Det är dags för det rafflande inlägget där jag på något sätt avhandlar året som snart är slut i förhållande till någon form av statistik eller andra mätetal. Jag har publicerat årslistor några gånger, men varje gång haft olika upplägg. Det stör mitt sinne för ordning att jag gjort olika varje år. Å andra sidan har jag ännu inte kommit fram till den mest optimala varianten.

Mest läst enligt Google Analytics

2012 listade jag topp sju under fliken webbplatsinnehåll på Google Analytics och kommenterade länkarna. Jag beskrev mina känslor inför respektive artikels placering, samt mina tankar om varför just den placerat sig där. Ur dessa funderingar försökte jag sammanfatta några slutsatser om hur man ska göra för att skriva inlägg som får många läsare. En punkt var tajming. Det illustreras fint av att det inlägg som var mest populärt i en halvårsgenomgång 2011 är helt bortglömt idag. Det var en recension (sågning) av en utställning som var omtalad då.

En intressant detalj från 2012 års lista är kommentaren att det verkar varit färre maneter i Medelhavet jämfört med 2011, för mitt inlägg om maneter hade tappat i popularitet. Maneterna verkar vara på frammarsch för det gamla manetinlägget hamnar i år på topp sju med 100 % fler visningar än under förra året, 200 % fler än 2017 och 300 % fler än 2016. Faktiskt använder jag det där inlägget ungefär som de som gör uttalanden om spridning av influensan baserat på söktrycket. När manetinlägget åker uppåt så vet jag att det är större risk att det är maneter när jag ska gå och bada.

Eller de artiklar jag gillar bäst?

2014 var jag rebellisk, struntade fullständigt i besöksstatistik och listor. Istället skrev jag en översikt över mina favoriter i löptext. Det var kanske mer intressant för läsarna, men jag gillar statistik och börjar varje morgon med en titt i Google Analytics så jag föredrar när jag varit där och grävt.

2017 skrev jag två listor, en med de sju inlägg som fått flest läsare enligt Google Analytics och en med mina sju egna favoriter från året. Det året kom nämligen det första nyskrivna inlägget först på plats 29. Att jämföra med att jag i år har två nyskrivna texter på topp sju.

Årets 7 mest lästa enligt Google Analytics

1) Smultronställen mellan Stockholm och Göteborg, min sida med länkar till olika blogginlägg om sevärdheter och caféer längs vägen har parkerat i topp i några år nu. Jag vet via anekdoter att det finns folk som googlar efter caféer, hittar till denna sida och sedan följer mina tips. Det betyder att de som figurerar i listan får en och annan ny gäst tack vare mig. (Och utan att vara en grinig dj-l så hoppas jag att några butiker tappar kunder enligt samma princip). I år har sidan genomgått en rejäl översyn då jag har gett ut boken med nästan samma namn, städerna är i andra ordningen bara.

2) På räls till Rivieran, 5 tips för dig som vill skippa flyget (ny). Maria Unde Westerbergs gästblogginlägg om att åka tåg till Rivieran blev en sådan succé att vi gav oss av på tågluff och skrev en bok ihop. Rivieran inom räckhåll heter den och vi har just sålt slut på första tryckningen. Denna länk visar på kraften av rekommendationer, bara 30% av läsarna har googlat sig hit. Att jämföra med att 50% hittat den via Facebook, delvis via länkar vi delat men också för att många delat den vidare. .

3) White Guides förslag på vägkrogar mellan Göteborg och Stockholm. Suck. Här har Google plockat upp en ganska tråkig text om en ganska usel bok. Varför googlar folk på detta? 96% har hamnat på den via Google, resten via andra sökmotorer.

4) Franska rivieran (nyheter) – ämnessidan. Jag har under året jobbat en del med denna samt med andra ämnessidor och etiketter för att de ska fungera som bra startsidor. Det vill säga det ska både vara ett sätt att hitta senaste nytt och en introduktion där jag har chansen att lyfta fram äldre pärlor. Tomatsallad har i år firat 1500-inläggsjubileum och hur intressanta texterna är varierar men det finns många texter som förtjänar fler läsare. Jag var glad över att det såg ut att funka och var beredd att ge Google äran. Det var fel, 45% av besökarna går direkt hit. Min nya tolkning är att de känner till bloggen sedan tidigare och tittar in för att se om jag publicerat något nytt i deras favoritämne.

5) 5 bästa stränderna i Antibes. En gammal klassiker som jag skrev 2010 när jag hade läst att listor var något som Google gillade. Sedan dess har jag uppdaterat den några gånger och bytt till nyare bilder men den tappar faktiskt ändå mark år från år. Jag tror det beror på att det finns rätt många andra bloggar och webbsiter med liknande information idag.

6) Ta tåget till kustvandringar på franska rivieran (ny). Jag följde upp den stora succén med Marias tåginlägg med en artikel om att använda tåget för att ta sig runt mellan olika vandringar på franska rivieran. Uppenbart är detta ett ämne som intresserar många.

7) Maneter, en plåga längs rivieran. Här är den. Det gamla manetinlägget. Den hade så många läsare i somras att den hamnade på årstopplistan. Toppen var den 29 juli. Jag undrar vad som hände då?

Andra detaljer jag tyckte var intressanta i Google Analytics

När jag ändå hänger över Google Analytics så finns det några andra saker jag vill anteckna. Det ena är att jag är överraskad över hur många som läser recensioner över Mitt Nice. Den boken blev verkligen en succé. Det är synd att när tusentals personer läser positiva recensioner av den så är den slutsåld.

Det är också ganska många som söker efter utflyktstips runt Göteborg, många fler än som intresserar sig för alla texter jag skrivit från Stockholmstrakten.

Rent generellt tror jag att jag har fler läsare runt Göteborg än Stockholm. I varje fall är Göteborgs stadsbibliotek alltid blixtsnabba med att köpa in flera ex av mina nya titlar, medan Stockholm stadsbibliotek sladdar på efterkälken med någon enstaka beställning långt efteråt. Nu hänger kanske inte bibliotekens inköp och människors googlande ihop. Men jag är ändå väldigt vänligt inställd till Göteborgs stadsbibliotek just nu. Se bild och bildtext så förstår ni varför!

Jag är särskilt tacksam över eftersom jag knappt skickat ut några recensionsexemplar av boken, vilket gör att recensionerna av den knappast kan få tusentals läsare.

I år är första året som det är mer än någon enstaka som bryr sig om att läsa sidan om Tomatsallad. Vet ej vad det kan bero på. Möjligen för att länk syns i rubriken?

16 av de 50 mest lästa artiklarna är skrivna i år. Det tror jag är ett rekord faktiskt. I några år var de flesta av Tomatsallads läsare resenärer som hamnade här via Google när de letade information om något (typ maneter). I år har jag jobbat mer med dela länkar i sociala medier. Dessutom går det numera att prenumerera på bloggen. Jag gissar att detta ligger bakom att bloggen även i år ökar.

Är det mest lästa det bästa inlägget?

Det får ju räknas som en retorisk fråga. Självklart är det inte nödvändigtvis de mest lästa inläggen som är bloggens bästa (se punkt 3 i listan). Vilka som blir mest lästa handlar ju lite om vad folk söker på och vilka andra webbsajter som har konkurrerande information.

Jag är generellt stolt över årets produktion. I år har publicerat en massa artiklar som det ligger mycket arbete bakom i form av research, leta bilder och att skriva. En del av dessa har jag fått kommentarer och glada tillrop på, andra har gått mer spårlöst förbi.

Utan att titta efter tror jag att jag fått flest glada tillrop för de inlägg som haft en historisk vinkling på franska Rivieran. Det vill säga inlägg som dessa:

• Ellen Rydelius del 1 och 2. Det började med att jag fick en reseguide från 1930-talet av en läsare.
• Hotell le Provencale i Juan les Pins innehåller minnen som läsare delat med sig av.
• Kulisstorn och Napoleontorn på Cap d’Antibes bygger också på läsarkontakt.

Vad blir det nästa år?

Det får vi se! I år har en del inlägg varit sådana som jag skrivit med hjälp av “överskottsinformation”. Jag har varit ute på något uppdrag som involverat att släpa runt på kameror och när jag ändå varit i farten har jag skrapat ihop något reportage på kuppen. Exempelvis.

• Pubrunda i Belfast
• Jakten på mat i Jane Austen-land
• Lätt att bli mätt i Östersund
• Karlstad är perfekt för konferens.

Något jag gjort en del i år och tror jag kommer göra mer är att lyfta fram det udda och ovanliga. Även om listor med information som svarar på vanliga sökfrågor ger fler läsare från Google så är det nog inte det jag kommer skriva. Dels har jag ingen lust att skriva sådant som andra redan har skrivit, eller jag har skrivit i mina böcker. Sedan vet jag inte om jag vill slåss om att få kreti och pleti att hitta hit (missförstå mig inte, jag är tacksam över alla läsare. Ju fler läsare ju fler böcker kan jag skriva och ju färre extrauppdrag behöver jag för att fylla på kassan). Men jag tänker att det är bättre att skriva sådant jag själv vill läsa.

• Stolletornet på Safjället
• Gruvminnen och lånehund i fjällen
• Antibes mest kända sevärdhet (som idag är nästan bortglömd)
• Torpa stenhus historia

Som vanligt så är önskemål välkomna. God jul och på återhörande!

Inlägget De sju populäraste texterna på Tomatsallad 2019 dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

När jag växte upp var Belfast en av de sista europeiska städer jag drömde om att besöka. Det var mest bara bomber och elände så fort Nordirland nämndes i nyheterna. Men tiderna förändras och det som förr höll turisterna borta är idag sevärdheter som används i marknadsföringen. Det sista är lite märkligt tycker jag för efter mina 48 timmar i Nordirland skulle jag säga att människorna är Belfast största tillgång. De hör till de mest hjälpsamma och vänliga jag någonsin har träffat. Varför i herrans namn de ägnat 30 år åt att försöka ha ihjäl varandra är för mig fullständigt obegripligt. 

Jag kan ta några exempel på hur de agerar. Det första är från kassan i City Hall. Jag undrade om det krävdes entréavgift för att ta sig till caféet. En förbipasserande hörde min fråga och sa att han skulle till caféet och kunde visa mig vägen. På flygplatsen hann jag bara se mig vilset om ett varv innan en volontär dök upp och visade mig vägen till busstationen. Detta är dock ingenting mot min guldhistoria. Den kommer i slutet. Jag tänkte börja med det som lyfts fram som sevärdheter.

Hotel Europa – tidigare världens mest bombade hotell

Det var först på väg mot Nordirland som jag på allvar började fundera över resans mål. Jag hade hotell bokat, ett uppdrag att utföra men inte så mycket mer. Någon reseguide fanns inte på flygplatsen utan jag började googla efter information om staden. Jag hittade åtskilliga listor med Belfast x bästa sevärdheter. En av de som nämndes var Hotel Europa med epitetet världens mest bombade hotell. Det kändes inte som någon vinnande reklamslogan även om det är några år sedan de där 28 eller 36 bomberna (olika uppgifter). Nu är det i alla fall inte sant längre, det lär finnas hotell i Mellanöstern som har blivit bombade fler gånger. Jag skrev inte upp hotellet på min lista men hamnade där ändå.

Hotel Europa ligger nämligen precis bredvid busstationen där jag landade. All form av bagageförvaring på stationer är ett minne blott i Storbritannien (de var så praktiska för att smälla av bomber att de togs bort). Resenärer får numera gå runt på caféer och hotell och försöka lämna in sina väskor mot betalning. Jag gick till Europa, frågade om det gick bra att lämna in en väska om man tänkte ta en drink i baren och betalade £3 för att bli av med resväskan ett tag. Därefter satte jag mig i en skön fåtölj i den vackra baren som förr var en samlingsplats för de journalister som bevakade striderna mellan katoliker och protestanter.

Crowne Plaza – perfekt för affärsresenärer som reser med bil

Orsaken till behovet av att dumpa väskan ett tag var att jag bodde på Crowne Plaza en mil utanför stan. Det var en ganska tråkig överraskning att jag bodde utanför stan. Jag hade bara bokat samma hotell som kollegorna utan att kolla upp var det låg. Crowne Plaza är utmärkt för den som vill träna eller gå på spa samt anländer med bil. Men det är mindre bra för att ta en promenad på stan mellan möten. Jag övervägde att åka direkt till hotellet men gissade att det skulle innebära att jag aldrig kom längre. Därför var det smidigare att lämna bort väskan en stund medan jag tog mig en titt på Belfast. Mitt tänkta utforskande av Belfast blev en spontan pubrunda.

Muralmålningar, murar och gatukonst

Hotel Europa bombades under the Troubles som striderna 1969-1998 kallas. Ett annat minne från den tiden är så kallade peacewalls, alltså betongmurar mellan olika bostadsområden. Vet inte riktigt vad jag säger om det namnet, jag kan visserligen förstå känslan att vissa grannar vill man helst ha en mur mellan sig, men skulle mer kalla det för skydd mot puckon än fredsmur. Dessa murar lär vara både rivningshotade och försedda med fantastiska muralmålningar. Detta gjorde att jag ville se dem, men det hann jag aldrig med. Bästa sättet lär vara att ta en guidad tur med the black taxi eller med Dead center tours.

Norra delen av ön är en del av Storbritannien

Nu är dessa orosår absolut inte unika i Nordirlands historia. Den gröna ön kantas av strider mellan katoliker och protestanter, mellan de som vill se Irland som ett eget land och de som vill ha en engelsk kung eller drottning. Jag tror inte att sista ordet är sagt i denna fråga. I och med att engelsmännen röstat på populism och att isolera sin lilla ö från omvärlden så gissar jag att man öppnat upp för att Nordirland återförenas med resten av Irland och blir kvar i EU.

Jag har inte följt Brexitdebatten slaviskt men så mycket har jag förstått att det finns en landgräns som trasslar till det. Jag spanade efter den då jag passerade den två gånger i buss men idag är den helt osynlig.

Titanic – världens mest kända vrak

Belfast mest besökta sevärdhet idag är ett helt hus tillägnat Titanic. Det är också något udda, att bygga en stor utställning om ett fartyg som sjönk. Men det verkar vara något lockande med vrak. Även i Stockholm toppar ett vrak besöksstatistiken, men då finns faktiskt regalskeppet Vasa utställt och det är ett av få 1600-talsskepp som finns bevarade i något skick. I Belfast lär det mest handla om modern utställningsteknik, inte så många föremål.

Jag frågade en dröse med människor om det är värt att gå in på Titanic-utställningen och fick blandade svar. En del svarade att de tyckte att det var makabert att fira en katastrof och att utställningen mest var kommers. Andra svarade att den är fantastiskt och måste ses, särskilt om man har med sig barn. Jag fick också veta att en stor del av utställningen handlar om utmaningarna när fartyget byggdes. Det var många som dog under bygget. Det finns också modeller av olika hytter att gå in i.

Nu ångrar jag såklart att jag inte stoppade in näsan och bildade mig en egen uppfattning. Men när jag passerade kände jag att jag inte hade tid att göra det rättvisa och det är såpass dyrt att jag inte ville köpa en biljett för att springa igenom. Dumt. Vem vet när jag har vägarna förbi nästa gång? Jag vandrade förbi medan jag väntade på att få svar på en del mejl. Väntetiden fördrev jag genom att ta en taxi från hotellet (£13,60) och promenera ett varv. Men jag visste inte hur lång tid det skulle ta innan jag fick svar.

Titanic byggdes i Belfast i världens största skeppsvarv

Om jag är rätt underrättad invigdes Titanic Belfast lagom till 100-årsminnet av att Titanic sjösattes. Hon byggdes nästan exakt där huset står, på det som en gång var världens största skeppsvarv. Det gamla varvsområdet är verkligen stort. Delar av det innehåller den typ av köplador som brukar hamna en bit utanför centrum men delar är tillfixade för besökare och går under namnet Titanic quarter. Jag tror att det är särskilt läckert kvällstid när allt är upplyst. 

Mitt emot Titanichuset finns ett hotell som också har en del föremål. Såg fint ut. Jag funderade på om jag skulle dricka kaffe där eller i caféet i utställningshuset, det blev det sistnämnda.

Det är tydligen vanligt i Belfast att alla har en koppling till Titanic. En ambulanssjukvårdare jag träffade berättade sin version. Hans farfar var en skåpsmakare och skulle följt med för att kunna utföra reparationer under färden. Men han fick influensa och kunde ej åka med. I familjen fanns en oljelampa som tillhört White Star-linjen. Tydligen ont om föremål därifrån. 

City Hall julmarknad 

Mitt i stan ligger City Hall i klassisk offentlig byggnad-stil. Även denna är mer välkomnande än många av dess släktingar. Det kanske hjälpte att jag kom dit när det var julmarknad utanför. Inne finns ett café som drivs som socialt företag där människor som behöver arbetsträning får en chans att göra det. Där passade jag på och åt soppa samtidigt som jag jobbade lite.

Julmarknaden innehåll den vanliga blandning av tvål, godis och pynt. Samt en hel del matställen. Sedan fanns det några lugna platser i utkanten för den som behövde vila. Mitt emot City Hall finns en taxistolpe som jag använde för att ta mig tillbaka till hotellet.

På uppdrag i Belfast i december 

Min korta tur till Belfast beror på ett uppdrag. Men jag åkte dit dagen innan för att vara säker på att vara på plats i tid. Det gav mig lite tid att strosa runt i mörkret. En söndagskväll i december är kanske inte den mest attraktiva tiden på året men men. 

Klimatet i Belfast är milt och fuktigt. Hade jag läst (eller tänkt till) i förväg hade jag inte haft samma ytterkläder som i Funäsdalen. Men det är faktiskt inte så himla lätt att alltid tänka tre resor i förväg och få med all packning. Nu var det inte så dumt med dunväst och dunjacka eftersom det var först natt två som jag lärde mig hur värmesystemet på hotellrummet fungerade. Första natten så frös jag trots mössa, långkalsonger, yllesockar och dunväst (dunjackan var så blöt att den fick stanna i garderoben, annars hade jag använt den också). Sedan var det iskallt mellan regnskurarna så att dunjacka inte var så himla dumt ändå.

Belfast lutande torn

Belfast kan också skryta med ett lutande torn. Tornet som är byggt till minne av Drottning Victorias make Albert står på träpålar vilket inte är särdeles stabilt. Inte när tornet står på sumpig mark bredvid en flodbädd. Under den här vägen flyter Farset, en biflod till Lagan. Enligt en del tolkningar är det den floden som gett Belfast sitt namn. Bilden är tagen inte så långt från gångbron över Lagan.

Reste via Dublin  

Mina kollegor valde att flyga till Belfast med mellanlandning på Heathrow medan jag valde att åka via Dublin. Det var en kombination av flera faktorer. Dels är det miljövänligare med ett flyg än två, dels tänkte jag att det var roligare att titta på utsikt från bussfönster än att hänga på flygplats. Restiden skulle bli ungefär densamma.

Dessutom var det mycket billigare att flyga direktflyg till Dublin. Det är något med skatterna som gör att många som bor på den norra delen av ön väljer att flyga från Dublin. Nackdelen var att det bara finns ett flyg per dag så jag var tvungen att åka en dag tidigare dit och en dag senare hem, för att komma fram i tid. Det gjorde inget på vägen dit, men när jag hade gjort allt jag skulle och längtade hem var det verkligen ingen höjdare att leta upp ett okänt hotell i en stad jag aldrig varit i. Kände mig ganska eländig men blev på bättre humör bör chefen rapporterade om att snö försvårat landningen på Heathrow och att han kommit hem klockan 02 på morgonkvisten. Då låg jag vaken på ett hotellrum och lyssnade på trafikbullret utanför. 

Bussen jag åkte kostade €25 för returbiljett från Dublin flygplats till Belfast och €17 för enkel. Den tog knappt två timmar från flygplatsen. Det finns också tåg vilket är ett trevligare men dyrare sätt att ta sig mellan städerna. Tåget går dock inte förbi flygplatsen.

Vill man hålla sig på marken hela vägen så finns det färja till Belfast från Liverpool och en från någon liten plats i Skottland. Skottland är närmast och tar drygt två timmar, från Liverpool tar det åtta timmar.

Landskapet och språket liknar Wales på andra sidan om Irländska sjön. Vilket betyder att det gömmer sig fantastiska naturupplevelser bakom hörnet. Särskilt kusten verkar erbjuda en hel del fantastiska vyer som jag längtar efter att upptäcka.

Litet land, alla känner alla

Det är hög tid för min guldhistoria. Jag var som sagt ute på jobbresa. Min kollega som skulle ordna ett studiebesök åt mig på en ambulanscentral var överhopad med arbete och hade inte återkommit. I stressen över allt annat hade jag glömt bort att påminna. Vilket betydde att det hotade att bli en ganska misslyckad resa med lite uträttat. Så jag började frågade runt folk jag mötte. En pratsam snubbe på bussen drog med mig ut på en pubrunda. Han frågade också folk å mina vägnar och på pub nummer tre hittade han någon som kände någon som fick mitt visitkort. Dagen efter fick jag ett kryptiskt mejl som jag först tänkte slänga som spam. Men jag läste det och insåg att det inte var bluffmejl. Några mejl senare där jag noga förklarat vem som var min uppdragsgivare och vad jag var ute efter så satt jag i en taxi. När jag kom fram visade det sig att min pub-kontakts-kontakt vara precis den person som jag behövde få tag i. Han hade haft rätt roligt åt att skicka mejl från en privat adress och fråga var jag kom ifrån. Det bjöd jag gärna på.

Jag frågade om jag kunde få se ambulanshelikoptern som är baserad i en annan stad. Inga problem. En man skjutsade helt enkelt dit mig i sin privata bil (för ingen hittade nyckeln till läkarbilen). Han frågade om det var något mer jag behövde göra. Jo jag behövde en viss sorts bankomat. Då åkte vi runt tills vi hittade en sådan. 

Det bor 1,8 miljoner invånare i de fem grevskap som utgör Nordirland. Hela landet kan nås inom 40 minuter med helikopter från Lisburn. Helikoptern är dock något av en primadonna och stod på marken när jag var där på grund av regn.

Människor vill gärna vara med på bild

Folk frågar också gärna om hjälp. När jag var ute och strövade runt Titanic-området började en kvinna att hojta och skrika på mig. Det visade sig att hon ville ha min hjälp att ta en bild av sig själv framför en glas-grej med Games of Thrones-tema. Jag var den enda människan inom 200 meters radie, därav hojtandet när jag började gå åt fel håll. Teveserien Games of Thrones spelades för övrigt delvis in på Nordirland. Studion ligger inte så långt från Titanic-museet. 

I City Hall finns glasfönster som berättar olika scener ur Belfast historia och på stan finns stora glaskonstverk med anknytning till filmatiseringen av Games of Thrones. Den här med järntronen står mellan Titanic studios och Titanic-utställningen (som syns i bakgrunden).

Överhuvudtaget vill folk gärna vara med på bild. Jag försökte vara diskret och inte fota människor. Vid flera tillfällen resulterade det i att de kom folk och knackade mig på axeln och bad att få vara med i bild.

Mer läsning?

Summa summarum så skulle jag gärna återvända till Belfast. Det är både brittiskt och irländskt på samma gång på något sätt. Då har jag dessutom lite mer koll på var jag hamnar och vet vad jag vill titta på. Vill du läsa mer?

• Kika vad jag skrivit mer om Storbritannien.
• Peter & Helena på Freedomtravel är entusiastiska över Titanic-utställningen.
• Linda på Resemedvetet har en hel del tips för en weekend i Belfast.

Inlägget Belfast – oändligt mycket trevligare än sitt rykte dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

På en av årets sista dagar var det dags att plocka fram kameran och rusa ut. På himlen syntes ovanliga pärlemormoln eller polarstratosfäriska moln. De bildas på hög höjd och är därför belysta långt efter att solen gått ner och de lägre liggande molnen har hamnat i skugga. På smhi har jag läst att pärlemormolnen bildas nära polerna på hög höjd när det är minst minus 75 grader. Molnen består av bland annat is, salpetersyra och saltsyra. De är fantastiskt vackra men de är inblandade i nedbrytningen av ozonskiktet så de är egentligen ingenting att glädjas över :-(.

De här bilderna är tagna med antingen teleobjektiv eller 35 mm. Jag var ute ett par varv för molnen bildades och försvann, skymdes och bytte form. Det var ett fantastiskt skådespel i alla regnbågens färger.

Inlägget Pärlemormoln över Tänndalen dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Att verkligheten överträffar dikten är ett känt begrepp bland författare. Alla jag känner som hämtar stoff ur verkligheten till romaner dämpar ner sina erfarenheter innan de hamnar i boken. För annars skulle historien inte bli trovärdig.

Detta var något jag ofta tänkte på när jag läste Operation tungt vatten – sabotaget mot Hitlers atombomb. Vem skulle tro på dessa berättelser om det varit fiktion? Berättelsen om hur en knäskadad Einar Skinnarland haltar ombord ett fartyg som han sedan kapar för att ta sig till Skottland för att strida, skulle absolut platsat i en roman. Sedan vete sjutton om någon författare hade låtit hjälten få ett lika snopet mottagande. Väl framme i Skottland blev Skinnarland omedelbart hemskickad innan någon märkte att han var borta. Han fick en snabbkurs i fallskärmshoppning och blev nedsläppt på Vidda,

Han kom nämligen från området runt kraftstationen Vemork i Rujkan. Den där Norsk Hydro tillverkade tungt vatten som en inte särdeles lönsam biprodukt. I London ville man gärna ha ett par till ögon och öron som kunde hålla koll på den anläggningen. Britterna oroade sig nämligen för tyskarnas stora intresse för “saften” från Vemork.

Stora mängder tungt vatten

Tyska atomforskare ville ha tusentals liter med tungt vatten till sina experiment med uran. Några av dem verkar mest ha ägnat sig åt grundläggande forskning för att skapa en lysande energikälla (samt slippa bli skickade till östfronten), andra var övertygade nazister som drömde om att skapa en superbomb som skulle kunna ge dem världsherravälde. De var alla övertygade om att tungt vatten var väsentligt (de hade räknat fel, grafit hade varit ett bättre val men det var det ingen som visste då).

Norsk Hydro var den enda producenten i världen av tungt vatten. Fiffigt nog hade Nazityskland ockuperat Norge och därmed hade nazisterna tillgång till hela produktionen från Vemork utan att betala. Detta gjorde att Vemork blev ett mål för de allierade.

Attacken mitt under andra världskriget (spoiler-alert)

Många varianter för att förstöra anläggningen var uppe för diskussion. Känner du inte till denna välbekanta historia är det lämpligt att hoppa vidare till nästa rubrik. Till slut föll valet på brittiska specialstyrkor. Deras glidflygplan kraschade och de som överlevde själva kraschen blev infångade, torterade och avrättade.

Till nästa försök valde man ut en mindre grupp norrmän som fått specialträning i Skottland. De skulle få hjälp på plats av samma norrmän som skulle guidat britterna. Efter alla förberedelser så blev själva attacken nästan ett antiklimax. De saboterade tungvattenanläggningen utan att avlossa ett enda skott och försvann sedan spårlöst på skidor rakt in i en snöstorm. Perfekt avslutning på en film.

Tyvärr var succén ganska kortvarig. Tyskarna byggde snabbt upp tungvattendelen igen. Då bombade de allierade kraftstationen. Många civila dog, men själva tungvattendelen blev inte skadad. Nazisterna bestämde sig dock för att anläggningen var för utsatt för sabotage och plockade ner den för flytt till Tyskland. Allt tungt vatten som fanns samlades ihop. Färjan med det tunga vattnet sänktes av delvis samma motståndsmän som genomfört det lyckade sabotaget.

Attacken mot Vemork perfekt som underlag för en bok

Den här historien är perfekt som underlag för en bok. För det första har vi det överhängande hotet. Vad hade hänt om nazisterna utvecklat en atombomb före amerikanerna? Det kittlar fantasin att en liten grupp motståndsmän spelade en väsentlig del i det världsomspännande krigets riktning. Sedan är historien full med hjältemod, nära-ögat-händelser och umbäranden.

Hjältarna själva tyckte inte att detta var deras viktigaste bidrag till krigsinsatsen utan rankade alla andra insatser högre. Ganska många andra operationen nämns i boken. En hel del av dessa iscensattes av norrmän som likt Skinnarland tagit sig till Skottland på olika sätt.

En icke namngiven gutt rodde över från Norge. Jens-Anton Poulsson fick inte tag i någon båt och skidade till Sverige. Därifrån reste han till Storbritannien via Turkiet, Egypten, Indien och Kanada. Det tog ett halvår men han kom fram.

Tre års arbete ligger bakom boken

Varje detalj som skulle bli dömd som orealistisk i en roman är i Operation tungt vatten försedd med en fotnot. Neal Bascomb underbygger sin text med 50 tättskrivna sidor med fotnötter och referenser. Tre år tog det honom att skriva boken. Han har haft hjälp med researchen i olika arkiv och museer men han har också åkt skidor där boken utspelar sig och intervjuat familjemedlemmar till sina hjältar.

All denna research är både bokens styrka och problem. Den ökar såklart trovärdigheten. Sprängningen av tungvattenfabriken har varit föremål för många böcker och filmer. Mest känd är kanske storfilmen Hjältarna från Telemarken som var mycket löst baserat på händelserna.

Många norska motståndsmän

Här får vi istället den sanna versionen samt träffa de äkta människorna. Vi får reda på vad de grälade om när de gömde sig i olika stugor uppe på fjället. Vi får följa med svältande män på renjakt – deras enda källa till mat under vintermånaderna på fjället. Vi följer deras kval över att civila norrman fick sätta livet till när de sänkte färjan Hydro som var lastad med tungt vatten på väg till Nazityskland. Det är också ett rejält inslag av oväder.

Kruxet är att de är så himla många både stormar och människor att de blir en smula tungt att hålla isär allihop. Hade det varit en roman skulle antalet personer ha bantats en smula. Och kanske skulle de fått lite mer olika namn. I varje fall hade jag svårt att hålla isär Knut Haugland (som efter kriget bland annat följde med som radiooperatör på Kon-Tiki-expeditionen) och Knut Haukelid (som var tvillingbror till en filmstjärna).

I en roman hade också en av de stora hjältarna fått en mer hjältemodig död. Jag retade mig också en smula på alla rykten som de lyckas höra, trots att de gömmer sig utan kontakt med omgivningen.

Rekommenderar Operation tungt vatten

Summa summarum så rekommenderar jag boken. Den är spännande och det är nyttigt med en påminnelse om hur livet var för människor i vårt grannland för inte så länge sedan. Jag har lämnat boken vidare till Kocken med uppmaningen att han nog kommer att gilla den. Detta var nämligen en av de böcker jag handlat som julklappsböcker.

Jag ska också nämna att i boken dyker general Nikolaus von Falkenhorst upp. Han som erövrade Norge bland annat med hjälp av en gammal Baedeker-reseguide. Historien om hur hans självbiografi blev upptäckt har jag skrivit om tidigare.

Inlägget Norska guttar med mod i barm – Operation tungt vatten dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Precis när jag skulle vända så såg jag en ny orange skylt. Jag hade svischat förbi några liknande men i en hastighet som gjorde att jag aldrig hann läsa texten. Men nu hasade jag mig fram i stark motvind i igenblåsta spår. Jag hasade lite till så att jag kom fram till en trevägskorsning och kunde läsa på den nya skylten. Tännäs åt vänster, Funäsdalen och Tänndalen åt höger (det håll jag kom från) och rakt fram Lillåsslingan. Lillåsslingan var ett nytt ord för mig. Nya skidspår måste givetvis utforskas. Det här vek dessutom av åt rätt håll.

Rundtur på “andra sidan” om stora vägen

Korsningen där jag såg skylten med Lillåsslingan står uppe på myrarna mellan Hållan och Tännäs. Det vill säga det spår jag tidigare utnämnt som bästa Vasaloppsträningen i Funäsfjällen och ett av mina tre favoritspår. Jag hade åkt fem kilometer från parkeringen vid Hållan. Skylten står strax efter att man korsat ett skoterspår och strax innan man gör en vänstersväng

Det finns som sagt fler skyltar, men de hann jag aldrig se. Nattens regnande hade frusit till och förvandlat skidspåren till isig räls, periodvis med ett stort inslag av tallbarr. Så fort jag satt på mig skidorna så svischade de iväg och det tog flera hundra meter innan jag behövde staka. En stark medvind hjälpte till. Det gick så fort att jag inte hann fotografera tallen jag brukar fota. Jag hann inte få upp mobilen ur fickan.

Bättre åt andra hållet jämfört med hur jag åkte

Normalt brukar jag inte vända efter fem kilometer utan först vid raststugan efter en mil men jag är fortfarande krasslig. Jag drog på mig en influensa eller något annat virus på Nordirland. Efter flera veckor med vila så har jag nu ledsnat och bestämt mig för att ignorera kvarvarande symptom. Däremot försöker jag att inte anstränga mig alltför mycket.

En mils skidåkning låter kanske inte helt som vila, men tack vare att spåren var så isiga kunde jag åka lugnt och ändå hålla bra fart. De hade dock varit ännu bättre om jag åkt Lillåsslingan åt andra hållet. Jag insåg nämligen efter ett tag att jag kände igen mig.

Flackt spår i omväxlande tallskog och öppna områden

För några år sedan så var den vanliga vägen upp på myrarna avstängt på grund av skogsavverkning. Istället leddes skidåkarna på en alternativ väg som var brantare. Det gjorde inget när man ska uppåt, men det var inte så skoj neråt. Dessutom avslutas den med en 90 graders sväng. Det är den alternativa vägen som nu är Lillåsslingan tillsammans med den gamla.

Kör man den åt rätt håll, det vill säga andra hållet jämfört med hur jag körde får man en aning brantare uppförsbacke och en lätt och fin nerförsluta. Oavsett vilken riktning man kör så blir det fin utsikt över fjällen.

Totalt är Lillåsslingan 11 kilometer om man startar vid Fjällkällan. För mig blev den strax under milen.

Vill du ha mer snö på träden, kolla in Skidsäsongen har startat som jag skrev för en dryg månad sedan.

Inlägget Lillåsslingan nytt namn på nygammalt spår i Funäsfjällen dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

En gång var jag nästan i Dublin. Ungefär så känns min snabba visit i Dublin i december. Jag var på väg hem från en jobbresa till Belfast, vilket krävde en övernattning i Dublin. I varje fall om jag ville minimera antalet flygningar. För från Dublin går det direktflyg till Arlanda men hade jag flugit från Belfast hade jag fått mellanlanda på Heathrow och kommit hem klockan 02 på natten. Jag är kinkig när det gäller nattsömnen och valde att åka via Dublin. Så mycket mer nattsömn blev det nu inte, men tanken var god.

Det kostar praktiskt taget ingenting att flyga till Dublin en vardag i december. Men eftersom jag försöker dra ner på antalet flygmil övervägde jag att stanna kvar någon dag och passa på och göra lite research till framtida skrifter. Jag har bland annat fått tips om att nationalmuseet ska ha en fantastisk samling med keltiska smycken. Men nu funkade det inte att stanna kvar, eftersom jag hade lovat att ge julklappstips i en Akademibokhandel i Mölndal, ett event som sedan blev inställt.

Valde O’Neill’s Victorian Pub & Townhouse

Eftersom jag aldrig satt min fot på den irländska ön tidigare hade jag ingen aning om hur Dublin är uppbyggd och var det är lämpligt att bo. När jag skulle boka boende utgick jag från buss-stationen och började leta i omgivningen. Det fanns gott om riktigt billigt boende runt omkring. Men då i form av hostels med flerbäddsrum. Med tanke på mängden dyra kameror jag släpade runt på ville jag ha eget rum.

Jag valde till slut O’Neill’s Victorian Pub på Pearse street (icke att förväxla med O’Neill’s Bar & Kitchen på Suffolk street). Det lät kul att bo på en pub och praktiskt att kunna äta på samma ställe, om jag inte orkade ut på stan. Det visade sig att jag var riktigt trött när jag kom fram så det passade perfekt att bara lämna in väskan på rummet och sedan gå ut och ner i puben.

Riktigt god mat men ruskigt lyhört

Vid det här laget började jag bli kraftigt less på pubmat i allmänhet och pommes frites i synnerhet men är man nu på pub får man ju beställa någon av deras specialiteter. Det blev en biff- och svamp-paj. Det var den bästa paj jag ätit på evigheter, fullt i klass med en jag åt i Bath tidigare i höstas. Galway Hooker Pale Ale var lätt den bästa öl jag druckit på hela ön. Ölen kostade €6.50 för en pint, pajen €15.

Mitt humör steg i takt med blodsockret och jag var riktigt nöjd med mitt val av boende, ända tills jag fick reda på att de började servera frukost först klockan 8. Att vänta på morgonkaffet till klockan 9 svensk tid är inte min grej alls. Jag gillar hotell med nattöppen reception där man kan få en espresso vid 05.

Rask morgonpromenad mot slottet

Efter att jag ätit frukost var det en knapp timme tills jag skulle bli hämtad med taxi (vilket var överdrivet tidigt, jag kunde lätt åkt en timme senare). Jag övervägde först att sätta mig att jobba en stund men tog sedan den ena kameran med mig ut på promenad. Jag såg att det fanns ett slott och att det skulle ta 17 minuter att gå dit.

Mina intryck från en tämligen rask morgonpromenad.

• Det var mycket trafik överallt. Dubbeldäckare, spårvagnar, bilar, cyklister och gående. Det gick knappt att ta sig fram på trottoaren bredvid floden. Jag fick göra korta rusher ut i vägbanan för att ta mig om slöfockarna. Det var förvisso bra för att få upp värmen, det var isande kallt även med dunväst och dunjacka.
• Det var byggkranar överallt. Dublin är verkligen en stad som växer så det knakar idag.
• Såg många pubar som såg charmiga ut utifrån. Det förstärker intrycket att Dublin är en stad man åker för att partaja på helgerna. Fast prisläget är för närvarande dyrare än i Belfast.

Inlägget Plus och minus med O’Neill’s Victorian Pub i Dublin dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Ödeshög tävlar med Mjölby om vilken ort som ligger mitt emellan Stockholm och Göteborg tidsmässigt. Vilken av dem som vinner beror lite på vart i Stockholmstrakten respektive Göteborgsområdet man startar, samt om man fastnar i rusningstrafik. De både östgötska orterna kan också tävla om mest minnesvärda rondellutsmyckning. Mjölby har sin King Edward medan Ödeshög har en skeppssättning.

Snygga utsmyckningar i Ödeshög

I mellandagarna körde vi av i den snyggare rondellen och körde den korta sträckan in till Ödeshög. Där snurrade vi ett varv i en korsning som pryds av ett konstverk med fem bollar på långa pinnar. Det heter lämpligt nog Upp i luften och är skapat för att hedra fotbollslegenden Klas Ingesson som kom från Ödeshög.

Ingesson är kanske ortens mest kända son i nutid, men Ödeshög skapades inte av någon man, utan av en kvinna. Hon hette Johanna Peterson, kallas för handelsman Johanna och levde under 1800-talet. Det finns en stor muralmålning av henne på hörnet av den byggnad där galleriet, fiskboden och konditoriet håller till idag. Jag var på väg att lägga upp en bild av den, men så kom jag ihåg att den kan räknas som offentlig konst och sådant kan man inte visa gratis på webben. Säkrast att jag håller mig till caféer. Caféer brukar gilla att man berättar om deras existens, det är bara vissa upphovsrättsorganisationer som försöker pracka på oss idén att det hjälper konstnärer att ingen vet om dem.

Strunt i det, låt oss återgå till godsaker och gott kaffe. Vilket är vad man behöver på resande fot.

Lysings konditori – specialiserade på glutenfritt

Målet med vår avstickare var Lysings konditori. Vi var inte ensamma om denna idé. Det var fullt med folk. Vid bordet bredvid pågick sammanträde i en grupp travtippare. Det var underhållande att lyssna på deras diskussioner om vilka hästar de skulle satsa på.

Jag satsade på en ostfralla medan M provade en wienersemla. Jag blev nyfiken så vi delade på dem. Semlan var extremt söt så det var mer än nog med en halv. Jag föredrar definitivt mandelmassan på Kakfén i Färila. Men det är alltid roligt att testa nya bakverk. Kaffet var i varje fall gott.

Lysings specialitet är glutenfria produkter och de har en stor frys där man kan botanisera bland sådana varor. Vill man sedan fortsätta att shoppa är det bara att gå till nästa dörr för Lysings ligger granne med ett kombinerat galleri och fiskdelikatessbutik.

Fiskbod och galleri

Efter att vi fyllt på depåerna gick vi in till grannen och beundrade en massa vackra föremål. Kopparna på bilden är från en av mina favoritkeramiker. Hennes ateljé dyker upp i utflykten runt Boxholm. Vi köpte med oss Brantevikssill som är tillverkad norr om Göteborg. Den såg inte så kul ut, på etiketten, men var riktigt god.

Fortsätt upptäcktsfärden efter Ödeshög

Vart styr man efter besöket i Ödeshög (om man inte har lust att stanna till på Skattegårdens handelshus vid motorvägen)? Det beror såklart på vart du ska men är du på väg mot Göteborg är det lätt att fortsätta söderut på den gamla vägen (Turistvägen) längs Vättern. Det är en otroligt vacker väg vid alla tider på året. Sommartid finns det flera trevliga caféer, vintertid får man nöja sig med utsikten.

Ska du norrut rekommenderar jag också att fortsätta på Turistvägen. Det finns precis hur mycket som helst att se. Just nu passar det fint att köra förbi Rökstenen som är aktuell i media. Ett tvärvetenskapligt forskarlag har släppt en ny tolkning av runorna (som går ut på att det är gåtor med solen i centrum och syftet med stenen är att undvika en ny Fimbulavinter). Fler rutter och förslag hittar du i boken Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

Sammanfattningsvis finns det många skäl att svänga av i trafikplats 106 Ödeshög.

1. Du är mitt på resan (om du kör bil mellan Göteborg och Stockholm).
2. Du kan fika på ett konditori med en specialitet (vilket är glutenfria bakverk).
3. Lysings konditori ligger granne med kombinerad fiskbod och galleri.
4. Du hinner kanske se en del av utsmyckningen i trafikplatsen (förutsatt att du är passagerare).
5. Det är en perfekt anslutning för att köra gamla vägen längs Vättern eller förbi Rökstenen.

Inlägget Ödeshög bjuder på glutenfritt fika mitt emellan Stockholm och Göteborg dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Buss 200 från Cannes till Nice via Juan les Pins, Antibes och Cagnes sur mer har bytt färdväg. Den passerar inte längre köpcentret Cap3000 eller flygplatsen på vägen in till Nice. Den går heller inte hela vägen in till centrala Nice utan slutstationen är vid Parc Phoenix (den med det pyramidformade växthuset). Där får man byta till spårvagn.

Åt andra hållet däremot, västerut, så stannar bussen utanför flygplatsen och det går bra att kliva på om man inte har några större väskor. Har man bagage får man ta någon av flygbussarna västerut istället. (Exempelvis buss 250 om man ska till Antibes). Eller så tar man spårvagnen till någon av tågstationerna och tar lokaltåget.

Skillnaden mellan lokalbussen 200 och flygbussen 250 är tid och pris. Flygbussen är nästan tio gånger så dyr men den kör å andra sidan motorväg delar av vägen istället för att stanna var femhundrade meter. Tåg-alternativet hamnar mitt emellan både var gäller tidsåtgång och pris.

Uppdatering av kollektivtrafiken pågår

Det här med att resvägar ändras i Nice är inget nytt. När jag började resa till Nice så låg det en stor buss-station i det som numera är lekpark i Promenade du Paillon. När buss-stationen revs så flyttade bussen runt i Nice. Varje gång jag skulle åka med den startade den från ett nytt ställe (det är värre att den startade från ett nytt ställe än att den släppte av mig på nya ställen). Till slut fastnade de för parken Albert I precis vid McDonalds vid strandpromenaden. Men den eran är numera över. Numera får man åka spårvagn första biten.

Spårvagn linje 2 rullar mellan flygplatsen och hamnen

Spårvagnslinje 2 har öppnat och rullar mellan flygplatsen och hamnen. Sedan tidigare fanns ettan som bland annat passerar huvudtågstationen, Place Masséna och gamla stan. Den kan vara värd att åka för att se på all konst som finns på de olika hållplatserna.

Spårvagnarna är överhuvudtaget toppmoderna och går ofta. Man måste köpa biljett innan man kliver ombord. Det är lätt att göra i automater som finns på alla hållplatser. Biljetten stämplar man när man kliver ombord. Kontroller är tätt förekommande och med tanke på att det är urbilligt att köpa biljett är det klart bättre.

St Augustin är ny knutpunkt

Den ruffiga gamla tågstationen St Augustin håller på och förvandlas till ett toppmodernt resecentrum. Därifrån går det att ta linje 3 norrut till fotbollsarenan (så man slipper gå som jag gjorde). Jag har också läst framtidsplaner på en linje fyra till Cagnes sur mer. Samt TGV-spår längs Rivieran. Idag samsas snabbtågen på samma räls som lokaltågen och kan inte hålla topphastighet.

Inlägget Buss 200 från Cannes till Nice kör ej förbi flygplatsen längre dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

För nittio år sedan kostade ett hotellrum på franska rivieran tre gånger så mycket under vintern, som samma hotellrum på sommaren – om det överhuvudtaget var öppet. Runt förra sekelskiftet var det perioden mellan jul och påsk som var den mondäna på franska rivieran. Det var då Europas elit flockades på Côte d’Azur för att roa sig. I Monaco spelade de bort förmögenheter medan balerna avlöste varandra i de brittiska privatpalatsen i Cannes. I Nice flanerade de på La Promenade des Anglaise som övertagit rollen från Les Ponchettes som var promenadstråket på modet ett sekel tidigare.

På den tiden var det sommaren som var den lugnare och billigare säsongen. Ellen Rydelius argumenterade 1932 för att sommaren var ett trevligt alternativ till vintersäsongen bland annat för att det räckte att packa sidenpyjamas och yllebaddräkt. Idag är det tvärtom, det är sommaren som alla känner till och det är vintern som vi reseskribenter lyfter fram.

Franska rivieran i januari

Inspirationen till att skriva det här blogginlägget kommer från flera håll. För det första satt jag häromveckan och bläddrade igenom äldre inlägg för att se vad jag har bloggat om tidigare. Av Tomatsallads drygt 1500 blogginlägg är detta det 444:de i kategorin franska rivieran så det finns en del att kika på.

Ett av de inlägg jag sprang över var Franska rivieran i januari?. I det listar jag ett par skäl för och några emot att resa till rivieran i just januari. Texten är ganska kort och många argument saknas. När jag skrev den för sex år sedan var jag betydligt mer kortfattad än jag är idag. Det beror delvis på att jag då la ner tid på att polera texterna så att de skulle bli korta och koncisa. Delvis använde jag bloggen då för att bjuda på små smakprov som aptitretare inför mitt stora opus Strövtåg runt Antibes.

Under det senaste (halv)året har jag gått åt andra hållet, och publicerat en och annan artikel som jag kanske lagt lite väl mycket jobb på. Det är mitt sätt att visa att jag skriver texter som du inte kan hitta överallt.

Andra har också upptäckt vintern

Ett par dagar efter att jag återupptäckte och delade min sex år gamla text om för- och nackdelarna med rivieran i januari så såg jag att Svenska Dagbladet publicerat en artikel på samma tema. Den har två alternativa rubriker. Rubriken som ska locka Google är Nice och Cannes bäst på vintern – guide till Rivieran under lågsäsong. Den som syns om man loggar in och läser är Fel säsong helt rätt – nu är populära städerna som bäst.

Att kalla artikeln i SvD för en guide är att överdriva, men det är en trevlig klassisk researtikel. Skribenten har varit ute på St Honorat en sväng, ätit lunch i Cannes och besökt den nya saluhallen som är inrymd i den gamla tågstationen Gare du Sud i Nice. Hon har också intervjuat ett par kockar som berättar om sina filosofier (något som är klart lättare att göra när det är lite lugnare). Klart trevlig artikel, men för mig krävs det mer innan det kan kallas en guide.

Bloggar som gillar vintern på franska rivieran

Det finns fler tips att hämta i olika bloggar. Vill du ha kort och snabbläst, klickar du dig in på Maria Unde Westerbergs sommardoftande 7 bästa tips för sköna dagar. Undrar du om vilken årstid som passar dig bäst så har bloggen Strövtåg i världen en översikt över alla årstider, Vilken årstid är bäst för att besöka franska och italienska rivieran?

Maria Karlberg från den avsomnade bloggen Karlbergs kök rekommenderar också vintern. Som tur var gjorde hon det i ett gästblogginlägg på Tomatsallad då hennes blogg numera är raderad. Av döma av mitt flöde på Instagram är det många som njuter på Rivieran just nu.

Amerikaner ändrade säsongen

När jag började planera den här artikeln var tanken att efter en kort (!) inledning komma till historien om hur Rivieran bytte säsong, från vinter till sommar. Men jag får kanske spara den till någon bok istället för att hålla denna text inom rimlig längd. I historieavsnittet av Strövtåg runt Antibes har jag placerat in denna historia i Juan les Pins och satt amerikanerna som ansvariga. Det är inte hela sanningen för en del av förändringen beror på politiska beslut som ledde till framväxten av en medelklass med allmän semester. Men det finns en del inflytelserika amerikaner som bidrog.

Nog om detta. Det är hög tid att jag övergår till frågan om vad jag idag, 2020, skulle säga är argumenten för att besöka rivieran på vintern.

Vintervädret: milt med stor solchans

Det främsta försäljningsargumentet för vintern på rivieran är detsamma som lockade hit den engelska adeln en gång i tiden: det milda klimatet. Det kan förvisso dimpa ner enstaka snöflingor och jag rekommenderar alla att packa ner en regnjacka. Men det är många fler soltimmar än i Sverige. Sitter man i lä på en solig uteservering är det inga problem att äta en långlunch utomhus i januari. Exempelvis på Cours Saleya i Nice.

Södra Frankrike är dock inte Spanien, vill du ha en garanterat ljum vinter bör du dra dig längre söderut. På rivieran behöver du en vinterjacka på kvällen, om du nu inte gör som Rydelius samtida och drar på dig en päls. Menton har den högsta medeltemperaturen. Ju längre västerut, ju större risk för att påverkas av mistralen.

Rivieran är nära till allt

En stark anledning till att välja rivieran är att det är närmare hit, än till många populära vinterdestinationer. Oavsett om du tar tåget, kör bil eller flyger är det bättre för både klimatet och tålamodet ju kortare resan är.

Dessutom är det nära till allt när du är på plats. Rivieran är en smal kustremsa under Kustalperna. Den som vill åka skidor har nära till en rad med skidorter. Funktionella Isola 2000, fina Auron eller mysiga Limone i Italien är tre närbelägna exempel men det är ju heller inte långt till Chamonix.

På temat snö och resor ska jag nämna att snökedjor kan vara bra att ha med i bilen om man ska ge sig av upp i bergen. Det franska ordet verglas betyder svartis, is som är så genomskinlig att den inte syns utan asfalten ser svart ut. Att köra med sommardäck på slingriga vägar täckta med svartis invid 700-meters stup är inte att rekommendera.

Välj rätt ort på vintern

När detta skrivs är vintern lågsäsong vilket är perfekt för alla som vill utforska området utan att fastna i sommarens trängsel och köer. Förutsatt att det inte är strejker, demonstrationer eller olika naturfenomen som sätter käppar i hjulen är det enkelt att ta sig runt på rivieran vintertid.

Men många affärer och restauranger passar på och har stängt, fermé annuel, några veckor i januari-februari. En del orter är helt igenbommade från trettonhelgen fram till mitten av mars. Det gäller särskilt badorterna samt de charmiga bergsbyarna i Provence. Funderar du på att köpa bostad i någon av dessa kan det vara väl värt att resa dit under vintern för att se hur det är.

De större orterna som Nice, Antibes, Cannes, Menton och Grasse är året-runt-orter där alla kulturinstitutioner är i full gång höst, vinter och vår. Det betyder opera, teatrar och muséer. Dessutom är det karneval i Nice, citronfestival i Menton och mimosafestival i Mandeliu under februari.

Säsong för citrus och ostron

Frankrike är på många sätt ett konservativt land där varje förändring stöter på massivt motstånd. Detta gör paradoxalt nog att på matfronten är Frankrike extremt trendigt bara genom att folk gör exakt som de alltid har gjort. Visst, stora mattempel med 77 kassor vinner terräng. Men matmarknaderna är inte något som bara fixas till för turisternas skull utan vanligt folk handlar också. De plockar med sig lokalodlade produkter som är i säsong just då.

Franska rivierans mathistoria är ett ämne som det är lätt att skriva en hel bok om. Jag har faktiskt skrivit en halv redan. Just nu nöjer jag mig med att kortfattat nämna att citrusfrukter och ostron är i säsong (och så släpper vi det där med att årets ostronsäsong färgats av virusvarningar).

På tal om närodlade varor så måste jag såklart nämna vildsvin. Bilden är från parken mitt i Ventimiglia och är tagen i januari 2020. Det där är kanske lite väl närodlat.

Vill du äta vildsvin så ska du hålla utkik efter sanglier men det finns också marcassin som betyder ungt vildsvin. Det sistnämnda ska passa bra till mitt favoritvin enligt en av våra vinböcker.

Resa runt, vandra och bara vara är lämpliga aktiviteter

Vad ska man göra på rivieran på vintern? En del har jag redan nämnt. Som att resa runt och uppleva festivaler, kolla in folkliv, eller avsaknad av folkliv, samt testa alla matvaror som är i säsong. En bonus är att många restauranger har mer generösa portioner av både vin och mat jämfört med sommartid. (Ett tips som jag hade glömt bort men hittade igen i Mitt Nice).

Den som vill sporta utan skidor på fötterna har också goda möjligheter. Det är en bra tid för många vandringar. Viss varning ska utfärdas för snöfall och jordskred bara. Bättre att vandra längs kusten. Badkläderna kan du dock lämna hemma. Det finns förvisso entusiaster som badar året runt. Å andra sidan finns det folk som badar i isvak i Sverige. Min badsäsong brukar sträcka sig från juni till november. Något enstaka år har jag hoppat i redan i april, om vädret i april varit bra.

Mitt bästa vintertips är att göra ungefär det du skulle göra i Sverige, fast i lite lugnare tempo och med lite roligare matvaror. Att bara vara, eller sitta ner med en kaffe och filosofera en stund, det är rivieran i ett nötskal.

Välkommen till rivieran under vintern!

Om mitt förra inlägg om rivieran i januari var kort och koncist så blev det här i varje fall inte för kort. Men om det inte räcker så kan jag tipsa om att varenda färgad text i artikeln är en länk till mer läsning! Och om inte det räcker så har jag skrivit en hel hög med böcker… Högen kommer att fyllas på så småningom, både med egna projekt och böcker skrivna i samarbete med andra. Näst på tur (efter ett litet sidoprojekt som kommer ut i april) står den bok som var det andra manuset jag började skriva. Med tanke på mängden material jag samlat på mig får kanske Strövtåg runt Antibes bli en bokserie i tio delar :-).

För att återgå till frågan jag ställde i rubriken: är rivieran bäst på vintern? Mitt svar är att varje årstid på rivieran har sin charm med både för- och nackdelar. Just vintern var det ett tag sedan jag upplevde för de senaste åren har jag hängt i Funäsfjällen vintertid. Så även i år. Därav har jag fått låna bilder vilket gjorde att jag slapp gräva i bildarkivet (en syssla jag är väldigt less på).

Bilden på boktraven är den enda jag tagit. Den är från i somras (vilket blommorna skvallrar om). De övriga är det antingen NH eller Kocken som bidragit med och de är alla helt nytagna, från januari 2020. Passar på och riktar ett stort tack till er två för att ni lånat ut bilder!

Inlägget Är franska rivieran bäst på vintern? dök först upp på Tomatsallad. Välkommen förbi för fler texter och bilder!
(Dela gärna, citera ur och länka till mina inlägg om du gillar dem).

Söker du lättsam underhållning och vill förflyttas ner till franska rivieran så kan du göra sämre val än att plocka upp Meet me in Monaco av Hazel Gaynor och Heather Webb. Handlingen utspelar sig i Cannes, Grasse och Monaco i mitten av 1950-talet.

Det vill säga, vissa företeelser känns ganska moderna. Bokens kvinnliga huvudrollsinnehavare driver eget parfymeri med åtskilliga anställda och har sexuella relationer utan att vara gift. Inget av detta känns som något som franska familjeflickor ägnade sig åt under det 1950-talet när hemmafruideal rådde, men vad vet jag. Däremot vet jag att mimosa inte blommar samtidigt som rosor. (Mimosa är en vinterblomma som blommar i januari-februari).

Kärlek på franska rivieran

Meet me in Monaco handlar om kärlekshistorien mellan Sophie och James. Sophie har ärvt ett parfymeri av sin far som också utbildat henne till “näsa”, det vill säga någon som skapar parfymer. Parfymeriet ligger som sig bör i Grasse men hon har en butik i Cannes. In i den butiken kommer den brittiska fotografen James en dag.

Frånskilde James är på plats för att fotografera filmfestivalen. Han har en särskild fallenhet för att fånga människors känslor på bild fast han egentligen är mer intresserad av att fotografera landskap. Detta kan jag identifiera mig med. Hans kamera klarar förresten av skyfall, att han hockytacklar en hund samt kan ta alla bilder utan att byta objektiv. Inte verkar han lida av tyngden av alla fotoprylar heller. Imponerande! Men nu ska vi inte haka upp oss på petitesser.

Grace Kellys bröllop utgör fonden

Historien utspelar sig i samma veva som Grace Kelly blev Prinsessan Grace av Monaco och omdaningen av Monaco tar riktig fart. Hon förekommer i boken lite här och där. Utan att paja handlingen så är det olika händelser under hennes bröllop som gör att Sophie och James vägar korsas flera gånger.

Rapporter från Grace Kellys bröllopsförberedelser vävs in i boken i form av tänkta tidningsnotiser. Så det är väl inte helt fel att göra som förlaget gör, att använda Grace Kellys namn på omslaget som säljargument.

För min del var det “Monaco” i titeln som fick mig att plocka upp boken. Jag har ju en oregelbunden bloggserie med böcker som utspelar sig i Frankrike. I den serien är detta absolut en som jag läst med störst nöje.

Mer Cannes än Monaco

För er som vill läsa vackra miljöbeskrivningar från Monaco så finns det en och annan, från katedralen där själva bröllopet äger rum. Men det är mer Cannes och Grasse i boken.

Förvänta er inget litterärt storverk men den kortar av alla tågresor och det är tillräckligt driv i berättelsen för att man inte ska fastna.

Inlägget Boktips: Meet me in Monaco är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

När jag pluggade i Uppsala trampade jag ofta uppför backen som kröns av det pampiga biblioteket Carolina Rediviva. Den kända 1800-talsbyggnaden ligger på vägen mellan Norrlands nation, där jag tillbringade mycket tid, och Studentvägen, där jag bodde.

Däremot var jag nästan aldrig inne i universitetsbiblioteket. Jag har för mig att jag stoppade in näsan och sa hej på Silverbibeln när jag var nyinflyttad, men därefter passerade jag mest bara förbi. Carolina var en plats där humanistiska forskare fyllde privata bord med digra luntor fulla med bokmärken medan jag mest slabbade på labb. Det var först när jag höll på med en B-uppsats i Idé och lärdomshistoria som jag var på Carolina och beställde upp allt material som de hade av och med Astrid Cleve von Euler. På något sätt kände jag mig som student på riktigt då.

Åkte till Uppsala på återträff med studentvänner

På mitt förra uppdrag hade jag ärende till Uppsala med jämna mellanrum för olika möten. Oftast var mötena på sjukhuset eller Polacksbacken men som vanligt försökte jag alltid passa på och se mig lite omkring när jag ändå var i stan. Vid ett av dessa tillfällen försökte jag gå in på Carolina, men det var stängt för renovering (vilket tidsbestämmer just det besöket till någon gång under perioden 2017-2019). Men häromveckan så var jag i Uppsala igen och jag och min lokala guide (aka studiekompis Johanna) passade på och travade runt Carolina. Samtliga bilder är tagna med mobilen eftersom jag hade skickat min fotoutrustning till fjällen.

Anledningen till att jag var i Uppsala var en 90-talsgasque på Norrlands nation. Det vill säga alla som var aktiva på 1990-talet var inbjudna till gasque. Jag hade först inte tänkt komma för datumet låg ganska dåligt till för min del. Men Johanna drog igång en tråd i sociala medier och frågade vilka som skulle komma. De flesta svarade nej, vilket övertygade mig om att jag skulle anstränga mig.

Det låter kanske udda att åka på återträff till Uppsala när många som var aktiva samtidigt som jag inte kom. Men det har sin förklaring. Hösten 1990 när jag var recce i Uppsala blev jag snabbt medlem i en damförening. Med sedvanlig nyfikenhet och iver så försökte jag ta reda på allt om hur de funkade.

Hade hellre varit med i en herrförening

Snabbt kom jag och några av mina samtida på att vad vi egentligen önskade, var att vara medlem i en herrförening. På ytan fungerade dam- och herrföreningarna ungefär likadant. En gång per år ordnade vi en gasque för att få in pengar till föreningen. Däremellan hade vi olika former av medlemsaktiviteter, oftast i form av fester.

Skillnaden var att herrföreningarna hade en stabilitet som damföreningarna saknade. Det vanliga var att killarna var medlemmar i sin förening i tiotalet år. En hel del av de äldre medlemmar som tagit examen och börjat jobba dök regelbundet upp och agerade indirekt mentorer för de nyare medlemmarna. Det gjorde att i herrföreningarna bibehölls och ackumulerades kompetens. Dessutom byggdes starka nätverk. Herrföreningarna fungerade som karriärbefrämjande plantskolor.

Damföreningarna lockade också stora medlemsskaror, men det var vanligare att kvinnorna deltog i ett eller ett år, ungefär så lång tid som det tog att skaffa sig en pojkvän. Sedan försvann de. Några blev såklart kvar men det var inte lika vanligt som i herrföreningarna. Därmed blev nätverken heller inte lika starka varken under studietiden eller efteråt.

Besökte gasque på väg till fjällen

Nu har inte jag varit någon super-nätverkare jag heller och har inte direkt sprungit ner olika återträffar sedan jag lämnade Uppsala. För fem år sedan drog en författarkollega med mig på en liknande 90-talsgasque. Det var fantastiskt kul. Vi var ett stort gäng från Ypsilon som dansade halva kvällen. Sedan letade jag och Anja upp en nattbuss och hasade oss hem till Stockholm. Jag kom hem någon gång vid fem-sex på morgonsidan och insåg att jag inte var 20 längre för oj vad sliten jag var.

I år bokade jag istället ett hotellrum. Dit kom jag dock så sent att alla sömntåg redan hade avgått och det mesta av sovande fick återigen ske på en buss, men denna gång på Härjedalingen på väg upp till fjällen. Själva gasquen var inte riktigt lika välorganiserad som för fem år sedan. DJ saknades och potatisen var stenhård. Men totalt sett är jag himla nöjd att jag åkte dit. Jag åkte dit såpass tidigt att jag hann gå på lördagsfika och mingla lite med folk där. Dessutom tog jag och Johanna en långpromenad i Uppsala. Den blev såpass lång att vi inte hann med en enda för-fördrink. Det var inget jag saknade då, men om man tänker taktiskt hade det kanske varit bättre att passa på att mingla så mycket som möjligt, sevärdheterna står ju kvar till annat besök.

Carolina har fått ett museum

Innan vi kom till Carolina hade jag och Johanna vandrat runt slottet (som numera är laxrosa och innehåller ett konstmuseum), förbi en massa nya universitetsadministrationsbyggnader av modernt snitt och genom botaniska trädgården. Efteråt hann vi också med Domkyrkan (som håller på och får nyrenoverade tornspiror) och tre stycken bokhandlar (varav ingen hade någon av mina böcker inne).

På Carolina började vi med att kika på det nya museet till vänster. Om jag minns rätt så stod Silverbibeln förr ensam i en monter till höger. Men nu har de satsat på ett litet museum med museishop. I museet har de snyggt ljussatt en hel del handskrivna brev samt en del praktverk. De hade också en (tillfällig ?) utställning med gamla kontaktannonser. Sedan hade höjdpunkten, Silverbibeln, fått ett eget rum.

Codex Argenteus – Silverbibeln

Silverbibeln har alla ingredienser för att vara en riktig dyrgrip. Forskningsmässigt är det den bästa källan till kunskap om det numera utdöda språket gotiska. Konstnärligt är det en vacker handskrift med silver på lila florstunt pergament gjort av killingskinn. Det är på grund av silverskriften som boken fått namnet Silverbibeln. De praktfulla silverbandet är ett relativt sent tillskott. De beställdes av Magnus Gabriel de la Gardie som skänkte bibeln till universitetet 1669.

Ska man vara petig är det ingen komplett bibel utan evangelietext. Sisådär hälften av arken har dessutom förkommit längs vägen, i Uppsala finns 187 av originalets 336 blad. Som om inte allt detta räcker för att åka till Uppsala och titta på Silverbibeln så är nämligen stora delar av Silverbibelns färd till Uppsala höjd i dunkel.

Den sista biten är väl dokumenterad. Silverbibeln var en del av krigsbyte när svenskarna intog Prag 1648. Drottning Kristina skänkte den till en bibliotekarie som sålde den. Den kom tillbaka till Sverige genom att Magnus Gabriel de la Gardie köpte den. Men hur hamnade den i Prag? Det är lite oklart men under 1100 år så hinner ett och annat ske. Den är nämligen troligen nedtecknad på 500-talet. Den är alltså en rejäl dyrgrip. Delar av den stals 1995 från Carolina men är nu tillbaka.

Carolina Rediviva har fått många nya studieplatser

Den nya utställningen skapades under den senaste renoveringen. Då byggdes stora delar av biblioteket om och det finns numera gott om platser för grupparbeten. Det var nämligen ett önskemål från dagens studenter.

Dagens Carolina bjuder på alla typer av miljöer, det finns pampiga fönster, det finns rå betong och det finns studieplatser med utsikt. Något som är nytt är alla elkontakter som hänger överallt. På vår tid behövdes inte det då vi körde med penna och papper. Jag var student precis när korridortelefonerna byttes till privata telefoner. Det var fortfarande sladdtelefoner, men de var privata vilket gjorde att korridorarna inte kunde hålla koll på vem som ringde och sökte en.

Böcker står inte i fokus längre men det finns rader och återigen rader av böcker. När vi strövade runt och kikade så kunde jag delvis förstå de som tycker att det ges ut för många böcker i Sverige idag. Å andra sidan så hävdar jag att alla som vill skriva ska få göra det, det är underbart att vi lever i en tid då det inte är förunnat en rik elit.

Uppsalabesök med mersmak

Det var riktigt roligt att återvända till Uppsala! Både att vandra runt och se bekanta miljöer samt träffa gamla bekanta. En hel del såg på pricken ut som förr, andra hade förändrats. Jag hade gärna hunnit med fler samtal, både med fler personer och längre samtal med de jag träffade. Det är så himla intressant att höra vad folk tog vägen, vilka som stannade kvar och vilka som försvann utomlands, vilka val som var aktiva och vilka som var slump. En livstid är så himla kort och man hinner ju inte med allt. Därför tycker jag det är intressant att lyssna på andras livsberättelser. Sedan kan man gå hem och reflektera vad man själv gjort.

Några möten gav lite extra guldkant på besöket. Med tanke på allt slit jag lägger ner på mina olika projekt var det kul att träffa en uppskattande Tomatsallad-läsare (hej!) och en person som saknade mig på mitt förra jobb för att marknadsföringen blev så mycket sämre efter att jag försvann (jag lämnade delvis för att jag tyckte att det jag gjorde fick för lite uppskattning i förhållande till vad jag bidrog med).

Nästa gång det är återträff ska jag absolut dyka upp. Men innan dess ska jag återvända till Uppsala med mina storkameror. Jag såg en hel del miljöer som skulle kunna bli fantastiska på bild med lite bättre fotoutrustning. Det är inte nödvändigtvis de miljöer som jag tyckte var fantastiska då. En del miljöer hade nämligen också ändrats. Carolinabacken skulle jag exempelvis inte kalla för backe längre utan slakmota.

Inlägget Carolina Rediviva i Uppsala: studentminnen och Silverbibeln i ny inramning är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I tisdags var dagen då M skulle sätta tummen upp eller ner för Öppet spår 2020. Det var sista dagen att anmäla sig och det var dags att läsa väderprognoser samt spårkartor och fatta beslut. Jag hade överlämnat avgörandet till M eftersom jag och Kocken diskvalificerat oss själva. För två år sedan så studerade vi alla prognoser noga och kom fram till att det skulle bli bra väglag till och från Dalarna, samt vara ett lättåkt år mellan Sälen och Mora. Facit: 27 minusgrader, nysnö och rekordtröga spår. Samt oplogade vägar hela vägen. Jag vet inte hur vi läste väderprognosen men tills vi skaffat nya läsglasögon överlåter jag läsandet till någon annan.

I slutändan slapp M fälla avgörandet för när jag såg bilder från Vasaloppsspåren i måndags (sönderregnat, vattenpölar och grönska) så kastade jag in handduken. Jag har nya tävlingsskidor (som jag sparat och i princip enbart använt under Öppet spår 2018). Jag vill inte köra sönder belagen på dem. Och de urgamla skidpar jag tränar på och glatt går över grusade vägar med, de har så uselt glid att de inte är aktuella för sträckor över två mil.

Tränar för Öppet spår 2021 istället

Det känns ganska snopet och tomt att det inte blir något Vasalopp i år. Jag har ju hängt här uppe i fjällen större delen av vintern för att samla skidmil. Visserligen packade jag med en segdragen influensa från Nordirland och min kinkiga fot är rätt sur efter att en kväll i högklackat i Uppsala häromveckan, så förberedelserna har inte gått på räls. Men ändå, jag börjar känna mig som en eremit som bara jobbar och åker skidor. Det är synd att inte få någon utdelning i form av genomfört lopp.

Men alla timmar i skidspåren borde ju haft någon effekt på konditionen. Jag tycker visserligen att jag har vissa svårigheter att få den där riktiga farten på skidorna. Men om jag någon dag tog och vallade dem för rådande temperatur, samt tog mina bästa skidor som har ett fungerande skidspann, så skulle det nog gå en smula snabbare.

Fjällnäs – byn närmast Norge

För att då övergå till ämnet för detta blogginlägg så ska jag presentera lite olika skidspår från Fjällnäs. Fjällnäs ligger i ena utkanten av Nordic Ski Center. Själva bebyggelsen ligger på kanten till sjön Malmagen och vackrare vyer går knappt att hitta. Särskilt vackert är det vid Fjällnäs pensionat. Den gamla gula byggnaden är sinnebilden för ett klassiskt pensionat tycker jag. Vi var där och fikade och åt middag ibland förr innan de bytte ägare.

Lite närmare Funäsdalen, i höjd med Strandgården ligger en parkeringsplats som är en bra utgångspunkt för skidåkning. Den blir dock snabbt full i högsäsong. Därifrån kan man antingen korsa Malmagens is (förutsatt att den är frusen) eller klättra upp en kilometer till en spårcentral.

Vackra rundspår från Fjällnäs spårcentral

Från spårcentralen finns det flera olika alternativ. Det ena är rundspår. Det finns numera två, ett på åtta kilometer och ett på fem kilometer. Det är åratal sedan jag åkte där och då har jag för mig att det bara fanns ett, men att det var ett av de allra vackraste och trevligaste jag åkt. Tänk mjukt kuperat i fjällbjörkskog. Såpass nära Norge att det brukade pingla till i mobilen “Välkommen till Norge”.

Dock har jag dåliga minnen av att ta mig ner från spårcentralen tillbaka till parkeringen. Det kan ha varit isiga spår och jag kan ha haft bra skidor med glid, men som jag minns det är den där kilometern ner ingen höjdare.

Transitspåret mot Hamra

Alternativ två från spårcentralen i Fjällnäs är att ta transitspåret mot Hamra. Det är sisådär femton år sedan jag senast åkte det också. Det slutar nämligen också i en läskig nerförsbacke där det gäller att pricka ett rör under väg 84. Men som sagt, när det gäller skidspår så är det helt olika upplevelse om det är isiga snabba spår eller om det är nysnö och mjukt. Ibland får man ju staka i nerförsbackarna.

Enligt skyltarna är det 15 kilometer mellan Fjällnäs och Tänndalen och då är det denna väg som de menar.

Vackra högfjällsspåret

En riktigt vacker variant är att ta högfjällspåret tvärs över fjället. Jag körde den vägen under påsken för två år sedan och vackrare vyer får man faktiskt leta efter. Det jag då missade var att åka av till Kroktjärn och fika. Det ska vara det allra vackraste fikastället enligt en ambulanssjuksköterska som bor här uppe.

Den här vägen är dock inget att rekommendera om det är dåligt väder med blåst och snöfall. Det är en typisk påsktur. Då behöver man inte ha stålkantade fjällskidor, utan det går fint att åka med smala löparskidor för vid bra väder så pistas dessa sträckor från vecka sju och framåt. Jag tog de stålkantade för jag ville vara säker på att kunna ta mig ner i alla nerförsbackar. Det var dock onödigt. Från Fjällnäs till Åsvallen var det 18 kilometer och 200 höjdmeter. Ner till Tänndalen hade det nog blivit 2 mil jämnt.

Gena genom att korsa Malmagens is

När Malmagen är rejält frusen så går det utmärkt att skida tvärs över den. På andra sidan finns Malmagenspåret, en trevlig rundslinga på 3,5 km som jag körde tidigare i år. Det är överhuvudtaget fint att skida bort mot Hamra. På ett ställe i ett stugområde ganska nära Hamra kan man ta en genväg längs ett skoterspår och hoppa över en krok som bara går rakt upp och rakt ner. (Ska man träna till Vasaloppet så är det flacka spår som gäller och backar kan man med fördel undvika).

I Hamra hamnar man mitt i en relativt nybyggd alpin by med blåbärsland för barnen. Där hängde jag förra veckan.

Med spårknapp kan man förresten ta Tännporten Express stollift upp på fjället och åka skidor på ett spår vid Svansjön. Denna tur har jag ännu inte provat. (Tännporten Express är fyrstolliften från Tännporten, inte den bekväma sexstolsliften i Hamra).

Liftslingan eller Transitspåret mellan Hamra och Tänndalen

I Hamra kan man välja vilken sida av Tännån man vill åka på. Båda sidorna har fördelar. Behöver man besöka faciliteter som servering eller toalett är det toppen att köra på sydsidan. Den så kallade liftslingan går mellan liftområdena och det är tätt mellan matställena. Det är däremot ganska långt mellan markeringarna och här och där hamnar man på någon parkeringsplats eller i slutet av en slalombacke och undrar vart man ska ta vägen.

För lugn skidåkning rekommenderar jag den andra sidan. Det är lättåkt hela vägen (det finns en skylt med varning för brant backe vilket är lite lustigt för det är ju en av de mindre branta backarna i området om du frågar mig). Båda skidspåren går nära Tännån så håll uppsikt så du inte hamnar utanför spåret och trillar ner i vattendraget.

Spåret via Malmagen är kortast men mer kuperat än jag trodde

Igår testade jag liftslingan för första gången. Från Fjällnäs pensionat till Åsvallen blev det 15 kilometer med 300 höjdmeters stigning. Det sista var mer än jag hade räknat med, jag tog ju den här vägen för att jag ville ha en flackare tur än att åka över fjället (som var 18 kilometer med 200 meters höjdstigning). Nu var de flesta metrarna på slutet så för den som ska till Tänndalen är detta en vettig väg. Då blir det 13 kilometer från Fjällnäs till Tänndalens skidstadion. Det kan kanske vara 12 km om man istället startar vid Strandgården. Att jämföra med 15 kilometer om man tar transitspåret.

3 skidspår mellan Fjällnäs och Tänndalen

• Transitspåret ca 15 km
• Högfjällsspåret ca 20 km
• Över Malmagen ca 12 km

Inlägget På skidor från Fjällnäs till Tänndalen (tre olika varianter) är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Häromdagen berättade jag att jag bestämde mig för att inte anmäla mig till Öppet spår när jag såg bilder på traktorer som la ut blötsnö i en smal sträng i en övrigt grön skog. Jag var himla nöjd över mitt beslut när jag såg bilder från årets Tjejvasa i ösregn. Sedan frös det på och årets Öppet spår lär ha bjudit på rekordsnabbt före. Men det var också rekordmånga som gick i mål blodiga i ansiktet efter vådliga vurpor enligt en person som var på plats som supporter. En vän som åkte berättade hur spåren lyste med sin frånvaro och backarna mest liknade isiga slalombranter. Här och var stod funktionärer och viftade med rödflagg. Han hade valt att ta av sig skidorna och gå nerför på dessa ställen. Hellre komma fram lite senare, än att bryta benen.

Istället för att slåss med isen stannade jag i Tänndalen. Där ökade jag på årets träningsmängd på skidor som inte gled ett dugg. Jag hade en idé om att jag skulle göra ett eget långpass sista helgen, men det blåste bort. Jag tror också att pistmaskinen la av för trots att det var sportlovsveckor var plötsligt transitspåret opistat.

Väjningsregler i skidspår

Sportloven innebar också helt nya tolkningar av väjningsregler. Jag är van vid att harva runt i spåren under lågsäsong när det mest är enstaka pensionärer och lokala förmågor. Vi hejar alltid glatt på varandra och har inga problem med att sortera ut väjningen. Den som har lättast att väja väjer. Det vill säga den som är på väg uppför väjer för den som är på väg nerför (som kan få välja på att stå i spåret eller ploga bredvid). Den som är ensam väjer för sällskap. Den som är ung och vältränad (ett vitt begrepp) hoppar ur spår för nybörjare och för bensköra tanter.

Detta funkar som sagt utmärkt i lågsäsong och faktiskt även när Göteborgarna och Uppsalaborna kommer upp. Sedan kommer Stockholmarna… Det finns ju mycket trevligt folk i Stockholm också men det finns också de där gubbarna 50 + som är övertygade om att spåren är gjorda för deras bekvämlighet och vi andra är statister som ska hoppa ur spår för dem. För folk har alltid klivit ur spår för dem i arbetslivet och då ska väl folk göra det även i skidspåren.

Vädret kan ändras snabbt

Nu skulle jag inte gnälla i det här inlägget utan posta en massa bilder. Det är egentligen hela syftet med inlägget. En del av bilderna har jag redan lagt upp i sociala medier, men jag vill gärna publicera allting här på bloggen som jag äger själv och inte bara lägga upp mina alster hos andra.

En del av dessa bilder illustrerar den kända devisen att fjällvädret kan ändra sig snabbt. På en och samma skidtur kan man möta snöstorm och blå himmel – upprepade gånger. Det är också fullt möjligt att starta skidturen med totalt bakhalt för att ett par timmar senare stå och skrapa av is som frusit fast under skidorna.

Snögubben som vägrade falla

Jag ska också passa på och publicera bilder av snögubben som trotsade tyngdlagen. Under en av sportlovsveckorna fick vi besök av flickor som ville bygga snögubbe. De började rulla men vi vuxna fick hjälpa dem med att bygga ihop delarna. Mittendelen krävde två personer för att baxa upp. Snöis började rätt snart luta och tappade både ögon och armar. Men han vägrade resolut att falla. Till slut låg han nästan ner, men satt fortfarande ihop.

Till sist önskar jag alla vänner, bekanta och andra som åker Vasaloppet i år god tur! Klickar du på länken kommer du till olika texter jag skrivit om loppet.

Inlägget Inget Vasalopp men många skidmil i vackra spår är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Om man bara håller fast vid sina intressen tillräckligt länge så blir man trendig förr eller senare. Just nu är jag himla trendig eftersom jag handlar det mesta av mitt bröd på bageri. Kan jag inte få tag i bageribakat bröd så bakar jag hellre själv än handlar det som är plastförpackat på stormarknaden (inte för att jag har något emot att bröd är plastförpackat – tvärtom tycker jag det är hygieniskt och bra jämfört med travar av bröd som alla kan hosta över och fingra på). Vanan att handla på bageri etablerade jag de år när jag bodde stora delar av året i Frankrike. Där springer man ju till bageriet flera gånger om dagen. Först en croissant till morgonkaffet, sedan en halv baguette till lunchen och så vidare. I Sverige blir det mer att jag handlar flera limpor i taget när jag passerar ett trevligt bageri. Limporna skivar jag och lägger i frysen.

Det här med hantverksmässigt bröd, gärna bakat på gamla kulturgrödor, är tydligen otroligt trendigt även i media just nu. Jag läste i SvD om stjärnkockar i Köpenhamn som sadlat om till hantverksbagare för att byta sena kvällar till tidiga mornar. De har kö utanför sina bagerier. DN har intervjuat göteborgska stjärnkrögare. Flera av dem nämnde Konditori Kampanilen. Jag har själv inte läst artikeln utan det var en kompis som tipsade om att jag borde ge mig av ut på utflykt.

Kampanilen ligger trendriktigt vid Stigberget

Konditori Kampanilen har ett perfekt läge på Karl Johansgatan, ett stenkast från spårvagnshållplats Stigberget. Konditoriet har en snygg hörnentré. Bageriet vägg i vägg ligger på gatstumpen ner mot den gamla entrén till Sjöfartsmuseet. Det museet är för närvarande stängt för renovering. Jättegropen utanför beror inte på västlänken (som leker mullvad med halva Göteborg) utan beror på att det grävs för ett nytt stort akvarium under jord. Samtidigt har det gjorts en arkeologisk utgrävning av det gamla varvet som låg på platsen en gång i tiden.

I samma kvarter som konditoriet, men ut mot älven, ligger de oansenliga lokaler som satt namnet Stigberget på kartan. Där började nämligen sagan om Stigbergets bryggeri, det lilla bryggeriet som började brygga öl till krogen Kino och sedan har växt och växt och växt. Det är fantastiskt tycker jag hur hantverksmässigt bryggd öl av hög kvalitet kan slå igenom. Jag har lite dålig koll på om Stigbergets fortfarande har kvar någon verksamhet där. Det såg väldigt nedstängt ut när vi gick förbi och jag har för mig att deras expansion har lett till att de flyttat till större lokaler.

Anrikt konditori har tagits över av Årets konditor

För att då komma till Kampanilen så berättar min goda vän Mr Google att konditoriet har legat på platsen sedan 1936. Men det har nya ägare (enligt min medfikare Biologen har de bytt ägare flera gånger genom åren men om detta var Mr Google inte så utförlig).

De nuvarande ägarna heter Kalle Bengtsson och Hanna Assardotter och de nyöppnade konditoriet efter renovering förra året. Paret är inga duvungar i branschen. Han blev utsedd till Årets konditor 2017 och har tävlat med Kocklandslaget och hon är särskilt duktig på chokladpraliner. Nu jobbar de ihop.

Trendriktig inredningsstil

Caféet är ganska lagom storleksmässigt. Det är inte pyttelitet men heller inte särskilt stort. Möjligen har sittytorna krympt en smula under renoveringen trodde Biologen. Caféet är trendriktigt inrett i 1950-talsstil med bekväma fåtöljer och tända ljus. När vi var där en gråmulen tisdagseftermiddag så var det en blandning på besökare. Några satt med dator och jobbade, andra var föräldralediga.

Vi valde en kollektion av sötsaker för att testa igenom utbudet. Eftersom praliner ska vara en specialitet så köpte jag några sådana. De riktigt snygga innehöll lakrits så de valde jag bort. Pralinerna har jag ännu inte provat, de hamnade i fickan och fick följa med hem för det blev ganska sött ändå.

Rejält med kardemumma i bullen

Jag inledde med en ostfralla som var bra utan att sticka ut. Den franska våfflan tyckte jag var riktigt god men jag har inget att jämföra med. Biologen som brukar äta sådana sa att det var ett bra exemplar (hon fick också med sig halva hem för det var mer lagom tyckte vi att dela på en halv, än att äta en hel).

Kardemummabullen mumsade vi dock i oss för det är vår favorit. Kampanilens versionen innehöll rejält med kardemumma vilket vi båda gillar. Det är en bulle som bakats med rejält med smör, så mycket smör att den halvt om halvt lämnar bulle-facket och sneglar mot croissant-facket. Därmed är den också en smula frasigare och torrare, än mina favoriter från Vetekatten i Stockholm. Men det är ju olika vad man gillar och de får höga poäng för kardemummasmaken.

Kampanilen kan kombineras med promenad i Gathenhielmska reservatet

Summa kardemumma så återvänder jag gärna till Kampanilen. Jag skulle också gärna prova deras bröd men så här i virustider så vägrar jag handla bröd som ligger öppet och kan hanteras av besökare.

Före eller efter en fika kan man med fördel ströva runt lite i området. Trendiga Majorna ligger runt hörnet. Det är heller inte särskilt långt till Masthuggskyrkan. Därifrån är det en fin utsikt över Göteborg. Kyrkan är också värd att gå in i, särskilt om man kan pricka in en guidad tur. Jag önskar att jag hade skrivit ner en del av det som berättades. Det var något om en infekterad strid vid bygget men den som drog längsta strået vad han som högg in opponenten i en av stenarna i entrén (jag måste verkligen gå dit igen och höra historien igen).

På vägen till Masthuggskyrkan kan man ta ett varv inne i det lilla Gathenhielmska kulturreservatet bland låga trästugor. Så här såg Göteborg ut på 1700-talet innan de stora bränderna. Fast gatorna var antagligen inte riktigt lika välstädade på den tiden.

Gathenhielm – adlad sjörövare

Flera av husen används av olika föreningar idag. Några av dem står på originalplatser och några har flyttats dit,

Namnet på reservatet kommer från det Gathenhielmska huset som ligger i utkanten av reservatet, en bit upp i backen jämfört med konditoriet. Gathenhielmska ser för övrigt ut ungefär som huvudbyggnaden på Källebacka säteri (där Hemma hos Källebacka håller hus i ladugården). Det beror på att den senare byggnaden är uppförd av en släkting som ville efterlikna det Gathenhielmska huset.

Släkten Gathenhielm blev rik på vanligt hederligt sjöröveri. Men när det sker med kungligt tillstånd kallas det inte för sjörövare utan för kapare. Och då kan man bli adlad om man är framgångsrik. Vilket Lasse i gatan blev, därav namnet Gathenhielm.

Vart ska jag åka nästa gång?

Att bli en modern motsvarighet till sjörövare låter ju inte så himla dumt? Då tänker jag alltså på biten att ackumulera en förmögenhet. (En liten räcker). Jag tror dock att jag föredrar sätt där jag kan glädja andra snarare än att sätta krokben för (eller ha ihjäl) folk. Just nu försöker jag ta fart för att satsa på mina böcker igen efter ett halvårs paus. Jag tänker att när nu hantverksbryggerier och hantverksbagerier är så trendigt borde det vara dags för hantverksförlag. Mina presentböcker (singular än så länge men jag planerar fler) är ju påkostade och håller högre kvalitet än det som finns i mataffären. Ungefär samma som öl från mikrobryggeri och bröd från konditori. Och det finns det ju folk som är beredda att betala för.

Vi får se, jag har fortfarande en del smågrejer kvar på vinterns extrajobb. Nästa grej är en mässa i Storbritannien. I dessa dagar är det svårt att veta om den blir av. Så därför avslutar jag denna text som jag gör ibland: kom gärna med tips på ställen jag borde besöka. Jag välkomnar också mer info om de ställen jag nämnt här.

På återhörande!

Inlägget Konditori Kampanilen och Gathenhielmska – perfekt paus i Göteborg är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

När jag i höstas passerade Heathrow på väg hem från resan i Jane Austen-land såg jag att giganten Bill Bryson skrivit en uppföljare till sina humoristiska betraktelser från den där lilla ön i Atlanten med det kollektiva stora egot. Tjugo år efter bästsäljaren Notes from a small Island har han skrivit The Road to Little Dribbling – More Notes from a Small Island. Den första titeln minns jag som riktigt rolig så givetvis fick den nya boken följa med mig hem. Därefter fick den följa med på otaliga tåg och bussresor runt om i Sverige. Boken kan nästan räknas som en kär reskamrat, så många kilometer som vi avverkat ihop.

En anledning till att det tog sådan tid är att jag fick kämpa med boken. Bitvis är den riktigt rolig, men däremellan la jag undan den och greppade mobilen för att se om det hänt något någonstans som är mer intressant. Det var med viss lättnad jag äntligen blev klar med den. Redan efter ett par kapitel letade jag upp den första titeln, för att se om jag minns dåligt, har blivit kinkigare eller om Bryson helt enkelt har blivit en gnällspik på äldre dar.

Bill Bryson, engelsk-amerikansk storsäljande reseskribent

Bill Brysons signum är humoristiska iakttagelser och udda fakta, vilket är exakt sådant som jag gillar (och vill skriva). Därmed är han också en av mina förebilder. Bill Bryson har en perfekt bakgrund för att bli duktig reseskribent. För det första har han flyttat ett antal gånger mellan USA, där han är född, och Storbritannien, där han träffade sin fru på 1970-talet. Dessa flyttar fram och tillbaka har gett honom många möjligheter att reflektera över respektive lands egenheter.

Han har både bott tillräckligt länge i respektive land för att verkligen lära känna dess seder och invånare, men han har samtidigt utifrån-perspektivet vilket gör att han kan identifiera vad som är udda. Sedan har han jobbat på diverse tidningar vilket är utmärkt övning för att skriva kort, snabbt och kärnfullt.

Flera av hans böcker har blivit succéer. Notes from a Small Island följdes upp med en teveserie och A Walk in the Woods har filmatiserats. Den senare har jag inte läst men A Short Story of Almost Everything vill jag minnas att jag tyckte var en genomarbetad och lysande sammanfattning av vetenskap.

Uppföljaren är förläggarens idé

The Road to Little Dribbling är alltså en uppföljare till storsäljaren Notes from a small Island, I första kapitlet får vi reda på att det är Brysons förläggare som står för idén. Jag kan förstå varför en förläggare vill upprepa en försäljningssuccé. Jag kanske läser in för mycket i detta men jag får intrycket av att Bryson själv inte är lika tänd på idén som förläggaren. Eller i varje fall inte är lika entusiastisk som han var första gången.

När jag till slut hade tagit mig igenom Little Dribbling så öppnade jag den äldre boken. Mitt initiala intryck är att den är skriven med ett lättare anslag. Allting är lite ljusare, lite trevligare och lite roligare. Dessutom anade jag lite mer struktur och framåtrörelse. I den reser han runt med kollektivtrafik och tar adjö av favoritplatser innan en flytt.

Just struktur och tema är ruggigt svårt att få till i en bok av den här typen och jag såg inte tillstymmelse till någondera i Little Dribbling. Det var en samling nedslag i dagens Storbritannien. Valet av orter motiveras aldrig vad jag kunde se, eller följdes i varje fall inte. Det verkade mest vara sådana som Bills fru råkade ha bokat in åt honom eller dit han hade ärende ändå, och därmed kunde passa in i den bok hans förläggare ville ha.

Jag skulle varit i Birmingham nu

Att jag är lite vag i min beskrivning av den första boken beror på att den och jag har hamnat på olika orter medan jag var mitt i läsningen. Delar av den här texten låg i utkastlådan och väntade på att jag skulle återförenas och läsa klart boken. Men jag plockar fram utkastet och publicerar, för jag skulle varit i Birmingham den här helgen. Jag skulle till en mässa och jobba i nästa vecka och hade planerat att se lite av staden i förväg (dessutom ville jag vara säker på att komma fram i tid).

Birmingham har jag aldrig känt någon dragning till, men varför inte passa på, när man är i närheten? För att slippa känna mig lika vilse i pannkakan som när jag landade i Belfast så hade jag googlat lite. Jag hade hunnit lära mig att Birmingham är Storbritanniens befolkningsmässigt näst största stad, att den byggdes under industrialismen och har fler kilometer kanaler än Venedig. Särskilt det sista lät värt att ta en närmare titt på.

Så långt hade jag kommit när mässan blev inställd. Givetvis beror det på det där sabla viruset. Men lika bra att mässan ställdes in i någorlunda god tid. Just nu ställs allting in och jag tror att alla har vaknat (vilket de inte hade förra helgen när jag skrev en text om hur Corona kommer påverka bokbranschen och fick en del kommentarer där läsarna uppenbart inte tänkt längre än till sin egen nästipp).

Bill Bryson gillar att vandra i det brittiska landskapet samt pubar

För att återgå till Little Dribbling så gillar Bryson att vandra, landsortspubar, pirar, curry och att Storbritannien har så många kulturminnen. Han avskyr Carpe Diem-skyltar, tingel-tangel, köer och att bli uppskörtad när ska fika. Jag tänker inte argumentera emot den listan! Han talar sig för många brittiska traditioner som right of way, men gillar inte att vandra där det betar kor. När det gäller debatten om reducering av immigranter så påpekar han att han och många av hans vänner är födda i andra länder. Han nämner ett antal exempel på personer som är särskilt framstående inom det akademiska fältet och skulle vara en förlust på alla sätt om de lämnade landet. England har för övrigt till folkmängd särskilt många namnkunniga lärosäten.

Han är en varm förespråkare för den engelska landskapet, åker gärna tåg och kan verkligen konsten att kritisera idioter. Hans lustmord är verkligen underhållande, men mitt totalintryck är att han blivit en gnällig gubbe med krämpor sedan förra boken. Kanske blir vi alla mer konservativa och gnälligare med åldern?

Bilden som växer fram av Storbritannien är ganska sorglig. Det är en den ena orten efter den andra där en gång majestätiska hotell nu ekar tomma, där kedjecaféer tagit över varenda oberoende butik och där många pirar förfaller. Men där de platser som lockar besökare verkligen lockar stora horder. Varför är det så? Varför kan inte folk sprida ut sig?

Boken är full med udda roliga fakta

Bäst är Bryson när han väver in roliga detaljer, som i stycket i bilden ovan. Vi får också veta att Royal Navy förlorade 20% av sina sjömän i en storm och bakgrunden till numrering av vägarna. Boken är späckad av sådana detaljer och därför rekommenderar jag alla som rest i Storbritannien att skaffa den samt avnjuta den i små portioner.

Att få in sådana där historier på ett bra sätt är inte så himla lätt att göra som man kanske tror. Jag vet, för jag försökte göra samma sak i min debutbok. Min debutbok handlar om Wales så det finns en och annan innehållsmässig likhet mellan böckerna. Dessutom är det böcker i resegenren helt utan foton.

Smidigt med resebok helt utan bilder

Huvudskälet till att min debutbok saknar bilder är att jag drömde om att skriva en smidig pocketbok som skulle passa till jobb-pendling. Senare drömde jag om att skriva en riktigt fin presentbok som skulle göra sig att ha liggande framme. Båda dessa drömmar har jag förverkligat (Jakten på den perfekta puben respektive Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm). Nu är frågan hur jag ska utforma nästa bok.

Det finns mycket som talar för att återgå till mina rötter, och skriva uppföljare till debutboken. Det allra bästa med rena textböcker som blandar personliga reflektioner med udda fakta är att när de är skrivna är de klara. Guideböcker som Mitt Nice blir (delvis) inaktuella och behöver uppdateras (förlaget har dock valt att inte trycka om den :-(). Sedan är böcker som baseras på egna erfarenheter unika. De har ingen konkurrens av gratisbroschyrer, bloggar eller andra reklamtexter eftersom de har verkshöjd och är en immateriell tillgång som kan licensieras ut på olika sätt.

Textböcker är också billigare att formge, trycka och distribuera. Ren text kan publiceras som e-bok eller ljudbok, något som är klart attraktivt när ljud står för 40-80% av intäkterna för många förlag nuförtiden. Samtidigt gillar jag ju att fota…

Resa i böckernas värld

Vi får se hur jag utformar nästa bok. Det finns ju alltid alternativet att byta ut “eller” till “och”. Det vill säga att sluta fundera på om jag ska göra bok si eller så, utan göra båda delar. Varannan titel en billigare textbok och varannan snygg och dyr presentbok.

Skriv gärna en rad om vad du skulle föredra. Med tanke på läget i världen just nu så får det väl bli att resa i fantasin ett bra tag framöver. Kanske blir boktips min mest använda etikett framöver?

Inlägget Har reseskribenten Bill Bryson blivit en gnällspik på äldre dar? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Oskar II var inte glad den där junikvällen 1905 när han halade unionsflaggan för sista gången från Carlstens fästning. Han såg unionsupplösningen som en personlig motgång. Han ska ha sagt:

Från Trojas gafelspets för aldra sista gången min unionsflagga sänkas må till jorden ned. Nåväl den hyllad blive då med avskedssången av mig som i det längsta för dess heder stred. Dessvärre detta eningstecken söndrat blivit av ena fosterbroderns högförräderi som våldsamt har itu förbundets märke rivit och trott sig därigenom göras mera fri. — Blågula dukar dock förvisso skola svara vårt gamla Sverige är nog starkt på egen hand, i lust liksom i nöd, i strid liksom i fara, så länge hjärtan slå för ära på dess strand.

Texten ovan har jag hittat på Bohusläns museums digitala arkiv. Den står ihop med ett suddigt foto på Oskar II stående på en mur. Troja var namnet på tennisplanen som var anlagd vid fästningen. Enligt den skylt som sitter på ett träd på platsen ska det ha varit Sveriges första tennisbana utomhus. Tydligen vill även Särö tävla om den titeln. På Särö söder om Göteborg hade Oskar II tennisglada son Gustav V sommarhus i 35 år.

Oskar II anlände alltid till Marstrand med båt

Kanske var det Gustav V som lärde Oskar II att uppskatta tennis? V-Gurra ska ha lärt sig det i England och tagit med vanan hem på 1880-talet. Oskar II tillbringade hur som helst de flesta av sina sista tjugo somrar på Marstrand, en timme norr om Göteborg. Det är kanske fel säga på ön, han spenderade stora delar av tiden strax utanför ön. Enligt en skröna signerad Herman Lindqvist lät han ankra kungajakten HMS Drott utanför dambadhuset och plockade därefter fram kikaren.

Tillsammans med kungen anlände också en samling högadliga älskarinnor, de så kallade Kungsflundrorna. Det finns även bilder av dem på nätet, klädda i ljusa klänningar, breda hattar och med parasoll. I den klädseln skulle de haft svårt att ta sig igenom Nålsögat.

Marstrandsön har ett nätverk av promenadstigar

Nålsögat är en smal klippskreva som lutar lite vilket gör att det är svårt att gå rak igenom. I varje fall hade jag problem att ta mig igenom med dunjacka, ryggsäck och en kamera på vardera axeln. Medan jag hasade mig igenom tänkte att jag i varje fall inte hade långa kjolar på mig eller parasoll.

Annars känns det som att klänning skulle vara rätt på Marstrand på något sätt. Nätverket av promenadstigar är så tillrättalagda att klänning skulle passa. Sedan ska man nog strosa där en ljummen sommarkväll tillsammans med Någon Särskild. Det finns många bänkar att slå sig ner på med denna Någon Särskild.

Nu var jag i princip ensam på dessa stigar den blåsiga vardag i mars som fotona är tagna. Marstrandsön är tämligen öde fram till påsk. Jag har tipsat tidigare om att nätverket av gångstigar är riktigt fina utanför högsäsong.

Signerade böcker

Anledningen till att jag promenerade runt på Marstrand med mina kameror var den allra bästa, jag hade nämligen levererat ett par kartonger med Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

På tal om böcker vill jag nämna att i kiosken där man köper biljett till färjan säljs det böcker praktiskt taget direkt från författarna. Författarna till Mormor och morfar är seglare och Äventyret med Havssulan är personer jag haft lite kontakt med och eftersom jag vet hur tufft det är att nå ut med sina verk vill jag ta alla chanser att påminna folk om att köpa böcker. När jag ändå är i farten nämner jag en vacker presentbok om Marstrands historia skriven av Elisabeth Kaldén. Vi stod i samma monter under Bokmässan i höstas. Jag känner förresten också förläggaren som gett ut en nyutgåva av Lasse-Majas memoarer.

Carlstens fästning tronar högst upp på ön

Lasse-Maja är den mest kända fången som suttit på Carlstens fästning. Han var fängslad i 26 år, med avbrott för kortare rymning. De så kallade memoarerna har en lös koppling till sanningen och är mer skrivna för att underhålla.

Gillar man historia kan man med fördel pricka in den helg i juli när det är fästningsspelen på Carlstens fästning Jag har grävt i fotoarkivet efter bilder därifrån, jag vet att jag har dem någonstans men hittar inte igen dem. Istället snubblade jag över en bild på mig tagen 2002 vid fästningen. Den där västen hade jag på mig senast häromdagen när jag var uppe på Safjället.

Lunch på Havshotellet

Innan jag tog min fotopromenad åt jag lunch på Havshotellet på Koön-sidan. 125 kronor för dagens inklusive bröd, sallad och kaffe. God mat i modern stil och stilren inredning inuti. Utanpå är det modernt.

Det var ganska välfyllt med konferensgäster på hotellet. Överlag är det mer liv på Koön än på Marstrandsön så här års. Men det är inte bara under sommaren som det händer saker på Marstrandsön. Jag åkte färja med två damer som berättade att de håller på och planerar Röda Korsets julbasar på societetshuset. Om jag minns rätt äger den rum första advent och har varit igång varje år sedan 1948. Det bjuds på jultomte, fika och lotteri.

Roligt när vissa institutioner består genom åren oavsett om orten är populär bland eliten eller ej. Marstrands stjärna har pekat upp och ner genom åren.

Lagom utflykt från Göteborg

Marstrand hör inte direkt till okända pärlor för Göteborgare men ibland är det bra att påminna även om självklara utflykter. Det finns också mer att se i omgivningarna. På vägen passerade jag Hålta naturreservat som lockade med praktfulla ekar. Jag såg också en skylt till hantverksbageri. Jag tror det var Skåra gårds bageri som för närvarande har öppet fredag-söndag.

Kika in på utflyktstips runt Göteborg för fler idéer. Jag förordar exempelvis att jämföra Carlstens fästning med Nya Älvsborg. Båda försvarsverken anfölls samma sommar av danskarna. Den ena föll praktiskt taget omedelbart medan den andra höll stånd. Tittar man på respektive anläggning så är det tydligt att skillnaden måste sökas i annat än styrkan på själva murarna. Vädret kan ha spelat in men en stor del av skillnaden ligger i ledarskapet hos försvararna.

Sådant tycker jag är intressant att ha i åtanke när vi står inför en situation där alla behöver visa ledarskap. Tvätta händerna, läs böcker, ta en promenad och sprid för sjutton inte konspirationsteorier!

Inlägget Fotopromenad på Marstrand med doft av svunna tider är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det mittersta av de tre torgen i centrala Antibes har fått en ansiktslyftning, torget som för närvarande heter Place des Martyrs de la Résistance. Jag skriver “för närvarande” för så fort man börjar skrapa på ytan på fransk lokalhistoria så upptäcker man att fransmännen är väldigt pigga på att byta namn på gator och torg i takt med politiska vindar.

Traditionen att byta namn stup i kvarten försvårar förstås en del för oss som ger oss på att skriva om platsen ur ett historiskt perspektiv. Det nuvarande namnet hänvisar till de motståndsmän som miste livet under den nazistiska ockupationen på 1940-talet. Tills alldeles nyss var ett monument till deras minne torgets mittpunkt. Här kommer några bilder på monumentet från olika håll och årtal.

Mellan Place Nationale och Place du Gaulle

Rue de la République binder ihop de tre torgen i centrala Antibes. Närmast havet har vi det rektangulära Place Nationale. Det har troligen haft samma form sedan romarna var här. När jag kom till Antibes var halva torget parkeringsplats men bilarna har fått maka på sig. Torget känns igen på kolonnen i mitten. Enligt en blogg är det en present till Antibes-borna för att de stängde dörren för Napoleon när han landsteg i Golfe-Juan 1815.

Place du Gaulle är det översta, det som kantas av pampiga byggnader och har fontäner. Någonstans har jag skrivit en del om byggnaderna där men eftersom jag inte hittar det här på Tomatsallad så är det nog i något manus (mest troligt i Strövtåg runt Antibes).

Martyrtorget ska bli flanörplats

Av de tre torgen är martyrtorget det yngsta. Det skapades på 1930-talet samtidigt som postkontoret byggdes. Då hittade man rester av en kyrkogård där munkar begravts. Här låg nämligen tidigare Antibes största kyrka där släkten Grimaldi hade mausoleum (Grimaldi ägde Antibes slott en gång i tiden). Kyrkan strök med under franska revolutionen.

Det gamla torget var som sagt centrerat runt ett monument. Där har stadens dignitärer tidigare samlats för kransnedläggningar vid olika högtider. Detta är inte enda stället där det lagts ner kransar, det har även gjorts vid Place du Gaulle 8 maj och nere vid hamnen 11 november.

Karusellen borta

Som syns på bilderna så var det förut lekpark, grönskande planteringar samt en karusell på torget. Det vill säga ett ganska klassiskt franskt torg. Under 2019 så togs allt det bort för att skapa ett nytt större torg. Det nya torget är större än Place du Gaulle och har utrymme för flanörer och större uteserveringar. Alla nivåskillnader och trappor har också tagits bort. Antibes jobbar en hel del med tillgänglighetsanpassning, bland annat på stränderna där ett redan hyfsat bad för rullstolsburna har blivit ännu bättre.

Martyrtorgets historia

För att sammanfatta det jag lyckats hitta om torgets historia så låg området troligen precis utanför den romerska staden. I slutet av 1500-talet byggdes en klosterkyrka här. Tror det var Franciskaner. Klostret fick efter franska revolutionen tjäna som militärt förråd. Det revs 1930 när postkontoret byggdes. Efter andra världskriget tillägnades torget motståndet mot nazisterna. Nu anpassas det efter turistnäringens behov.

Detta speglar rätt väl Antibes historia faktiskt. I tur och ordning har det varit grekisk handelsplats, romersk hamn, kyrkligt centrum, militär gränspost och nu ett turistmål.

Har du fler detaljer att bidra med? Skriv en kommentar om du vet något mer.

Nya torget är klart nu

I somras var det här området inte särdeles fagert men nu börjar det likna något. Bilderna från mars 2020 är tagna av Tomatsallads speciellt utsände (det vill säga Kocken). Det kan bli de sista bilderna på ett tag för vem vet vad framtiden bär med sig? Alla jag känner har nämligen i all hast lämnat södra Frankrike nu. Inte för att det kändes osäkert att vara där nere, tvärtom. Frankrike har mycket större vana vid att hantera katastrofer än vad Sverige har, både från politikerhåll och bland befolkningen. För att stoppa smittspridning har exempelvis alla restauranger stängts en månad. Dessutom är sjukvården väl utbyggd.

Men med alla länder som i panik slår igen sina gränser så känns det bättre att ha alla familjemedlemmar samlade i samma land. Att Danmark slängde igen gränserna satte käppar i hjulen för flera av de jag känner. Min tågåkande kollega Maria (med Rivieran inom räckhåll) fick hastigt sätta sig på flyget. Kocken och M som bilade hem fick snabbt beställa en biljett på färjan Kiel-Göteborg när Öresundsbron inte längre var ett alternativ.

Promenera och läs gamla inlägg

Just nu är det högst oklart när jag får chansen att åka till Antibes igen och fortsätta med mina manus. Eller när någon är intresserad av att läsa dem. Den senaste veckan har läsarsiffrorna på Tomatsallad sjunkit som en sten, vilket gör att det känns en aning mindre motiverat att skriva nya.

Jag är kanske kaxig men jag tror att det är bättre i dagsläget för alla som sitter hemma att bläddra bland de över 1500 inläggen på Tomatsallad (eller läsa någon av mina böcker) än att dela konspirationsteorier och annat skräp i sociala medier. Så ta hand om er, promenera mycket och bläddra bland äldre inlägg. Nya kommer också att dyka upp förr eller senare, de som prenumererar får dem direkt.

Inlägget Martyrtorget i Antibes har fått ett ansiktslyft är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det maffiga Fort Carré vakar över fiskebåtar och lyxyachterna i hamnen Port Vauban i Antibes. Därmed har fortet också fastnat på en och annan bild från mina kvällspromenader genom åren. Jag har givetvis även varit där och fotograferat det på plats. Dessutom har jag skrivit om det i Strövtåg runt Antibes i ett kapitel som handlar om Vaubans framfart på Rivieran. Förutom Antibes nämner jag i samma kapitel Entrevaux och Ste Marguerite (där han bidragit mer än vad han gjorde i Antibes). Här kommer ett utdrag ur manuset.

Om Fort Carré ur Strövtåg runt Antibes

Fort Carré byggdes på 1500-talet, troligen ovanpå resterna av ett romerskt byggnadsverk, antingen en befästning, tempel eller en kombination. Fort Carré förbättrades bara marginellt av Vauban som istället föreslog förstärkningar av murarna runt själva staden.

Av Vaubans murar återstår idag bara Bastion Saint André. Den utgjorde en gång i tiden ena hörnet av en triangelformad mur runt Antibes.

Fram till 1860 var Antibes fransk gränsstad mot kungariket Sardinien och fortet var gränsförsvar. Samma år som Nice blev franskt demilitariserades Fort Carré. Området blev en träningsanläggning fram tills 1967. Efter restaureringar av frivilliga öppnades fortet för publik.

Den stjärnformade fästningen är imponerande både på långt och nära håll men inuti känns den förvånansvärt liten. Det finns nog intressanta historier att berätta om den för när jag gick en guidad tur berättade guiden långt och länge om varje rum. På franska. Tyvärr innehöll den engelska sammanfattningen bara de fragment jag lyckats snappa upp från den franska versionen.

Både namnet Fort Carrés och dess murar har lånats ut. I den gamla James Bond-filmen Never say never again agerar Fort Carrés kala murar skurktillhåll i Palmyra.

Bakverket Fort Carré

Namnet har lånats av eleganta patisserie Cottard till en bakelse. Bakverket Fort Carré består av chokladmousse och chokladcréme med krokant ovanpå en mandelbotten. Det är en av mina favoriter som jag alltid väljer när jag fikar på Cottard.

Vad ska jag göra med mitt manus?

Ovanstående var som sagt ett utdrag ur ett manus som jag började jobba med 2011 och har lagt ner oändligt mycket jobb på. Men jag är ändå inte säker på om det är färdigt och hur jag i så fall ska ge ut det. Men jag ska inte fundera mer på det ikväll. Det är ett ärende för morgondagen.

Är heltidsförfattare igen

Ikväll har vi firat att jag avrundat ett annat manus. Nämligen en handbok för alla som vill passa på och skriva sin självbiografi. Det är den fjärde handboken för författare som jag skrivit tillsammans med Kim M Kimselius och Lennart Guldbrandsson. Manuset har varit nästan klart i flera månader. Kim och Lennart var nöjda men jag ville redigera den ett varv till. För en vecka sedan blev jag hastigt och lustigt heltidsförfattare igen vilket betyder att jag har tid att lägga på skrivandet. Det gäller att utnyttja tiden för vem sjutton vet vad som väntar?

Inlägget Fort Carré i Antibes byggdes inte av Vauban är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I helgen har jag lärt mig något nytt. Det finns något som heter Lagen om konsulära katastrofinsatser (2010:813). Den reglerar när UD ska ordna hemtransport för svenskar. Ännu så länge (april 2020) har den ännu inte utlösts.

Lagen tillkom efter tsunami-katastrofen

Lagen om konsulära katastrofinsatser tillkom i efterspelet efter tsunami-katastrofen 2004. Då genomfördes en översyn över Sveriges katastrofberedskap. Lagen förtydligar både statens ansvar att ha en beredskap samt den enskilde resenärens ansvar.

Så vitt jag kan se är tanken med lagen att ifall det händer något där stora grupper av svenskar plötsligt drabbas i annat land och de ej kan ta sig hem på något annat sätt så ska staten träda in och rädda dem. Det ska dock ske på resenärernas egna bekostnad.

Gäller inte om man väljer ignorera UDs råd

Lagen innebär inte att ifall man på eget bevåg väljer att åka iväg till något ostabilt land långt borta, ignorerar alla varningar från UD (som fick andra svenskar att lämna landet) samt avfärdar corona som hysteri så ska UD komma flygande som en räddande ängel.

Det finns ett eget ansvar att hålla sig informerad. Det gäller särskilt om tiderna är oroliga och man befinner sig i ett land där det potentiellt skulle kunna tänkas bli problem.

Ladda ner appen Resklar

UD har en app som heter Resklar. Den använder mobilens platsinformation och pushnotiser för att skicka ut information om det resmål man befinner sig på. Om UD skickar ut en varning, kan det vara klokt att snabbt fixa en hemresa eller stå sitt kast. Så här såg informationen ut den 6 mars till de som befann sig i Peru.

Gäller reseförsäkringen?

Att staten (dvs skattebetalarna) ej betalar för extra utgifter som enskilda personer kan tänkas få för att ta sig hem från semestern är tydligt. I infon om lagen står “Resenärens kostnader ska kunna täckas av en bra reseförsäkring.”

Stämmer det, kan man få ersättning i efterhand från sin reseförsäkring? Det beror helt på villkoren i respektive reseförsäkring (och förutsätter för det första att man har en). Jag har själv inte närstuderat frågan men ett par personer jag pratat med säger nej, inte om man behöver bli evakuerad från ett land som UD avrått från att resa till.

Tipset verkar bli att läsa villkoren för reseförsäkringen noga i förväg, se till att ha en buffert samt en egen krisplan om man ger sig av på resa när det är oroliga tider.

Mitt tweet om Perusvensk blev viralt

Hur jag lärt mig detta? Jo tack vare en lång diskussion i sociala medier. Allt började i fredags kväll när jag blev lite provocerad av ett snyftreportage på SVT.se om 25-åriga Rosanna Holmström som var besviken på att hon inte fått mer hjälp från UD för att ta sig hem från Peru. Jag delade länken på Twitter. Och min tweet blev viral.

Det strömmade in gillningar, RT och kommentarer. När detta skrivs söndag har hastigheten avtagit men min tweet snurrar fortfarande runt i systemet. Jag är heller inte ensam om att ha delat den utan har sett många andra dela den. Rosanna Holmström är helgens mest ökända svenska. Sympatin i Sverige var verkligen begränsad för vedermödorna att ta sig hem från healing- och yogaretreat mitt under pandemi.

Är det svt:s uppgift att göra snyftreportage?

Det första som provocerade mig var att SVT överhuvudtaget valt att publicera detta snyftreportage. SVT finansieras med skattemedel. Jag tycker att de borde stå över klick-journalistik och överlämna det åt swish-journalister och tabloider som jagar annons-pengar.

Om public service ska ägna sig åt snyfthistorier så finns det sådana som är betydligt mer relevanta i dagsläget än att en semestrande 25-åring haft en otäck nattfärd genom Peru. Det är bara att välja och vraka mellan sjukvårdspersonal som sliter i hemmasnickrad skyddsutrustning under tolvtimmarspass, eller någon av alla som förlorar sin försörjning, sina livsverk och eventuellt hus och hem. Då har jag inte ens nämnt de som förlorar livhanken samt deras anhöriga.

Undrar vad syftet med reportaget var?

Några som kommenterat reportaget gissade att SVT:s syfte var ironiskt. Det var inget snyftreportage som skulle väcka sympati utan reportern hade någon annan avsikt (lite oklart vad dock). Andra undrade vad som fått henne att ställa upp på reportage i både radio, teve och en blogg. Hur kommer det sig att hon hade färdiga bilder till media direkt när hon landat?

Om hennes tanke var att få sympati eller att skapa ett drev mot UD så gick det inte som beräknat. Ord som bimbo, sopa, gnällspik, fullblodsidiot och bortskämd har nämnts mer än en gång i mitt flöde. En enda person tyckte att vi skulle “cut her some slack” för att hon bara är 25 år. Då är det lite roligt att läsa vad hon skrev i en intervju på bloggen Ett annat liv 2016.

Det gjorde mig såhär är att jag rest mycket. Jag har lärt mig klara mig själv. Du kan inte falla tillbaka på dina föräldrar när du blir pank eller när något händer. Det har gjort mig självständig.

När åkte hon egentligen?

En detalj som saknas i alla reportage jag lyckats hitta är vilken dag hon reste till Peru. Det är inte en oväsentlig detalj. Om det var så att hon åkte iväg i höstas och har suttit på en bergstopp i Peru offline i sex månader så kan jag ha viss sympati för att det blev en chock att upptäcka att en pandemi pågår när hon ska åka hem.

Men nu har media knappt skrivit om något annat sedan vecka nio (slutet av februari). Covid-19 var inte direkt nytt då, varningarna har duggat tätt hela året. Många har förvisso valt att ignorera dem eller förlöjliga dem.

Alla Peruresenärer fastnade inte

Jag har inte själv varit i kontakt med kvinnan i reportaget. Men två andra Peru-resenärer svarade på mitt tweet. En svarade att reportaget var dåligt och inte alls förmedlade hur det varit. Hon var också djupt kritisk till svenska UD och förbannad på snacket om att “UD inte är en resebyrå”. Enligt henne så stängde Peru igen på 48 h och det gick inte att ta sig hem.

Med all respekt för att hon precis haft en chockartad upplevelse så hoppas jag att hon i sinom tid ser att huvudorsaken till att hon hamnade i den sitsen var att hon själv gjorde en felbedömning. Den 12 mars tyckte hon att det var säkrare att stanna i Peru, där allt var lugnt, istället för att åka hem till Sverige och Corona-hysteri. Hon fick bland annat detta svar från en annan person:

UD förmedlar flyginformation

Det kanske kan vara intressant att också berätta vad UD gör i sådana här situationer. Det jag lärde mig från diskussionerna i tråden var att UD förmedlar information om när det går flyg. De samarbetar med andra länder.

Just det flyg som svenskan i reportaget åkte med var det danska Udenrigsministeriet som hade ordnat via en dansk resebyrå. Svenska UD har bland annat ordnat flyg från andra destinationer som Indien.

UD förmedlar information, man får boka och betala själv. När det gäller Peru så ordnar också UD de tillstånd som krävs för att kunna ta sig till flygplatsen. Citat ur SVTs artikel:

Rosanna – som tvingades betala 20 000 kronor då det enbart fanns förstaklassbiljetter kvar – är mycket kritisk till hur Sverige har agerat.

– Jag tycker att UD och svenska ambassaden i Lima har agerat jättedåligt. Jag är verkligen chockad och så besviken. Som svensk förväntade jag mig att få mer hjälp. När jag till slut lyckades boka en biljett sa UD att jag fick klara mig helt själv och ordna egen transport, säger hon och fortsätter:

– De ordnade ett tillstånd så jag fick resa men sa att jag reste på egen risk. En kvinna på ambassaden höll med om att det kunde bli farligt för mig men de kunde inte hjälpa mig.

20 papp billig flygbiljett i dagsläget

Om vi börjar med frågan om priset 20 000 kr för en flygbiljett Lima-Kastrup med SAS (troligen i det SAS kallar för business, de har plockat bort ordet förstaklass).

Just nu går det i princip inga flyg. Hela samhället är nedstängt. Det betyder att möjligheterna att boka snorbilliga flygbiljetter tack vare att olika flygbolag tävlar om resenärerna är borta.

I en grupp för svenskar på franska rivieran såg jag att vill man flyga från Nice till Arlanda (2,5 h flygresa) kostar en biljett €1440 och man får vänta tills resebyrån fått ihop ett fullt plan med femton passagerare.

I det sammanhanget låter 20 000 kr för en flygbiljett från Sydamerika rätt billigt.

I Sverige har vi eget ansvar

Borde inte Sverige chartra massor med plan och hämta hem alla medborgare som fastnat i andra länder? Det kanske man kan tycka men i Sverige kör vi med eget ansvar. Det gäller åt båda hållen. Vi har eget ansvar att ta oss hem när vi gett oss av utomlands. Vi har eget ansvar att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer (vilket är det hårdaste språkbruk en myndighet kan använda och alltså ska följas).

Å andra sidan står det varken militär eller polis på gatan och bötfäller den som bryter mot dessa rekommendationer. Redan för en vecka sedan hade fransk polis utfärdat 225 000 böteslappar enligt bloggen Franska fönster. Det stod Rosanna Holmström fritt att direkt när hon kom hem fika med sin mamma (hur klokt det var, är en annan fråga). Hon blev inte isolerad i karantän i ett militärläger i några veckor. Det var hur USA hanterade de amerikaner som evakuerades från Diamond Princess i februari.

Sammanfattning av lärdomarna

Om jag sammanfattar vad jag lärt mig den här helgen så är det.

• Om resenärer absolut inte kan komma hem på andra sätt så har Sverige en beredskap att plocka hem folk via lagen om konsulära katastrofinsatser.
• Det är klokt att ha appen Resklar i mobilen och följa UDs rekommendationer. Annars kan det bli dyrt.
• Håll ordning på villkoren i reseförsäkringen samt buffert för att skaffa en extra hembiljett till fullpris.
• Ha en egen katastrofplan redo om du reser långt bort.

Nu återgår jag till nära upplevelser

Det har på många sätt varit en lärorik och intressant helg. En hel del av dessa kunskaper hoppas jag att jag aldrig får användning för. Nu planerar jag att återgå till vanlig verksamhet här på bloggen. Det vill säga att tipsa om udda upplevelser i närområdena. De som prenumererar märker om inspirationen dyker upp.

Skriv en bok Rosanna Holmström

På Twitter ska jag återgå till det jag gjorde före helgen, att tjata på folk att skriva sin självbiografi. Det gör jag av ett par skäl.

1. Varje person som jag kan inspirera att isolera sig med sin dator för att skriva en bok är en person som inte deltar i smittspridningen.
2. För de allra flesta kommer ett liv efter covid-19-pandemin. Då ska vi summera hur vi tillbringade tiden. Att ha ett färdigt manus är bättre än mycket annat.
3. Jag vill gärna bidra på något sätt och detta är vad jag känner att jag kan göra.

Uppmaningen att skriva ner sina upplevelser går särskilt till Rosanna Holmström. Att skriva är ett perfekt sätt att bearbeta sina upplevelser och sätta dem i perspektiv.

Om det blir en bok av den nattliga skräckfärden genom Peru kanske den möts med mer sympati om världsläget är ett annat. Då kan den dessutom ingå i ett kollektiv “detta var hur vi drabbades av covid-19”.

Jag sätter en slant på att hennes hemresa kommer räknas som ett mindre besvär jämfört med hur många andra drabbas. Men jag skulle gärna ha fel för det skulle betyda att pandemin drar förbi utan alltför svåra spår.

Inlägget UD är ingen resebyrå – lärdomar från Perusvenskarna är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det är lätt att bli hemmablind. Jag blir ofta det och glömmer bort att skriva om den ort jag faktiskt befinner mig på och berättar bara om olika mer eller mindre exotiska utflykter samt missar det som ligger nära. Ibland får jag såklart något ryck och skriver om närområdet, men det finns luckor på Tomatsallad. En sådan lucka uppdagades när jag skulle presentera månadens bild i mars. Bilden var från forsen i Kvarnbyn och jag tänkte länka till fler texter därifrån. Tji fick jag. Dags att åtgärda detta och fylla på Utflyktstips runt Göteborg, som just nu är bloggens mest besökta rubrik.

Forsen i Mölndalsån

Huvudattraktionen i Kvarnbyn är forsen i Mölndalsån. Den totala fallhöjden är 48 meter och på vårvintern när det är mycket vatten i ån är forsen imponerande. Forsen har utnyttjats för att driva många olika maskiner och varit viktig både för utvecklingen av Mölndal och Göteborg. Namnet Mölndal betyder kvarndalen och kommer från det fornsvenska ordet mölna. Det vill säga, namnet Mölndal har samma bakgrund som östgötska orten Mjölby som också är känt för sina kvarnar.

Det finns en enda kvarn kvar, Nymans kvarn. Det är ett tegelhus som det står Lilla Götafors på eftersom den också varit kraftcentral till Götafors. Det syns att det en gång i tiden runnit vatten genom byggnaden. Det rinner fortfarande vatten genom byggnaden mitt emot, den gamla Oljeslagerifabriken som syns på bilderna överst. I källaren har det stått turbiner som drivits med hjälp av vattnet.

Relativt lätt att besöka Kvarnbyn

I rubriken skriver jag att Kvarnbyn är lätt tillgänglig. Med det menar jag mest att det är lätt att ta sig dit från närområdet. Mölndals kommun sticker in som en tårtbit i Göteborg vilket gör att det är nära att cykla till Mölndal från Göteborg. Kommer man med bil finns det ett par parkeringsplatser ovanför fallen utanför Mölndals stadsmuseum samt många fler på andra sidan motorvägen i nuvarande Mölndals centrum (eller Mölndals innerstad som kommunfolket nu döpt om det till i något försök att göra det mer attraktivt). Det tar ungefär tio minuter att gå mellan det nya centrumet och det gamla, det vill säga Kvarnbyn.

Åker man buss finns det lite olika busshållplatser att välja på. Hållplatsen Mölndals stadsmuseum verkar mest trafikeras av snabbussarna som enbart går vardagar. Helger kan man antingen satsa på busshållplatsen Gamla torget inte så långt från Forsebron det vill säga precis nedanför fallen. Vill man minska ner antalet höjdmeter kan kanske busshållplatsen Enerbacksgatan vara ett alternativ. Den första trafikeras av buss 751 och den andra av buss 753. Ingendera har någon särskilt tät tidtabell.

Ät på Mölndals stadsmuseum eller Kråkans krog

I normala tider finns två alternativ för mat-intag på denna utflykt så vitt jag vet. Antingen fiket på stadsmuseet eller klassiska Kråkans krog längst ner vid bron, inte så långt från det som tidigare var Mölndals centrum. På motsatta sidan om ån ligger det gamla stadshuset och torget där det en gång i tiden var torghandel.

Jag har ännu inte ätit på Kråkans men Biologen säger att krogen är bra och uteserveringen ser onekligen inte så dum ut om man tänker sommar och gröna träd istället för vinter som på mina bilder nedan. På museet var jag en flitig lunchgäst en gång i tiden. Det är också ett bra ställe att ta en kopp kaffe på. Det är inte så dumt att starta utflykten på stadsmuseet och snappa åt sig en karta.

Ta en sväng på stadsmuseets butik och magasin

Förutom café, karta och gratis toalett så lockar stadsmuseet med en välsorterad och trevlig butik samt en utställning som de kallar Öppna magasinet. Där kan man kika på massor av föremål från Mölndals historia. Det finns exempelvis vackra trästolar i olika modell från den numera nedlagda stolsfabriken i Lindome.

Det finns också en hel del papper och andra minnen från Papyrus. På Papyrus pappersfabrik arbetade som mest 1000 personer. Då dominerade Papyrus området som fick karaktär av bruksmiljö. Längs forsen har det även varit tapetfabrik, sulfitfabrik och spinnerier. Om jag inte minns helt fel så var Mölndalsån en gång i tiden kraftigt förorenad. Bland annat färgades den i olika färg beroende på vilken färg som just då användes i någon av fabrikerna. Det läste jag i en vacker bok om Mölndalsån skriven av fotografen Mikael Svensson.

Följ forsen åt ena hållet och ta Stockeliden åt andra

En variant på promenad startar vid museet med en tur nerför Götaforsliden. Titta in på Returum second hand-butik och olika ateljéer om de lockar och är öppna. Beundra forsen samt alla industribyggnaderna ur olika vinklar. Redan vid slutet av 1600-talet fanns det 35 anläggningar längs forsen men de flesta byggnaderna som syns nu är från 1800-talet.

Nere vid bron så kan du svänga vänster och sedan ta en trappa upp i bostadsområdet. Precis som på många orter längs kusten trängs gamla arbetarbostäder på kullen. En del av husen närmast Stadsmuseet tillhör Mölndals hembygdsmuseum.

Område under utveckling (dvs det byggs….)

När jag bestämde mig för att skriva detta inlägg gjorde jag en liten djupdykning i fotoarkivet. Jag upptäckte snabbt att mitt arkiv inte är helt komplett. Jag har fotat digitalt sedan år 2000 och med systemkamera sedan 2007-2008 eller något ditåt. Är rädd att mina äldre foton mest är sparade på CD-skivor.

Men några bilder från arkivet lyckades jag lokalisera. De är inte särdeles bra som bilder betraktade men är intressanta därför att det byggs och rivs en hel del i området. Det är också ett skäl till att jag hållit mig borta ett bra tag. Byggverksamhet brukar betyda avspärrningar, lervälling och oljud – allihop saker jag ogillar starkt.

En gång i tiden så var Kvarnbyn ett ställde jag ofta promenerade till när jag ville “göra något” men inte iddes ge mig av ut på någon mer äventyrlig expedition. Sedan fick alla byggen mig att hålla mig borta men jag tror jag ska återvända och ta fler bilder. Mitt arkiv saknar bilder i morgonljus och det är en övervikt på vinterbilder (för att det är mer vatten i forsen då).

Det var allt från denna tur i Kvarnbyn! Får se vad som står näst på tur.

Inlägget Mölndals kvarnby – lätttillgänglig och sevärd utflykt är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).