vilket är den genomusla.

The Mistress av Danielle Steel

Danielle Steel har sålt tämligen många böcker med ett koncept av lättlästa böcker med en dos romantik. Huvudpersonen i The Mistress är en ung vacker fattig ryska som är älskarinna åt en äldre rysk oligark med tvivelaktigt förflutet och skumma vänner. Älskarinnejobbet beskrivs som vilket jobb som helst. Hon får dyra handväskor, mot tjänster. (Under läsningen kom jag osökt att tänkta på den här bilden, från inlägget en helt vanlig kväll i Antibes).

Den svartsjuke oligarken har bland annat en stor yacht som emellanåt är i närheten av hamnen i Antibes. Stora delar av boken utspelar sig ombord på denna yacht, men det är oklart om Steel någonsin satt sin fot på en, eller i Antibes. Jag får aldrig någon information om hur det faktiskt ser ut ombord på båten, något jag är nyfiken på. Inte blir det bättre när de går iland för att äta middag på någon restaurang. Jag vill känna att jag är där på restaurangen och veta hur maten smakar, inte bara läsa att någon ung målare blir blixtförälskad i huvudpersonen vid blotta åsynen av henne.

Det skulle lätt gå att byta ut ordet “Antibes” mot vilken stad som helst, så lite lokalfärg är det. Detta irriterade mig och det fanns rätt mycket annat som irriterade mig också. Jag skumläste boken förra sommaren och efteråt skrev jag så här på Goodreads.

En bok som utspelar sig i Antibes och St Paul de Vence måste jag läsa tänkte jag. Jag tänkte fel. Författaren har slängt in ortnamnen som kuliss, men inte mer än så. Det finns ingen som helst beskrivning av orterna och ännu mindre lokal känsla. Kikärtspannkakan socca kallas för pizza och har blivit något man äter till middag på en dejt. Den så kallade historien är ungefär lika trovärdig och väl beskriven. Det enda jag minns efteråt är ändlösa beskrivningar av dyra handväskor.

Konstkupp på Côte d’Azur av Jerk Wiström

Nästa bok är ett litet mästerverk i jämförelse. Jerk Wiström känner uppenbarligen till städerna som nämns i boken. Huvudpersonerna i Konstkupp på Côte d’Azur bor deltid på Cap d’Antibes och deltid i Stockholm. I Stockholm spelas det bowling, i Antibes äts det på restaurang. Bland annat äter de middag på CK eller Café Kanter på Albert 1, vilket är runt hörnet från mig.

Sedan finns det förbättringspotential. Själva konstkuppen som det hintas om i titel och baksidestext dyker upp först en tredjedel in i boken och avhandlas totalt i ett par meningar. Den som väntar på spänning får alltså vänta förgäves.

Jag skulle också önskat en viss ransonering av antal personer. De är ganska många och jag får inte riktigt kläm på dem. De sliter på lakanen två och två, vilket ju är trevligt för dem. Däremellan diskuterar de skandalen i Svenska Akademin, vilket ger läsaren en nyttig repetition av nutidshistoria. Nåväl, boken erbjuder småputtrig läsning med hög igenkänningsfaktor för svenskar som bor deltid på franska Rivieran.

Dödligt arv av Rachel Rhys

Nu har vi kommit till den bok som är bra och den är å andra sidan riktigt bra. Dödligt arv utspelar sig till stor del bland filmstjärnor och kungligheter på Cap d’Antibes strax efter andra världskriget. Huvudpersonen Eve har oväntat ärvt en del i en villa på Cap d’Antibes från en okänd man. Övriga arvingar vill sälja villan på studs. Det finns en köpare som vill vara hemlig. Eves man vill också att hon ska sälja bums och återvända hem till ett tråkigt liv som hemmafru i Storbritannien. Eve tvekar…

Boken är skriven av Rachel Rhys, ett alias för en författare som skrivit ett antal spänningsromaner tidigare i andra genre. Detta märks. Det finns tempo i den här boken, förutom romantik. Dessutom så tar författaren med oss läsare till Rivieran. Vi får följa med tillbaka till tiden då området försökte repa sig efter kriget och städa upp efter ockupation. Många har mist sina kära. En del har rykte om sig att utfört hjältedåd under kriget. Vad ligger bakom dessa rykten?

En villa på Cap d’Antibes har en viktig roll i boken. Maria som lånade mig boken bad mig att efteråt berätta var någonstans på Cap d’Antibes villan ligger. Därför lusläste jag boken i jakt efter geografiska hintar. Och jag tror att författaren tagit sig viss konstnärlig frihet. Visserligen vet jag inte exakt hur vägarna gick då. men jag får inte riktigt ihop det. I boken kör de förbi grindarna till det hus där hertigparet av Windsor bor efter att de kört förbi Villa Eden-Roc. Vägen fortsätter sedan. Men det gör den inte i verkligheten. I varje fall inte nu.

Jag fick heller inte ihop hur huset skulle ligga i förhållande till stranden La Garoupe. Om jag ändå är inne på detaljer så har översättaren kallat pinje för parasolltall på ett ställe. Vilket är lätt hänt då den heter pin parasol på franska.

Om man struntar i dessa detaljer och inte funderar på om minorna var rensade så att det gick att bada 1948 så är detta en riktigt trevlig bok som jag rekommenderar. Varför inte ta med den på tågresa till Antibes? Den passar förträffligt som reselektyr, särskilt med tanke på att huvudpersonen åkte tåg från Storbritannien.

Har du tips på böcker som utspelar sig i Antibes?

Det var dagens bokskörd av skönlitterära böcker som utspelar sig i Antibes. Har du fler förslag på böcker jag borde läsa till den här bloggserien?

Inlägget 3 böcker som utspelar sig i Antibes dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Vi har brödsäd att tacka för att vi idag kan se samma tak som Gustav Vasa såg när han besökte sin svägerska och blivande svärmor Brita Eriksdotter Leijonhufvud på Torpa stenhus år 1552. Brita var syster till Gustav Vasas andra fru, drottning Margareta, som lämnat Gustav Vasa med en lång rad med minderåriga barn genom att avlida. Gustav Vasa behövde hjälp med barnen och bad svägerska Brita om hjälp. Britas lösning var att erbjuda sin äldsta dotter, Katarina Stenbock, som styvmor till barnaskaran.

Piffigt att behålla drottningkronan i släkten så att säga. Det här nära släktskapet mellan Katarina Stenbock och Gustav Vasa gjorde att prästen på Torpa inte ville viga paret. Även andra präster sa nej och hänvisade till incest. Men när Gustav Vasa hotade med halshuggning om prästerna vägrade så var det en präst som kom på att äktenskapet visst gick för sig. Det gäller att hitta de rätta argumenten.

Medeltidsborgen Torpa stenhus

Det var mellan 1720 till 1920 som stenhuset användes som spannmålslager. Det räddade Torpa från att bli en ruin. Ett spannmålslager behöver nämligen vara torrt, vilket gjorde att taket sköttes om och hölls tätt. Dessutom var tydligen fnaset från tvåhundra års brödsäd bra för att bevara tak- och väggmålningarna. Värre var det med golven som satte sig när bärande väggar togs bort. Nya väggar har satts upp igen på ursprungsplatserna och nya golv är på plats i flera rum. I riddarsalen är golvet från 1500-talet och en bordsskiva är kvar från Gustav Vasas dagar.

Det äldsta golvet i stenhuset är av kullersten. Det hittar vi nere i ett rum som har kryssvalv och konformade fönster, men ingen eldstad. Det var befälhavarnas rum. Rummet bredvid är soldanas rum. 30 soldater från 13 år och uppåt kunde sitta där och sova. Att sitta var platseffektivt men huvudanledningen var att man inte ville drunkna i sina egna kroppsvätskor. Att man drack 4 liter öl på vardagarna och 6 liter på söndagarna kanske skapade en del skvalpande.

De äldsta delarna av Torpa byggdes på 1470-talet som en försvarsborg. På den tiden var Västra Götaland gräns mot danska Halland. En av de lokala spökhistorierna handlar om en dotter som förälskade sig i en dansk adelsman. Något bröllop var det inte tal om då hennes far högg huvudet av dansken.

Stenhuset och omgivningarna är unika

Torpa stenhus är unikt. Det kryllar inte av bevarade medeltidsborgar i Sverige direkt och den här är dessutom öppen för besök. Nuvarande ägaren och hans släktingar har renoverat, återställt och möblerat delar av stenhuset. Dessutom finns det skyltar som förklarar och informerar.

En guidad tur ingår i entréavgiften som i år (2019) är 80 kronor, en prislapp som jag tycker är fullt rimlig och faktiskt prisvärd. Jag rekommenderar att båda pricka in en guidad tur och att strosa runt lite själv. Avsätt därför sisådär 1,5 timme för att besöka själva stenhuset.

Sommartid finns det teater, café och lite av varje runt omkring vilket kan göra det här till en heldag. Det är svalt och skönt inne på slottet om det är värmebölja ute och torrt och intressant om det hällregnar.

Cykla till Medeltidsdagarna på Torpa stenhus

Torpa stenhus är ett av de ställen som ställt till med mest trassel för mig under arbetet med min presentbok Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Jag besökte borgen som barn men när jag skulle göra återbesök för ett par år sedan prickade jag in Medeltidsdagarna och fastnade i bilkö i fyra timmar. Det var nog det värsta incidenten under alla år jag gjorde research till boken. Inte var jag imponerad över hur arrangörerna hanterade kritiken heller.

Detta gav mig ett dilemma. Skulle jag stryka Torpa ur Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm? Det var inget tilltalande alternativ då stenhuset ingår i en fin avstickare som verkligen var välkomponerad om jag får säga det själv. Jag pratade med flera andra personer som varit på Torpa och kom fram till att jag nog hade haft maximal otur. Det blev en kompromiss. I boken skrev jag om Torpas historiska betydelse, men varnade för bilköerna till Medeltidsdagarna. Det blev en jättebra lösning tycker jag.

Torpa är en av gårdarna runt sjön

Torpa är förebild till slottet Heljö i Birgit Th Sparres romanserie Gårdarna runt sjön. Närbelägna Hofsnäs herrgård är förebild till Lindö. Det är en kort väg att åka till Hofsnäs efter besöket på Torpa. Vägen är smal och sommartid får man många möjligheter att utnyttja mötesplatserna.

Jag har hyllat saluhallen på Hofsnäs tidigare, men nämner den igen. Det finns också en vandringsled och en butik med hantverksprodukter (där jag förälskade mig i en hatt som jag önskar att jag köpt även om den var mörkgrå – vilket normalt inte är min favoritfärg).

Har du inte fikat så att du är nöjd på Hofsnäs så kan du göra som i boken, fortsätta utflykten till Hemma på Källebacka och avrunda i Ulricehamn.

Inlägget Torpa stenhus – en unik utflykt till svensk medeltidshistoria dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

I 50 år har art déco-pärlan Hotel Le Provençale i Juan les Pins aspirerat på titeln Världens största övergivna hotell. Men kanske är den eran över nu? Det sägs att det gamla lyxhotellet ska byggas om till ännu lyxigare lägenheter. Detta har varit på tapeten länge nu men kanske är det äntligen på gång? Enligt de senaste planerna jag läst ska det vara klart 2023. Vi får väl se.

Skapades av Gould under Juan les Pins storhetstid

Före 1880 var Juan les Pins en pinjeklädd strand mellan Antibes och fiskelägret Golfe-Juan. Stranden användes som utflyktsplats och vedförråd av Antibesborna. När den franske författare Guy de Maupassant seglade förbi 1887 spådde han att Juan les Pins skulle bli den allra vackraste resorten. Det råder delade meningar om hur fint Juan les Pins blev. En del tycker att det är ett förfärligt exempel på exploatering medan andra håller Juan les Pins för den finaste badorten längs hela kusten.

Juan les Pins första storhetstid var 1920- och 1930-talen. Flera amerikanska par var aktiva när Juan les Pins skapades. Ett var paret Gould. Järnvägsarvtagaren Frank Jay Gould och hans fru tredje fru Florence (som han friade till samma dag de träffades) hade en representationsvilla i Cannes men de bodde i Juan les Pins. På ett par ställen har jag läst att de bodde i Villa La Vigie i Juan les Pins, granne med Belles-Rives nära småbåtshamnen och stranden Gallice. Hos Wikipedia anges istället deras hem till Soleil d’Or. Jag gissar att de kanske bodde på mer än en adress.

Både Florence och Frank Jay var aktiva i skapandet av det magiska Côte d’Azur, Florence introducerade vattenskidåkning medan Frank Jay byggde bland annat Casinot och Hotel Le Provençale. Det senare öppnade 1926. (Tre år senare öppnade ett annat av Goulds skapelser, Palais de la Mediterranee på Promenade des Anglais i Nice. Jag nämner det eftersom dess historia är ännu mer färgstark än den här berättelsen). Hotellet blev en omedelbar succé. Det överlevde andra världskriget och hade en andra storhetstid efter en rejäl renovering.

Alla som var något hängde på Hotel Le Provençale

Listan med vilka kändisar som partajat på Hotel Le Provençale sammanfaller i princip med alla som besökte franska rivieran i allmänhet och Juan les Pins i synnerhet. Under hotellets glansdagar festade Frank Sinatra och Marilyn Monroe här. Edith Piaf dansade i balsalen, Ella Fitzgerald sjöng serenad från ett fönster och Winston Churchill hängde i baren. Charlie Chaplin hade en romantisk affär på hotellet. Givetvis var även paret Fitzgerald där, de bodde ju praktiskt taget med krypavstånd hem.

En bild på Hotel Le Provençale gav massor av ögonvittnesskildringar

Bakgrunden till det här blogginlägget är att jag delade en bild på hotellet tillsammans med en kort version av hotellets historia på Facebook-sidan Strövtåg runt Antibes (som delar namn och delvis innehåll med ett av mina mest ambitiösa bokprojekt). Bilden fick massor av kommentarer. Dessa vill jag spara och då bloggen fungerar både som mitt researcharkiv och mitt skyltfönster för nuvarande och framtida läsare, blev det till att jobba lite. Jag plockade fram manuset för att repetera vad jag skrivit, googlade efter mer info samt gjorde en djupdykning i fotoarkivet (hade jag varit i Antibes hade det varit snabbare att knata över till Juan les Pins och ta lite nya bilder men nu skriver jag detta i Sverige).

Något jag tyckte var särskilt intressant var att flera personer berättade att de bott på hotellet på 1960- och 1970-talen medan det fortfarande var hotell. Dessa hotellgäster rapporterade om en aura av dekadens, även om storhetstiden sedan länge var över. Jag fick veta också veta att 1967 låg Juliens hårfrisering i hotellet. Då kunde gästerna åka vattenskidor bakom en Riva-båt från bryggan vid Belles-Rives. Sådana här ögonvittnesberättelser tycker jag är så intressanta.

Jag fick också höra om rykten att hotellet stängt för att det spökade samt att shahen av Iran köpt huset för att bygga om det till privatpalats. Men han störtades innan det blev av. Inget av dessa berättelser har jag kunnat hitta några källor på, men tar gärna emot sådana om någon har.

Hotellet ska förvandlas till lyxlägenheter

När jag kom till franska Rivieran för tio år sedan var Le Provençale på väg att väckas ur sin törnrosasömn. Det glänste nymålat och överallt fanns reklam för blivande lyxlägenheter. 290 hotellrum skulle förvandlas till 56 lägenheter. De skulle ha tillgång till vinkällare, en biograf samt golfsimulator. Men en lågkonjunktur kom emellan och sakta försvann reklamen. Den som då ägde huset var Cyrill Dennis som lär ha betalt £48 miljoner för det. Han är numera bortgången men nuvarande ägare, John Caudwell, har liknande planer. Fast nu ska det bli tio till tjugo gigantiska lyxlägenheter.

Fler intressanta byggnader i Juan les Pins

Om du gillade detta inlägg vill du kanske läsa om andra byggnader i Juan les Pins? Ta en titt på några av mina äldre kortare artiklar (inte lika arbetade som denna):

• Belles-Rives med Fitzgeralds bar
• Moriska huset i Juan les Pins
• Kärlek i Paris & Juan les Pins om Hemmingway

När jag googlade efter information till den här texten sprang jag även över det förslaget till vandring bland historiska byggnader i Juan les Pins.

Har du några minnen från Le Provençale? Eller något annat som är relevant? Skriv en kommentar i så fall. (det går bra skriva en rad även om du bara vill säga att du uppskattade artikeln). Till sist påminner jag om möjligheten att prenumerera på bloggen samt uppmuntrar alla att ta en titt på mina böcker.

Inlägget Är Hotel Le Provençale på väg att väckas ur sin törnrosasömn nu? dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Nya Älvsborgs fästning ligger på en liten ö i Göta Älvs mynning, en behaglig halvtimme från Lilla Bommen med båt. Fästningen byggdes för att skydda Göteborg från hotet från framförallt danskarna. Det känns bekant från en annan utflykt som jag nyligen skrev om, nämligen Torpa stenhus. Men stenhuset är nästan tvåhundra år äldre och byggdes av en adelssläkt medan Nya Älvsborg var en militär riksangelägenhet.

Fästningen började byggas 1653. Som byggnadsmaterial användes framförallt sten från Älvsborgs slott som låg inne på land vid Klippan (och därefter kallades för Gamla Älvsborg). När jag läser om Nya Älvsborg, eller Nya Elfsborgs, historia verkar det bara vara tack vare ett rejält åskoväder och en driftig överste som fästningen aldrig blivit intagen. Men det är inte riktigt den version som står på en plakett. Kanske är det fel man som tagit åt sig äran i alla år? Jag återkommer till det.

Barndomsminne att åka ut till fästningen

Som jag minns det, men jag kan minnas fel, åkte jag som barn ut till Nya Älvsborg varje sommar. Det tillhörde så att säga sommarens traditioner. Innan skolorna drog igång igen passade jag på och gjorde ett återbesök i barndomens fotspår. För att få den rätta känslan var det en utflykt med barn.

Det blev riktigt lyckat. Fästningen hade kanske krympt en del sedan jag var barn, möjligen för att man inte fick gå in i lika många delar av fästningen. Men i gengäld hade ett par av de gamla rummen i en av murarna fått en del roliga tillskott som uppskattades av det yngre gardet.

Strömma kör dagliga turer till Nya Älvsborgs fästning

Vi åkte med Strömma som kör tre turer per dag under skolornas sommarlov. Jag har för mig att Nya Älvsborgs fästning tidigare trafikerades av Kulturbåtarna, men de gick i konkurs förra sommaren. När jag var barn var det Börje Börjesson som körde.

Rabatterade familjebiljetter finns, men går ej att förboka. För att vara säkra på att få plats förköpte vi därför biljetter till ordinarie pris. Hela kalaset gick på 1100 kronor för 7 personer av olika längd och ålder. Det visade sig vara onödigt att förboka då det var gott om plats. Inte så att det blev ödsligt men så att det inte blev slagsmål om platserna på soldäck.

Det finns kaffe och andra drycker till försäljning på båten. På fästningen är det gott om pick-nick-bord men när vi var där i augusti 2019 fanns det ingen restaurang på ön. Av och till sedan 1881 har det varit restaurang i Kommendanthuset. (Veiken som åkte till Nya Älvsborg med Kulturbåtarna 2017 har på sin blogg publicerat bilder av en måltid i gamla valv).

Båttur genom hamnen

Båten Carl Michael Bellman avgick från Lilla Bommen i centrala Göteborg och sedan gled vi genom Göteborgs historia. Vi lyssnade inte så noga på den officiella guidningen utan körde egen. Vi berättade för de små att när vi var barn så tog man båten till England praktiskt taget mitt emot Lilla Bommen. Rampen är kvar och ser lite övergiven ut.

Vi berättade om de gamla kranarna som användes när Göteborg var en varvsstad. Ostindiefararen Götheborg imponerade mer på våra åhörare.

Jag blev ganska imponerad av hamnen med alla containrar. Den är verkligen stor, vilket syns mer när man åker förbi. Tror de sa att 30% av Sveriges export passerar genom den.

Dramatiserad nedslag i fästningens historia

När vi klev av båten möttes vi av en kommendant som tillsammans med sin kollega gav olika nedslag i Nya Älvsborgs historia. Genom smarta klädbyten kunde de spela flera roller. De hade tät publikkontakt och bjöd på mycket information.

Visningen var kanske inte helt historiskt sammanhängande, eller så beror det på att jag inte lyssnade så noga utan jag fokuserad på att iaktta det yngre gardet. Utifrån min analys skulle jag säga att för treåringar var det emellanåt skrämmande, för sju-åttaåringar fascinerande och för vuxna underhållande.

Vem räddade egentligen Nya Älvsborg?

Dags att förflytta oss till juli 1719. Sverige var inte i toppskick. Det här var tio år efter Poltava och sju månader efter Karl XII:s bortgång. Hans syster, drottning Ulrika Eleonora, ägnade mer tid åt att gräla med riksråden och försöka få sin man utnämnd till kung, än att planera offensiver i det pågående kriget. Detta gav motståndarna gyllene tillfällen och de attackerade på båda kusterna. På ostkusten härjade ryssarna. De brände Trosa den 23 juli och Nyköping den 24 juli, för att nämna två attacker.

På västkusten var danskarna på krigsstigen. De var framförallt ute efter att radera den svenska kaparflottan. Det vill säga privata sjörövare med kungligt tillstånd att röva dansk-norska fartyg och sälja lasten. Kronan tog 10% skatt men resten kunde ägarna av fartygen behålla.

Carlstens fästning hade kapitulerat för danskarna

Danskarna leddes av Tordenskjold som rört sig några år i dessa vatten. Han började med Carlstens fästning i Marstrand, en betydligt större och starkare fästning än Nya Älvsborg. Carlsten kapitulerade 15 juli praktiskt taget utan strid efter ett anfall som mest skedde med propaganda. Ett par dagar senare seglade de segervissa danskarna söderut till Nya Älvsborgs fästning. De var på plats den 21 juli och började med samma metod som på Carlsten, att erbjuda kapitulering.

Kommendant på Älvsborg var Johan Abraham Lillie och han tänkte då rakt inte kapitulera. Han tänkte försvara sin fästning till sista blodsdroppen. Försvararna var i kraftigt underläge. Danskarna hade en stor fördel av att de hade burit i land en del kanoner på Aspholmarna och där kunde de i allsköns ro beskjuta fästningen. Svenskarna kunde inte nå dem på ön. Hela dagen den 22 juli blev svenskarna beskjutna från olika pråmar och från ön. Vid tvåtiden på eftermiddagen exploderade det krutmagasin som låg närmast Aspholmarna.

Läget såg ärligt talat inte särskilt ljust ut för de svenska. I skydd av nattmörkret fick de under natten förstärkning. Den 23:de juli lyckades den utvilade förstärkningen skjuta av en mast på ett av de belägrande fartygen, vilket gjorde att det gick på grund.

Den okände hjälten kliver in i historien

På landsidan såg överste Staël von Holstein frustrerat på situationen. Han bestämde sig för att ta ett eget initiativ. Hans idé var lika enkel som genial, att transportera ut kanoner till Hisingen och anfalla danskarna i ryggen. Han begav sig till Göteborg för att låna ett par kanoner.

I Göteborg var de allt annat än entusiastiska över hans plan och ville inte alls låna ut några kanoner. De spådde att de kanonerna bara skulle hamna i danska händer. Men Staël von Holstein övertygade dem med löfte om att han skulle personligen ersätta dem om de gick förlorade. Med hjälp av frivilliga och i skydd av ett kraftigt åskoväder fick de kanonerna på plats.

Resten är historia. Danskarna jagades iväg och kommendant Lillie hyllades som hjälte. Det var honom förvisso väl unt, men jag kan inte låta bli att tänka att lite av uppmärksamheten berodde på att Sverige var i stort behov av en hjälte. Jag hoppas att han tackade Staël von Holstein ordentligt för vem vet hur det slutat utan hans insats.

Nya Älvsborgs fästning rekommenderas som utflykt

Summa summarum. Att ta båten ut till Nya Älvsborgs fästning är en perfekt sommarutflykt i miniformat. En svalkande båttur genom Göteborgs hamn, en dos dramatiserad historia och en picknick med fin utsikt. Allt detta med fräscha toaletter runt hörnet.

Gillade du detta kanske du vill botanisera bland fler utflyktstips runt Göteborg? Uppskattar också om du har mina böcker i åtanke nästa gång du ska köpa en present.

Inlägget Nya Älvsborgs fästning – perfekt utflykt med minnen från dramat 1719 dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

I Jönköping håller ett fält med finfin utsikt över Vättern på att förvandlas till en park med gustaviansk förlaga. Den blivande parken ligger bredvid Rosenlunds rosarium som länge varit ett trevligt ställe att ta en paus på under färden mellan Stockholm och Göteborg. Nu utökas området med nyrenoverad gustaviansk herrgård och en återskapad park. Parken kallas Posses park efter herrgårdens ägarfamilj när trädgården anlades. Trädgården har varit bortglömt i århundraden men hittades för några år sedan med hjälp av georadar.

Arkeologerna letade egentligen efter ett torp och en gammal landsväg, men istället hittade de rester från parterrer och en gammal fiskdamm.

Trädgårdsarkeologer hittar gamla trädgårdar

Första gången jag hörde talas om att det finns människor som ägnar sig åt trädgårdsarkeologi var när jag läste boken Trädgården på Gäddeholm. Innan dess hade jag inte tänkt på att trädgårdar också kan falla i glömska och försvinna. Omsorgsfullt klippta häckar dör ut, gångar täcks över och orangerier rasar. Men spåren efter väggar och gångar blir kvar i marken, även om det växer gräs ovanpå. Dessa spår går att hitta med georadar.

Handlar det om trädgårdar runt slott och herrgårdar finns det dessutom ofta ritningar och anteckningar från generationer av trädgårdsmästare att studera. Tillsammans med kunskap om äldre sorters växter går det att göra en kvalificerad bild av hur en trädgård sett ut en gång i tiden.

För att fortsätta min utvikning om boken om den försvunna trädgården vid Gäddeholm utanför Västerås så tyckte jag att boken var himla vacker när jag läste den för några år sedan. Då hade jag ingen aning om att jag idag skulle ha en bok formgiven av samma person! Nämligen Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

Nyrenoverade Rosenlunds herrgård

För att återgå till Jönköping så byggdes Rosenlunds herrgård av Gustav Mauritz Posse 1788. Parken som är på gång att återskapas ligger på den sidan av herrgården som vetter mot Jönköping. På andra sidan om herrgården låg när det begav sig en nyttoträdgård. Där ligger sedan 1978 ett rosarium.

Idag ägs herrgården av kommunen och används som konferensavdelning. Huset är precis nyrenoverat och riktigt fint. Jätteroligt att huset används igen, istället för att stå där igenbommat. Dessutom är det alltid intressant att få möjlighet att gå in i gamla hus och se hur det ser ut. Det finns en ljudguide för den som vill veta mer om husets historia (jag har ej provat den).

Sommarcafé i Rosenlunds herrgård

2019 var det för första gången sommarcafé i bottenvåningen på herrgården. Caféet drevs i kommunens regi men sortimentet var detsamma som det café som tidigare drevs av en idrottsföreningen i stallbyggnaden på andra sidan av rosariet.

Träff med Helene på caféet

Bilderna i det här inlägget är tagna tidigare i augusti när jag fikade på Rosenlunds herrgård tillsammans med Helene från Huskvarna. Helene är en av de som hjälpt mig med boken. Hon har kommit med förslag på ställen jag borde ta med och har faktagranskat delar av boken. Hon räddade mig exempelvis från att skriva Husqvarna med Q – vilket hade varit korrekt om boken getts ut före 1906.

Gillade du detta har jag ett par lästips. Är du intresserad av området, kika på bilder från mina andra besök på Rosenlunds rosarium. Ett annat område där äldre trädgårdar och byggnader återskapas är Gunnebo i Mölndal.

Inlägget Gustaviansk trädgård återskapas vid Rosenlunds herrgård i Jönköping dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!