Efter en sommar där jag kontinuerligt skickat ut långa blogginlägg två-tre gånger i veckan blev det en paus. Till slut lyckades jag snickra ihop en text om den gustavianska trädgården utanför Rosenlunds herrgård och posta, men det tog tid och var jobbigare än det brukar vara.

Det finns två stora tidstjuvar som stoppat bloggandet. Det ena är att jag börjat ett nytt halvtidsuppdrag. Det var inte riktigt planerat men jag fick frågan om jag kunde hjälpa till och jag har behov av pengarna eftersom sommarens bokprojekt grävde ett stort hål i mina besparingar. Arbetsuppgifterna är kanske inte toppenroliga men jag jobbar med trevliga människor, vilket är viktigare.

Den andra tidstjuven är att jag hjälpt till med ett byggprojekt under en dryg vecka. Bygget snodde effektivt datortid, inte minst som jag lyckades först klämma ett finger under en takstol så att jag inte kunde skriva på tangentbordet och därefter gjorde samma sak med en hel arm.

Kort sagt inget bra läge för att skriva varken blogginlägg, jobba betaluppdrag eller marknadsföra mina böcker. Nu tänker jag skriva en rad bara för mitt eget höga nöjes skull. Det blir mer bilder än text eftersom bilder kan jag fixa med den hand som bara är lite trött, men inte skadad på andra sätt.

Kleiner münsterländer på besök

Alla som läst mina böcker har hört talas om finhunden. Jag tror han kommit med på bild i fem-sex böcker vid det här laget. Finhunden var en kleiner münsterländer som lämnade oss för tre år sedan. Nu har jag umgåtts i några dagar med en annan hund av det släktet. Det är en unghund som tillhör en annan av de inlånade byggnadsarbetarna.

Unghund kan översättas till tonåring. I teorin kan han mycket av det som en vuxen hund ska kunna, men han glömmer med jämna mellanrum bort alltihop. Däremellan testar han om “nej” verkligen gäller efter tio minuter. Det kan ju hända att det var ett temporärt nej. Eller att tvåbeingarna ändrat sig. Eller bara glömmer bort att säga nej igen.

Hur som helst var A en trevlig bekantskap även om det blev lite lugnare när han åkt hem igen. Bäst var det när jag lånade med mig hunden och drog upp på fjället. Det var skönt med en paus från att såga brädor och langa upp prylar på ett högt tak.

Spångade vandringsleder är praktiska

En av skillnaderna mellan vinterfjällen och sommarfjällen är vilka partier som är lätta att ta sig fram på. De partier som är extra platta och lättåkta vintertid är sankmarker, myrar och sjöar sommartid. Detta gör att det är bättre att hålla sig på lederna och inte knata så mycket i obanad terräng. I varje fall om man vill hålla sig någorlunda torr.

Min sista dag åkte vi upp till fjällparkeringen och gick till Andersborg. Vi blev alla överraskade när våffelstugan dök upp så snabbt. Senast jag var där startade jag hemifrån, skidade nästan fram till stugan, vände ner mot parkeringen och mötte upp ett gäng ovana skidåkare. Det tog en stund innan alla stavar och skidor kommit fram.

Vi tog en frasig våffla av nostalgiska skäl och lånade kikare för att leta efter falkarna (som just då inte syntes till). Det var rena motorvägen med människor till Andersborg, en stor skillnad mot när jag knallat upp där jag åker vintertid. Sommartid betyder det att jag vandrat genom en lerig kohage och innan jag nått myrar och sumpmarker.

Floorgruvan – ett koppardagbrott

Något som inte syns på vintern är gruvhål. Det finns ett strax ovanför högsta punkten för 4,5-km-spåret i Tänndalen. Det är rester från ett dagbrott på från 1730-talet. Under en sommar pågick jakten på kopparmalm där. Gruvan kallas Floorgruvan efter norrmannen som drev projektet.

Floorgruvan ingår i gruvturen som också passerar den något större Skarvfjällsgruvan. Den hann jag dock aldrig förbi denna gång.

Det lär finnas betydligt fler och större gruvminnen vid Ramundberget. Där bröts koppar och järnmalm från slutet av 1600-talet till mitten av 1800-talet i flera olika gruvor.

Tistlar och stormhatt färgar fjället lila

För nio år sedan fotade jag fjällblomster med ett nytt teleobjektiv. Nu har jag ett annat nytt teleobjektiv och har fotat fjällblommor igen. Det är delvis samma blommor som fastnat på minneskortet men om jag får säga det själv har jag blivit bättre på att fånga dem.

Av bildskörden att döma så har solen ständigt skinit och jag har haft det skönt på fjället. I verkligheten har det regnat en hel del. Jag har nog aldrig hängt så mycket över väderleksprognoser någonsin. Detta för att ta reda på om och när det går att ta ner presenning från taket och när det gäller att få på den igen. Just presenning har varit min starka gren. Jag har kastat över snören över huset så att det ska gå lätt att dra upp den största presenningen.

Nu ska jag sätta mig på bussen tillbaka till Stockholm och tillbringa några dagar på kontor. Det ska bli rätt skönt att vila kroppen.

Inlägget Fjällvidder, gruvminnen och lånehund i sommarfjällen dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

För några år sedan åkte jag omkring med min fotokompis Johan och fotade rinnande vatten i västra Sverige. Johan ställde upp sitt stativ och tog en eller två fantastiska bilder, medan jag studsade runt och tog ett helt gäng med halvskapliga på olika vattenfall.

Varje gång muttrade jag över att det enda objektiv som jag kunde ställa in på tillräckligt lång slutartid för att få till “rinnande vatten”-effekt var makrot. Och det är 100 mm vilket betyder att jag oftast bara fick en närbild på någon liten del av vattenfallen, jag kunde aldrig dokumentera hela.

Med filter kan man få längre slutartider

För att lösa detta köpte jag för några år sedan ett gråfilter hos Scandinavian photo. Med filter på objektivet kan man ha långa slutartider även på objektiv där man inte kan vrida bländaren till mini (vilket betyder högre tal). Bilderna i det här inlägget är antingen mobilbilder (t ex selfien) eller tagna med mitt Sigma 35 mm f1,4 art. Där är minsta bländare f16.

Filtret har legat i fotoväskan ganska länge nu men när jag skulle fotografera vattenfallet i Röttle glömde jag det i bilen och när jag kom till Ramhultafallet i somras var det helt torrlagt.

Extra dag i fjällen ägnades åt Anderssjöåfallet

Senast igår skrev jag i min sammanfattning av en veckas byggarbetshandräckning i sommarfjällen att jag var på väg hem. Men jag ändrade mig och sköt upp resan en dag. Det betyder att jag kommer att komma till Täby ganska sent i förhållande till att jag ska vara på kontor imorgon bitti. Men jag hoppas att jag kan sova några timmar på bussen. I annat fall får det bli en tidig kväll i säng måndag. Det är värt att offra några timmars sömn för en extra dag i fjällen.

Anderssjöåfallet i Tänndalen är lättillgängligt

Anderssjöåfallet ligger lättillgängligt vid riksväg 84 strax väster om Hamra. Det finns en parkering (där man ej får campa) och en naturrastplats med mulltoa och många sittplatser. När jag åkte förbi såg jag ett plakat att de har fjällandakt där måndag klockan 10.

Nära parkeringen startar trappor med 303 steg.

Vattenfallet fortsätter långt upp

Jag vet att jag har fotat Anderssjöåfallet flera gånger tidigare. Jag trodde jag hade bloggat många gånger om vattenfallet ingick i min serie med “samma motiv taget vid olika tillfällen”. Men när jag letar hittar jag bara ganska tråkiga vinterbilder här på Tomatsallad. En av mina bästa bilder har hamnat som månadens bild på min officiella sajt.

Något jag upptäckte igår var att fallet fortsätter mycket högre upp än jag tidigare kände till. Vid mina tidigare besök har jag knatat uppför trapporna och sedan vänt igen. Men nu fortsatte jag stigen uppåt och såg många små vattenfall längs vägen.

Jag stannade vid flera tillfällen och fotograferade. Ju längre upp jag kom, ju mer kläm fick jag på hur jag skulle ta fina bilder (tycker jag själv i varje fall).

Anderssjöåfalletturen går att vandra som en rundtur

Om man inte gillar att vända och ta samma väg ner igen går det att göra en kortare eller längre rundtur. Vid den kortare viker man av höger direkt efter trapporna. I den längre går man upp till bron där man vintertid åker skidor till Fjällnäs.

Vid Rappvallen man kan välja på att följa ett par nyanlagda leder uppåt på fjället, eller vika av ner mot parkeringen igen. Det är ungefär en kilometer från bron ner till parkeringen och min klocka mätte upp att jag gick 50 höjdmeter neråt.

Hade jag hade lite mer skaffning med mig hade jag gärna fortsatt uppåt på några av lederna men jag hade spenderat rätt lång tid med att flytta stativ och testa olika inställningar.

Mina filterbilder blev en smula konstiga

Jag är jätteglad att jag gick ut och testade mitt filter. Det är ställbart men ibland när jag provade det mörka läget blev det inte mörkt överallt, utan ljusare i kanterna. Jag får öva mer helt enkelt.

Inlägget Fotat Anderssjöåfallet med gråfilter på kameran dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Ellen Rydelius nätta reseguide 8 x 8 Rivierastäder är en riktig liten pärla. Jag har avnjutit den i små etapper. På varannan sida har jag läst om någon formulering flera gånger och lett för mig själv. Det är två saker som gör boken så läsvärd. Det ena är att Ellen Rydelius är en riktigt bra skribent som med stor berättarglädje delar med sig av restips. Det andra är tidens tand som både gör läsningen underhållande och intressant.

Boken är utgiven 1932 och därmed skriven i en annan tidsepok. När Rydelius spatserar i Nice hänger det en blå-gul flagga på Angleterre om kung Gustaf är i stan. Det vill säga svenska kung Gustaf V. När hon ska åka tåg mellan Ventimiglia och Nice tar pappersexercis och tulltrassel en massa tid för EU var inte påtänkt. Dessutom var hon tvungen att ställa om klockan då Frankrike gick på Greenwich-tid. 1932 var spåren fortfarande färska från den ryska revolutionen som gjorde storfurstinnor och grevinnor till “vendeuser och sömmerskor”.

Jag fick 8 x 8 Rivierastäder i present

Jag fick 8 x 8 Rivierastäder av Helene när vi träffades på Rosenlunds herrgård i somras. Hon hade hittat boken hemma hos sin mamma och tänkte att jag kunde ha användning för boken.

Jag blev glad över gesten och såg fram emot att läsa boken. En anledning till att jag blev glad är att jag mindes en text jag läst om att resa med en äldre guidebok för att fånga vad som ändrats under tiden.

Den text jag tänkte på heter Europa runt med 100-årig guidebok och är skriven av Anna Blennow. Den ingår i Tågsemester som som är en modern antologi där alla bidrag har tåganknytning. De flesta av texterna handlar om erfarenheter av nutida tågresor utan gamla guideböcker som sällskap. Jag läste Tågsemester under min och Maria Unde Westerbergs tågresa hem från Rivieran i våras.

Äldre guideböcker är guldgruvor

Anna Blennov är docent i latin och forskar på guidebokens utveckling. Reseguider berättar en hel del om den tidsanda som rådde när de skrevs. Vissa saker, som katedraler och utsiktsberg består och beskrivningarna är ganska likartade i olika generationers guideböcker (jag kan rapportera att det är en utmaning att försöka beskriva en känd plats så att det inte låter som en exakt upprepning av någon annan bok). Andra saker, som prisuppgifter, är färskvara och blir snabbt inaktuella. Men däremellan finns en guldgruva av information. Det går trender i vad som anses värt att nämna. Vissa konstnärer eller stilartar är ute under vissa epoker för att sedan bli “måsten” under en annan.

Blennov fokuserar särskilt på Rom dit hon åkt med guideböcker av olika ålder. Bland annat har hon varit på vift med medeltidens guidebok. Den finns bara kvar i ett enda exemplar. Det är lättare att hitta någon av de Baedeker-böcker som Anna skriver om i Tågsemester.

Baedeker legendariska reseguider

Baedeker-böckerna har fått sitt namn av en tysk förläggare. Serien gavs ut under ett drygt sekel med start på 1850-talet. De skrevs på tyska men översattes till engelska och franska. Om jag inte minns helt fel har Lucy Honychurch en röd Baedeker med sig till Florens i A room with a view. Jag vill också minnas att far och son Emerson drog med henne ut på andra utflykter medan hennes förkläde ville att de skulle hålla sig till guidebokens anvisningar. (Diskussionen huruvida man ska följa guideboken eller undvika guidebokens förslag och leta egna pärlor “bortanför turiststråken” verkar alltså vara lika gammal som guideboken).

Anna Blennow rekommenderar Baedeker tryckta de första tre decennierna på 1900-talet. Hon har rest runt i Europa med dessa som tidsdokument. Alla större tåglinjer är kvar och förvånansvärt många järnvägsrestauranger. Sedan har de mindre järnvägslinjerna försvunnit och ersatts med bilvägar. Det finns också en del städer där det mesta försvunnit eftersom de bombades sönder och samman under andra världskriget. Milano är en sådan stad där Blennow bara hittar enstaka spår runt stationen av de inrättningar Baedeker rekommenderar.

Rydelius guider en svensk Baedeker

Min nyfikenhet på Ellen Rydelius ledde mig till Google som berättar att Rydelius skrivit en hel hög med reseguider och var något av drottningen av reseberättande under en period. Flera av böckerna har en 8:a i titeln. Rom på 8 dagar, Paris på 8 dagar eller 8 italienska städer. Rom-boken trycktes i tio upplagor vilket gör att en hel generation resenärer har blivit vägledda av henne.

Förutom böcker skrev hon artiklar och höll föredrag för att försörja sig. Rom-boken blev till efter att hon fick ett journaliststipendium. Med det i bagaget flyttade hon till Rom i några år. Med sig hade hon dottern Ria Wägner som hon senare skrev flera böcker tillsammans med.

8 x 8 Rivierastäder har Ellen Rydelius dedikerat till sin svägerska Elin Wägner “som ett minne av soliga dagar i Portofino Mare och Menton-Garavan från vännen”. I boken skriver hon om rivaliteten mellan Menton och Menton-Garavan. Hon har respekt för båda åsikterna även om hon själv tillhör team Garavan. Hon är inte lika vänlig mot Monte Carlo.

En guideskribent är inte att jämföra med en reklamchef för margarin, som i hänförda superlativ måste prisa sin vara, fast han själv aldrig äter smör. Läsaren kan också mäta djupet av min sanningskärlek, då jag nedskriver att jag avskyr Monte Carlo.

Rydelius föredrar en picknick under ett lantligt värdshus framför Monacos kasinon.

Men man skall icke tvinga människor att tänka lika – så mycket har jag lärt av historien: se bara hur Inkvisitionen och kommunismen misslyckats – och för att vara rättvisa

Sedan stenograferar hon ner en väninnas entusiastiska guidning så läsaren får många praktiska tips om han eller hon nu vill till Monaco.

Tipsen för klädsel och packning är underhållning idag

Rivierastäderna är skriven precis i brytningen när Rivieran höll på och gå från vinterdestination till sommardestination. Den mondäna perioden var fortfarande mellan jul och påsk men Ellen har ett särskilt gott öga till Rivieran sommartid. Hotellpriserna var då en tredjedel jämfört med vinterpriserna. Dessutom behövde man bara packa en yllebaddräkt och sidenpyjamas för att klara hela vistelsen.

Baddräkt och pyjamas var en betydligt mindre garderob än vintertid då kvinnor bör packa ner en päls för att inte dra på sig bronkit. När det gäller den manliga resenärens packning tipsar Rydelius om att den man som missar att ta med smoking kommer att ångra sig.

Hade man nu inte fått med sig allt man behövde så har Rydelius tips på var man kan få kläder uppsydda och var man kan köpa färdigsydda klänningar. Men som sagt, åker man sommartid behövs inte så mycket packning. Det går utmärkt att shoppa på Lafayette i pyjamas.

Att läsa Rivierastäder ger perspektiv på historien

Det är underhållande att läsa klädtips som idag är förlegade. Men boken är också ett tidsdokument som ger perspektiv på områdets förändring.

I inledningen redogör Rydelius för att hon i boken kallar Nice för Nice och inte Nizza, då staden faktiskt varit fransk ända sedan 1860-talet. Det vill säga sjuttio år, vilket är något mindre än den tid som förflutit sedan boken trycktes. Tanken hissnar vid tidsrymden som förflutit och allt som hänt i Europas historia sedan dess.

Rydelius gillar särskilt Nice

Avsnittet om Nice är särskilt fylligt. En hel del av det hon skriver om känns igen. Negresco var lika självklar då som nu. Hon åker spårvagn, även om linjerna är andra än idag då spårvagnen gör come-back på nyanlagda spår. Jetée Promenad försvann under andra världskriget och Avenue de la Victoire heter numera Avenue Jean Médecin

Rydelius lyfter fram Nice som de ensamma kvinnornas paradisdestination. Rydelius poängterar att hon pratar om anständiga kvinnor, utjäktade familjemödrar som behöver bli pånyttfödda. Familjemodern kan vandra i solen på förmiddagen och göra en utflykt på eftermiddagen om hon har lust. På kvällen finns fransk, rysk eller italiensk opera att välja på och vill hon dansa finns gigolos. Undrar du hur du ska hantera dessa så har Rydelius råd. Du betalar 10 franc per dans eller max 50 för en kväll. Uppenbart betyder ordet gigolo danspartner och inget annat.

Utan att djupdyka i varenda hotell- och restaurangtips så noterar jag att Café Lyon var ett artistkafé när Rydelius var i stan. The Scotch Teamrum vid Jardin Albert I är också kvar idag.

Vad skriver Rydelius om andra städer?

Atmosfären i Cannes jämför hon med ett engelskt lantgods. Min favoritort Antibes är bara nämnd i förbigående som hemtrevlig och billigare än Nice och Cannes. Man bodde på villastaden Cap d’Antibes och den största sevärdheten är inskriften efter den 12-åriga dansören på den romerska amfiteatern (som jag skrivit om i diverse böcker men ej här på bloggen).

Mellan Cannes och Nice var den klart lysande stjärnan på den tiden Juan les Pins som fått mer utrymme än Antibes. Rydelius skriver att Juan les Pins har kanske den bästa sandstranden på Rivieran. En strand där man då kunde träffa på kända namn ur svensk teater- och konstnärsvärld. Hon nämner lyxhotellet Le Provencal som jag skrev om nyligen.

Redan när Rydelius skrev var gästboken på restaurangen Colombe d’Or i St Paul de Vence en raritet. Den var då försäkrad för 100 000 franc eftersom tidens alla kända namn skrivit sina namn i den.

Jag tror jag rundar av där även om det finns fler guldkorn i boken och jag skulle gärna citera större delen av den.

Vill du läsa mer om reseguider eller historiska Nice?

Roligt att du hängt med hela vägen hit. Det blev en lång text men jag blev så himla fascinerad och grävde vidare, vilket gjorde att texten svällde. Ibland brukar jag avsluta mina artiklar genom att ge förslag på annat jag skrivit som kan vara av intresse. Jag har inget artikel som är lika omfångsrik som denna, men jag kan avrunda med följande länktips.

• Om du vill läsa mer om livet som reseguideförfattare, leta upp boken Resa & Skriva, författad av paret bakom Willmaförlag.
• Vill du ha mer fakta och historier om Nice, då letar du på antikvariat eller bibliotek efter Från vårt kvarter i Nice.
• Ett annat alternativ är att bläddra under taggen boktips för att se vad jag bloggat om för böcker rent generellt.

Jag ska försöka lägga vantarna på Rydelius bok Provence och Rivieran. Den är från 1951, det vill säga efter andra världskriget. Den är jag nyfiken på att läsa och se hur hon beskriver området då.

Inlägget Ett nöje att följa med Ellen Rydelius till Rivieran 1932 dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

En utflykt till Brobacka har något för alla. I varje fall om sällskapet inkluderar någon som gillar geologi, någon som gillar gamla sägner och någon som vill få motion genom att gå i många trappor. Vill någon dessutom ha gott fika ligger Brobacka kaffestuga lämpligt nära.

Gillar man alla dessa saker är det ju “risk” att man får åka till Brobacka flera gånger för att få med sig allting och verkligen utforska området. Det är enkelt att göra för det är lätt att ta sig dit för alla som bor i västra Sverige.

Naturreservat en mil utanför Alingsås

Brobacka ligger en mil utanför Alingsås vilket betyder bekvämt avstånd från Göteborg. Parkeringen för naturreservatet är också pendlarparkering, vilket jag gissar betyder att det går att nå Brobacka med kollektivtrafik. Det är i varje fall en busshållplats precis bredvid.

Strax ovanför parkeringen finns ett naturum som medlemmar i Alingsås naturskyddsförening håller öppet söndagar 15 maj till 15 september. Det är inte stort men värt ett besök. Utställningarna är relativt nya och även om vi inte lusläste dem så tyckte jag att de verkade relevanta och gav en god presentation av områdets historia. Skulle kanske stannat längre om jag inte varit så ivrig att gå ut och titta på jättegrytorna.

Intressant för både mineralogen och kvartärgeologen

I inledningen skrev jag att Brobacka är ett givet besöksmål för geologen. Det kan faktiskt locka både mineralogen (eller snarare den som är intresserad av petrografi det vill säga bergarter) och kvartärgeologen som bara ägnar sig åt de senaste 2,6 miljoner årens historia. Däri hamnar lämningarna av den senaste istiden Weichsel.

Om vi börjar för sidsådär en miljard år sedan så krockade den amerikanska och den europeiska plattan med varandra. Det blev en rejäl krock där den europeiska plattan pressades ner i värmen. Berget smälte och ombildades till mylonit. Krosszonen med mylonit lär gå att följa från Ringhals i Halland och upp till Norge. Vid entrén till området ligger fyra fina block där man kan studera bergarterna. Jag glömde dock att fotografera dessa.

Mylonit är smalrandig. De vackert rosa pegmatiterna som syns här och där är en gångbergart. De är av yngre datum och har bildats genom att smält magma stelnat i sprickor i den äldre bergarten. I jämförelse med myloniten och pegmatiterna är jättegrytorna splitter nya. Vi är nu nere på skalan tio tusen år. .

Många stora halva jättegrytor

Den mest kända attraktionen är nog jättegrytorna. Det finns någonstans mellan 30 och 40 stycken varav den största, storgrytan har en diameter på 18 meter. Den är inte hel utan halv men det är verkligen en särskild känsla att stå bredvid den svarvade väggen och tänka på vilka krafter som har varit framme för att skapa dessa rundade former. Det var förvisso en enorm mängd med is som skulle smälta och mycket smältvatten rann här.

Det är lätt att förstå att det berättats historier om jättar vid Brobacka för naturen är mäktig här. Bengans historiesidor berättar sägnen om jätten Åland som dödades av riddaren Gomer. Men jättens älskade, sjöjungfrun Anta, hämnades.

Flera stigar som är väl markerade

Om man är helt ointresserad av geologi och inte bryr sig om gamla sägner kan man fokusera på att vandra på de iordninggjorda stigarna. Det är väl skyltat med färgglada band i olika färger. Det finns en gul, en röd och en blå slinga.

Här och där har man utsikt över sjön Mjörn. Det finns gott om fikabord med och utan utsikt.

Fotoutflykt till Brobacka

Jag blev medlockad till Brobacka av min kompis foto-Johan en septembersöndag. Det var perfekt för jag var precis en smula knäckt av att Facebook raderat ett långt dokument som jag lagt mycket tid på att skriva (fick bara en automatisk avis att det var spam). Men en promenad med kamerorna senare var jag på bättre humör. Vi provade aldrig kaffestugan men däremot ett par av de fina stigarna.

Vi var förundrade över hur få människor som hittat dit med tanke på hur väl skyltat det är och hur lätt det är att ta sig dit. Kanske var det förmiddagens regnskurar som höll folk borta?

Färgstarka svampar i Brobacka naturreservat

Avrundar med några bilder på vackra svampar. Det var gott om soppar också men ingen av oss var på humör för att plocka svamp. Vi släpade på för mycket kamerautrustning och hade för få påsar med oss. Just dessa svampar skulle jag inte plockat ändå.

Den här turen gav mersmak, jag hoppas att jag och foto-Johan snart ska ut på fler expeditioner runt om Göteborg. Kanske hamnar några av bilderna bland mina utflyktstips runt Göteborg.

Inlägget Brobacka utanför Alingsås bjuder på jättegrytor och kuperade stigar dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Om det låter som en dröm att sova under stråtak, äta korv till frukost, lunch och middag samt färdas i Jane Austens fotspår så kan bilderna i det här inlägget vara värda att bläddra bland. Tittar du bara på bilderna kan de ge intryck av att vara från en romantisk helgresa till den engelska landsbygden. Det är dock inte fallet utan bilderna är knäppta i flykten under en jobbresa. Har man alltid minst en kamera i handen hinner man fånga en hel del på några dagar.

De jobbrelaterade bilderna från resan ska illustrera vilka slutsatser man kan få fram ur ambulansdata samt vilka kontakter på en mätstation som går sönder oftast. De bilderna är från ett call center för en ambulansstiftelse i Otterbourne samt en verkstad i Totton där man lagar prylar. Två metropoler i Hampshire. Däremellan hann jag och min chef se delar av Englands gamla huvudstad och oväntat springa över en riktigt bra version av fish & chips.

M3 eller A431 söderut mot Hampshire

Med hyrbil från Heathrow var vi snabbt och enkelt ute på motorvägen M3 söderut. Hade vi istället valt A431 som går lite längre österut hade vi kört i utkanten av South Downs National Park. Vi hade också passerat Chawton där Jane Austen bodde i slutet av sitt liv. Det var här hon redigerade de flesta av sina verk vid ett skrivbord som går att beundra, eftersom huset är numera museum.

Jane Austen började skriva i en prästgård i Steventon, en by belägen på andra sidan om M3. Prästgården där hon växte upp är riven men det finns en lind som lär vara planterad av hennes bror. Detta har jag slagit upp efter att jag kom hem. När vi körde genom det landskap som Jane Austen odödliggjort var jag mer upptagen med att knorra över matbrist.

En påse chips på flyget och en macka på Arlanda var sedan länge förbrukat (soggig ostfralla för 79 kronor på Arlanda nådde inte ens upp i kategorin “ej prisvärd” utan hamnar för övrigt i “rena rånet”). Min chef höll med om att det var dags bättra på matintaget och därför lämnade vi motorvägen som skar genom vackra gröna fält och svängde av till Winchester. Det ligger ungefär en timme från Heathrow så enkelt att nå om någon vill åka dit.

Winchester var huvudstad i Wessex och senare England

För något år sedan visade svt The Last Kingdom baserad på Bernad Cornwells vikingaserie. Jag har varken sett tv-serien eller läst böckerna. Hade jag gjort det hade jag kanske haft lite bättre kläm på Winchester för på 800-talet när böckerna utspelade sig hade Alfred den stora sitt hov i Winchester. Han står numera staty i den rondell som vi kom in i.

Alfred var anglosax och slogs mot danerna om makten över England. Dryg 150 år senare dök istället normanderna upp vid Hastings. Det innebar slutet för Winchester som huvudstad. I jakten på något att äta gick vi förbi the Great Hall. Där finns en rund tavla som kallas för kung Arthurs runda bord. Men den pryds av en tudorros och härstammar från Henrik VIIIs tid.

Tavlan, eller vad vi nu ska kalla den för, har hängt på sin nuvarande plats sedan prins Charles och lady Dianas bröllop. Då installerades bröllopsportar på motsatta sidan i hallen och det runda bordet flyttades. När jag ändå är på temat drottningar så utanför finns en liten örtagård som är döpt efter drottning Eleonor. Hon kom till England från Provence. Även hennes tre systrar blev drottningar – alla i olika länder. (Jag hade med henne i en vinprovning nyligen som ett exempel på att arbeta med influencers – ska se om jag kan blogga lite om detta någon dag).

Winchester har katedral, privatskolor och kändiskock

Den mest kända byggnaden i Winchester är den stora katedralen där både kung Alfred och Jane Austen ligger begravda. Den lyckades vi dock missa. Jag skriver lyckades för när jag tittar på en karta och jämför med var vi parkerade så kan jag inte förstå hur vi kunde missa den. Vi verkar ha ställt ifrån oss bilen precis bredvid katedralsområdet och hade vi bara valt en annan väg från den så hade vi gått rakt på den.

Istället gick vi rakt på The River Cottage Kitchen där kändiskocken Hugh Fearnley-Whittingstall håller till. Jag skriver kändiskock för han verkar ha skrivit en hel radda med kokböcker och en tv-serie. Där lär han propagera för att äta säsongsbetonad och välja etiskt producerad mat. Sådant applåderar jag. Tyvärr fick vi inte möjlighet att prova maten, för köket hade stängt. Synd för det såg ut precis som ett sådant ställe där man skulle vilja äta lunch.

För vår del blev det istället kaffe och kaka på Eat drink and be. Kaffet var bra och det var inget fel på min squash-kaka med citronsmak heller. Möjligen lite sent med lunch vid halv fyra men bättre sent än inte alls.

Överhuvudtaget gav promenaden genom Winchester mersmak. Pittoreska korsvirkeshus och en gammal kvarn som numera tillhör National Trust. Den lär vara igång onsdagar men vi passerade en tisdag.

Potters Heron bra restaurang med trist övernattning

Winchester låg såpass nära dit vi skulle att vi försökte hitta övernattning där. Men vid sökning hittade vi mest lägenheter och den pub där vi ville övernatta, The Wykehams Arms verkade full (det visade sig att de ej var fullt, bara fullt på bokningssajten men när de svarade på mejl hade jag redan bokat ett annat).

Potters Heron låg nära dit vi skulle dagen efter vilket var bra. Själva hotellrummet var inte någon direkt höjdare. Det första jag såg när jag kom in var en jättespindel och det var ganska lyhört vilket gjorde att jag vaknade åtskilliga gånger under natten.

Maten i restaurangen var desto bättre. Chefen tog en fisk, jag korv med purjolök. Båda rätterna var riktigt bra. Ölen var också bra, när jag väl skippat den lokala ölen som var den sämsta på hela resan. Den var från bryggeriet Flack Manor. När jag bytte till Tiny Rebells blev jag gladare.

Pilgrims Inn utanför Marchwood

Nästa natts övernattning var mycket bättre. Maten var god utan att överraska och sovrummet fantastiskt. Sedan kunde varken jag eller chefen hitta var de gömt handdukarna på respektive rum så det blev till att torka sig med de frimärken som var avsedda för händerna.

Av döma av skyltar så gissar jag att många som sover på pittoreska Pilgrims Inn är på vandringssemester med sin hund. Det fanns uthyrning av stövlar och handdukar för att torka tassar med. Någon skogspromenad hann dock aldrig vi med, vi hade annat på agendan.

Hythe pir med litet tåg

Någon skog hann vi aldrig titta på men vi rensade huvudet med en promenad på piren i Hythe. Det är en liten stad mitt emot Southampton. I den yttre änden av piren går det en färja över till Southampton. Det verkar som om folk använder den för pendla till jobbet.

På piren rullar också ett litet tåg. Att åka tåget ingår i entréavgiften men vi föredrog att gå fram och tillbaka. Den sida av piren som var avsedd för gående såg ut att vara en aning bättre underhållen än tåghalvan. Längs vägen fanns en hel del texter om berömda personer som bott i Hythe eller besökt piren.

Intressant historia och skönt att gå några steg efter en stillasittande dag med lite väl mycket mat (det är svårt att få till lagom på en del resor). Promenaden gav energi att attackera inkorgen som växt till sig under dagen.

Nostalgiskt besök i pubkyrkan i Southampton

Torsdag eftermiddag la jag ner den medicintekniska delen av resan (planen var att jag skulle vara ledig resten av veckan men det blev några timmars jobb fredag morgon också). Jag fick skjuts in till Southampton central för att ta tåget till Bath. När jag hämtat ut mina beställda biljetter insåg jag att jag precis missat ett tåg och hade en stund att slå ihjäl till nästa. Jag drog iväg med min väska på en liten sightseeing.

Det första jag trillade över var The Vestry. Det är en restaurang inrymd i en gammal kyrka. För sisådär 25 år sedan var jag på min första brittiska after work här. Då var det en pub rustikt inredd. Hette The Cloisters tror vi. Det var verkligen roligt att se stället igen.

Southampton är jättestort och jag hade ingen chans att hinna ner till hamnen som skapat staden. Jag gick en liten sväng och återvände till stationen. Hade jag fortsatt i den riktning jag börjat gå hade jag kommit ner till det område där det finns en Jane Austen-vandring. Hon har nämligen varit här också. Hon firade sig 18-årsdag med dans i Southampton och hon gick i skola här.

Undvik brittiska vägar fredag eftermiddagar

I Southampton klev jag på tåget mot Bath, en stad som exempelvis figurerar i Jane Austens Persuasion. Men bilderna därifrån får hamna i ett eget inlägg någon annan dag, för att detta inte ska bli precis hur långt som helst. Det var roligt att återvända till ämnet brittiska pubar, ett ämne som är centralt i min debutbok tycker jag.

Ifall du som läst detta ska ut och köra bil i södra England är mitt tips att undvika onsdag runt kl 8 och fredagar mellan 13 och 19. Det är då de flesta trafikolyckor sker. De allvarligaste olyckorna med de svåraste personskadorna sker fredagar.

Inlägget Jakten på mat bland pittoreska kvarter i Jane Austen-land dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Närhet till vatten är en rejäl konkurrensfördel för en stad. Det spelar inte så stor roll om det är hav, sjö eller flod, bara det är vatten. Vatten ger möjlighet till vackra promenader och fint belägna konferensanläggningar. Karlstad är särskilt väl försett med vatten då det ligger i Klarälvens delta vid Vänern. Var man än vänder sig så finns det vatten.

Jag har precis tillbringat några dagar i centrala Karlstad och är förtjust. Visserligen har jag mest sett konferenscentret CCC men det är ljust och luftigt med vacker utsikt. Dessutom har de riktigt bra kockar och serverade fika och mat av toppklass. Sådan höjer humöret när man är på mässa. Lägg till att själva mässan innehöll en hel del intressanta föreläsningar och för min del avrundades med en hejdundrande bankett så förstår ni varför jag tycker Karlstad är en himla trevlig plats.

Imponerande vinlista på Br Olssons Elektriska

De flesta som åker till Karlstad passar på och besökare Lars Lerins Sandgrund. Jag både gick och åkte båt förbi Sandgrundsudden flera gånger men bara vid tidpunkter när museet var stängt. Så denna pärla har jag kvar att besöka någon annan gång.

Vi åkte till Karlstad en dag i förväg för att sätta upp monter. På kvällen åt vi middag på Br Olssons Elektriska efter tips från en god vän. Deras specialitet är viner från Piemonte, som Barolo. Det är ett trevligt distrikt. Deras charkbricka håller också hög kvalitet.

Gör alltid hjärt-lungräddning länge om någon drunknat i kallt vatten

Jag måste också passa på och nämna några saker jag lärt mig på konferensen. Det ena är att ifall man ska drunkna (något som är lämpligt att undvika) så är det en stor fördel att göra det i kallt vatten. Då har man nämligen goda chanser att bli helt återställd, förutsatt att någon hittar dig inom någon timme, gör hjärt-lungräddning länge länge fast det verkar helt kört (det vill säga du är tvärdöd) och sedan skickar dig snabbt till ett universitetssjukhus för intensivvård. Snabbt betyder att enbart helikopter är aktuellt (och tyvärr är det lite olika förutsättningar i olika delar av Sverige så det gäller att drunkna på rätt ort också).

Detta låter kanske lite makabert men faktum är att det finns ganska många människor som mirakelräddats. Såpass många att det går att sammanställa vissa slutsatser. Det ena är vikten av att hjärnan är nedkyld. Helst innan hjärtat stannar. Det vill säga man har bättre chans för överlevnad om man simmar ett tag i det kalla vattnet innan man drunknar. Ju kallare vatten ju bättre chanser att klara sig utan hjärnskador. Runt tio grader verkar vara en gräns.

Sedan gäller att bli hittad av någon som inte ger upp utan startar hjärt-lungräddning direkt och fortsätter så länge som det krävs (vi pratar eventuellt timmar). Det väsentliga här är kompressionerna. Väl utförda kan de ge 25% cirkulation, vilket är precis det som krävs för en nedkyld hjärna. Sedan behöver man komma till ett ECMO-center där de kan värma upp hjärtat och få igång det igen. Ni vill inte veta de alternativa lösningarna för att värma upp ett hjärta. De var inte särskilt effektiva dessutom.

Ledarskap vid extraordinära händelser

En annan föreläsning som jag kommer minnas länge var Robert Karjels föreläsning om ledarskap vid extraordinära händelser. Han är tidigare helikopterpilot och divisionschef som har spektakulära erfarenheter att hämta stoff ifrån, som piratjakt i Somalia och ytbärjning under Estoniakatastrofen.

Från dessa hämtar han exempel för att belysa det han kallar för löftet. I krissituationer kan man inte eskalera saker uppåt i hierarkin eller gå till någon av de 96,6 miljoner blanketter som finns i det offentliga Sverige. Man måste ibland bara agera. Och då handlar det om att samlas runt det löfte som organisationen gett omgivningen.

När det gäller Estonia så var vågorna 10 meter och när larmet gick skickade de ut alla 14 helikoptrar de hade. En del kom tillbaka fulla med överlevare, andra fulla med avlidna och en del tomma för att helikoptern tappat ytbärgaren. När alla återvänt till basen var frågan: skulle de ge sig av ut igen? Första vågen gick ut på grund av struktur, andra vågen gick ut på grund av löftet de har gentemot omgivningen att rädda liv.

Från hjältegloria till begravningar

Ytbärgarna räddade ca 137 människor och hamnade på omslaget på Times Magazine. Men själva kände de sig inte som hjältar då 7-800 människor dog (olika siffror under föredraget och på Wikipedia). Detta skedde med ganska gamla helikoptrar som senare pensionerades.

Ersättningshelikoptrarna försenades i takt med att försvaret nedmonterades. De fåtal helikoptrar de hade, hade egenheten att krascha. Det fanns 100 helikopterpiloter. 14 dog. Föreläsaren uttryckte sig som så att under några år gick de mest på begravningar. I denna dystra period fick de plötsligt ett nytt uppdrag. Och inte vilket som helst.

Skickade till Somalia

I Somalia fanns då fyra miljoner svältande. Mat fanns men nödsändningarna kunde ej skickas till de svältande eftersom antingen pirater eller någon gren av Al Quida skulle sno dem och döda besättningarna på kuppen. Därför startades flottinsats och av politiska skäl skulle Sverige leda en flottinsats. HMS Carlskrona plockades upp ur malpåse och avrostades. Hon var visserligen gammal, men det enda fartyg som var tillräckligt stort för att skickas ut på ett hav.

Vi fick se filmsnuttar på hur de landade på fartyg och hur det såg ut när de gav sig av ut på uppdrag. Robert Karjel pratade också en hel del om hur viktiga alla var under insatsen, allt från den civilanställda som satt längs ner i fartyget med sin symaskin och såg till att utrusningen var i toppskick till varje uppdrag till operationsteamet som gjorde sig i ordning varje gång piloterna gav sig ut på ett uppdrag.

Många ambulanser på plats

Totalt var det 900 personer på kongressen som var till för chefer inom ambulansvården. Det fanns också en hel del ambulanser av alla de slag utställda. Jag klättrade in och provade en av dem. Jag var visst den första som la mig på patient-platsen. Om jag minns rätt var ambulansen jag testade en Cheva. (I så fall har den mkt kraftfull motor och slurpar soppa).

Jag noterade mest att ambulansen var relativt rymlig utan att vara någon jättebuss (vilket krävs om man ska frakta många patienter eller någon som väger extra mkt – Sthlm har just skaffat två för patienter upp till 400 kg. Att jämföra med europeisk standard vilket är 75 kg). Annars kan man också flyga patienter. Flygplan använda mest för sekundärtransporter (vilket är branschslang för att de är färdigopererade och ska skickas hem, eller ska till operation).

Märkligt få direkttåg till Karlstad

Det var mina anteckningar och några bilder från mina dagar i Karlstad. Dit åkte jag bil och hem med tåget. Det jag inte riktigt förstår är varför det går så få direkttåg till Stockholm. Det var nästan bara förbindelser med buss till Örebro och därifrån tåg.

Ett annat bestående minne från Karlstad är kylan. Jag kom i princip direkt från Bristol där det var sommarvärme till Värmland där det snöade. Jag har nog aldrig frusit så mycket som klockan sex på morgonen sista dagen när jag gick ut för att fotografera lite. Det kan kanske bero på att jag bara sovit ett fåtal timmar efter banketten i och för sig.

Det enda minuset jag egentligen kan rapportera om Karlstad är att söndagsöppna caféer helt saknas. Detta har jag inte upptäckt själv utan min goda vän Karin som flyttat dit nämnde det.

Inlägget Karlstad en perfekt stad för ambulanskonferens dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Alldeles strax slår årets Bokmässa upp portarna. När jag rullade in i mässhallen igår med en kundvagn med böcker så fick jag plötsligt lust att gå dit. Jag såg fram emot branschfesten och blev nyfiken på att se hur montrarna som byggdes skulle bli när de blev klara.

Annars har jag verkligen inte sett fram emot mässan utan det har mer varit något jag skjutit framför mig. Men nu när mässan är här ser jag verkligen fram emot att gå dit. Jag hoppas att träffa riktigt många läsare för det är inte så ofta jag gör det.

Kom gärna förbi och säg hej på söndagen

Sommarens två titlar är på plats i monter C04:40, hos Bulls Graphics som vi anlitat för att trycka dem. De skyltar med annat torsdag-fredag men med tre böcker under helgen. Vill ni hälsa på mig, kom förbi söndag. Lördag är jag nämligen med mina böcker på hemvändardag i Öxabäck. Det ska bli intressant att se vad intresset för böckerna är störst. Hela mitt schema finns här.

Utmaningen vi har är att få fram vad det är för böcker. Jag tror till exempel att Smultronställen är en utmärkt present till alla som gillar vackra böcker. Det är kanske en fördel om man är intresserad av kulturhistoria och reser man emellanåt i Sverige är det ett plus. Men det är inte en reseguide. I så fall hade den inte varit en stor inbunden bok utan varit liten och smidig. Ungefär i samma format som Rivieran inom räckhåll.

För Rivieran inom räckhåll behöver vi få fram att en tredjedel av boken handlar om olika resvägar genom Europa för att komma till Rivieran. Men att stora delar av boken handlar om att använda tåg för att resa runt på Rivieran – oavsett om man flög eller körde bil för att komma dit.

Inlägget Årets titlar i monter C04:40 på Bokmässan dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

Brokvarn är kanske inte den mest imponerande kvarnbyggnaden jag sett, men det kan vara den jag fotat oftast. Ett par av bilderna från Brokvarn har synts här på Tomatsallad i bloggens barndom. Roligt nog är både kvarnen och sågen sedan några år renoverade och fungerar. Under Öxabäcks hemvändardag 28 september 2019 demonstrerade hembygdsföreningen sågen för många nyfikna personer.

Först gick en person och öppnade luckan så att mer vatten skulle komma i trärännan. När de sedan stoppade kvarnen blev det översvämning i trärännan och det sprutade åt alla håll.

Jag var på plats vid Brokvarn, tittade på sågningen och åt lunch. Dessutom fotograferade jag två av de tre broarna. Den moderna vägbron gjorde jag mitt bästa för att undvika att få med i bild. Det är en utmaning eftersom den är byggd mitt i smeten.

Det var mycket folk vid Brokvarn och även en utställning med äldre tvåhjulingar.

Visade upp mina böcker under hemvändardagen

Orsaken till att jag var vid Brokvarn var hemvändardagen. Jag och Karin Eberhardt Grönvall ställde ut våra böcker i Antikhuset i Öxabäck. Karin har växt upp i Öxabäck och jag tillbringade mycket tid där som barn, något som gjort att jag tagit med Öxabäck som en extra prick i boken Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

Hemvändardagen krockade rejält med årets bokmässa. Min tanke var att det var bättre att vara en av få som säljer böcker bland en mindre skara besökare, än att vara en i mängden på Bokmässan. Särskilt som Smultronställen inte riktigt är perfekt på Bokmässan där är det mer gångbart att sälja enklare och lättare böcker billigt. Kvalitet är svårt att tävla med på mässan.

Teoretiskt sett var det inte helt fel tänkt. men i verkligheten sålde jag inte ett enda exemplar av Smultronställen på hemvändardagen (däremot en tågbok). Karin hade mer lycka och sålde slut på sina böcker. Samtidigt var det flera av våra vänner på Bokmässan för att träffa oss så vi var nog på fel ställe. Bland annat kom en en av mina bloggvänner (som gästbloggat här en gång om violernas stad) till montern på Bokmässan. Henne hade jag förstås gärna träffat.

Trevligt att göra återbesök i Öxabäck

Men i Öxabäck träffade jag en släkting och fick en del ny information om ett ställe jag vill besöka, jag småpratade med andra utställare och de rara arrangörerna. Dessutom fick jag med några fina bilder från Brokvarn. Kort sagt var det en trevlig utflykt som hade varit värd att göra, en annan helg. Det är aldrig lätt att på förhand räkna ut var som är bäst att befinna sig.

Imorgon återvänder jag till Bokmässan. Då får jag hoppas att det många läsare hittar dit och bättre lycka!

Inlägget Kul att se sågen på Brokvarn under hemvändardagen dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

För ett tag sedan föll jag pladask för de målande beskrivningarna i Ellen Rydelius bok 8 x 8 Rivierastäder från 1932. Rydelius beskrev Rivieran så inbjudande och i så välformulerade ordalag att jag blev riktigt imponerad och en liten aning avundsjuk. Den historiska patinan gav en extra dimension till läsningen för mig som är intresserad av regionens historia.

Efter att jag avslutat boken läste jag allt jag hittade på nätet om Ellen Rydelius och insåg att hon var en ikon som reseberättare under sin livstid. Jag sprang också över andra som återupptäckt hennes reseguider, som den så kallade Vintagemannen som gör succé på Instagram. Av flera skäl gav jag mig av på jakt efter Rydelius bok Provence & Rivieran från 1951.

Hittade boken på Stadsbiblioteket i Stockholm

Min jakt på boken började på olik antikvariat på nätet men där fanns inte just denna titel. Däremot hittade jag den på Stadsbiblioteket i Stockholm. Vilket påminde mig om vilken fantastisk uppfinning bibliotek är. De är institutioner vi ska värna. Bästa sättet att göra det är att använda dem ofta. Ju fler böcker vi lånar, ju mer signalerar vi att bibliotek är viktiga. Dessutom går en krona per lån till författaren (minus skatt). Det är ett välkommet tillskott till ekonomin.

Mina förväntningar på Provence & Rivieran var skyhöga. Dels tänkte jag att Rydelius haft nästan tjugo år på sig att förfina hantverket att berätta. Med tanke på hur underhållande språket var i den första boken såg jag fram emot vad två decenniers ytterligare erfarenhet skulle leda till. Sedan var jag också nyfiken på att läsa om förändringarna i området. Ett världskrig hade utspelat sig emellan böckerna.

1950-talet torrare än det glada 1930-talet

Redan i inledningen blev jag besviken på Provence & Rivieran jämfört med 8 x 8 Rivierastäder. Där den äldre boken spritter av upptäckarglädje är den nyare boken torr och faktainriktad. Jag upplever att den inte är lika personlig och att beskrivningen av svenskar som lever på platsen har minskat. Förlaget väljer också att bara citera proffstyckare på slutet, inte läsaromdömen om Rydelius tidigare böcker.

Jag tycker mig också märka av att Rydelius inte spenderat lika mycket tid i Provence, som på Rivieran. Om jag förstått hennes liv rätt så skrev hon den första boken medan hon bodde på i Italien och vistades en hel del i Nice. Medan den senare boken skrevs under tuffare ekonomiska förhållanden och baserades på en studieresa i Provence. Så här skriver hon i kapitlet om Nice.

Till sist är vi framme på place Rosetti, gamla stadens centrum, där katedralen St.-Réparate ligger. Da Bouttaus nu så berömda matställe till höger om kyrkfasaden är lika trivsamt nu som då jag var trägen gäst där för tjugo år sedan och av kyparen, som hörde att jag kom från snöns land, kallades “madame Esquimeau”. Man äter i ett provensalskt kök med korvar och kryddkvastar i takbjälkarna och er hur entrecôten lagas på härden bland de blanka kopparkittlarna. Stämningen är lika uppsluppen, det är bara priserna som gått i höjden…

Det kan vara jag som läser in för mycket i skillnaden i böckerna men jag får intrycket av att den första beskriver ett område hon är förälskad i, medan nästa gång är det ett område hon rest runt i och läst på om. Jag vet själv vilken skillnad det är att beskriva ett område jag känner riktigt väl, och ett område jag besökt. Kanske beror skillnaden på böckerna mest på att världen hade förändras en hel del mellan böckerna.

Mer spritkök än smoking i denna bok

Hennes tilltänkta läsare har i varje fall mindre pengar att röra sig med i den nyare boken. På 1930-talet rekommenderade hon damerna att packa päls och herrarna att inte glömma smokingen. På 1950-talet behöver aftonkläder inte medtas om man inte planerar att leva lyxliv. Däremot tipsar hon om att man kan ta med spritkök så att man kan tillreda vissa måltider på hotellrummet för att spara pengar.

På 1930-talet var tåg det naturliga sättet att färdas till Rivieran, på 1950-talet stod det fortfarande först, men avsnittet hade krympt rejält och fått konkurrens av flyg och buss. Tredje klass på tåget var borta. Att åka tåg tog cirka 62 timmar (mot dagens 33) och att flyga åtta timmar (mot dagens knappt tre).

Väl påläst om områdets historia

Om jag slutar muttra om mina skyhöga förväntningar och återgår till boken så var det en trevlig läsning. Rydelius är väl påläst om områdets kulturhistoria och i några fall får jag veta mer bakgrund än jag fått genom att läsa nyare guideböcker. Hon berättar till exempel att orsaken till att Catherine Ségurane var på murarna så att hon kunde slänga sitt klappträ i skallen på en turk och bli hjältinna i Nice, var att hon kom med mat till en av soldaterna. Rydelius ger också en annan bild av den omhuldade kärlekshistorien mellan Petrarca och Laura. En alternativ tolkning till varför Petrarca lämnade Avignon var att han stack från en svartsjuk älskarinna, inte för att lägga distans till den oåtkomliga Laura.

Rydelius böcker är raka motsatsen till “tio i topp vad du behöver se i stad x” och “gör stad y på 48 timmar” som är så gångbart idag. Genom att boken bara innehåller ett fåtal bilder får hon utrymme att skriva utförligare om platserna än vad vi som skriver guideböcker idag när vi ska dela utrymmet med (våra egna) bilder. Kanske är det en idé jag ska lagra för framtiden, att skriva nätta guideböcker med djupare innehåll och skippa bilderna? Det är i så fall en rejäl u-sväng jämfört med den serie med praktfulla presentböcker jag hade tänkt skapa.

På tal om bilder så är de ungefär lika få som i boken från mellankrigstiden, men det finns inte en enda bild på någon medlem i kungafamiljen. Däremot finns det flygbild över Arles, något som känns väldigt modernt. Nu ska jag övergå till att lista sådana detaljer som jag fastnade för, eftersom de visar på likheter eller skillnader med idag.

Arles sönderbombat och idyll i Avignon hotad

Avignon och Arles har ganska långa kapitel, något som är klart motiverat med tanke på rikedomen på historiska miljöer. De detaljer jag fastnade särskilt för är att hon skriver att rue des teinturiers hotades av stadsplanerarna. Med facit i hand vet jag att denna idyll med sina vattenhjul blev kvar. I varje fall är den det nu men vem vet vad som händer om femtio år?

Om Arles skriver hon att staden blev rejält bombskadad. Det är inget jag märkte av när jag besökte staden som research inför Mitt Provence. Ibland är det bra när stadsplanerarna är framme. Effekterna av nazisternas härjningar under andra världskriget syns på flera ställen. Gamla stan i Marseille var helt jämnad med marken efter att 40 000 invånare evakuerats, hamnen i St Tropez sprängd och bron i Sospel väntade på att bli återuppbyggd.

Fler turister idag, särskilt i Les Baux och St Paul

En stor skillnad mellan 1950-talet och idag är antalet besökare. När Rydelius gjorde sina researchresor knackade hon på hos vaktmästare för att bli insläppt till ställen som idag har biljettkurer. Utgrävningen vid Glanum har försetts med museum idag och det finns inga patienter kvar på sjukhuset i st Remy de Provence där van Gogh vårdades. Fästningen uppe på Les Baux är lika imponerande idag som när Rydelius var där, men upplevelsen behöver delas med många fler. På St Honorat var det bara manliga besökare som fick se klostret när Rydelius var där.

Skillnaden märks nästan allra mest i beskrivningen av St Paul de Vence. Om jag skulle skriva att St Paul idag är så invaderad av turister att normalt byliv avstannat skulle jag få på tafsen av er läsare. Så det gör jag inte. Men när Rydelis var där så beboddes byn av bönder.

St.-Paul (de Vence), 7 km från Cagnes, en gammal befäst stad som dominerar Cagnes-slätten, särskilt mycket besökt av målare. Den var fordom en kunglig stad, som lydde direkt under franske kungen. Ringmuren uppfördes på 1500-talet. man kan gå runt den och beundra utsikten över sluttningen med apelsinträd och kronärtskocksodlingar. Högs upp ligger kyrkogården, skuggad av cypresser. På dagen då bönderna är ute på fälten, gör St.-Paul intryck av en medeltidsstad som slagits av pesten och blivit övergiven. Husen är övergivna och gatorna tysta. Marmorsköldar och vapen, skulpterade över dörrarna, och portklappar av mässing berättar om de förnäma personer, som fordomslags bodde i den lilla gränsstaden.

Däremot verkar antalet deltagare i firandet i Les Saintes-Maries vara ungefär detsamma. När Rydelius var där var cirka 50 000 åskådare samlade den 25 maj då statyerna av de båda Mariorna bärs ner till stranden.

Vinlistan delvis detsamma

De bästa vinerna kom då från Cassis, Ollioules, Pierrefeu, Bandol och Croix-Valmer för resenären i Provence medan på franska Rivieran var det Bellet, St. Jeannet, La Garde och Menton som stod för vinerna. Av dessa är det några som fortsatt har högt anseende men jag har då inte hört talas om någon vingård i Menton.

Matspecialiteterna har heller inte ändrats, däremot har läsarens bakgrundskunskap. Idag behöver vi knappast förklara aioli för läsaren. En intressant detalj är att hon kallar socca för panisse. Jag var rätt övertygad om att panisse var något som åts längre västerut, i Toulon och Marseille. Någon som vill dela med sig av kunskap?

Vad ska jag läsa (eller skriva om) nu?

Det har varit riktigt roligt att skriva om de här två reseguiderna av Rydelius. Kanske ska jag skriva lite mer om andra reseguider av olika ålder? När jag bläddrar på bloggen är det ett ämne jag skrivit förhållandevis lite om.

Gillade du detta och vill läsa mer, spana gärna in mina böcker nästa gång du är på bibliotek. De flesta går också att beställa i bokhandeln.

Inlägget Med Ellen Rydelius till Provence 1951 dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

För att vara ett litet land är Wales särdeles välförsett med kust, dessutom kust av den typ som lätt ger ryckningar i fotofingret. Lodräta klippor växlar med långa sandstränder. Lägg till att vädrets växlingar ger en extra dimension till fotograferandet. Ofta går det en vandringsled eller två uppe på klipporna. Jag har tidigare visat upp en del bilder från kusten i norra Wales och mellersta, här kommer några från södra. Orsaken till inlägget är ett samtal under Bokmässan.

Det absolut bästa med Bokmässan är varje år alla möten med vänner, kollegor och läsare. En del möten är väntade då jag stämt träff med någon, andra är oväntade. Plötsligt står jag bredvid någon på ett knôkfullt mingel och upptäcker att vi har gemensamma intressen. Ett av dessa samtal under årets mässa handlade om Wales. För den författare jag pratade med, som skriver under namnet Lilly Emme, har en titel på gång som heter Jultrubbel i Snowdonia. Detta inspirerade mig till att leta fram biblioteket med bilder från Walesresan 2018.

Walesbilder till en kommande bok?

Jag har faktiskt ännu inte tittat på alla bilder från den resan. Alla som känner mig inser det enorma i detta meddelande. Jag som spenderar timmar hängande över mitt fotoarkiv. Det finns inte en bild från södra Frankrike som jag inte glott på minst tre gånger i år (till Rivieran inom räckhåll) och jag vill inte tänka på hur många veckor jag la i vintras på att gå igenom mapparna med bilder tagna mellan Stockholm och Göteborg (till Smultronställen).

Men det är skillnad, de bilderna skulle till olika bokprojekt vilket gjorde att de prioriterades. Walesresan var semester. I varje fall något mer åt semester-hållet, även om jag givetvis hade en baktanke att bygga på bildarkivet. Jag har såklart flera bokidéer för Wales också. Om jag fortsätter på illustrerade böcker-spåret (något jag efter bokmässan överväger att sluta med) så skulle bilderna från Dunraven Bay passa fint tycker jag.

Dunraven närmare Cardiff än jag mindes

Dunraven eller Southerndown är en del av Glamorgan Heritage Coast. Det är en vallfärdsort för folk som sett Dr Who och en del andra teveserier, men är i det stora hela tämligen okänt jämfört med den mer kända stranden Rhossili i Swansea samt hela Pembrokeshire längre västerut.

Vi åkte till Dunraven för jag mindes det som extremt maffigt och jag ville visa det för Marika. Nu kom vi västerifrån och hade sett den ena fantastiska vyn efter den andra, vilket kanske förtog intrycket en smula. När jag vandrade vid Dunraven 2004 var det en avbrott från vardagslunken i stan, vilket gjorde att jag blev mer imponerad än efter en vecka med den ena utsikten efter den andra.

Som jag minns det hade vi vissa problem att hitta till rätt ställe. Vi försökte använda beskrivningen i Jakten på den perfekta puben men den är inte skriven som reseguide och är tämligen värdelös som sådan. Vi hade tidigare haft problem att hitta de urmysiga caféer jag mindes från the Mumbles (istället hittat trötta hak). Till slut parkerade vi bilen på en höjd. Där visade det sig att vi inte kunde betala för parkeringen, för ingen av oss hade några nya mynt (vi hade gott om gamla som inte fungerade). Att sms-parkera fungerade bara med brittiskt mobilabonnemang vilket inget av oss hade.

Vi bestämde att vi skulle gå en liten sväng fram och tillbaka en i taget medan den andra skulle stanna kvar och passa bilen. Jag var ivrig att börja för himlen hade en riktigt intressant färgton som jag ville fotografera innan skyfallet nådde fram. Vad jag inte såg förrän jag klivit ut var hur blåsigt det var. Vinden ryckte och slet i min regnjacka. Efter att jag gått några hundra meter österut så såg jag plötsligt platsen vi letat efter så jag ringde Marika och berättade att hon kunde flytta bilen. Dessutom fanns det en mänsklig parkeringsvakt vid Dunraven. En sådan som tar sedlar.

Ser du stigen mellan klippkanten och de gröna enbuskarna ovan? Där var jag när jag ringde Marika och berättade att jag hittat Dunraven. Utsikten från stigen var fantastisk. Men istället för att fortsätta ner till stranden vände jag och sprang i full karriär rakt genom enbuskarna ut till vägen. Orsaken var den byiga vinden. Jag fick för mig att jag när som helst skulle segla iväg över kanten vilket jag inte hade lust med.

Den glömda trädgården vid Dunraven slott

När jag besökte Dunraven första gången var det för att vandra på stranden. Det var inte aktuellt när Marika och jag var där. Dels hade vi redan varit ute och vandrat en rejäl sväng på morgonen innan vi lämnade vår lägenhet i Port Eynon. Och dels hade vi inte hela dagen att spendera eftersom vi skulle ut på pubrund i Cardiff på kvällen tillsammans med några vänner (som hade planerat in sex pubar vi skulle besöka). Däremellan skulle hyrbilen återlämnas vid Cardiff flygplats och vi leta upp vårt hotell.

Men när vi nu hade hittat rätt plats ville vi se oss omkring. Från parkeringen gick vi förbi grindstugan mot den muromgärdade trädgården som är allt som är kvar av slottet. Vi fortsatte en bit framåt tills vi såg en utsiktsplats där vi fotade bilden med den blå himlen. Där vände vi.

Citat ur min debutbok

Historien om slottet är värd att berätta. Jag tar och citerar mig själv och min beskrivning av mitt förra besök.

Det är bevisligen inte många som hittar ner hit till den här stranden, det är inte så lätt att veta att man mitt bland grönsalladen ska hålla utkik efter en grind märkt varning för farliga klippor för att hitta ner. På vägen nerför den slingrande stigen mötte vi en dam med hund. Hon (damen, inte hunden som var väldigt tystlåten) berättade att idag är det ebb klockan tre så vi har gott om tid att gå till Nash point om vi vill. Och skulle vi överraskas så vet vi väl att det finns stegar? Jag låter Julie sköta snacket och funderar över hundar och stegar. Hunddamen har nämligen fått vada och utnyttja stegarna några gånger. Jag tittar på hunden igen – hur tog den sig upp?
Men det är klart, en liten hund kan man ju ta under armen men hur skulle man få upp tjugo kilo Lukas? Det är kanske därför britter är så förtjusta i små hundar? Bor man på en ö kan det ju vara fiffigt att alltid kunna bära upp hunden om man överraskas av tidvatten. En kall vind väcker mig från mina funderingar och vi återvänder genom Dunraven Garden, en muromgärdad trädgård som tillhörde en nu-mera försvunnen viktoriansk herrgård. Herrgården, som gick under benämningen Dunraven Castle, revs 1962. Enligt traditionen var det earlen av Dunraven själv som tog till dynamit och sprängde både slottet och tillhörande spöke. Earlen lär ha varit ilsken över att kommunen inte tillät en eller annan planerad utbyggnad av konferensverksamheten. Slottet var ganska förfallet efter att ha fungerat som sjukhus under andra världskriget. Kanske spelade det in att huset helt enkelt blev för dyrt att underhålla. Trots den grandiosa titeln var det ingen stor egendom och titeln var inte engelsk utan irländsk, vilket är en typ av andra rangens adel. Det var en man vid namn Valentine Richard Quin som 1822, strax före sin död blev upphöjd till earl och då bestämde sig för att ta namnet från svärdotterns egendom, Dunraven.
Det som nu är kvar är en rätt förfallen trädgård med en hel del intressanta rester, bland annat tre stora fikonträd. Över en bänk sitter ett poem som några gästande advokater skrev 1875:
Dearly I love Dunraven bay,
Under its cliffs by night and day.
Near me the waves on the golden sand,
Roll widely in foam as they dash to the land,
At times its so still, I fancy I hear,
Voices of lost ones, melodious and clear,
Even the drift wood seems to say,
Never forget life is ebbing away.

Flera möjliga vandringar vid Dunraven

Så här långt efteråt kommer jag inte exakt ihåg hur vi gick 2004. Jag minns att vi vandrade en del på stranden nedanför klipporna och att vi mötte en man med metalldetektor som berättade att han en månad tidigare hittat ett spanskt 1500-talsmynt som spolats i land från ett vrak utanför Swansea.

Men lite snabb googling visar att det finns många alternativa rutter. Dels finns ett par Vale Trail här. Bland annat en rundtur som passerar tre pubar. Det är vad jag kallar en perfekt vandring.

Inlägget Vandra med dramatisk utsikt runt det försvunna slottet Dunraven dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!

I ett försök att återgå till vanliga bloggvanor igen har jag samlat ihop ett antal bilder från Östersund. De hänger inte direkt ihop, det ligger ingen bakgrundsresearch bakom eller någon ambition att berätta något unikt. Utan det är helt enkelt några bilder från veckan som gick. Håll till godo!

Jag var i Östersund med jobbet och bodde på Clarion Grand i tre nätter. Sköna sängar och bra frukost men jag vill ju helst ha kaffe på rummet så att jag kan dricka kaffe i ottan iklädd pyjamas, inte vänta till halv sju när de öppnar frukosten.

Vi höll till på eHälsocentrum som ligger mitt i centrum. Jag har varit där förut, under ett annat uppdrag och gillar idén och folket som jobbar där. Mitt intryck ändrades inte. Lunchen första dagen blev pizza. Det låter andefattigt men det finns pizzor och det finns pizzor.

Blåsigt krävde ny mössa

Eftersom jag maratonredigerat bok fram till avfärd var jag lite vimmelkantig och glömde en del packning. Att jag missat mössa visade sig snabbt vara dåligt så jag kilade ut på stan och köpte en ny.

Det finns rätt många butiker inne i Östersund. Jag vet inte om det betyder att lokalbefolkningen värnar sin handel eller om det varit ännu fler förut. Jag passerade bland annat bokhandel, galleri och flera andra skyltfönster som lockade. Kruxet var att de flesta stänger kl 17 vilket är svårt kombinera med konferens.

Norra station ett fynd för den som gillar kaffe

Ett ställe som var öppet och där jag hann in var Norra station. Jag tänkte bara svepa en espresso men råkade i samspråk med en trevlig lärare (sa jag att folk är trevliga i Östersund?). Kaffet var utmärkt, från ett litet rosteri och gjort med omsorg.

Lokalen var fullsatt eftersom de skulle bli litteraturkväll. Det såg ju hur mysigt ut som helst men jag kunde inte stanna för jag hade bjudit in alla kunder som kommit tidigt att göra mig sällskap över en middag.

Dalwhinnie, Gamla teatern och Jazzköket

Tre till ställen jag kan rekommendera är Delwhinnie, Gamla teatern och Jazzköket. Vi hade catering från Jazzköket och åt middag på de andra två. Vällagad mat och trevlig personal på alla tre ställena.

På Dalwhinnie hade alla maträtter en rekommenderad whiskey. Vi skippade dock dem och höll oss till vin eller öl.

På Gamla teatern fick vi också musik-quiz. Jag var skeptiskt i förväg men det var riktigt trevligt. Mitt bidrag till mitt lag var att tvärsäkert säga att Stina Nilsson är den svenska som har flest segrar i världscupen. (Jag tror vi blev sist).

Revsunds bryggeri klår Jämtlands

Jag hann med att testa ett antal öl under de här dagarna och jag blev gladare av de från Revsunds bryggeri än de från Jämtlands. Däremot så utfärdar jag en liten varning för Revsunds Habanero-öl. Det är visserligen exakt vad de utger den för att vara, en IPA som de knökat ner chili i. Det är bara det att dessa råvaror gör sig bättre var för sig.

Nattåget fullbokat och flyg inställt

När jag åkte upp till Östersund liftade jag med en kollega och tänkte att jag kan åka samma väg hem. Men han skulle inte tillbaka till Stockholm. Jag såg att nattågets tider inte var helt fel och försökte boka en sovkupé hem till Göteborg. Fick upp tekniskt fel, vilket är SJ-slang för att det är fullbokat och bara finns herr-sovplatser kvar.

Därför blev det flyg. Flyget blev inställt och jag blev ombokad på jättesent plan. Den manliga kollegan däremot blev bokad på flyget efter. Ett samtal senare var jag också bokad på samma flyg – men det gick inte att checka in. Jag kom hem till slut!

Inlägget Lätt att bli mätt i Östersund dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem men kopiera inte utan att fråga först).

De människor som knatade högst upp på Safjället för 3-4000 år sedan tittade inte ut över en massa bostadshus. De kunde inte se det som idag är Toltorpsdalen. Istället såg de öar och halvöar sticka upp ur en havsvik. Kanske såg de sina släktingar komma seglande efter kortare eller längre resor.

Högst upp på bergsknallarna byggde de rösen av imponerande storlekar. Rösena var gravmonument, men kan också ha fungerat som sjömärken för att navigera i skärgården. Det fanns färre träd på bronsåldern än idag, så rösena bör ha synts på långt håll.

Hällkistor, fornborgar och rösen på Safjället

När rösena byggdes fanns det redan äldre gravar på Safjället, i form av hällkistor. Senare fick hällkistor och rösen sällskap av en fornborg som byggdes som skydd under oroliga tider. Båda rösena och fornborgen krävde någon form av organiserade samhällen för att bli byggda.

I de flesta fall låg rösena där som enorma gravmonument i tusentals år. Ibland rullade några stenar iväg. Ibland fick stenarna hjälp på traven därifrån av människor som letade efter skatter eller ville använda stenarna till något annat. På Safjället i Mölndal är båda rösena i dåligt skick, det ena är nästan helt förstört.

Koft-August började bygga en väderkvarn

I slutet av 1800-talet fick August Andersson eller Koft-August för sig att bygga om ett röse på Safjället till väderkvarn. Det var inte helt ologiskt. På den tiden användes Safjället som betesmark så det fanns inga träd som skulle hindra vinden. Men röset ligger 90 meter upp på en bergsknalle som delvis är rätt brant. Hur skulle säden fraktas upp?

Koft-August tänkte sig att en linbana skulle lösa biffen. Varken linbanan eller kvarnen blev någonsin klar men Koft-August har flyttat om rejält med sten för att bygga bastanta väggar som grund för en kvarn och därmed förstört röset.

Stolligt att rasera ett fornminne

Koft-August bygge lär ha fått namnet Stollens torn i folkmun. Å ena sidan förtjänar idén att rasera ett fornminne det epitetet men å andra sidan tänker jag att gränsen mellan vad utomstående anser är ett genidrag och tokstolligt mest beror på resultatet. Tänk om det hade blivit en kvarn och den hade revolutionerat hela samhället? Många av de entreprenörer som startat dagens storföretag har nog setts som stolliga i omgivningens ögon vid något tillfälle.

Men det är synd att röset är borta. Idag anser vi att det är helt förkastligt att rasera en fornlämning utan att först ha skickat dit arkeologer som dokumenterar platsen. Men Koft-August är långt ifrån ensam om att flytta om i gamla fornlämningar. När jag ägnar mig åt att läsa om romerska lämningar i Provence så har de flesta vid något tillfälle använts som stenbrott. Men många av dem har återuppbyggts mer eller mindre autentiskt på 1800-talet så han var lite ur fas.

Nya skyltar på Safjället

Informationen om Koft-August har jag hämtat från den skylt som stå vid det före detta röset. Om jag inte minns fullständigt fel så är skylten ny eller i varje fall rengjord. Jag har för mig att där förut var en nästan oläslig skylt som bara rapporterade om de ungefärliga årtalen för originalbygget. Vilket är 1800-1100 f Kr.

Safjället är idag ett skogsklätt naturreservat som ligger mitt i smeten mellan tättbebyggda områden. Där finns ett populärt elljusspår och ett nätverk av småstigar. Skogen är blandad med både björk och tall samt någon enstaka bok. Det finns också ett par mindre vattenhål och ställen där man kan blöta ner fötterna. Bergskanalen, Ändis och Indiandammen har fastnat på bild tidigare.

Fler udda sevärdheter sprider ut besökarna

Bakgrunden till det här inlägget är att en kompis i helgen skickade mig länkar till de senaste inläggen i den pågående debatten om överturism. Det vill säga att alla människor åker till samma plats för att ta samma selfie. Något som gör att lokalbefolkningen som bor på dessa platser ledsnar på turister och börjar skrika på förbud.

En lösning (som jag varit inne på tidigare) är att slänga alla listor med “100 ställen du måste se innan du dör” och istället fokusera på udda sevärdheter. Jag tänkte att det kunde bli ämnet för en ny bloggserie, men det visade sig att jag redan hade börjat skriva om udda sevärdheter.

Vägbeskrivning till röset

Vill du besöka högen med stenar som Koft-August flyttat runt så ska du börja med att ta dig till Safjället. Det ligger inkilat mellan Toltorpsdalen och Mölndalsåns dalgång, mellan Krokslätt och Bifrost. Det går att ta sig upp på flera ställen. Exempelvis Wallinsgatan i sydost och Krokslättsvallen i norr. Om du kommer söderifrån, från Wallinsgatan får du en rejäl uppförsbacke upp till motionsspåret.

När du återhämtat dig, ta motionsspåret åt vänster. Gå ett par hundra meter. Den första skylten som pekar upp mot ett röse till höger går till Stollens torn. Det är ganska upptrampat men kan vara lite halt när det regnat.

Det lär finnas fler saker att se på kullarna runt omkring. Kanske tar jag tag i det någon dag. För några år seda skrev jag en rad om en kulle på andra sidan motorvägen, Ekekullen.

Inlägget Udda sevärdheter: Stolletornet på Safjället dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem men kopiera inte utan att fråga först).

Mitt senaste inlägg, Stolletornet på Safjället, var det femtonhundrade inlägget som publicerades på Tomatsallad! 1500 blogginlägg är groteskt mycket. En del, särskilt de första, är ganska korta. Men det finns också texter som jag lagt ner flera dagar på att skriva. Den vår som jag deltog i #blogg100, det vill säga publicerade ett inlägg om dagen hundra dagar i sträck, fick jag inte mycket gjort förutom att blogga.

När jag började blogga var jag en riktigt långsam skribent. Jag tänkte igenom varje mening länge. Idag kastar jag ihop texter i rasande takt. Det har jag stor nytta av. Nuförtiden tar jag en del uppdrag där det ingår att skriva. Det är rätt populärt bland uppdragsgivarna att jag kan sno ihop en text och publicera snabbt. Det är inte så dumt även om jag fortfarande hävdar att jag är en betydligt bättre ledare, utbildare och föreläsare, än jag är skribent.

Städat bort några inlägg

Jag kanske ska förtydliga att Tomatsallad hade 1500 inlägg publicerade. Men antalet har minskat en smula. En liten smula. Jag tänkte flytta alla inlägg i kategorin rapport från bygghelvetet till en annan blogg men det tog mig en hel kväll att flytta två stycken och jag har dryg 80 kvar så jag lägger kanske den idén i malpåse.

Bakgrunden till städningen är att jag prenumererar på nyheter från Yoast och de har hela hösten skickat nyhetsbrev som säger att man måste städa bort gammalt och irrelevant innehåll för att behålla sin ranking. Annars förvirrar man Google vad sajten handlar om eller konkurrerar med sig själv.

Jag gick ut hårt och tänkte att jag skulle städa bort en hel del av de gamla korta inläggen som handlar om andra ämnen än de jag skriver om idag. Men jag fastnade på att jag tyckte det var roligt att bläddra bland mina gamla inlägg. Och Tomatsallad startade jag faktiskt för min egen skull. Och när jag bläddrade bland mina gamla texter så tyckte jag att de var roliga att läsa för att se hur jag utvecklats som skribent. Jag har visserligen blivit snabbare, men jag har blivit mindre underfundig.

Lagt mycket jobb på navigeringen

Att ta bort inlägg var jag alltså inte så bra på, men jag kan ju försöka underlätta navigeringen. Det är något jag ägnar mig åt lite nu och då. Det senaste rycket handlar om arkivsidor för olika etiketter, exempelvis orter på franska rivieran. Jag tänker att dessa sidor kan fungera som landningssidor och en bra utgångspunkt för en ny läsare. Så nu har jag gjort vad jag kan för att få Google att plocka upp dessa.

Jag har inte ägnat mig så mycket åt sajtens SEO på några år. Förr låg Tomatsallad alltid i topp när man sökte på något med resor och franska rivieran och antalet läsare ökar stadigt. men rakningsmässigt har den halkat neråt på många sökord. Delvis beror det förstås på att jag de senaste åren har haft så många uppdrag som hållit mig i Sverige, så jag har inte skrivit så mycket om franska rivieran.

På tal om detta så ska jag övergå till att betaljobba nu. Men jag hoppas att min arbetsinsats på städfronten ska ge frukt på sikt. För även om Tomatsallad började som ett rent experiment för min eget hög nöjes skull så är det inte så dumt med fler läsare. Ju fler som läser här, kan bli nyfikna på att läsa mina böcker. Då minskar behovet av betaljobb och jag kan skriva mer.

Inlägget 1500 inlägg-jubileum på Tomatsallad dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem men kopiera inte utan att fråga först).

På en sidovägg på Hôtel de ville i Antibes sitter en minnessten med latinska tecken. Den ser inte mycket ut för världen men den ansågs länge som Antibes främsta sevärdhet. Det sägs att det var för den stenens skull som den lärde franske kungen Frans I besökte Antibes någon gång på 1500-talet.

Den var även känd av svenskar förr. Stenen lyftes fram som det bästa med Antibes av Ellen Rydelius 1932. Evert Taube använde den i ett minnestal över Lille Bror Söderlundh. Idag verkar det knappt vara någon som känner till den. Ja helt okänd är den inte, jag har nämligen nämnt den i flera av mina böcker så ett antal svenskar har läst om den. Kanske har några även blivit så nyfikna att de tittat på den.

Minnesstenen finns i två exemplar – vilket är original?

Vi börjar med en sak som jag hoppas att någon av er läsare kan hjälpa mig med – vilken av stenarna är originalet? Det finns nämligen två. Dels den gulaktiga som sitter utomhus, dels en vitare som står inne på det arkeologiska muséet. Jag har varit på muséet och försökt fråga dem men det gick ju lika bra som när jag försökte med mysteriet med Oppidum Cordula – jag fick frågande blickar till svar (jag frågade på engelska).

Om jag minns rätt så är det i museets böcker en bild på stenen som finns på museet. Kan dock inte dubbelkolla detta för boken ligger i Antibes medan jag skriver detta från Sverige. Jag fick nämligen för mig att jag ville fortsätta på min bloggserie med udda sevärdheter. Jag tycker att stenen på museet borde vara originalet medan den på väggen borde vara kopian, uppsatt på den plats där originalet tidigare satt.

Läser man äldre litteratur hänvisas till stenen på väggen men på sidan Monument-Tracker står det att den är en kopia. Hur som helst är stenen på väggen lättare att titta på, den finns precis ovanför marknaden på gränden som leder till katedralen.

Epitaf över Septentrion eller Serapion

Stenen är en minnessten eller epitaf över Septentrion eller Serapion. Han var en tolvårig grekisk slav som dog efter att ha dansat två dagar på den romerska teatern. Den romerska teatern låg ungefär där busstationen ligger idag det vill säga i utkanten av den romerska staden.

Septentrion dans måste ha gjort avtryck ett stort avtryck på publiken eftersom hans fans bekostade en minnessten i marmor. Det var inte helt ovanligt att framstående barnslavar fick minnesstenar. Av de som bevarats verkar det mer vanligt att akrobater fått minnesstenar men det kan ju bero på vilka stenar som överlevt tills idag och finns dokumenterade.

Inskriptionen på stenen

D. M.

PVERI SEPTENTRI

ONIS ANNORXI QUI

ANTIPOLI IN THEATRO

BIDVO SALTAVIT ET PLACVIT

Barnslavar vanliga under romartiden

Septentrion öde har länge fascinerat mig. Hur dog han? Hur levde han? Hur var livet som professionell dansör under romartiden? Med ojämna mellanrum har jag gjort djupdykningar hos Google och i olika böcker för att hitta mer om honom eller fenomenet generellt. Bland mina anteckningar hittar jag en hel del siffror.

Det ena är att många människor dog unga i det romerska Antibes, av de gravinskrifter arkeologerna undersökt var en fjärdedel tillägnade barn av sina föräldrar. Det mesta av detta är väl dolt under andra byggnader idag.

En annan fakta jag hittade gäller barnslavar generellt i romarriket. Varje år blev 57000 barn slavar. Antingen föddes de som slavar eller såldes som slavar av sina föräldrar. Antalet som blev slavar genom krigsbyten var relativt lågt. En del av dessa barn blev utvalda att lära sig något kvalificerat yrke, varav en liten del blev underhållare av olika slag.

Mer av detta slag i Strövtåg runt Antibes?

Jag skrev ovan att jag nämnt stenen i några av mina böcker, men då har jag nämnt den i förbigående utan att gå in på detaljer. Det mesta i denna text kommer ur manuset till Strövtåg runt Antibes. Där har jag tänkt gräva ner mig i allt som intresserar mig. Boken har varit nästan färdig i åratal men det är ett kostsamt projekt att ge ut och därför ligger den till sig. Kanske skrotar jag allt jag skrivit och skriver en helt annan typ av bok. Eller så buntar jag ihop det jag skrivit med några bilder och ger ut. Jag återkommer när jag tänkt några varv till.

Inlägget Antibes främsta sevärdhet (som idag är nästan bortglömd) dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem men kopiera inte utan att fråga först).

Ostälskare, se hit! Vill du ha ett riktigt bra sortiment av ost då är det värt att ta en avstickare till Ladugård 206. Ostparadiset ligger vackert på Östgötaslätten ett par hundra meter från väg 206 strax utanför Vadstena. Det är som namnet antyder en gammal ladugård som har byggts om.

Det var för tjugo år sedan som Staffan tog över familjegården och byggde om ladugården. Konceptet har varierat mellan åren. Ibland har de satsat på att vara restaurang med fondue-kvällar. Nu är inriktningen mer café och deli med öppet dagtid.

Roliga underfundiga texter gör Ladugård 206 extra trevligt

Förutom att jag verkligen gillar ost så är den stora behållningen av besöket på Ladugård 206 de underfundiga och roliga texterna överallt. De bidrar till den välkomnande atmosfären. Det är verkligen ett personligt ställe där man får anledning att dra på munnen. Det finns skyltar om Ernst-fnatt och att rökare hänvisas till Skänninge.

Samma stil går igen i sociala medier. Det är fiffigt att kika in där innan man kör förbi (om man inte bor nära) för öppettiderna varierar men just nu är det onsdag-lördag dagtid. Jag var förbi i oktober när de precis ändrat öppettiderna och fick då hela stället för mig själv. Det hade fördelen att jag hann sitta ner och prata med Staffan en stund.

Nu finns Smultronställen på Ladugård 206

Det var mitt första besök, förra gången jag körde förbi var det inte öppet. Det låter kanske som dålig planering från min sida att åka på researchresa när ställena jag ska besöka inte har öppet. Men jag klämmer in researchen till mina böcker mellan de uppdrag som betalar hyran och då blir det ibland udda tider jag är ute och flänger. Jag tog ändå med Ladugård 206 i boken, eftersom en kollega rekommenderade det så varmt. Det är dock bara nämnt helt kort. Det har inte hindrat läsare från att åka dit och berätta att de hittat dit tack vare min bok. Sådant tycker jag är jättekul att höra. Kanske är det ännu fler som upptäcker det nu? Då kan jag berätta att numera finns Smultronställen i butiken tillsammans med flera andra fina böcker.

Stort utbud av svenska och franska ostar

Just nu är fokus i ladugården som sagt på butik och de har flera kyldiskar med ostar. När jag var där handlade jag en bit fransk brebis som smakade precis som de gör i Frankrike. Jag testade också en svensk ost från Almnäs Bruk i Hjo. Tror det var en ost som heter Wrångebäck men skulle också kunna vara den som heter 1 liter. Hur som helst så var osten riktigt bra. Sedan var den ruggigt dyr. Det är ett av problemen med de svenska ostarna. Ett annat är att många småskaliga svenska mejerier gör ost på getmjölk, vilket också är mer svårsålt än komjölksostar. Ostarna från Almnäs är dock gjorda på komjölk.

På detta tema visade jag Staffan bilder på fjällkossorna som ger mjölk till mina favoritostar. De betar uppe i Härjedalen men har precis flyttat vilket betyder att mejeriet har bytt namn för tredje gången. Dessutom är det inte igång just nu på grund av flytten.

Vadstena kafferosteri håller på och flyttar in

Lagom till julmyset så kommer Ladugård 206 att vara ett ännu trevligare tillhåll än idag, för då har Vadstena kafferosteri kommit igång. De har tidigare haft lokaler inne i Vadstena men det här blir mycket bättre. Enklare att hitta och parkera. Vadstena är urgulligt men det är en stad att flanera eller cykla i, inte försöka trassla sig runt med bil.

Gillar du gamla ladugårdar som får nytt liv så finns det fler i boken. Exempelvis Filmladan längs väg 223 i Södermanland och Hemma på Källebacka i Västergötland. Det finns garanterat fler ute i landet, bara att kika runt i ditt närområde (och varmt välkommen att tipsa mig).

Inlägget Västsveriges bästa ostdisk finns utanför Vadstena, på Ladugård 206 dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

På ett sätt tycker jag planerna att bygga helt nya stambanor för höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg respektive Malmö är strålande. Vem vill inte ha modernare tåg? Det är bara ett liiiitet problem: det är snordyrt. Det talas om att det kan bli den dyraste satsningen någonsin i Sverige.

Vilket inte vill säga lite och gör mig helt anti. Det får mig också att tänka på Göta kanal. Efter åratals grävande av främst svenska soldater så blev kanalens betydelse som transportled ganska begränsad. Annan teknik tog över och gjorde kanalen obsolet. (För en aningen längre version, slå upp Göta kanal i Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm).

Sexigare med kunglig invigning än underhåll

När Göta kanal invigdes var det med pompa och ståt samt kunglig glans. Storslagna satsningar innebär att det finns många tillfällen för initiativtagarna att figurera på bild med dignitärer i media. Det går att fixa pressbilder när avtal skrivs under, när första spadtaget tas samt vid olika milstolpar längs vägen. Förutom då att kungahuset kan kallas in för första åkturen.

Alternativet till nybyggen är att underhålla och utveckla existerande byggnationer. Det är inte lika sexigt och kan inte på något sätt konkurrera medialt med stora satsningar. Den PR-medvetna politikern lägger sparbeting på underhåll och satsar på att driva igenom storskaliga projekt där det finns möjlighet att klippa band.

Feltänk ligger bakom satsningen på höghastighetståg

Jag vet inte hur mycket PR-tänkande som ligger bakom satsningen på höghastighetståg, men jag tror att utgångspunkten är helt fel. Jag är inte ensam. Riksrevisionen sågade nyligen planerna på höghastighetståg.

Myndighetens slutsats är att staten har varit alltför fokuserad på höghastighetståg som en lösning på problemen, i stället för att utgå från problemen för att sedan söka den bästa lösningen.

Resultatet blir olika om man ger en utredare i uppdrag att utreda höghastighetståg, än om uppdraget handlar om att hitta sätt att locka affärsresenärer att lämna flyget. I det första fallet utgår man från att tågresan max får ta samma tid som flygresan för att locka resenärer. Men tåg har potential att bli en riktig flygdödare – med hyfsat enkla medel (i varje fall betydligt billigare än de åtskilliga hundra miljarder som helt nya stambanor skulle kosta).

Några exempel på tågets USP:ar jämfört med flyget

USP:ar är reklamslang för unique selling points.

• Utrymme. Detta är tågets största fördel och något som skulle kunna utnyttjas så mycket bättre. Se mina förslag om en komfortablare och trevligare reseupplevelse.
• Tidsutnyttjande. Istället för att köa sig igenom incheckning, säkerhetskontroll och boarding är det bara att gå och sätta sig i sin fåtölj. Dessutom slipper man det stora bagageracet när medresenärerna ska knö ombord sina tre stora väskor. Tiden skulle kunna utnyttjas ännu bättre med annorlunda tåg.
• Smidig anslutning. Centralt placerade stationer gör anslutningsresorna i respektive ände av resan snabb och enkel. Detta skulle kunna utnyttjas ännu bättre om man enkelt kunde ta med cykeln ombord.
• Miljöpåverkan. Det finns en massa människor (företrädesvis äldre herrar med bruna sympatier) som känner sig kränkta så fort man nämner klimatordet, kräver sin rätt att få sabotera planeten och agiterar för att alla ska göra samma val som de gör. Fine, gör det, men håll er borta från min blogg.

Flyget däremot är oöverträffat för att transportera oss långa sträckor och över vatten. Så låt oss använda flyget till sådana resor, gärna med biobränsle eller annan teknisk utveckling. Sedan är flygresor i dagsläget ofta betydligt billigare än tågresor. Så såg det inte ut för några decennier sedan och kanske har politikerna vänt på förhållandet om några år. Det är nämligen sådant som är möjligt att justera med olika typer av subventioner, skattelättnader, avdrag och andra politiska styrmedel.

Punkt 1) Fokusera på att skapa bättre reseupplevelse

Tågets absoluta fördel jämfört med flyget är utrymmet. Det är förvisso ingen större bedrift då de flesta flyg är sardinburkar. Men det borde vara lätt att utveckla detta. På Malmbanan kör godståg som har 68 vagnar och är 500 meter långa. Det är kanske inget möjligt mål för passagerartåg, men att förlänga perrongerna en smula och göra alla tåg något längre är mitt första förslag.

Inte bara för att slänga på ett par extra vagnar och ge alla mer benutrymme. Jag har fler idéer för att göra tågupplevelsen trevligare och göra att restiden utnyttjas bättre. Utgångspunkten är: vad är det som folk har bråttom att komma fram till. Jo exempelvis.

• Jobba
• Sova
• Träna
• Umgås
• Äta gott.

Kupéer för jobbmöten

Den här hösten pendlar jag mellan Göteborg och Stockholm med tåg på grund av ett uppdrag. Då vill jag utnyttja restiden för att arbeta. Det skulle gå ännu bättre om det fanns kupéer där jag kunde sitta i videomöten utan att resten av tåget behöver höra. Det vore inte fel med snabbare och säkrare wifi också. På helgerna skulle dessa kupéer säkert bli uppskattade av barnfamiljer.

Överhuvudtaget förstår jag inte riktigt idén med att utforma tågvagnarna ungefär som flygkroppar med långa rader med stolar. En skrikande bebis, läckande hörlurar eller högt pratande människa och hela tågvagnen får lida.

Det betyder dock inte att alla vagnar ska inredas med femtiotolv trappor och små halvsteg som snubbelhinder för tvåbeningar och tokstopp för rullstolsburna. Jag höll exempelvis på att stupa på näsan när jag skulle sätta mig där jag sitter nu, för det är ett halvt trappsteg upp.

Ergonomiska bord, elkontakter och plats för udda bagage

Sedan måste jag säga något om bord. SJs fasta bord är en ren mardröm. Hellre inget bord och balansera datorn i knät, än att få ett sådant där värdelöst bord. Lägger man datorn på bordet hamnar armbågarna runt öronen när man försöker skriva.

Det här inlägget skrivs på en dubbeldäckare som kör via Örebro. Det finns en elkontakt till fem säten. Två elkontakter per säten är en bättre fördelning.

När jag ändå bygger om tågen så vill jag påpeka att ibland ska man frakta utrustning som skidor och cyklar. Detta gäller även på stationerna. Fixa bagageförvarning för skidor.

Nämnde jag toaletterna? De behöver inte så mycket ombyggnad som regelbunden städning tycker jag. Men jag kan tänka mig att andra resenärer skulle vilja se fler skötbord.

Sovvagnar med riktiga sängar och sovtider

Nyligen ordnade jag en kundträff i Östersund. När vi diskuterade på kontoret hur vi skulle resa så försökte jag propagera för att vi alla skulle åka nattåg upp. Mina kollegor var inte så entusiastiska, deras argument var att det var svårt att sova på tåg och därför föredrog alla att flyga. (Jag hamnade också på flyget innan det var färdigt för det fanns inga sovplatser kvar).

Min erfarenhet från vårens tågluff med Maria (inför arbetet med Rivieran inom räckhåll) är att det är stor skillnad på komforten på olika sovkupéer. Det är väl värt att betala för att resa i första klass om man vill sova. Detta får mig att tänka att här finns att göra.

Rymliga sovkupéer som är väl ljudisolerade – vad sägs om det? Kan man dessutom avpassa tiderna så att tågresan tar åtminstone 8-9 timmar mellan huvudstationerna så vore det ännu bättre. Då hinner man nämligen få in en hel natts sömn. Det kallar jag perfekt utnyttjande av restiden. Dessutom sparar man en hotellnatt vilket är ännu bättre.

OBS! Det måste serveras någon form av rudimentär frukost, typ kaffe och banan/croissant innan man förväntas kliva av. Det är inget alternativ att som SJ gör i Stockholm, skicka folk till närbeläget hotell där det är en timmes väntan innan de öppnar frukosten.

Gymvagn, barvagn, biovagn, cafévagn

När vi nu ändå håller på och bygger om tågen så har jag några idéer. Ombord Blå tåget satt jag ofta i barvagnen och njöt av en Stigbergets till livemusik. Eller så passade jag på och åt en trerätters middag med bordsservering vid vita dukar. Det är mig ett mysterium hur det tåget kunde gå i konkurs medan SJ kör vidare med tåg utan minsta kaffetår.

En gång i tiden åkte jag med partytåg till Åre. Det tåget medförde biovagn. Det är kanske inte lika attraktivt idag när alla har en egen bio i sin telefon. Men vad sägs om gymvagn? Eller ett riktigt café med barista. Under vår tågluff tillbringade jag och Maria mer tid i olika restaurangvagnar än på våra sittplatser. Vi hann testa igenom rätt många viner och ölsorter, förutom att vi såg oss omkring.

På detta tema får vi inte glömma utsiktsvagnar. Sådana som finns på Bernina Express, California Zephyr och säkert flera andra sträckor. De kanske inte är något som uppskattas av affärsresenärerna, men däremot semesterresenärerna.

Punkt 2) Bättre bokningssajter – inom och utanför Sverige

När jag nu glidit över från saker som är viktiga för affärsresenärer till sådant som är viktigt för semesterresenärer så passar det väl bra att skriva en rad om bättre bokningssajter. Vi skriver snart 2020, det måste gå att programmera en sajt som gör att jag kan boka en biljett från Mölndal till Milano.

Även på hemmaplan finns att göra. SJ har en del arbete framför sig. När jag skulle hem från Östersund fick jag upp “tekniskt fel” när jag skulle boka nattåg. Det visade sig att det tekniska felet var att sajten inte klarade av att förklara att det bara fanns herrsovplatser.

Åker jag MTR Express mellan Göteborg och Stockholm kan jag välja sittplats helt fritt på samma sätt som på flyget. Jag kan också köpa en något dyrare biljett och reservera sätet bredvid mig till handväskan, fotoväskan eller vad jag nu bär omkring på.

Även SJ har äntligen infört möjligheten att välja sittplats på snabbtågen. Vilket är en enorm fördel jämfört med när valen var att sitta i djurvagn, tyst vagn eller med bord. Men däremot gick det ej att välja “absolut inte djurvagn eller med bord”.

Punkt 3) Underhåll existerande spår

Till sist, pengar behöver satsar på spåren. Alla som satt sig på ett tåg de senaste åren vet att man kanske inte kommer fram när man tänkt sig utifrån tidtabellen. Det kan ha trillat ner löv eller snö på rälsen (ett problem som återkommer med viss regelbundenhet varje år). Eller så är en kontaktledning nerriven, ett långsammare tåg i vägen eller så har solen varit framme och orsakat solkurvor på spåren. Då har jag inte nämnt signalfelen som är det jag oftast råkar ut för. Det mesta av detta handlar om underhåll.

Utbyggnad av fler dubbel- och trippelspår vore heller inte fel. Då kan både snabbare och långsammare tåg samsas. Den berömda getingmidjan in till Stockholm är ju på gång att åtgärdas. Med mer pengar till underhåll, upprustning och utbyggnad av befintliga spår blir tågen punktligare.

Dessutom finns det en massa orter där tågen lagts ner eller aldrig har gått. Går det att bygga en flygplats i Sälen så borde det gå att dra dit järnvägsspår. Nu håller jag visst på och bygger nya järnvägslinjer. Det var förresten järnvägen om konkurrerade ut Göta kanal som transportnerv en gång i tiden.

Höghastighetstågen kanske kan ge oväntade effekter

Den som såg till att Göta kanal byggdes, Baltzar von Platen, missade den storslagna invigningen. Han hade oturligt nog avlidit innan kanalen stod klar. Men han står staty i Motala så han har så att säga fått evigt liv. Staden Motala grundades tack vare Göta kanal och jag har även för mig att Motala verkstad också är en effekt av kanalen. Därmed fick kanalen betydelse på andra sätt än man på förhand kunnat förutspå.

Kanske kan liknande sekundäreffekter göra att de nya stambanorna för höghastighetståg blir samhällsekonomiskt lönsamma på lång sikt. Men jag föreslår ändå att man börjar med de lätta punkterna i den här artikeln. Särskilt mycket skulle jag vilja ha en bra kopp kaffe just nu. För att hålla mig under 500 kronor valde jag idag att åka lokaltåg runt Örebro för att ta mig mellan Göteborg och Stockholm. Det vill säga jag åker tåg i nästan fem timmar utan en droppe kaffe (förutom det jag hade med mig).

Inlägget 3 saker på min önskelista som är bättre än höghastighetståg för att locka folk av flyget dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Vinterstudion har startat, rubriken snökaos har synts i media och skidspåren har börjat pistas i Tänndalen. Vintern är alltså här. Dessutom i rätt tid. För ett år sedan var det ont om snö. Det blev förvisso otroligt vackra bilder på fjället, men lite blött om fötterna. För två år sedan åkte jag upp en vecka senare och fångade snöiga spår och rimfrost på bild.

På plats för att intervjua ambulanssjuksköterska

Förra och förrförra året åkte jag hit främst för att jaga skidmil inför Vasaloppet. I år hade jag ett uppdrag att intervjua en ambulanssjuksköterska. Det visade sig vara en mycket trevlig man och jag lärde mig en hel del om hur det är att jobba på ambulansen. De verkade ha en trevlig kollegial samvaro men jag hoppas att jag aldrig behöver träffa dem i tjänsten så att säga. Ambulanser gör sig bra på bild, men jag vill hellre uppleva dem som fotograf än som patient.

Det var en ganska gråmulen dag när jag hälsade på hos ambulansen men jag tror att jag fick ihop text och bild så att uppdraget kan anses genomfört. Det är dock inte publicerat ännu så jag kan inte länka till det.

Hittills har jag skottat mer snö än skidat

För att komma till ambulanscentralen som ligger bredvid hälsocentralen fick jag först lägga en timme på att skotta snö på vägen. Vi har bytt entreprenör när det gäller snöskottningen i vägföreningen. Den gamla ansågs för dyr. Så nu får man vara beredd att gå ut med skyffeln själv ibland.

Dessutom kör den nya med plog istället för snöslunga. Finessen med snöslunga om ni inte vet om det är att det blir spikraka snygga vita kanter på vägen. Snön förpassas ut i terrängen. Med plog blir det istället stenhårda högar med brun-vita knölar lite här och var. Typ där man själv ska skotta in sin bil, eller där man ska kliva på med skidorna för att komma upp på läggdarna.

Gula 4,5 km spåret och dalslingan pistade

Vintersäsongen startar på riktigt den här helgen. Det är nu spåravgifterna börjar gälla. Från och med nu till långt fram på vårkanten kan vi förvänta oss perfekta spår – förutom runt påsk för då invaderas fjällen av kärringdj-lar som inte är läskunniga och tror att skyltarna med “här gäller spårkort” och “skidor på i skidspåren” inte gäller dem. Hoppas de blir överkörda av pistmaskiner hela bunten!

Från och med den här helgen börjar spårkartan uppdateras. Det har i lite olika forum ryktats att en del spår har spårats upp redan tidigare. Jag såg en del delvis igenblåsta spår av det när jag kom upp. Men nu börjar det nog bli på riktigt. Igår körde de upp det gula 4,5 km spåret och dalslingan. Spåren lär vara helt igensopade idag för det har blåst och snöat mer eller mindre oavbrutet sedan dess. Men jag tror att det är många som är på väg hit i helgen och då kör de nog upp nya spår även här. I Bruksvallarna var de ute och pistade imorse.

Fjällvädret växlar snabbt som vanligt

Bilderna i det här inlägget är alla från två fotopromenader med skidor på fötterna. Jag kan inte säga att jag åkt skidor ännu, för det gör man inte med de skidorna som helt saknar glid. Men jag har pulsat i snö och promenerat omkring lite med skidor och stavar.

Den ena gången var det “karaktärsdanande” väder hela vägen (det vill säga det yrde småspik och var jämngrått). Den andra gången inleddes likadant, men sedan sprack det upp och blev hur vackert som helst. Jag var på väg upp på kalfjället men när jag var nästan uppe och vände mig om så såg jag ett stort grått moln komma vällande mot mig. Ett sådant där som sopar igen skidspåren på nolltid och gör att man förlorar alla landmärken. Det var jag inte så sugen att uppleva uppe på kalfjället så jag vände skidorna hemåt och kasade iväg så fort jag kunde.

PS! Gillar du fjällen, så klicka på Funäsdalen för en översikt över ämnet.

Inlägget Skidsäsongen har börjat i Tänndalen! dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Torsdag den 12 december 2019 kl 18-19 gör jag ett av mina sällsynta uppdykanden i en bokhandel när jag luftsignerar böcker i Akademibokhandeln i Mölndals Galleria. Det blir alltså något helt unikt, signering utan böcker. Men kan man tävla i luftgitarr så ska det väl gå att luftsignera böcker? Jag håller på och övar på pantomimen att signera i luften och tror det kommer att bli rätt kul. Jag tänker i varje fall ha så roligt jag kan när jag nu reser i tre dagar för att stötta min lokala bokhandel.

Jag hoppas att du också kommer dit och drar på munnen. Vill du däremot ha min signatur i en bok tryckt på papper så får du kila över till någon av bokhandlarna i Göteborg t ex Nordstan, Järntorget eller Olskroken, åka till stora köpcentret Allum i Partille eller beställa på Bokus. Bokus kan vara bäst för de har i princip alla titlar, bokhandlarna har lite olika sortiment och begränsat lager. Alla bokhandlare kan dock ta hem de titlar du vill ha (utom möjligen Mölndalsbutiken som inte riktigt hittar sitt beställningssystem och har förberett eventet genom att se till att ha slut även på de titlar de hade inne tidigare i höstas).

Jag skulle stötta min lokala bokhandel

Alla läsare vet att jag sällan syns i bokhandeln. Det är inget jag prioriterar för det är betydligt mer lönsamt för mig att skriva blogginlägg till dig kära läsare. Du är anledningen till att jag fortsätter skriva. Men vi har alla ett ansvar för den stadsbild vi vill ha.

Vill vi ha lokala affärer så behöver vi rösta med fötterna och handla hos dem. Mölndals centrum var utan bokhandel länge. Därför var det så roligt när en stor ny butik öppnade i Mölndals galleria. Jag har gjort mitt bästa, jag har sprungit där många varv (för att vara någon som bara är hemma några veckor per år), försökt hitta saker att handla och flitigt dela varje tillfälle i stories.

Tyvärr är det en sådan butik där det är jobbigt att hitta något trots att den är rätt stor. Det finns bokhandlare där jag går in bara för att jag går förbi, och kommer ut med en massa böcker jag inte tänkt köpa. I Mölndal är det mer tvärtom, jag får kämpa för att hitta något att handla. Men jag har gjort mitt bästa även om det mest blivit samma pocket som jag kunde köpt på Ica.

Är bokhandelsdöden en bluff?

En del bokhandlare lär ha det tufft idag. I branschpress har det de senaste åren skrivits en hel del om den så kallade bokhandelsdöden. Allt från ljudböcker till Netflix brukar anges som orsak. Jag har en teori. Det handlar om kompetens.

För det första är det inte så att alla bokhandlare är nära fallrepet. Jag har faktiskt för mig att det är tvärtom, att antalet bokaffärer generellt ökar. Men att utbudet av bokhandlare förändras. Många av kedjorna har problem medan specialbutiker och oberoende handlare frodas. En anledning är att specialbutikerna ofta drivs av ägarna och då är det mer motiverat att faktiskt sälja böcker. Ekvationen är enkel: sälj böcker -> få in pengar -> få ut lön -> få mat på bordet. När den ekvationen är i farten är det viktigt att faktiskt sälja böcker. Vilket också betyder att man behöver lära sig hur försäljning funkar idag.

Eminenta Boktugg.se har i veckan publicerat två artiklar om bokhandlare som är framgångsrika. Det ena är Gamla stans bokhandel och det andra är Söderköpings Bokhandel & Antikvariat. De har på många sätt olika förutsättningar men de har en sak gemensamt: de jobbar med en omfattande programverksamhet för att hela tiden locka besökare. Detta har gjort att Gamla stans bokhandel efter ett år är en institution som alla pratar om. Och det har gett Anders Karlin i Söderköping pris.

De närmaste två veckorna avgör för många bokhandlare hur deras årsbokslut ska se ut. De som under året har jobbat flitigt med event för att skapa stamkunder kommer lätt att ha butiker som ser ut som bilderna från Gamla stans bokhandel. Andra kommer att få det kämpigt.

Event driver försäljning

För bokhandlare, och annan detaljhandel för den delen, är olika typer av event nyckeln för att tjäna pengar. Det funkar inte att ha något enstaka event här och där, utan det handlar om att ha ett fylligt och kontinuerligt flöde av intressanta aktiviteter för att vänja lokalbefolkningen vid att här händer det grejer hela tiden. Människor ska veta om att det är värt att alltid gå förbi, för det är alltid något nytt på gång. På så sätt skapar man trogna stamkunder.

Eventen har flera uppgifter. Dels har vi själva eventet. En del går försäljningsmässigt bra, andra går inte så bra. Det jämnar ut sig och spelar mindre roll (för bokhandeln). Men eventen är en möjlighet att kommunicera med kunderna oavsett om de kommer till just detta event eller ej. Istället för att mangla ut reklam som folk avskyr så har bokhandeln ett erbjudande att komma med. “Kom och lyssna på NN alldeles gratis”.

Dessutom ger eventen en möjlighet att ta bilder med butiken full med folk. Både efterarbetet och förarbetet är en möjlighet att öka omsättningen och förvandla förbipasserande till stamkunder. Då har jag bara nämnt bokhandelns marknadsföring. De allra flesta författare har egna kanaler. De har möjlighet att nå ut till sina läsare och dra in folk i bokhandeln. Första lektionen i marknadsföring är att ifall två varumärken slår ihop sin marknadsföring och hjälps åt kan de nå ut mycket längre, än vad var och en skulle kunna göra själva. Samarbete betyder att 1 + 1 blir 3. Fast i den digitala eran där algoritmer förstärker populära inlägg är det snarare 1 + 1 blir 10.

Viktigt för bokhandeln, slöseri med tid för författare

Nu har jag sjungit eventens lov. Det är ur bokhandelns perspektiv. För författare ser det lite annorlunda ut. För att det ska vara lönsamt så gäller samma som för bokhandeln: det måste vara något återkommande. Typ “nu kommer lokala författaren X tillbaka för femtiotolfte gången och pratar om något som kanske eller kanske inte är hens bok”.

Hur menar jag nu? Jo för bokhandeln är det toppen att kontinuerligt ha lockbeten för att få in fler människor i butiken. Vissa gånger kommer många besökare, andra färre. Det beroende delvis på författarnamnet och hur mycket den personen jobbar med sin marknadsföring. Men det beror också på vädret och huruvida det är en fotbollsmatch som konkurrerar med uppmärksamheten.

En hel del av de människor som lockas in i butiken tack vare eventet kommer att handla, antingen denna gång eller nästa gång de går in. Men de kanske inte köper just den författarens bok utan någon av de andra tvåtusen titlarna på hyllorna.

För bokhandeln spelar det ju ingen roll. De hade ett event, de fick in fler människor i butiken och dagskassan blev större än utan eventet. Men för författare är det sällsynt att ett enstaka författarbesök genererar en så ökad försäljning, att det motiverar arbetstiden. Det är mer lönsamt för oss att stanna hemma och skriva på nästa bok.

Men vi kan se besöken som en långsiktig investering i våra varumärken. För några år sedan ställde jag upp ett par gånger och pratade om Karavan reseguider. Det var i välskötta butiker med jättetrevlig personal. Jag vet att jag sålde rätt många böcker för jag såg ju att de jag pratat med vandrade iväg till kassan med böcker under armen. Men under en av kvällarna gick inte en enda av mina egna böcker åt, för de kunder som var där skulle inte åka till Frankrike utan till andra länder. Då är det klart att de hellre handlade någon av mina kollegors böcker. Min direkta intäkt av den kvällen var alltså noll kronor fast jag la ner flera timmar om man räknar in förberedelser och restid. Men på sikt kanske det inte var helt fel. För personalen som lyssnade på mig lärde ju sig mer om mina böcker och kunde därför sälja in mina böcker till kommande besökare. I varje fall är det min teori, jag har inte tillgång till statistik så jag kan inte dubbelkolla.

Ännu bättre hade det säkert varit om jag besökt samma butik flera gånger så som Kim M Kimselius gjorde under många år.

För- och efterförsäljningen viktig

Av det jag skrivit framgår kanske att det är helheten som är det väsentliga och gör att det kan vara värt att samarbeta med bokhandeln. Jag bjuder på min arbetstid och mitt nätverk, de marknadsför min bok i förväg och säljer den efteråt. Samarbete.

Det förutsätter dock att de verkligen marknadsför den i förväg samt säljer den efteråt. En vecka innan den planerade julklappskvällen i Mölndal fick jag ett mejl från bokhandeln att de förväntade sig att jag skulle bära dit mina böcker själv för själva eventet. För det första betyder det att de inte skyltar med mina böcker före och efter. Utan att det bara är de personer som kommer just den timmen som kan handla och under den timmen ska tre författare samt personalen ge julklappstips så det lär ju knappast bli någon tid för att shoppa överhuvudtaget.

Sedan är det rent praktiskt en smula opraktiskt för min del. Mina böcker ligger på ganska många olika förlag och olika distributörer. Det spelar ingen roll för bokhandeln, de beställer kontinuerligt från allihop. Bokhandeln har fraktavtal med betydligt billigare frakt än vad jag har någon möjlighet att förhandla till mig. De kan dessutom lägga med mina böcker med andra beställningar, vilket ytterligare sänker frakten per bok. Bokhandeln får leveranser direkt till butiken kontinuerligt och de har personal som tar emot böcker och packar upp böcker på hyllorna. De har kassaregister med koppling till sin bokföring och är på alla sätt mer lämpade för att sälja böcker. De är ju en bokhandel för sjutton gubbar!

Mellan beskedet att “du får fixa transporten av böcker” och själva eventet skulle jag göra resan Funäsdalen-Täby-Stockholm-Dublin-Belfast-Dublin-Stockholm-Mölndal. Jag ska i bästa fall anlända till Mölndal ett par timmar innan eventet och jag åker igen morgonen efter. Tycker ni att det i den här listan ser ut som om jag är en lämplig person för att beställa böcker med svindyr frakt till närmaste Ica för att bära över dem till bokhandeln?

Bokhandelns version av säljande inbjudan

Bokhandeln visade också sin inbjudan. De har med viss skicklighet lyckats att i inbjudan glömma porträtt, bokomslag, titlar på någon böckerna, info om genre och någon form av säljtext. Då har jag ändå försett dem med allt detta. Dessutom har de fått ett blädderex av Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm som de kan sälja för 509 kronor för det är vad Akademibokhandeln tar för den titeln. (Akademibokhandeln tjänar för övrigt mer per sålt exemplar än vad jag gör).

Eftersom inbjudan var lite informationsmässigt tunn skapade jag ett Facebook-event med kort info om alla tre författare och våra senaste titlar (de andra två är debutanter så de har bara varsin bok som är aktuell). Vi tre har alla hjälpts åt att sprida denna inbjudan (de andra två författarna verkar kanontrevliga även om våra målgrupper inte överlappar varandra). Jag har också pytsat in lite pengar för att sprida eventet.

För övrigt har jag bjudit in lokaltidningen till det unika eventet luftsignering och jag har sett till att Mölndals galleria gör reklam för eventet. Jag har också annonserat på Instagram att jag kommer till Mölndalsbutiken samt att man måste ta med egna böcker för att få dem signerade. Jag tycker att jag har skött min del av samarbetet.

Jag har erbjudit bokhandeln en workshop

Eftersom jag inte varit så imponerad av hur bokhandeln agerat har jag erbjudit mig att mot betalning hålla en workshop för personalen i hur de kan använda event för att öka butikens omsättning. Jag jobbar med marknadsföring och kommunikation till vardags, har skrivit en bok om marknadsföring och har en gång i tiden jobbat med event på ett hybridförlag så detta råkar vara något jag kan.

Bokhandeln har svarat, men jag har lagt undan mejlet oläst. Det är möjligt att det är ett toppentrevligt och intelligent mejl som gör att jag får göra en jättepudel och fylla alla mina kanaler med texter om hur fin och bra Mölndals bokhandel är och hur jag rekommenderar alla att handla alla sina julklappar där. I så fall återkommer jag. Men just nu vågar jag inte riskera att förlora mer nattsömn över snömos.

Kom och ge mig en kram samt drick en pint med mig

En nackdel med att vara en engagerad person som vill att allt ska vara professionellt gjort är att man kan bli frustrerad ibland. Och frustrationen var rätt hög här i några dagar. Det är ju helt upp till bokhandeln hur de agerar men de måste väl fatta att det här agerandet kostar dem pengar? Just lokala bokälskare ska man värna och inte lura på pengar (jag har lagt ut en tusenlapp på biljettpengar för att jag hade fått intrycket av det här skulle bli en vettig långsiktig investering i ett fruktsamt samarbete).

Nåväl. Kom gärna till Mölndal galleria på torsdag 12 december och ge mig en kram. Har du med dig någon bok du köpt på annan plats så signerar jag den gärna. Efteråt tänkte jag att vi går till någon av pubarna i centrum och snackar lite. Om du säger vilken titel du vill ha kanske jag kan få med ett ex av den dit och sälja. Det förutsätter dock att jag kommer till stan i tid, får tag i en nyckel och har boken hemma.

När man är trött är det lätt att glömma saker och jag har förlagt mina lägenhetsnycklar någonstans längs vägen. Extranycklar finns men det är inte säkert att jag får fatt dem före min luftsignering.

Vi ses hoppas jag!

Inlägget Välkommen till Mölndals första luftsignering av böcker! dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Julen står för dörren och det är hög tid att göra ett ryck med julklapparna. Jag har uppnått åldern då jag många gånger ger bort fler paket än jag får (även om det ser ut att bli ett svagt år i år). Det bästa med att ge bort paket är spänningen när folk öppnar. Har jag prickat rätt? Ofta ger jag bort saker jag själv skulle vilja ha, så skulle det vara så att jag missat kan jag alltid erbjuda mig att ta hand om innehållet.

Böcker är ofta med bland paketen. En anledning är att de är lätta att slå in och jag gillar böcker. Jag tycker att det hör till att sitta i en fåtölj och läsa böcker i mellandagarna. Därför brukar jag handla en hög med deckare och en del faktaböcker och så får alla dra ett paket. Självklart lånar jag och läser även de böcker jag gett bort. Ofta är det jag som är snabbast med att läsa samtliga julklappsböcker. (Utan att avslöja alltför mycket så har jag nog sju-åtta nya böcker att läsa den här julen, bland annat bunten jag handlade i en butik jag numera inte går in i).

Handla även böcker utanför topplistorna

Ibland handlar jag de där böckerna som alla pratar om för att se om jag tycker de är något att ha (med blandat resultat, jag har många olästa böcker liggande). Ibland handlar jag böcker av författare jag läst förut och ibland handlar jag böcker av personer jag träffat. Det sistnämnda är något jag har som ambition att bli bättre på. Det är tufft att vara författare och då kan jag ju hellre lägga min tid på att stötta kollegorna, än att läsa internationella bestsellers. Eller i varje fall ha en varierad läskompott.

Igår satt jag och postade i alla kanaler en glad hälsning till alla som följer mig att ha mina böcker i åtanke om man råkar ha julklappsproblem. Mina böcker passar inte till alla, men de passar till många. Jag ska även passa på och posta samma uppmaning här. Samt berätta vilka jag tror kan uppskatta att få just dessa inslagna under granen. Jag fokuserar på årets två nya titlar.

Rivieran inom räckhåll – för tågresande livsnjutare

Den behändiga Rivieran inom räckhåll är perfekt för alla som längtar till Medelhavet och vill ta tåget dit och/eller vill använda tåget som ett smidigt sätt att ta sig runt mellan vandringar och restauranger på plats. Den smidiga turkosa reseguiden är lätt att ta med och innehåller båda lättsam inspiration för resan och tips på hur man bokar biljetter. Just nu finns Rivieran inom räckhåll till specialpriset 99 kr på Bokus. Boken är skapad av mig och Maria Unde Westerberg tillsammans men Maria står för fler texter och jag för fler bilder. Den passar särskilt bra för livsnjutare som gillar livets goda.

En liten, kompakt och väldigt informativ guide till såväl franska rivierans guldkorn som ställen att göra stopp på längs rälsen norrifrån.

Vagabond nr 10 2019

Smultronställen – till kulturintresserade bokälskare

Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm är den stora presentboken för alla som är intresserade av kulturhistoria, gott kaffe och vackra böcker. Den funkar som julklapp till bilister, cyklister, husbilister, motorcyklister och de som föredrar att resa hemma i soffan. Som titeln antyder är den extra lämplig för till de som ibland färdas hela eller delar av sträckan mellan Stockholm och Göteborg men den har även hittat hem till skåningar och norrlänningar. Varning för att boken kan sprida semesterkänsla runt julgranen och skapa en stor längtan efter att lämna motorvägen för egna upptäcktsfärder runt om i landet.

Så här skriver en av bokens läsare Håkan Romlin (som förtjänar ett jättetack för att han upprepat det på alla ställen jag skrivit om boken – vilket är många!).

En mysig bok som man kan sitta i soffan en vinterdag och bläddra och läsa i, likväl att ha som “kartbok” eller som inspiration till enstaka avstickare för att inte fastna i gamla hjulspår helt å hållet.

Kort sagt är Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm en bok som kan lösa många av de “besvärliga” julklappsfunderingarna. Till exempel svågern som har allt och som brukar få en whiskyflaska. I år kan han få något annat som omväxling. Eller grannen som passat katten flera gånger, inte dricker whisky men gillar fika och snygga slott. Det går ju också att köpa en till sig själv. Förutom att du får en fin bok att bläddra i så kan boken inspirera till många trevliga upplevelser under året. En present som räcker länge helt enkelt.

Den går också att klicka hem hos Bokus men finns också hos en del trevliga återförsäljare.
Karins lada, Strängsered
Hemma på Källebacka, Marbäck
Gyllene Uttern
Väderstads centralkonditori
Ladugård 206, Vadstena
Boställets vedugnsbageri
Turistinformationen i Mjölby kommun, Skänninge
Stavsjö krog
Butik Inneberga
Björnlunda Resto
Runnvikens pensionat
Skottvångs gruva
Kartbutiken, Stockholm

Inlägget Julklappstips till kulturella resenärer dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

En söndag i december var jag ute på en spontan pubrunda i Belfast. Egentligen skulle jag bara dricka en pint på Belfast mest kända pub och sedan gå ett varv på stan med mina kameror. En kombination av en vänlig lokal guide som jag träffade på bussen samt ett envist regnande gjorde att det istället blev en pubrunda med ganska många öl på tre ställen. Som tur var hade jag vett att snabbt överge pints för half-pints.

Hotell Europa

Hotell Europa passar egentligen inte alls in i en pubrunda, för det är mer en hotellbar än en pub. Men det var lämpligt att dricka en eftermiddagspint där för att kunna bli av med resväskan ett tag. Jag drack en Maggie’s Pipe från det lilla nordirländska bryggeriet Whitewater. Den var inte så dum, en av de bättre alen under kvällen.

The Crown

Juvelen i kronan och det ställe som jag verkligen ville till var The Crown som ligger mitt emot Hotell Europa. Byggnaden ägs av National Trust och inredningen är speciell. Det är viktorianska träpaneler, mosaik och färgade fönster. Det finns fina detaljer precis överallt. Det är också totalt hopplöst att fotografera där inne på grund av att gasbelysningen gör det halvmörkt.

Crown Liquor Salon byggdes som ginhus för gäster som vill vara privata. Det finns nämligen tio stycken bås med ett bord i varje. Båsen är inringade av höga träpaneler vilket gör dem riktigt privata. Vi lyckades hamna mitt i ett födelsedagsparty med musiker. Louise Patricia Crane i mitten har snart release på sitt första album.

Jag hade inte ätit så mycket till lunch så jag passade på och beställde in den lokala versionen av korv med mos. Den var inget att skriva hem om, det är absolut inredningen som gör the Crown värd ett besök.  

Kelly’s Cellar

Nästa ställe med historisk atmosfär vi besökte var Kelly’s Cellar. Det ståtar med att vara Belfast äldsta ställe med utskänkningstillstånd. Det var även samlingsplats för ett eller annat gäng med upprorsledare en gång i tiden. De var inspirerade av den amerikanska och franska revolutionen och ville frigöra Nordirland från britterna. Denna detalj sätter tiden till 1798. De kallade sig för United Irishmen.

På Kelly’s var det fullknökat med folk en vanlig söndagskväll. Flera personer bad om att få vara med på bild (generellt verkar ingen ha hört talas om GDPR i Nordirland).

Belfast black mycket godare än Guinness

Eftersom jag blev bjuden på rätt många öl så har jag lite dålig koll på vad jag drack. Det blev inte mycket bättre när jag skulle handla själv på The Crown. Jag bad bartendern om råd, fick provsmaka två drycker och valde den som var godast. I sorlet och med min ovana vid den irländska dialekten hörde jag inte vad hon sa att det var för något.

Men så mycket kan jag i varje fall rapportera att godaste ölen den kvällen var Citra IPA från Open Gate och sämst var Rockshore Lager. När det gäller den irländska nationaldrycken stout så tyckte jag att Belfast black slog Guinness med hästlängder.

Fler pubar

Min guide tipsade mig om fler pubar som är värda ett besök. Exempelvis Maddens på Berry street, Duke of York på Commercial Court och The Garrick Chichester Street. Kan nämna att Kelly’s Cellar ligger på 30-32 Bank Street och The Crown på Great Victoria Street. Jag fick intrycket av att allihop ligger inom promenadavstånd från varandra.

Det finns så klart betydligt fler pubar i Belfast och drösvis med pubguider. Det är bara att åka dit och testa. Mitt intryck är att alla är vänliga och trevliga i Belfast.

Inlägget Klassisk pubrunda i Belfast dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).