Såhär i virustider när mycket av den vanliga underhållningen är lagd i malpåse startade jag ett nytt abonnemang på Netflix. Jag har haft ett tidigare, det var 2013 när företaget skulle introduceras i Sverige som alla deltagare i #blogg100 fick ett halvårs gratisabonnemang. Jag minns att jag satt på balkongen i Antibes och tittade på film på kvällarna. Det var trevligt, men inte så trevligt att jag var beredd att ha ett abonnemang gående på fall att. Det finns så mycket annat att göra och lägga pengarna på.

Men sedan dess har företaget växt och har skapat en hel del eget material som bara finns på Netflix. Nu när vi ska ha fysisk distans till varandra (jag vägrar kalla det för social distans, snarare är detta ett utmärkt tillfälle att vara mer social än vanligt) så passade det bra att prova igen. Jag började med serien The Crown om Elizabeth II av England. Jag har ännu inte tagit mig igenom serien men den är inspiration till dagens bloggtema.

Edward VIII bodde delvis i Antibes efter abdikationen

När Elizabeth föddes var det som ett i raden av barn i utkanten av den kungliga familjen. Hennes liv förändrades när hon var tio år 1936. Då blev hon plötsligt tronföljare när hennes far prins Albert blev kung George VI för att hennes farbror Edvard VIII abdikerade. Edward VIII flyttade sedan utomlands med sin Wallis Simpson. Ett av de ställen som de bodde på är Château de la Croë på Cap d’Antibes. De hyrde villan och lär ha renoverat den rejält och haft många fester där. Bland deras gäster kan nämnas paret Churchill (som också lär ha trivts i Cassis).

Villan ägs nu av en stenrik ryss som också har renoverat upp den rejält efter att den under en period bebotts av husockupanter. Han är ganska privat av sig och jag svär att murarna blir högre för varje gång jag vandrar förbi. Men nu skulle detta inte handla om Antibes utan om prinsar av Wales.

Den brittiska tronföljaren tilldelas titeln prins av Wales

Elizabeth gifte sig så småningom med Philip som också fötts som brorson till en regerande monark, nämligen som brorson till kung Konstatin I av Grekland. 1952 blev Elizabeth drottning. Då blev parets fyraåriga son Charles kronprins. Men titeln prins av Wales, som bärs av tronföljaren, fick han vänta på. Den följer inte automatiskt med vid födseln utan den är något som tilldelas. Charles fick den 1958 och installerades som prins av Wales 1969.

Installationen skedde vid en ceremoni på slottet Caernarfon i norra Wales. Det slottet är en del av Edward I:s järnring runt Snowdonia. Befästningarna byggdes alla i samma stil av den engelska kungen för att slutligen kväsa walesarna som han hade besegrat 1277-1283. Edward I var den förste att utse den brittiske tronarvingen till prins av Wales.

Den förste tronföljaren med titeln prins of Wales

Enligt en skröna så lovade Edward I walesarna att de skulle få en prins av Wales som var född i Wales och inte pratade ett ord engelska. Det gjorde heller inte hans son Edward när han föddes på Caernarfon slott 1284. Kruxet med denna skröna är att den nedtecknades först på 1500-talet och därför sannolikt är helt påhittad. Edward av Caernarfon blev exempelvis utsedd till prins av Wales först när han var sjutton år. När han föddes var han inte ens kronprins utan det var en av hans äldre bröder som var tronföljare. Sedan vete sjutton om han pratade engelska överhuvudtaget. Var inte franska hovspråket för huset Plantagenet?

Det finns för övrigt en del historier om hur denne Edward dog som är allt annat än mysiga. Han hette som kung Edward II och blev antingen mördad eller dog av umbäranden i fångenskap. Mord-historierna hänger ihop med att han var homosexuell och öste titlar över sina favoriter. För att återgå till prinsar av Wales så används alltså titeln sedan 1300-talet av det brittiska kungahuset för den man som är kronprins och inte kan bli nedputtad på grund av att andra sönder föds. När detta skrivs har titeln delats ut 21 gånger.

Före Edward I användes titlarna av diverse inhemska prinsar. Det fanns en uppsjö av dem och det kan vara en anledning till att Wales blev kuvat av England – de walesiska furstarna spenderade alltför mycket tid med att slåss inbördes. Edward I må ha kuvat walesarna men det var inte slut på uppror för det. Det är dags för historien om Owain Glyndwr. Jag hämtar texten från min debutbok.

Owain Glyndwrs uppror på 1400-talet

Owain Glyndwr är ytterligare ett exempel på att omständigheter och slumpen ibland avgör vad man gör i livet. Owain passade som prins och ledare för ett enat Wales då han härstammade på sin pappas sida från prinsarna av Powys (norra Wales) och från mammas sida från en känd upprorsledare i södra Wales, Rhys ap Gruffydd. Owain var dock en lydig undersåte till kung Rickard II, studerade juridik i London och var med i den engelska armen. Men när Richard II blev utmanövrerad och ersatt av sin kusin Henrik IV började Owains problem. En av hans grannar, Lord Grey of Ruthin, var väldigt bundis med den nya kungen och då Henrik krävde att alla hans undersåtar skulle göra någon tjänst av något slag såg gran­nen till att detta brev levererades så sent att Owain omöjligt skulle hinna göra det som efterfrågades. Grannen såg särskilt till att utmåla Owain som en opålitlig rebell.

Owain hade två val, antingen att ödmjuka sig, be om ursäkt och försöka smickra sig till kungens gunst, med osäkert utfall, eller att agera som det förväntades av en stolt walesisk ädling. Han antog rollen och startade 1400 ett upp­ror. Som allierade hade han släkten Percy i Northumberland och Karl VI i Frankrike. Till att börja med nådde han stora framgångar men upproret slogs till slut ner. Hur, när och var han dog är en smula oklart, antagligen gömde han sig i bergen någonstans. Vad som hellre lyfts fram i den walesiska turistinformationen är att han sammankallade den första walesiska riksdagen i Machynlleth.

Nutida prinsens vigselringar av walesiskt guld

När prins Charles gifte sig med Diana Spencer var vigselringarna gjorda av walesisk guld. Själva guldbältet ligger i norra Wales men på närmare håll, i Carmarthenshire, ligger Dolaucothi. Där vaskades det guld redan under bronsåldern. Romarna fick nys om guldet och blev givetvis intresserade. Den romerska härföraren Julius Frontinius erövrade raskt området från de lokala stam­marna. Han lät bygga en tekniskt avancerad gruva med tillhörande fort för att skydda investeringen. Kanske var det med vinsterna från guldbrytningen som Julius Frontinius senare renoverade akvedukterna i Rom? Spåren av romar­nas underjordiska schakt hittades när gruvan temporärt återöppnades på 1930-talet efter århundraden i träda.

I Dolgellau i norra Wales öppnades flera gruvor i slutet av 1800-talet. Brytningen var intensiv under några årtionden men förde under senare delen av 1900-talet en alltmer tynande tillvaro. Visserligen är malmen hyfsat rik på guld men fyndigheterna är små och miljökrav gjorde brytningen olönsam. Gruvorna har öppnats och stängts i takt med variationerna i guldpriser och med entusiasternas entusiasm. Guldet är oerhört exklusivt vilket effektivt stoppar mig från att införskaffa en souvenir. Diana däremot, hon hade walesiskt guld i sin vigselring när hon blev prinsessa av Wales.

Min Walesresa uppskjuten igen

Avsnittet om det walesiska guldet är också hämtat ur debutboken. Det finns en hel del intressanta fakta i den som jag gärna vill sprida till fler läsare. En av många idéer jag har är att skriva en ny bättre bok om Wales. Jag är en bättre skribent och kan mycket mer om bokbranschen idag än när jag skrev min första bok.

I syfte att skaffa mer material hade jag planerat en kombinerad vandrings- och fotoexpedition till Snowdonia tillsammans med några vänner förra våren. Tyvärr var jag tvungen att ställa in resan på grund av den ultrakorta deadlinen för boken Rivieran inom räckhåll. Nytt datum för Walesresan sattes till första helgen i maj i år, men som alla förstår är jag inte på väg till Wales i år heller. Förhoppningsvis kan jag komma iväg nästa vår…

Wales rika historia värd än större publik

Jag håller som bäst på och klurar på vad jag ska ägna den här våren åt för manus (om jag nu ska ägna den åt något manus). Det får av naturliga skäl bli något jag kan arbeta med utan att resa. Samtidigt ska boken gå att sälja i den nya bokbransch som skapas på andra sidan av virusepidemin (jag klurar också en hel del på hur den kan tänkas bli).

Medan jag tar en promenad och funderar kanske du vill läsa mer om Wales? Kika in på sidan med walesisk inspiration och klicka dig vidare. Trevlig helg!

Bilderna i artikeln är alla hämtade från Conwy, ett annat av Edward I slott, ett som idag är ett världsarv. Det ligger mitt emot vandringen runt Great Orme.

Inlägget Udda fakta om Wales: guldgruvor och prinsar av Wales är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Tänk att det redan har gått ett år sedan jag tågluffade till och från franska rivieran med Maria Unde Westerberg – resan som resulterade i reseguiden Rivieran inom räckhåll! Att tågluffa genom Europa är en mycket trevlig upplevelse. Sitta bekvämt tillbakalutad i ett tågsäte och titta ut när höga berg, mäktiga floder och lockande vingårdar glider förbi utanför fönstret ger en annan förståelse för Europas geografi än att läsa om det i en bok. (Nu satt jag iofs inte bekvämt tillbakalutad i något tågsäte utan stod mest upp vid något fönster med mina kameror).

Så här när alla gränser är stängda känns det ännu mer fantastiskt att det fanns en tid när man kunde röra sig fritt i Europa. Så har det inte alltid varit och det är något jag hoppas att vi sätter värde på, när de öppnar igen. Det gäller att se till att den här virusepidemin inte utnyttjas av reaktionära krafter till att permanenta stängda gränser.

Perfekt resa med erfaren reseguide

Min resa var extra lyxig för jag behövde inte hålla koll på några biljetter. Det är den delen som gör att många drar sig för att åka med tåg. Just nu känns det som ett futtigt problem. Men jag behövde inte allt bry mig eftersom Maria skötte den delen och improviserade en del längs vägen. Det enda vi hade bestämt när vi gav oss av var att vi skulle åka Bernina Express.

Maria har rest många gånger med tåg mellan Stockholm och Nice. Hon har passat på och testat många olika vägar och det är hon som skrivit alla tågtipsen i Rivieran inom räckhåll. För smakprov, kika in på hennes webb, exempelvis detta inlägg om olika vägar ner till Rivieran. (Eller slå till och skaffa boken Rivieran inom räckhåll).

Foton och anteckningar från tågluff 2019

Jag kom hem från vår tågluff med tusentals bilder eftersom jag reste “lätt” med dubbla kameror. Ur den bildskörden, samt ur arkivet grävde jag fram bilder till boken. (Bland annat kom en bild från Grasse med som prydde det allra första inlägget i kategorin franska rivieran för tio år sedan.) Men eftersom det var så himla stressigt när boken skulle tillverkas hann jag faktiskt aldrig titta igenom alla bilder från tågluffen. Till det här inlägget har jag redigerat en hel del av bilder som jag inte minns att jag tittat på tidigare (i varje fall var de helt oredigerade i bildarkivet).

Jag kom också hem med en hel del anteckningar eftersom jag min vana trogen antecknade en del från resan. De anteckningarna tänkte jag nu publicera i lätt redigerad form (det blir många stavfel på mobilen). Jag säger inte att detta blir stor litteratur. Det är mer för att jag föredrar att ha mina reseanteckningar på Tomatsallad än i mobilen. Anteckningarna från de första två dagarnas resa är ganska detaljerade, men sedan verkar jag ha tröttnat för anteckningarna från tredje dagen var milt sagt sporadiska (jag har byggt ut dem en smula).

Till Rivieran åkte vi nattåg och mötte våren genom Frankrike

Ner till Rivieran tog vi en av de snabbaste vägarna som fanns våren 2019. Vi startade på morgonen i Stockholm och bytte till ersättningsbuss i Köpenhamn för att ta oss till Hamburg via tågfärjan mellan Rödby och Puttgarden. Den bussen behöver man inte åka längre. I Hamburg gjorde vi som många andra svenskar, satte oss på nattåget. Vi klev dock av i ottan vilket de flesta andra inte gjorde. Efter lite trasslande i sidled kom vi till Paris där vi bytte tågstation och satte oss på snabbtåget till Marseille. Det var magiskt att resa genom Frankrike och se hur vegetationen skiftade. Från Marseille tog vi sedan det lokaltåget österut. Jag kom fram till Antibes på kvällskanten, dagen efter att vi lämnat Stockholm och tre dagar efter att jag lämnat Göteborg. För mer detaljer, klicka på raka spåret med tåg till Antibes.

Vi var på Rivieran ett par dagar och passade på och gjorde ett par utflykter eftersom vi hade dagar kvar på våra Interrail-pass. Bland annat gjorde vi en tågutflykt längs havet till Cap d’Ail och en upp i bergen till Saorge. Sedan vände vi hemåt. Vi åkte dagtåg genom Italien, Schweiz och Tyskland för att pricka in de vackraste sträckorna, inklusive två världsarv, och övernattade en gång i Italien och en gång i Tyskland. Så här i efterhand önskar jag att vi tagit fler stopp och fler hotellnätter men just då hade vi bråttom tillbaka till Sverige.

Varje dag har en egen sida

Eftersom det här inlägget blev ganska långt och innehåller nästan nittio bilder är det tungladdat (även om jag gjort bilderna mindre än jag brukar). Tomatsallad ligger på ett ganska segt webbhotell så har jag delat upp texten på flera sidor. Tanken är att det ska gå en aning mindre långsamt att ladda varje sida på det sättet… (tveksamt om det funkar men teorin låter vettig). Bläddra med sidnumren längst ner eller använd dessa länkar (som återkommer). Nu kör vi!

• Dag 1 från franska Antibes till italienska Tirano
• Dag 2 från italienska Tirano till tyska Mainz via alptoppar i Schweiz
• Dag 3 längs Rhen och hem till Sverige.

Inlägget Zick-zack genom Europa för att pricka in de vackraste tågsträckorna är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Kristina, du kan inte få jetlag när du bara rest över en tidzon. Det hävdade Marika men jag håller inte med. Inte om den där timmen förstärker en redan sned dygnsrytm. Jag är en aning för morgonpigg i Sverige. Det är ganska praktiskt i vanliga fall för jag hinner skriva en timme eller två innan resten av världen har vaknat. Men det förutsätter att jag är hemma vid min kaffemaskin. När jag reser västerut till de brittiska öarna förstärks skevheten och jag vaknar flera timmar innan några frukostställen öppnat. Jag fixar några timmar utan frukost utan större problem, bara jag får mitt morgonkaffe (helst av någon bättre variant än gjord på pulver på hotellrummet). Men jag måste få morgonkaffe och det var ett problem den där morgonen i Chester.

Bästa kaffet på Jaunty Goat

Marika hade spanat in vilket ställe som skulle ha bästa kaffet i Chester, men det öppnade först 07.30. Därför knatade vi iväg till Starbucks som har den goda smaken att öppna kl 07 (hade varit ännu bättre om de öppnat 05 men man tar vad man kan få). Efter varsin latte och lite kvittoadministration tog vi en promenad runt den del av stadsmuren vi inte såg kvällen innan. Det blev 5000 steg och vi blev både varma och hungriga innan vi kom fram till Jaunty Goat.

Vi blev inte besvikna. Jaunty Goat är precis ett sådant där ställe man önskar att man hittade i varje stad. Stammis med hund som snackade med personalen, omsorg om kaffet och trendig meny. Det är ett sådant där ställe som det skulle vara lätt att själv bli stammis på. Bara sitta där med sin dator och skriva den ena boken efter den andra.

Chester – välmående engelsk gränsstad

Jaunty Goat passade perfekt in i Chester som känns välmående på något sätt. Hela stadskärnan andas välbärgad mix av välvårdat kulturarv och trendiga matställen. Det var alls inte så deprimerande som det England som Bill Bryson beskriver i The road to Little Dribbling Jag gissar, men vet inte, att vi kanske skulle känt igen oss mer om vi åkt två mil norröver till storstaden Liverpool. Men där har jag ännu aldrig varit.

Jag tillbringade en natt i Chester sommaren 2018 tillsammans med Marika på väg till Wales. Det var Marikas pappa som tipsade oss om att vi borde åka dit och han hade helt rätt. Att jag bloggar om just Chester beror på att en läsare bad mig om det. Han bodde i Chester i fyra månader 1962. Dåtidens immigrationsregler stipulerade att för att få jobb måste man skriva på att man stannade minst fem år. Han sökte jobb som kägelresare på en bowlingbana men när de krävde att han skulle lova stanna i fem år så valde han att åka hem istället.

Grundades av romarna

Om vi börjar från början så grundades Chester av romarna som ett fort med namnet Deva. Placeringen på en klippa vid en flod valdes för att här kunde de bygga ett fort som inte översvämmades samtidigt som de hade tillgång till en hamn. Området var viktigt. Längre västerut i norra Wales fanns många gruvor och österut tillverkades salt. Berggrunden i Cheshire består delvis av salt som avsattes under trias. Det löses naturligt upp av vatten. Om jag fattat texterna jag läst rätt så fanns det naturliga källor med salthaltigt vatten. Salthalten var högre än i havet så det var mer lönsamt att låta avdunsta vatten från dessa salta källor. Senare började man pumpa ner vatten i berggrunden för att på så sätt lösgöra mer salt. Bra idé ett tag – tills man plockat ut så mycket salt att marken kollapsade.

Spåren från romarna går inte att missa. Vi kom i hyrbil från Manchester flygplats och nådde fram till stadskärnan vid något som såg ut som en ovanligt stor och tråkig rondell. Det är ruinerna från den största romerska amfiteatern i England så väl värd att göra en omväg runt. Senare under vår kvällspromenad på stadsmuren gick vi förbi den romersk trädgården med en del kolonner. I ena delen var det utomhusbio just då.

Finfin stadsmur

Nu har jag nämnt stadsmuren några gånger så det är dags att skriva lite mer om den. Det är något himla fiffigt med städer som har en mer eller mindre komplett ringmur. Chester är precis som Visby och Avignon lätt för en ny besökare att orientera sig. Det är bara att följa stadsmuren och man kan garanterat inte gå vilse utan håller sig i stadskärnan. I Chester är det extra enkelt då man kan gå uppe på muren. Hela cirkeln, eller rektangeln, är 3 kilometer. När vi var där så var delar avstängda för renovering vilket är ett återkommande problem. Delar av muren rasar med jämna mellanrum.

Det är kanske inte så konstigt för muren har varit med ett tag. Den allra första versionen av mur byggdes år 74 eller 75 e Kr av den romerska legionen som grundade Deva. Den första versionen var troligen en träpalissad ovanpå en jordvall. År 100 påbörjades bygget av en stenmur. Delar av den romerska sandstenen är kvar i partiet mot kanalen.

Vad som hände med muren efter den romerska ockupationen och innan en av Alfred den stores döttrar återuppväckte Chester är okänt. Men muren har byggts på av en stadig ström av olika härskare. Det var först på medeltiden som muren blev en hel cirkel. Den blev ganska illa åtgången under det engelska inbördeskriget. Karl 1 stod bland annat i ett torn och såg sin armé bli besegrad den 24 September 1645. Numera tillhör muren stadens stora attraktioner och därmed försöker man bevara den.

Känd för 1: klockan

På tal om sevärdheter så är den viktigaste byggnaden att fånga på bild en klocka. Det står på den östra porten i ringmuren, vilket var där romarnas huvudentré låg. Den nuvarande porten är från 1768 och är bredare än den medeltida som den ersatte. Klocktornet invigdes 1899 på drottning Victorias 80-årsdag. Men tanken var att fira att Victoria suttit 60 år på tronen – något som inträffade två år tidigare. Jag tror det tog ett tag innan man kunde enas om en klocka och att någon erbjöd sig att betala den.

Klocktornet sägs idag vara Storbritanniens näst mest fotograferade klocktorn efter Big Ben (nu är Big Ben visserligen namnet på en klocka och inte på själva tornet men vi kanske ska lämna den detaljen därhän?). En sådan utsaga är självuppfyllande. Om en stad som lockar rätt många turister säger att de har ett klocktorn som alla turister fotograferar så kan det ju snabbt vara sant. Jag har för mig att det till och med fanns markeringar i vägen var man skulle stå för att få den bästa selfien.

Känd för 2: galoppbanan

Nästa sevärdhet är galoppbanan. Det är Englands äldsta galoppbana som fortfarande är i bruk. Britterna vill gärna tro att det är världens äldsta och de kan ju ha rätt. När jag skriver att den är urgammal så kanske du förväntar dig att den har varit i bruk sedan romartiden. Icke, då hade romarna fått använda sjöhästar för under romartiden var detta hamnen. Vattnet i floden Dee nådde då upp till stadsmuren. Ett par årtusenden med avlagringar har förvandlat den tidigare hamnen till en jämn och fin yta. Perfekt för galopptävlingar. De har arrangerats regelbundet sedan 1539.

Det är ungefär samtidigt som Chester fick en biskop. Hans katedral är en tidigare Benediktinerkyrka som är byggd på en normandisk kyrka. Kanske hade även romarna något kristen helgedom på platsen. Mellan själva kyrkobyggnaden och stadsmuren så har katedralen ett fågel-zoo med falkar, ugglor och andra fåglar. Varken galopphästar eller falkar syntes till när vi var där.

Känt för 3: sina korsvirkeshus, särskilt the Rows

Stadsbilden domineras av korsvirkeshus. Ett och annat är medeltida men de allra flesta är från den viktorianska eran. Jag är ingen byggnadshistoriker men skulle jag gissa så är de hus som ser skeva och vinda ut medeltida och de som ser riktigt snygga och propra ut av yngre datum.

En del korsvirkeshus formar en äldre typ av shoppinggalleria, de så kallade Chester Rows. Det går helt enkelt att gå på en balkong på första våningen parallellt med vägen. Där uppe är det entréer till olika affärer. Av betydligt modernare datum är Storyhouse som är kombinerat bibliotek, teater och bio.

Gott om pubar i Chester

Såvitt vi hann se under vår kvällspromenad i Chester så finns det gott om pubar varav en del verkar vara riktigt anrika. Rent generellt är det gott om minnesplaketter i Chester.

Chester är inte alltför stort så bor man innanför muren så bor man centralt. Vi bodde på The Townhouse hotel. När vi checkade in frågade vi tjejen i receptionen om hon kunde rekommendera puben mitt emot. Hon sa att den hade bra rykte men riktade sig till en äldre publik. Hon rekommenderade några andra pubar som var hippare.

Vi kom fram till att vi nog kunde räknas till äldre. Särskilt som vi vid det laget var både trötta och hungriga. Det var precis lagom långt att gå tvärs över gatan till The Brewery Tap. Det är inrymt i en 1700-talsbyggnad med högt i tak och synliga bjälkar. White Rose var inte så dum. Tyvärr köpte jag en Mild, det är ingen öltyp jag gillar kom jag på. Jag åt semesterns första bangers & mash medan Marika åt semesterns första, men långt ifrån sista, fish & chips. Båda var bra, men fisken vann.

Chester är omringat av vatten – och kanalerna är farbara

Inte nog med att den mysiga stadskärnan är omringad av en stadsmur, Chester är också omringat av vatten vilket ökar på det pittoreska intrycket ytterligare. På tre sidor om stan gör floden Dee en krök och på den fjärde finns det en kanal. Det var floden Dee som lockade hit romarna och det var från floden som fortet fick sitt namn.

På romarnas tid var floden farbar. I takt med att den slammades igen byggdes en massa kanaler för att underlätta transporter. De var väl inte några hejdundrande succéer och konkurrerades så småningom ut av järnvägen men de hann vara i bruk såpass länge att det finns ett rejält nätverk av dem. Jag tror att en del av de vatten som vi åkte förbi på vägen från Manchester hör till samma vattensystem. Så vitt jag fattat går det att åka kanalbåt ganska långa sträckor.

Det var vad jag hittat om Chester. Har du något mer att lägga till? Floden Dee träffade vi på igen under vår resa. Den är nämligen gränsflod mellan England och Wales. Bland annat så har vi promenerat över Dee, på Pontcysyllteakvedukten.

Inlägget Chester – pittoresk stad med ringmur, korsvirkeshus och spår av romarna är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Någon som märkt någon skillnad på Tomatsallad på sistone? Här har nämligen pågått storstädning ett bra tag. Syftet är att göra sajten snabbare (eller i varje fall något mindre långsam) och lättare att hitta på (med nya menyer). Storstädning är kanske fel uttryck för det är verkligen ett gnetande i det lilla. Det finns stora saker jag också skulle kunna göra, som att ändra om i ämnen och etiketter. Men jag har hållit mig till att städa bland dessa. Exempelvis sortera upp så att alla inlägg som handlar om att vandra får två etiketter. Dels vandring generellt, dels antingen vandra i Sverige, vandra i Wales eller vandra i Frankrike. Förut var det lite mer blandat och jag hade till exempel både vandra Sverige och vandra i Sverige. Sådant lär inte vara poppis hos allsmäktige Google och underlättar inte för oss människor heller. Endera dagen ska jag göra samma städning vad gäller historia, vin och utflyktstips.

Favoriter ur arkivet lyfts fram på Facebook

Något som en del kanske sett är att jag onsdagar och fredagar lyft fram favoriter ur arkivet på Facebook-sidorna för böckerna Rivieran inom räckhåll respektive Strövtåg runt Antibes. De länkar jag lyft fram fick samtidigt nya “utvalda bilder” (de foton som syns när man söker eller bläddrar bland ämnen och etiketter). De gamla fotona hade nämligen försvunnit på sisådär 1300 inlägg (jag tar det i omgångar att lägga till nya…).

Samtidigt gjorde jag om arkivsidan som hade havererat för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det har varit ganska roligt att titta igenom gamla inlägg. En del är ganska korta och intesägande men en del pärlor har jag ramlat över om jag får säga det själv. Jag har också publicerat ett par långa epistlar som jag hoppas kan bli framtida favoriter. Till min genomgång av vår tågluff grävde jag fram nästan 90 bilder och artikeln om Chester tog också en bra stund att knåpa ihop.

Bildspel och döda länkar har rensats bort

Tomatsallad har varit igång ett decennium nu och under dessa år har jag experimenterat rätt friskt. Ibland har jag lagt till massor av olika plugin som gjort fantastiska saker. Sedan har de slutat att fungera och så har jag fått en massa extrajobb med att rädda sidor, byta och rensa upp. Nu försöker jag därför bygga allting med de inbyggda möjligheterna så långt det är möjligt.

Det betyder hellre gallerier med småbilder än de bildspel jag var så förtjust i för 7-8 år sedan. Jag har också rensat bort döda länkar (med hjälp av plugin broken link checker som jag normalt ej har på då det tar så mycket prestanda men som jag slog på ett tag).

Även mina andra webbsajter har fått en översyn

Städrycket har även räckt till mina andra sajter. Jag skriver till exempel författartips på sajten Förverkliga din bokdröm. Jag blandar just nu tips för den som vill passa på och skriva om sitt liv med en del spekulationer om var bokbranschen är på väg och vad det innebär för författare (hur ska jag utforma nästa bok när det inte kommer finnas några bokhandlar att sälja den i typ).

Jag har också städat en hel del på sidorna för Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Det finns nu en riktigt snygg sida med bakgrunden till boken. Samt en sida för media. När jag lyfte ut denna info från huvudsidan blev den tydligare. Den senare skulle jag helst bygga om så den är gjord med de inbyggda blocken och inte specialplugin. Jag har gjort den ombyggnaden här på Tomatsallad för sidan med all research till boken.

Patreon eller e-böcker?

Det är välbehövligt att städa en webbsajt emellanåt men lite grann har jag ägnat mig åt detta för att smita från de större frågorna som varifrån ska jag få intäkter i framtiden. För just nu är skrivandet ingen sidohobby utan min huvudsysselsättning. Och tyvärr lägger de flesta mer krut på att debattera Corona än på att köpa böcker.

Jag har så smått sparkat igång ett Patreon-konto. Det vill säga, jag har loggat in på ett jag startade för fem år sedan och konstaterat att det var tomt. Det är en start i alla fall :-). Jag har också börjar klura på att återanvända en del material från Tomatsallad tillsammans med nyskrivet för korta e-böcker. Men det är alltid en tröskel att göra något nytt som jag aldrig gjort förut.

Mer artiklar och mindre städning framöver?

Det finns mer att göra på sajten. Mycket mer. Men min tanke är att den närmaste veckan koncentrera mig på att producera material istället. Exakt vad jag ska skriva vet jag inte riktigt, jag har ju många idéer på vad som vore taktiskt utifrån vad som är populärt just nu. Men det blir bäst när jag skriver det jag har lust med vilket sällan är det som är taktiskt. Ha en bra dag och bjud gärna in en kompis att prenumerera.

Inlägget Tomatsallad lyfter efter storstädning? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Med tanke på att den här bloggen heter Tomatsallad är det antagligen ingen överraskning att jag är något av en konnässör när det gäller tomater. De fastnar ofta på bild när jag fotar franska matmarknader, med jämna mellanrum gör jag egna odlingsexperiment och jag äter dem ofta – när de är i säsong. Däremot får de trötta vintertomaterna som ligger plastförpackade i byttor stanna kvar på stormarknaden.

Ett ställe där jag gärna handlar tomater är Rökinge gård utanför Linköping. Det är en liten omväg att köra dit när jag kör bil mellan Stockholm och Göteborg, men jag gör gärna den avstickaren för att handla ett par påsar med olika sorter. De röda avlånga som är goda i ugnen och de mellanstora av olika färger som hamnar i sallader. Det spelar aldrig någon roll hur mycket jag köper så önskar jag ändå att jag hade köpt lite till några dagar efter att jag kommit hem.

Väster om stan – trevligt nätverk nordväst om Linköping

Rökinge gård är med i det trevliga nätverket Väster om stan som har sloganen utflyktsmålen dina vänner talar om. Jag är en varm anhängare av den typen av nätverk. Det underlättar verkligen för oss som gillar utflykter att trevliga ställen samarbetar. Det betyder nämligen att det räcker att man springer över ett, för att få tips om flera andra.

Det är en sak att veta att ett ställe existerar, men på detta sätt får man reda på vilka som har öppet just då och annat som är aktuellt. Exempelvis så brukar Väster om stan-nätverket ordna gemensamma aktiviteter, som Väster om stan-dagen. Då håller alla öppet för spontana besök, även de som normalt behöver förbokas. Nästa Väster om stan-dag var tänkt att äga rum 9 maj 2020 men inget blir ju som det var tänkt denna virusvår. Just att många människor gör samma sak samtidigt på samma plats(er) är ju inte årets melodi direkt. En del av nätverkets medlemmar kan flytta utomhus med sin försäljning för att minska ner risken för smittspridning, men alla kan inte det.

Hagdahls smedja

En av de medlemmar som under våren har flyttat ut sina varor och haft försäljning utomhus är smedjan. Det är tack vare smeden Stefan Hagdahl som jag känner till nätverket. Han tipsade mig om det en gång i tiden och bjöd in mig på besök i smedjan. Jag tackade för tipset genom att när jag i somras tipsade om smultronställen i P4 Radio Östergötland lyfte jag fram nätverket.

Fika på Boställets vedugnsbageri

När jag delar bilder från Östergötland i sociala medier så kommer de ofta från området runt Boställets vedugnsbageri. Det beror dels på att det ligger i så fina omgivningar. Sedan är jag där titt som tätt. De bakar så goda bröd och serverar gott kaffe från Vadstena rosteri.

Förr så ingick en brödbuffé i luncherna vilket var perfekt för det gjorde det möjligt att testa igenom vilket bröd som var godast och genast borde inhandlas. Men buffén har strukit med av Corona (alltså den har plockats bort av smittspridningsskäl). Men fiket är fortsatt öppet och har många platser utomhus. När du ändå ska handla bröd kan du passa på och handla min bok samt andra fina presenter i butiken.

I boken har jag också med Vreta klosters kyrka

Det finns fler medlemmar i nätverket än de jag nämnt ovan, gårdshotell med islandshästar, nostalgimuseum. loppis och krukmakeri. Sedan finns det ställen som inte är med i nätverket, men som hamnat i samma utflykt i min bok. De här bilderna kommer från en av de märkligaste byggnaderna i Sverige. Passa på och besök Vreta klosters kyrka när du har vägarna förbi. Därifrån är det heller inte långt till Bergs slussar.

Vill du ha fler utflyktstips, spana in vad jag skrivit mer om Östergötland eller välj ett annat landskap på Sverigesidan.

Inlägget Väster om stan och andra smultronställen utanför Linköping är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Vart fjärde år brukar världen genomgå någon form av bli masspsykos. Plötsligt går det inte att slå på en teve utan att hamna i en rapport om hur en vit rund boll rört sig på en grön plan. Det går inte att öppna en tidning utan att ramla över spelarbetyg eller uppsnack inför nästa match. Och det går definitivt inte att öppna några sociala medier utan att drunkna i diskussioner. Plötsligt har varenda kotte förvandlats till erfaren tränare och expert. Alla sofftyckare kan mer om taktik och domslut än vad de som tränat eller dömt på elitnivå i trettio år.

Dessa tillfällen kan hanteras på olika sätt. Antingen så stänger man av alla typer av medier i ett par veckor eller så bestämmer man sig för att göra en etnologisk studie och delta i hysterin. Jag brukar köra någon form av mitt emellan-variant. Först undviker jag allt vad fotboll heter men ifall det skulle gå bra för Sverige så kan jag tänka mig att delta i glädjen. Har till och med vandrat långt för att få uppleva en brons-match live.

Tydlig slutsignal är viktigt

Oavsett om man helst sätter sig på en stubbe i skogen när fotbolls-VM spelas eller om det är årets höjdpunkt så finns det en tydlig start och slut-datum. Det gör det inte på den pågående pandemin. Dessutom finns det ingen som är road av den. Det är bara död, elände, ekonomisk katastrof och en förbaskad massa tjafs.

Faktiskt är den nuvarande situationen inte ett dugg jämförbart med fotbolls-VM – förutom på den detaljen att det övertagit allas medvetande samt att alla plötsligt är experter. Sociala medier kryllar av hobby-epidemiologer och statistiker. Det är kanske folks sätt att hantera krisen på. Jag är på alla sätt lyckligt lottad (ta i trä), men jag är ändå grymt less på covid-19. Det vore trevligt med variation på nyhetsfronten.

Det värsta tycker jag ändå är att slutdatum saknas. Det finns ingen som kan säga när vi kan återgå till någon form av nytt liv (jag tror inte att vi kommer återgå till livet som det var före corona, alltför mycket har ändrats, alltför många nya vanor har skapats). Vi vet heller inte hur det livet kommer att se ut, om den här krisen utnyttjas av nationalistiska krafter, eller om människor sammansvetsas av att ha klarat av en gemensam utmaning. Nåväl. Detta var en extremt väldigt lång, svamlig och deppig inledning på ett inlägg som skulle handla om något helt annat. Det skulle vara glada nyheter samt ett erbjudande!

Rivieran inom räckhåll i media

Boken Rivieran inom räckhåll har figurerat en del i media på sistone. Två gånger har den till exempel nämnts som boktips i Aftonbladet Resor. I det nya numret av Hyresgästföreningens tidningen Hem & Hyra kan läsarna tävla om tre exemplar av boken.

Vinn ett eget exemplar av boken Rivieran inom räckhåll

Maria Unde Westerberg och jag blev så glada över den fina helsidan i Hem & Hyra att vi bestämda oss för en liten egen tävling. Med start igår och målgång nu på söndag 3 maj. Så här har vi skrivit i bokens sociala kanaler, det vill säga Facebook respektive Instagram.

Trött på corona och längtar bort, hem eller bara efter variation? Just nu kan du vinna boken Rivieran inom räckhåll på TVÅ olika sätt. Det ena, om du liksom 600000 andra hushåll får Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra i brevlådan den här veckan, och deltar i deras “Vinn en bok”. De har gjort en stor, superfin artikel om oss och lottar ut tre (3) böcker (tusen tusen tack Marie Häggström och Susanna Skarrie!).

Det andra är att tävla i vår egen utlottning den här helgen. Vad längtar du efter? Vad drömmer du om att göra, åka eller äta allra mest? Berätta i en kommentar eller i dina egna kanaler och tagga med #rivieraninomräckhåll senast på SÖNDAG. Vill du får du gärna rekommendera vår sida här på Facebook, nätbokhandeln eller genom att sprida ordet om vår bok på annat sätt också. Mest smittande längtan vinner och vi har minst två ex vi gärna lottar ut.

Allé allé!

Uppdaterad version av boken

Jag minns inte om jag nämnt det eller ej, men ifall jag redan har berättat det så blir det en repris: Vi är nu inne på andra uppdaterade och förbättrade versionen av boken. Den nya ser exakt likadan ut utanpå, men öppnar man första fliken syns dessa citat ur olika omdömen om boken.

När jag ändå håller på med boknytt kan jag nämna att igår blev nästa titel synlig på Bokus. Den kommer i juni i pappersform och har titeln Din självbiografi – 10 råd för att skriva om ditt liv. Jag är en av tre författare, de andra två är Kim M Kimselius och Lennart Guldbrandsen.

Vad längtar du efter? Att komma till Rivieran eller därifrån?

Nu är jag nyfiken på vad du längtar mest efter? Hör du till de som fått semestern inställd? Eller sitter du fast i Frankrike och undrar när och hur du ska komma hem? Varken flyg eller tåg rullar för närvarande så just nu är det egen bil och en hel del blanketter som krävs för att ta sig hem – oavsett vilket land som är hemma.

Själv så har jag det bra, men jag längtar efter friheten att själv kunna bestämma vart och när jag vill åka. Jag saknar möjligheten att dokumentera Fête du Muguet (nu när jag äntligen lärt mig vad det handlar om). Jag skulle hellre jobbat med Strövtåg runt Antibes (och med några av vårens tänkta men inställda uppdrag) än med att städa Tomatsallad. Men jag är verkligen lyckligt lottad jämfört med många andra.

Ovanstående bild är från min favoritpromenad längs Cap d’Antibes. Jag kom och tänka på den idag när plötsligt en urgammal text om närbelägna Port de l’Olivette hamnade bland näst mest lästa inläggen på sajten. Det var udda för det har nästan bara varit texter från Sverige på den listan de senaste månaderna.

Jag avrundar med att visa att det verkligen inte är synd om mig, jag har det jättebra!

Inlägget Längtar du till (eller från) Rivieran? Vinn en bok! är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det är inte Valborg om det inte snöar. Det vet ju alla sedan gammalt. I fjällen har det varit en äkta Valborg i år. Det har inte varit något ihållande snöfall, utan mer snöbyar. Vi har också haft en och annan solglimt, inklusive en finfin solnedgång på själva Valborgsmässoaftonen men däremellan har det snöat, småregnat eller piskat ner isbitar.

Den nya snön har inte lagt sig som ett jämnt täcke ovanpå den betonghårda skaren utan vinden har transporterat omkring den. Det betyder att när man kommer på skidor så växlar underlaget. Ibland glider skidorna åt alla håll – mestadels snett bakåt i en hastighet som gör det svårt att hålla balansen.

Däremellan så hamnar man i små minisnödrivor. De är egentligen att föredra, man får förvisso mer träning per meter man rör sig framåt men det är mjukare om man skulle behöva landa. Men eftersom det är runt nollan så sugs den där snön fast under skidorna. Där bildar den styltor. De där styltorna glider förstås inte alls och det är lätt att stå på öronen när skidorna hugger fast i nysnön.

1 maj i Antibes vanligen badväder och liljekonvaljer

Valborg och 1:a maj är nog den högtid då vädret kan variera allra mest från år till år – och från plats till plats. Jag minns att när jag var student i Uppsala så drömde vi alltid om att kunna sitta utomhus i sommarklänning men att vi ofta fick plocka fram tjockjackan och retirera inomhus.

I Antibes är det oftast badväder första maj. Det kan förvisso också vara storm men det är vanligare med finväder. Vanliga år är också gatorna fulla med människor som säljer liljekonvaljer 1:a maj i Frankrike. Men i år är ju allt sådant inställt. Fransmännen får bara lämna sitt hem en timme per dag och enbart röra sig en kilometer hemifrån. Restriktionerna ska släppas på under maj månad är planen.

Förra året trubadurer på Qvarsebo kafferosteri

Förra året firade jag första maj genom att köra den så kallade Utflyktsvägen som research till boken Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm. Egentligen skulle boken redan varit skickad till tryck då men jag har alltid svårt att sätta stopp för research-biten. Det finns alltid lite till att upptäcka. Nu var det en bra tur då jag bland annat fick ihop en bättre bild till inledningen av kapitlet. Dessutom fikade jag på urtrevliga Qvarsebo kaffe. Det var extra mysigt eftersom trubadurer spelade. (I år har de öppet rosteriet för avhämtning lördagar och söndagar).

Nyrostat kaffe och trana i år också

Jag kan komma på två likheter med förra årets 1:a maj och årets. Det första är att jag sett tranor. Eller trana i singular i varje fall. Jag såg en första maj men kunde tyvärr inte fotografera den eftersom jag hade båda händerna på ratten. Hade åkt ner till byn för att hämta ut ett paket med en kjol. Tro det eller ej men för ett tag sedan var det så varmt att snötäcket sjönk en decimeter per dygn. Då kändes det som att min garderob bestående av ett par jeans och fem par långkalsonger behövde kompletteras.

Paketet kom i förrgår till Dosan, en ganska kul butik som har 178 sorters snus och rätt många sorters cigarrer. Jag brukar gå runt och titta nyfiket när jag väntar på att hämta ut något paket. Dock hade Dosan inte öppet. Det hade inte heller Hemma hos Edith så jag kunde inte fylla på med kaffebönor. Jag köpte några från Kenya sist, de var riktigt ljusa och hade en speciell syrlig och frisk smak.

Dokumentering av ripor fortsätter

Jag måste alltid ha minst ett projekt på gång och det jag lägger mest tid på just nu är att dokumentera hur riporna byter från vinter- till sommardräkt. I vinterdräkt ser riporna ut som vita bollar och när de kommer svischande i axelhöjd så kan man knappt tro att den där bollen ska kunna flyga. Men flyga gör de i sin fluffiga vinterkostym.

Idag strök några ripor förbi precis bredvid mig. Tyvärr var det sisådär en minut efter att jag noggrant hade packat ner kameran i ryggsäcken. Förutom ripor har jag hört orrar och sett spår av en tjäder. Samt sett en glimt av en trana. Det kan tänkas bli ett fågel-inlägg i bloggen så småningom.

Växlande vårväder i fjällen

Jag avrundar det här inlägget med lite fler bilder som illustrerar det skiftande vädret den senaste månaden. Det har snöat så mycket att ytterdörren inte gick att öppna på morgonen. Vinden drev ihop en snödriva som täckte ett halvt fönster. Det har också varit rejält töväder, sådant där att det varit lagom med shorts (jag tror jag fotade Frida Karlsson när hon svischade förbi i shorts en dag). Och allt däremellan. Får se vad maj har att erbjuda!

Inlägget 1 maj i fjällen jämfört med förra året i Södermanland är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Puhu, nu är jag lite matt i kanterna efter att ha slösat bort ett dygn på att googla, diskutera och sukta efter det omöjliga objektivet. Jag skriver slösat för jag har lagt tid på detta förut och kommit fram till samma resultat. Därmed var det ganska onödigt.

Det jag letade efter var objektivet som är tillräckligt bra för att jag ska kunna ta fantastiska fågelbilder, tillräckligt billigt (icke svindyrt) för att jag ska ha råd med det och samtidigt tillräckligt lätt (inte alltför snortungt) för att jag ska orka använda det. Det är en kombination som inte går ihop. Det finns jättebra teleobjektiv, det finns halvlätta teleobjektiv och det finns sådana som kostar som vanliga objektiv – men aldrig samtidigt.

Behöver teleobjektiv för att fota kungsörn

Den här aktiviteten föranleddes av att en kungsörn seglade förbi när jag var ute på en promenad häromdagen. Dessutom såg jag några storspovar. Inte uppe på fjället där jag brukar promenera med kameran för där blåste det någon form av halv storm. Istället gick jag ner till Tänndalssjön.

När jag kom hem visade jag upp några av mina fågelbilder i sociala medier och fick en hög med glada tillrop samt några förslag att mina bilder förtjänade ett bättre teleobjektiv. Flera personer som själva inte är fotografer kom med välmenande förslag på objektiv eller kameror med inbyggda objektiv till rimlig peng. Det är fantastiskt rart av människor att engagera sig och leta upp förslag. Men det ledde till att jag la en massa tid på att återigen läsa recensioner och fågelfototips.

Bra teleobjektiv för fågelfoto är stora, tunga och dyra

Bra objektiv när man pratar fågelfoto betyder snabbt autofokus, lång brännvidd och hög kvalitet. Brännvidden är de där siffrorna som anges i mm. Det finns värstingobjektiv på 1700 mm (som jämförelse så brukar jag mest fota med 35 mm och 100 mm). Värstingarna tillverkas på beställning, är en meter långa, väger 16 kg och inget man packar ner på fjällvandringen om vi säger så.

För att fotografera fåglar så är området 400 till 600 mm inte så dumt, eller snarare antingen eller eftersom fasta objektiv alltid ger högre bildkvalitet. Canon har ett fast 600 mm som väger 5,3 kg för det ringa priset 150 kkr. Det kommer jag inte att köpa. Inte ens om jag vann ett på lotto skulle jag inte släpa runt det på mina promenader. Det är garanterat bra för den som kör bil till ett fågeltorn, klättrar upp där med stativ och termos.

Ett rimligt alternativ är Canons fasta 400 mm f5,6 som väger 1,2 kg och kostar en tiondel så mycket. Det är dock till åren kommet och saknar bildstabilisering – något som är himla bra om man fotar fåglar på frihand. Det är helt nödvändigt om man fotar från tåg, bil eller glidande skidor.

Mitt tele är ett resetele

Jag har ett teleobjektiv 70-200 mm f4 i Canons L-serie. Det är faktiskt mitt andra exemplar eftersom det första förolyckades mer än en gång. Detta objektiv anses av de flesta tyckare vara ett bra reseobjektiv eftersom det är lätt, snabbt och bra för att vara ett zoomtele. Det väger en bit under ett kilo, 0,8 om jag inte minns fel.

När jag köpte det första exemplaret hade jag siktet inställt på dess storebror, det ljuskänsligare f2,8. Men jag stegade som tur var in på Scandinavian Photo i Mölndal och provlyfte kamera med 2,8:an på och insåg att jag nog skulle satsa på det lättare om jag ville använda det. Av och till har det blivit mycket använt även om jag föredrar mina fasta objektiv.

Scandinavian Photo stänger i Mölndal

På detta tema vill jag skriva en rad om att Scandinavian Photo stänger sin butik i Mölndal. Det är jättetråkigt tycker jag eftersom den butiken låg inom promenadavstånd från mig och ärligt talat var den enda butik i Mölndal som jag var intresserad av. Jag brukade gå dit när jag behövde piggas upp. Ibland kom jag ut med någon fiffig väska och ibland med ett nytt objektiv. En gång gick jag bara dit och sa att jag ville ha ett nytt objektiv och frågade vad jag borde köpa. Det slutade med Sigma Art 35 mm, ett objektiv som hör till mina mest använda numera (efter att jag lärt mig att det inte riktigt är kompatibelt).

Det har varit så fantastiskt med en butik där man kan lyfta och känna på alla kamerahus och objektiv före köp. Den kunniga personalen har räddat mig från att köpa kamerahus jag inte kan hantera för att de är byggda för grobianhänder. Nåväl. Tillbaka till fågelobjektiven.

Det bästa objektivet är det som är med

Både Tamron och Sigma har budgetzoomar på 150-600 mm som väger mellan 2 och 3 kilo. Jag har nu läst rätt många recensioner och tester av dem. Summa summarum verkar de vara bra budgetobjektiv som dock inte är särskilt skarpa eller snabba i de större zoom-lägena. Det låter inte som någon större vinst i förhållande till nuvarande tele som ju ger bra bilder fast fåglarna blir prickar i fjärran.

De jag pratat med som själva fotograferar (inte de välmenande icke-fotograferna) säger att köper du billigt tele kommer fågeln ha flaxat förbi innan objektivet har gnisslat färdigt. Det låter som: inga fåglar alls i bild.

Förutom att läsa massa objektivtester så har jag också surfat på alternativet nytt bättre kamerahus. Fler pixlar gör att man kan klippa ut ett litet utsnitt ur bilden (det som på kompaktkameror och mobilkameror kallas digital zoom). Men jag gick bet. Nuvarande kamerahus är det bästa alternativen för mig med nuvarande utbud.

Jag kollade också på olika extendrar, ett mellansteg man sätter mellan kameran och objektivet men de verkar försämra både autofokus och kvalitet rätt rejält.

Ska öva på att komma närmare fåglarna istället

Så efter att ha ägnat en hiskelig massa tid åt att läsa recensioner så har jag landat i att jag gör inga inköp. Det är ekonomiskt klokt i dagsläget men det handlar mer om att ett tyngre objektiv riskerar att bli ett objektiv som mest stannade hemma i garderoben. Oftast vandrar eller skidar jag enbart med mobilkamera för att hålla nere vikten. Att gå från mobil till lätt resetele är ett stort (ryggknäckande) steg. Att därifrån lägga till ett tyngre objektiv samt det stativ som krävs för att hålla de tyngre objektiven stilla. Nädu. Det kommer ej att ske.

Dessutom så är fågelfoto normalt inte min huvudgren. Just nu håller jag på och dokumenterar hur riporna byter dräkt men det är ett tillfälligt projekt. Jag får väl öva på att försöka komma närmare fåglarna istället. Eller hålla mig till att fota fjällbjörkar.

Inlägget Drömmer om det omöjliga objektivet för att fota kungsörn är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I Härjedalen staplas rekorden på varandra. Det är ett landskap med särskilt bra förutsättningar för att slå rekord som har med natur att göra. Det är i varje fall mitt intryck nu när jag börjat läsa på om området. Jag är bara i början av mina efterforskningar men har redan hittat en hel hög med rekord.

Listan med rekord kommer strax. Medan jag satt ihop den har jag tänkt att någon måste ha kommit på den här idén tidigare. Mycket riktigt, på sista uppslaget i den tredje boken hittade jag en liknande lista. De hade dessutom fått med ett sjörekord jag missat. Nåväl. Här kommer en lista med de rekord jag hittills hittat. Jag får se hur de står sig när jag fortsätter att gräva, om några behöver utgå eller läggas till.

I Härjedalen har jag hittat följande rekord:

• Helags som är Sveriges högsta fjäll söder om polcirkeln med sina 1797 m ö h
• Flatåruet-vägen som är Sveriges högsta belägna allmänna väg 975 m ö h.  
• Högvålen som är Sveriges högsta belägna by 830 m ö h.
• Tännäs som har Sveriges högsta belägna kyrka 648 m ö h. 
• Helags som är landets sydligaste glaciär.
• Den sydligaste växtplatsen för isranunkel. På 1980-talet växte den vid en sjö på 1162 meter vid Skarsfjället.
• Sveriges största träbjörn 13 m hög står i Sveg. 
• Sveriges enda vilda flock av myskoxar lever här. 
• Många orter där köldrekord sätts med jämna mellanrum (ett ämne jag kan skriva mycket om). 
• En förbaskad massa fåglar som i suddig form svämmar över mitt fotoarkiv (ok, just denna räknas faktiskt inte).
• Sveriges äldsta fjällhotell i form av Fjellnäs från 1882 och möjligen även Sveriges äldsta övergivna fjällhotell där tiden stannade på 1960-talet i form av Hotell Tänninge. 
• Världens äldsta vikingaväv i form av Överhogdalsbonaderna som numera förvaras på Jamtli. 
• Sveriges största skapade sjö, Svegsjön som är 64 kvadratkilometer. 
• Världens näst äldsta träd Old Rasmus. Eller snarare trädklon eftersom själva ursprungsträdet är borta sedan länge. Men på tuffa ställen har granar förökat sig med rotskott så att en hel dunge består av samma ursprungsträd. Old Rasmus som någonstans i Sonfjällets nationalpark ska vara 9500 år. 
• Dvärgröding. En särskilt småväxt röding som lever i den lilla tjärnen fiskhålsgraven. En rest från istiden.
• Få människor. Härjedalen är den kommun i Sverige med minst antal invånare, bara ca 10 000

Hög tid lära känna Härjedalen

Det känns som det är hög tid att göra lite research om Härjedalen. Dels har jag varit här regelbundet i två decennier och dels är Funäsfjällen den del av världen där jag tillbringat mest tid under det senaste året. Det var inte riktigt planerat så men det dök som bekant upp något virus som vände upp och ner på världen lagom till att jag skulle lämna skidspåren. Jag blev därför kvar. 

Min research började med några böcker jag hittade i bokhyllan. Bokskörden fick ett tillskott efter ett besök hos Benkes foto i Funäs. Ett oväntat möte med en trevlig Tomatsallad-läsare (alla som följer Tomatsallad verkar vara särskilt trevliga personer) ökade min läshög och ambitionsnivå rejält.

Oväntat läsarmöte i Tänndalen

Så här års är det ovanligt att möta bilar på vår väg och ännu mer ovanligt när någon stannar. Men häromdagen när jag var ute och gick med min kamera så stannade en bil och ut klev en läsare. Det är inte särskilt ofta som jag blir igenkänd som författare och det är nästan alltid Mitt Nice som folk har läst.

Denna läsare råkar vara bibliotekarie och hon upplyste mig om att biblioteket har en hel avdelning med info om Härjedalen. Det ledde till ett besök, lånekort samt att jag bar hem en hel kasse med låneböcker. Så nu har jag att göra. En del av mina fynd kan tänkas hamna här bland salladen och komplettera alla skidspår jag bloggat om genom åren. 

Härjedalen är både kommun och landskap

Härjedalen är speciellt på många sätt och det är lätt att bli fascinerad av områdets natur och historia. Det finns en hel del likheter med Provence vars historia jag också ägnat en del tid åt. Exempelvis är det en smula trassligt vad man avser när man skriver Provence, eller Härjedalen. Dels finns det ett landskap med namnet Härjedalen och dels finns det en kommun med samma namn. 

Kommunen Härjedalen bildades 1974 och är nästan samma sak som landskapet Härjedalen med undantag för ett område runt Storsjö, Ljungdalen och Helags i nordväst som tillhör Bergs kommun i landskapet Jämtland. I Härjedalens kommun ingår i gengäld en del av Hälsinglands nordvästra hörn med Ytterhogdal som huvudort. Möjligen finns det eller har funnits med någon tårtbit av Dalarna också. När man ändå är inne på det spåret så finns det Jämtlands län (där det ingår småbitar av Ångermanland och Lappland) samt Region Jämtland-Härjedalen som är gamla Jämtlands läns landsting.

Härjedalen har förresten inte alltid klumpats ihop med Jämtland. Emellanåt har det istället förts ihop med Hälsingland och Gästrikland vilket gjort att hela Ljusnans dalgång legat i samma förvaltning. När jag tänker efter verkar det mer logiskt än att Härjedalen ska vara en kommun bland andra kommuner i region Jämtland-Härjedalen.

Kommunen och landskapet har samma vapen

Kommunen Härjedalen och landskapet Härjedalen har för övrigt samma vapen vilket ytterligare spär på förvirringen. Vapnet innehåller verktyg från en smedja, en smidestång, två smideshammare och ett rött ämnesjärn på ett svart städ. Därmed anspelar vapnet på järnbruk vilket jag först tyckte var lite udda. Har man som jag knallat runt i gruvor i Kiruna, Falun och Polen samt besökt Långban och Engelsbergs bruk i Bergslagen så känns gruv- och bruks-epoken i Härjedalen ganska fjuttig.

Kunde man inte skickat upp detta vapen till Lappland så att de slapp vildmannen? I Lappland är det förvisso mer gruvor än järnbruk. Men hade det inte varit mer relevant att Härjedalen övertagit Tännäs gamla vapen med två näverlurar mot en fond av två bergstoppar?

Förhoppningar om stora fyndigheter

Nu är byte av logga något jag alltid starkt avråder från när jag jobbar som konsult eftersom det alltid mycket kostar mer i tid och energi än det eventuella varumärkeslyft det ger. Men hade jag varit med för tre-fyrahundra år sedan när Härjedalen skulle få ett landskapsvapen hade jag nog sagt att de borde välja något annat. Fast då var skidturism ett okänt begrepp och småskalig järnproduktion hade pågått i många århundraden i de östra delarna av landskapet. Många gårdar hade en egen blästerugn för att skapa järn från myrmalm. Produktionen var på väg ner när Härjedalens landskapsvapen skulle skapas.

Exakt när detta skedde har jag ännu inte hittat men det tillkom efter att landskapet blev svenskt. Det blev det 1645, något år efter att koppar hittats inte särskilt långt härifrån, i Röros. Kanske hoppades man att fjällen i de västra delarna av Härjedalen skulle härbärgera oväntade fyndigheter som kunde fylla på den skrala statskassan. En som var intresserad av det sistnämnda var Axel Oxenstierna. Han lär dock inte ha varit så entusiastisk över Härjedalen. Han lär ha fnyst “Ett landskap fyllt av klippor och träsk som helt saknar värde” under fredsförhandlingarna på en holme i Brömse bäck. Ändå slutade det med att Härjedalen blev svenskt, till förtret för de som bodde här och hade närmare band till Trøndelag. 

Härjulf Hornbrytaren

Det finns förresten rätt många teorier till namnet Härjedalen, eller Herjedalen som det stavades till bokstaven ä blev på modet. En del är mer fantasifulla än andra. En går ut på att det är namngett efter norrmannen Härjulf Hornbrytaren som grundade landskapet. Han var märkesman hos den norske kungen Halvdan Svarte som var kung omkring 840-860. Härjulf blev förälskad i kungens unga vackra släkting Helga. Hade han gjort som i Provence och nöjt sig med att sjunga ballader till hennes ära hade det varit en sak men Härjulf var viking (och det var ju Helga också) så de hoppade i säng.

Kungen blev rasande och Härjulf bestämde att det var mer hälsosamt att lämna hovet och leta upp en obebyggd dal och anlägga en egen gård. Han drog till ett obefolkat område någonstans i trakten av nuvarande Lillhärdal. Helga följde med. Om det var frivilligt eller inte är en detalj som saknas i skrönan är full med detaljer om söner och sönsöners bedrifter. Den nedtecknades 500 år efter att den ska ha skett, vilket alltid ger anledning till en stor dos skepsis. Mycket hinner broderas ut på ett halvt millennium.

Den steniga dalgången

Nu är det nog inte Härjulf som gett namn till landskapet. Namnet har heller inget med härjningståg att göra även om sådana förekommit (särskilt från svenskar som bränt ner många byar).

Namnet kommer troligen från något gammalt ord för stenig dalgång. I dalgångarna porlar det mycket vatten! Flera av Sveriges största vattendrag har sina källor i Härjedalen. Klarälven börjar som en bäck här innan den sticker in i Norge en sväng för att slutligen rinna ut i Vänern. Pulsådern i Härjedalen är Ljusnan. Dess dalgång genom Hälsingland är en av de vackraste vägarna till Härjedalen. Jag tröttnar aldrig på att köra på kanten med utsikt över Ljusnan. 

Smultronställen längs resan

Jag har länge närt en idé att utöka Smultronställen-serien med en bok om sevärt längs vägen Stockholm-Funäsfjällen. Det som är speciellt med den serien är att jag inte bara vill stapla sevärdheter och fikaställen på hög som självständiga kapitel (sådana böcker finns det många av och de är relativt snabba att skriva).

Istället vill jag förstå och beskriva varför landskapet ser ut som det gör, och ta med både historiska och nutida människor som formar landskapet. Det kräver en helt annan nivå på arbete (som är extremt svår att ta betalt för). Det kanske blir en sådan bok i framtiden men det är ett eget ämne. Nu tänkte jag fokusera på själva Härjedalen med visst fokus på de västra delarna med fjällen. Det kanske blir en bok av det vad det lider, det kanske bara blir några blogginlägg men jag gör i varje fall något vettigt när nu virus satte stopp för det jag hade planerat att göra.

De första fyra böckerna i min research

Vårt Härjedalen (2014) av Caj och Daniel Källman. Detta är en fotobok med text på svenska och engelska. Den innehåller en härlig bildkavalkad – vilket den bör göra. Bröderna drev nämligen kombinerad bokhandel, fotobutik och blomsterhandel i Sveg i några år. De bör vara enklare att ha tillgång till bra fotoutrustning då. Tyvärr slog de igen butiken runt 2016. Det är i deras bok jag hittade en annan lista med rekord.

Bilden på omslaget är förresten ett montage av två olika foton. Det som ser ut som en gejser är intaget till Långå kraftverk. I april-maj varje år är det vanligt att vårfloden är så stor att det blir baksug och vattnet slungas ut igen.  

Fjällvandra i Härjedalen (2016) av Eva Wallstam och Bo Stensson är exakt vad det låter som. En behändig guidebok med 50 olika vandringar. Bra inspiration för egna turer. Inget man läser från pärm till pärm så jag har mest bläddrat i den och läst om de ställen jag vandrat i närheten av. 

Härjedalens fjällvärld (1996) av Roger Nääs är en del i serien upptäck Jämtland/Härjedalen från Jamtli. Den är späckad med fakta varav en del har hunnit bli daterat. Rätt många uppräkningar av alla blommor och fåglar man kan hitta på olika platser gör att det blir lite svårt hålla isär alla detaljer. Växtplatsen för isranunkel kommer härifrån (att se den blomman står inte särdeles högt på min att göra lista).

ABC bland fjällen – Nomadlärarinnn Sigrid Rutfjäll berättar (1990). Detta är en del av Bo Lundbarks rika produktion. Verkligt fascinerat levnadsöde från den tid på samer levde som nomader. Från denna hämtar jag inte direkt någon info till denna text men jag återkommer kanske till den när jag kommer till människorna i Härjedalen. Eller i en recension av en biografi över journalisten Ester Blenda Nordström som walraffade som nomadlärarinna en sommar.

Inlägget 15 rekord i Härjedalen – landskapet med rekord i rekord är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Drömmer du om en eftermiddag i solen ackompanjerad av det kluckande Medelhavet och surrande på franska? Efter 55 dagar i confinement kan alla som bor i Frankrike äntligen lämna sina hem utan att fylla i blanketter och hålla ordning på maxgränsen en timme. Det finns fortfarande en begränsning i hur långt de kan ge sig av, men den är inte längre 1 km hemifrån utan 100 km. Reglerna ser lite olika ut beroende på hur hårt drabbat som regionen är av covid-19 men PACA dit Rivieran räknas är ett grönt område. Nu ökar SNCF tågtrafiken från 15% av ordinarie tågtrafik till 75%. Sakta öppnar näringsställen upp igen.

Vi är nog många som längtar tills vi kan resa till Rivieran, med eller utan tåg. Helst den gamla varianten med gott om uteserveringar och matmarknader. Kan man inte resa till Frankrike kan man skapa sydfransk känsla på hemmaplan genom att hälla upp ett glas immigt kallt rosévin på eftermiddagen. Glaset ska avnjutas riktigt långsamt. Helst i sällskap förstås men det är ju lite si och så med den saken så här under coronatider. Nu finns det människor som ännu inte förstått detta koncept. En god vän till mig satte upp rosévin på en lista med saker hon inte gillar. What!?!

Rosévin ska vara sydfranskt

Nu finns det ju rosévin och rosévin. Jag brukar bara dricka sydfranska roséviner, vilket råkar vara de som vinexperter som Kronstam brukar rekommendera. Men i ett anfall av att utvidga mina erfarenheter började jag handla andra flaskor på mitt lokala Systembolag.

Jag började försiktigt med att handla vin från närliggande regioner, ett italienskt i dösnygg flaska och ett spanskt. De hade båda sina användningsområden så jag tänkte att jag skulle utöka och testa igenom resten också. Men efter några riktiga många bottennapp känner jag mig färdig med detta projekt. Det finns en gräns hur många soppor och grytor man kan koka på det vin jag ej vill dricka upp. (Kan dock tipsa om att köttfärssås lyfter med en skvätt rosévin).

Rosévin går från grått till hallonfärgat

Rosévin kan göras på lite olika sätt. Skillnaden ligger i om druvorna krossas först eller pressas direkt samt hur länge skalen har kontakt med musten. Ibland får skalen vara kvar i timmar och ibland ett par dagar men i vissa fall pressas druvorna direkt vilket leder till minimal skalkontakt. Det är från skalen som musten får färg, tanniner och garvsyra så ju kortare tid, ju ljusare och lättare vin. I varje fall är det huvudprincipen men olika druvor har olika mycket färg i skalen. Men vet man ingenting om rosé kan man plocka de ljusare som aperitif och de med mer färg till mat.

Sedan finns det en del specialare. Ett snordyrt rosévin görs enbart på de droppar druvsaft som sakta sipprar ur opressade druvor. Grått vin, vin gris är riktigt ljust vin där skalen inte fått vara med överhuvudtaget. En undervariant av vin gris är blush wine. Det är amerikanskt vin gjort på zinfandel. De vinerna är lite söta vilket en del gillar medan andra gör omvägar runt.

Saignée eller blödning betyder att must tappas av efter några dagar. Den must som blir kvar med skalen kan sedan ge ett fylligt, mörkt och tanninrikt rött vin. Till sist går det också att blanda vitt och rött vin till en rosa färg. Det är så rosa champagne skapas men det är förbjudet i en del länders vinlagar.

Rosévin görs på landets karaktärsdruvor

I de sydfranska vinerna brukar jag hitta någon eller några av följande druvor: cinsault, grenache. syrah, mourvèdre, carignan, tibouren, rolle och clairette. Av dessa är de två sistnämnda gröna druvor och resten blå. De första två-tre odlas för bulk, de är lättodlade och ger bra avkastning. De senare bidrar med karaktär. De tre sista är riktigt udda och odlas mest bara i södra Frankrike.

I andra länder gör de rosévin på sina druvor så det spanska vinet jag provade innehöll bland annat tempranillo medan det italienska som var så bra till parmesan var gjort på sangiovese. Det vin som hamnade i soppa var gjort på merlot och cabernet sauvignon – två druvor jag inte är särdeles förtjust i.

Roséviner hos Systembolaget våren 2020

Det händer att jag bloggar om rosévin jag hittat på systemet. Men oftast är det rariteter som ett gjort på Tibouren eller från Palette. Nu är det dags att ge sig i kast med standardsortimentet på ett relativt litet bolag. Nu gav jag i och för sig upp ganska tidigt i projektet men ska ändå redovisa vad jag kom fram till. Jag har arrangerat bilder (ganska usla sådana) i den ordning som vinerna stod uppställda på Systembolaget i Funäsdalen i maj 2020.

Första hyllan: Argentina och Frankrike

Mindre flaskor är bra för då kan man ju handla ett vin man är skeptisk till utan att riskera att få alltför mycket sopp/sås/gryt/matlagnings-vin. När jag tittar på den här sektionen tänker jag att jag nog ska göra ett litet återbesök och inhandla en eller två av småflaskorna. Santa Ana är till exempel från Argentina och där kan de ofta göra vin (i varje fall rödvin på malbec). Nu är just detta gjort på cabernet sauvignon vilket inte är min favoritdruva. Gato Negro är också från Argentina men gjort på pinot noir och pinot grigo, en aning mer attraktivt som druvor betraktade men fortfarande inte särdeles intressant. Men de kanske är värda att prova?

Däremot kan inte vilda hästar få mig att handla hem EU-saften det vill säga Black Tower Pink & Bubbly med 23 gram socker. Skulle jag ge ett råd är det att handla en halvflaska Minuty eller vandra vidare. Har du en avvikande uppfattning?

Nu har vi kommit in på franska viner med de billigaste först. Min favorit här är Coté Mas (89 kr). Kombinationen mourvèrde och syrah ger lite fjong. Rhône-vinet längst ner (95 kr). är inte så dumt som matvin. Det hallonröda Bordeauxvinet till höger (Chateau des hauts de Fontaneau 89 kr) är en biprodukt från rödvinstillverkning och ska skys som pesten (jag har öht inte fattat Bordeaux kan tilläggas). Det smakar hallonsaft fast utan sötma. Den djupröda färgen gjorde mina grönsakssoppor ganska konstiga i färgen.

Puy Chéri (75 kr) som är ren syrah från Languedoc har jag inte provat i år men har för mig att jag tyckt varit helt ok andra år. Räknar man in priset så får den tummen upp rent generellt. Les Fumées Blanches från det stora Lurton-imperiet är det också några år sedan jag smakade. Den har inte lämnat något bestående intryck varken åt ena eller andra hållet. I min värld så är det mindre intressant att dricka viner från druvor som kommer från många vingårdar och blandats ihop för att göra något slätstruket och lättdrucket. Därför lockar inte Lurton-vinet och jag hoppar också över Perfect Day.

Andra hyllan: mer Frankrike samt Italien och Portugal.

Den bleka som står först, Domaine de Collavery (95 kr), är en klassiker som Systemet säljer många ex av. På större bolag brukar den stå på golvet i stora kartonger. Den är helt ok som aperitif men lite alldaglig och i snällaste laget. GR-vinet från Château de Berne är lätt att känna igen i sin fyrkantiga flaska. Ett besök på Berne är med i Mitt Provence. Vinet är helt ok men jag tycker det är för dyrt för att vara prisvärt nuförtiden. Men jag använde det i ett föredrag en gång när jag kombinerade rosévinsprovning med marknadsföringstrender för att illustrera hur man kan ta mer betalt om man har snygg förpackning och ett starkt varumärke. Det föredraget var himla kul för övrigt. Jag fick in allt från influencers (känt sedan 1300-talet) och flygande tefar.

Det var ett tag sedan jag drack någon av vinerna märkta Madame och jag har aldrig provat dem samtidigt med något annat så jag kan inte säga hur de står sig mot andra. Men jag har för mig att de smakar ungefär som rosévin gör i Frankrike. Bäst i detta fält är utan tvekan de två vinerna från Minuty, en vingård utanför St Tropez. För 139 respektive 169 kr är de också de dyraste i det här gänget. Man får en hel del rödvin för de pengarna.

De två italienarna för 89 kr styck som fastnat på bild har jag inte provat för jag backade för att de är en aning åt det söta hållet. Men förr eller senare kommer jag nog att prova dem också. Colle Reale är gjord på montepulciano medan Tomassi innehåller den klassiska amarone-blandningen med corvina som huvuddruva. Det fanns en tredje förut, sangiovesen i den snygga flaskan men den hade försvunnit när jag skulle ta bilden.

De billiga portugiserna där nere har jag faktiskt aldrig provat men borde kanske göra det. Jag antar att det tillhör allmänbildningen att någongång ha provat en Mateus (69 kr) som funnits i Systembolagets utbud sedan 1955. Men sockerhalten 12% och dess rykte avskräcker. Pinta Negra (79 kr) är gjord på hälften tempranillo.

Tredje hyllan: Spanien, Sydafrika och USA

Spanjoren La Pluma för 89 kr på bland annat tempranillo var helt ok till någon maträtt, glömt vad dock. Sydafrikanen Mulderbosch (89 kr) har jag kanske behandlat lite styvmoderligt. Den fick ändå 5 tärningsögon av Mölstad för sisådär tio år sedan. Men M säger att hon provat och att vinet inte är något att ha.

När det gäller White Zinfandel så avskräcker allt. Färg, namn, pris och etikett. Strato är en amerikanare gjord på grenache. Det lät ju lovande men första intrycket var att den var unken och den var på väg ner i köttfärssåsen den också när vi provade den till en köttfärs-, crème fraiche och morotsgryta som jag gjort. Grytan var smaksatt med bland annat grönmögelost, dijonsenap, oliver och lite annat smått och gott som jag råkade hitta i skåpet. Denna kombo blev jättebra – kanske för att jag haft samma vin i såsen?

Snabbguide för att välja rosévin

Alla har olika smaklökar men så här tycker jag.

• För att få den rätta eftermiddag-på-rivieran-känslan, välj ett halvljust sydfranskt vin från Provence, Aix-en-Provence eller Languedoc.
• Springer du över vin från någon av de små appellationer Bandol, Tavel eller Palette köp gärna dem. De håller ofta hög klass.
• Om du inte gillar rivieran (kanske hamnat på fel blogg i så fall :-)), välj ett vin från ett land och region som gör röda viner du gillar (rosévin görs som vitt vin men på rödvinsdruvor).
• Ta en titt på sockerhalten. Om den är under 3 håller du i ett matvin som kan funka som aperitif. 6 och 7 går säkert också att dricka men köp inget med högre sockerhalt.
• Du får vad du betalar för så om du kan, köp ett något dyrare vin men se till att betala för vin, inte för snygga flaskor.
• Har du köpt ett vin som är halvdant, lägg i några isbitar i glaset. Det blir en kall och läskande blandning att sippa på.

Har du något favoritrosé som jag borde prova? Skriv en kommentar nedan!

Inlägget Skapa semesterkänsla med fynd (eller bottennapp) från Systembolagets rosévinshylla är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Ett snabbt sätt att bli ganska butterkvistig är att försöka förbättra någon detalj på någon av webbsajterna. Snabbt och snabbt. Det är rena tidsslukhålet. Så förutom att man blir sur för att det inte funkar så blir man sur över att man slösar bort tid.

I morse gav jag mig på sök-funktionen på Tomatsallad. Sök-rutan har länge irriterat mig för att inte ens jag kan hitta det jag letar efter utan en del meckande. Och då har jag ändå fördelen gentemot alla läsare att jag vet vad som borde finnas här.

Det finns många plugin som hanterar sök

Jag hittade en radda med artiklar om olika sök-plugin och har testat fem stycken nu. Ingen gjorde det jag ville och jag kunde inte se några direkta förbättringar. Ett plugin kan göra det jag vill, om jag köper premiumversionen. Och jag känner att jag kan göra roligare saker för 4362 kronor. Det inkluderar förvisso livstids uppdateringar men i alla fall.

Jag vill ha med etiketter i sökresultatet

Det jag vill ha med är etiketter i sökresultat. En del av mina etiketter hör till vårens mest lästa länkar enligt google. Alla besökarna kommer från Google, de går nämligen knappt att hitta här på sajten. Det vill säga, om man hittar en artikel så finns de allra längst ner. Där kan man klicka på dem.

Testa dessa etiketter så får du se. Vore inte dessa svar mer relevanta än de resultat du får om du söker på samma sökord.

• Vandra i Frankrike
• Rosévin
• Utflyktstips runt Göteborg
• Rivieran inom räckhåll
• Antibes
• Östergötland

Nu ska jag lämna datorn innan jag blir galen. Om någon har något kreativt förslag är ni varmt välkomna. Tills dess hänvisar jag till Google.

Inlägget 4362 spänn för bättre sökfunktion? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Flatruet är ett säreget fjäll i ena hörnet av Härjedalen. Det är nästan helt platt vilket ger ett särskilt ljus och rymd. Området är både lätt tillgänglig då det går en bilväg tvärs över och riktigt ogästvänlig – allt beroende på väderlek. Människor har dragits hit i åtminstone 4000 år. Välkommen att läsa mer om en av de stora sevärdheterna i Härjedalen.

Flatruetvägen – Sveriges högst belägna väg

Låt oss börja med Flatruetvägen som förbinder Funäsdalen med Ljungdalen. Själva Flatruet är biten mellan Mittådalen och Skärkdalen. Vägen är en något gropig grusväg som invigdes 1938. Högsta punkten, Falkvålen, ligger 975 meter över havet. Där finns en populär parkeringsplats. Förr fanns det fikastugor vid minnesstenen som står på högsta punkten. Jag har sett vykort från 1950-talet med två småstugor och lappkåtor. Alla byggnader försvann före 1974, enligt info jag läste jag hos Skärkdalens hembygdsförening. På en annan webbsajt läste jag att det förr fanns guider i stugan som ligger strax nedanför Falkvålen.

Vägen är med bland mina 15 rekord i Härjedalen. Då pratar jag om landskapet Härjedalen för större delen av vägen är belägen i Bergs kommun som tillhör Jämtland. Därför möter man en skylt “Välkommen till Härjedalen” när man närmar sig Mittådalen från Ljungdalen-hållet.

De flesta av bilderna i den här artikeln är från norska nationaldagen 2020, det vill säga 17 maj. När vi kom till vägbommen som fälls ner nattetid under vintern så såg vi en skylt om att snöröjning pågick. Vi skrattade gott åt att vägverket glömt ta ner skylten. Skrattar bäst som skrattar sist. Plötsligt mötte vi snö på vägen. Det var en knivskarp gräns mellan barmark och flera centimeter täcke av slaskig nysnö. Strax därefter mötte vi en traktor som jämnade till snön till en glashal yta.

På vårvintern är det barmark i byn och nysnö på fjället

På vägen till Flatruet stannade vi till vid Kvarnströmmen i Ljusnan. Jag försökte ta några bilder på frihand men jag ska återvända med stativ och lite andra objektiv för vattenfallet är värt lite bättre bilder. Det var inte en snöflinga i skogen runt fallet och kändes lite märkligt knata runt med skidpjäxor. Att åka skidor kändes långt borta.

På vårvintern är skillnaderna i snömängd på fjället och nere i dalgångarna tydliga. Även om det inte fanns en gnutta snö nere i byn så blev det snabbt skidföre när vi kom en bit upp på Flatruet. På vägen upp passerar man det taggiga Anåfjället. Det finns flera parkeringsplatser och en hel del spår av skidåkare på båda sidorna av vägen.

Turskidåkning på platten

Vi parkerade uppe på Falkvålen och tog en kort skidtur på nysnön i det flacka landskapet med utsikt mot Helags. Det var helt underbart att glida lite på platten. Det kändes som jag åkte skidor igen och inte bara harvade upp och ner på is. Vi åkte under blå himmel men runt omkring såg vi mörka regnmoln. Eftersom vi lämnat det mesta av packningen i bilen nöjde vi oss med en kort tur. På fem kilometer blev det totalt 23 meters stigning, de flesta antagligen när jag knatade upp och ner för plogvallarna för att bedöma vilket håll som gav de vackraste vyerna. Tjugo meter är hundra höjdmeter mindre än på min vanliga fem kilometers-promenad hemomkring.

Flatruet är kanske som allra mest inbjudande soliga dagar på vårvintern när man kan åka precis var som helst utan att väja för sommarens blöthål och videsnår. Men ljuset är fantastiskt under de fåtal timmar då solen är uppe under midvintern. Det är samma ljus som i Provence enligt konstnärsparet Gösta och Lena Linderholm som har/har haft en ateljé i Skärkdalen. Jag är böjd att instämma.

Fiske, vandring och hällmålningar – Flatruet sommartid

Sommartid lockar Flatruet många vandrare och fiskare. Det finns gott om småsjöar och vandringsleder. Dessutom en hel del fåglar och växter. Bitvis är berggrunden kalkrik och markerna artrika, särskilt runt Helags och Skärkdalen. Däremot är det tvärtom om man drar mot Anåfjällen som är ett näringsfattigt område.

Det finns en del sevärdheter som är svåra att se vintertid, jag tänker särskilt på hällmålningarn vid Ruändan. För att komma dit ska man ta av mot Messlingen i Mittådalen och styra mot Ruvallens fäbod. Därifrån ska det vara 2 km promenad till hällmålningarna som bedöms vara 4000 år gamla. I närheten finns kanjonen Evagraven och Fiskehålsgraven med dvärgrödingen som är ett minne från istiden. Dessa sevärdheter står högt på min att göra-lista!

Av betydligt yngre datum var stortallen som blåste ner i 1988 i Messlingeskogen. Den var runt 700 år gammal och mätte 385 cm i omkrets 1,5 meter över marken. Det finns fler åldersrekord att nämna. Vid Ruvallens fäbod finns en säterstuga från 1694. I en av de böcker jag läst bedömdes den till Härjedalens äldsta byggnad.

Gott om fikaställen sommartid

På vårvintern får man gör som vi gjorde och ta med sig skaffning. Vintertid finns det restaurang vid Kappruet med råvaror odlade i ett stort växthus. Vid Kappruet finns också en lift och skidbackar som ska vara riktigt trevliga har jag hört.

STF har sedan 1897 en fjällstation vid foten av Helags. Där kan man normala år både övernatta och äta under sommar- och vintersäsong. Sommartid finns det mer att välja på. Även om en del av de serveringar som fanns för ett halvt sekel sedan är borta, så finns det gott om kaffestugor. Bland annat kan man fika i Mittådalen. Dit åkte vi förr för att handla renkött.

Renar, kor, fåglar och fjällräv

På Flatruet betar under sommarhalvåret både renar och kor. Renhjordarna tillhör Mittådalens sameby. Runt Helags ska det också finnas fjällräv men de har jag aldrig sett. Vi har mycket räv i Funäsfjällen men det är av den röda varianten.

Kalfjället är tillgängligt för alla (som är bilburna) på Flatruet

En av de saker som gör Flatruet så fantastiskt är att vägen gör kalfjället tillgängligt för alla som har bil oavsett ålder och hur rörlig man är. Parkeringen var full med bilar den söndag vi var där. Medan vi packade ihop kom ett äldre par med vilstolar. De bar upp dem på en plogvall, satte sig och beundrade utsikten.

Bredvid bilparkeringen var en skoterparkering. Eftersom jag själv inte kör skoter har jag inte örnkoll på regelverket men jag har för mig att man får köra skoter på Flatruet fram till den 15 april. Därefter stängs området för renhjordarnas skull. Det var dock en del skotrar i farten den 17 maj.

Gillade du detta? De goda nyheterna är att det finns mycket mer att läsa. Dels här på bloggen och dels i mina böcker. Prenumerera så vet du alltid senaste nytt.

Inlägget Flatruet – magisk fjällplatå med Sveriges högst belägna väg är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Nästa del i mitt övervintra-pandemi-projekt är att jag har närstuderat Kvarnströmmen i Ljusnan. Bakgrunden till intresset är att jag hittade en gammal bild på Kvarnströmmen på nätet. Jag åkte därför dit för att försöka att ta en bild från liknande vinkel som kunde platsa i fotoserien samma motiv vid olika tillfällen. Sedan har jag försökt ta reda på om den gamla bilden är tagen innan forsen byggdes ut.

Vattenfallet är lätt tillgängligt med bil eller skoter

Kvarnströmmen är den första forsen i Ljusnan med ett kraftverk. Ovanför är Ljusnan helt oreglerad och det lär vara fint öringsfiske där. Forsen ligger precis utanför Funäsdalen. Om man svänger av mot Ljusnedal så finns det en parkeringsplats med pick-nickbord på höger sida. Vintertid passerar skoterleden här.

Fallet är ganska utsträckt och inte särskilt brant. De finaste vyerna får man uppströms – även om det då är svårt att undvika att få med bron i bild. I en blogg läste jag att sommartid är stenarna i forsen helt torra, då går allt vatten genom kraftverket.

Foton med och utan stativ

Mitt första besök var ett snabbstopp på väg till Flatruet. Då hade jag teleobjektiv på kameran och inget stativ. Jag återvände därför med stativ och 35 mm-objektivet tillsammans med gråfilter. På vissa ställen hade jag gärna haft mer vidvinkel men något sådan objektiv hade jag inte med.

Det finns ett embryo till stig utmed Ljusnan men det är inte helt enkelt att hitta en plats för stativet. Det blev ganska mycket fipplande för att få kameran att stå rakt. Jag började fota i solsken men det började snöa innan jag var färdig.

När byggdes kraftverket?

Det är inte helt lätt att hitta info om kraftverket men hos Gårds och Säter-arkivet (GOSA) finns en bild från 1918 med bildtext att kraftverket var precis färdigt. I företaget Härjeåns jubileumsskrift när de firade 100 år finns en uppgift att det nuvarande kraftverket är från 1987, har en fallhöjd på 15 meter och effekten är 780 kW. Det gör det till ett av de mindre av Härjeåns kraftverk. Som jämförelse kan jag nämna att det största kraftverket i Ljusnan är Långå som tillhör Fortum. Där är kapaciteten 156 MW.

Den gamla bilden på Kvarnströmmen

Då var det dags att lägga med den gamla bilden. Som synes är det ett rejält vattenflöde i forsen, mycket mer än i maj 2020. Därför trodde jag först att bilden var från tiden före kraftverkets tillblivelse, när forsen var oreglerad. Men den verkar vara av yngre datum.

Bilden har jag hittat hos Riksantikvarieämbetet och det är fritt att använda den så länge de och fotografens namn nämns. Fotograf är E Ericson. Han eller hon verkar ha varit i farten och dokumenterat Funäsfjällen rätt ordentligt. Alla bilder är märkta “1920-1939”. Jag antar är bilderna är tagna någon gång däremellan. I så fall skulle den vara tagen efter att kraftverket byggdes, om det nu var klart 1918. Å andra sidan kan det ju vara äldre, eller ett år med extra stor vårflod.

Fler bilder av Kvarnströmmen

Vet du något mer om forsen? Skriv en rad! Vill du läsa mer om mina utflykter i Härjedalen, börja med 15 rekord.

Inlägget Kvarnströmmen idag och för 100 år sedan är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Långhelg hurra! Dessutom har det utlovats en del solsken. Det är perfekta dagar för att göra utflykter nära hemorten, det som nu så trendigt kallas för hemester. Sätta sig i bilen, eller på cykeln, och bara köra iväg. Välja en väg man inte brukar åka. Köra långsamt och titta sig omkring. Följa kringelskyltar och hålla utkik efter “öppet”.

Svänga in på något trevligt gårdscafé och fika utomhus hos någon eldsjäl som antagligen haft en tuff vår. Sedan fortsätta och spana efter ovanliga sevärdheter. Det finns många om man öppnar ögonen. Nästan överallt finns spår från tidigare generationer. Här och var blommar dessutom ramslöken just nu och fåglar finns överallt. Ta med en fågelbok eller en blombok och spana.

Regnar det någon dag rekommenderar jag att klicka hem någon av mina böcker för att ge bort som presenter. Exempelvis Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

Eller klicka runt för att hitta idéer här på bloggen. På Sverigesidan finns länkar till alla landskap med översikt över vad jag bloggat om där. Ha en riktigt fin helg, håll avstånd och visa respekt för andra människor!

Inlägget Trevlig långhelg alla läsare! är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons reseblogg med smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Sverige är sannerligen ett avlångt land. Det märks särskilt på våren. När vänner i söder delade badbilder från Kristi himmelsfärdshelgen så njöt jag av skidåkning. I varje fall onsdag-fredag. Lördag och söndag ska vi glömma för regn drog in och satte punkt för en lång skidsäsong som för min del började i november. Men fram tills dess kunde man tro att det var påsk. Det var äkta påskväder och (nästan) äkta påskträngsel utanför våffelstugan.

Det var tack vare en av våffelstugorna som vi kunde njuta av perfekta skidspår. Marianne & Johan på Andersborg höll specialöppet och hade ordnat med Larssons i Tännäs som spårade högfjällsspåren. Jag passade på och åkte ett av dem på torsdagen. Även fredag var jag ute på skidor men då satte en förtretlig blåsa under stortån p för tur bortåt Andersborg.

Solskensturen – ett av högfjällsspåren

Solturen, eller solskensturen, är ett av de pistade högfjällspåren i Funäsfjällen. De spåras med pistmaskin mellan vecka 7 och Valborg vid bra väder. Genom att det är dragna skidspår kan man åka med löparskidor och behöver inte ha fjällskidor. Är det skare kan man förstås åka precis överallt med smala skidor och lätta stavar utan stora trugor. Men det är mer lättåkt i skidspår och det är roligt med variation.

Svalåtjärn är knutpunkt för spåren på kalfjället

Vindskyddet vid Svalåtjärn är knutpunkten för högfjällsspåren. Där finns en nödtelefon, vilket kan vara bra om vädret slår om. Notera att mobiltelefoner inte har något täckning här, inte ens med Telias nät. Däremot kan man ringa med norskt nät.

Till Svalåtjärn går vinterleder från:

• Fjällnäs. Spåret startar från den lilla parkeringen som är på motsatta sidan av vägen från Strandgården. Skidturen Fjällnäs tillTänndalen samt de kortare alternativen vid mindre bra väder har jag bloggat om tidigare.
• Tänndalen. Vill man skippa uppförsbackar så är det värt betala för att åka upp på fjällparkeringen. Annars kan man starta från skidstadion.
• Hållan. Populärt och gratis att parkera vid vägen. Pistat direkt från vägen (åker man åt andra hållet så kan man ta Lillåsslingan). Ansluter till spåret från Tänndalen.
• Bruksvallarna. Sent på säsongen kan Walles avgiftsbelagda parkering vara bästa valet, annars går det att åka från byn.

Normala år så går det skidbuss mellan byarna vilket gör att man kan åka åt ett håll och ta bussen andra vägen. Dels slipper man vända och dels är det mer lagom för de flesta av oss att åka en väg. Särskilt populär är sträckan från Bruksvallarna till Tänndalen för då har man solen i ansiktet hela vägen, därav namnet solskensturen.

Andersborg och skidbackarna hade specialöppet

Av inledningen förstår alla att det inte hör till vanligheterna varken med perfekta skidspår, öppna skidbackar eller öppen våffelstuga under Kristi himmelsfärdshelgen. Jag har förvisso varit uppe på fjället på Kristi himmelsfärd tidigare men det har mer varit ett utslag av sann skidentusiasm än något annat. Jag har burit skidorna över stora fält med kråkris och glidit fram på snöfläckarna. I år var det istället tvärtom, mest snö med bara fläckar som i stort gick att undvika (jag råkade visst köra över en del men det är därför man har vår-skidor).

Det är ju inte bara snötillgången som är ovanlig i år. Skidbackarna stängde ju igen före påsk i ett försök att få Stockholmarna att hålla sig härifrån. Vädret över påsken hjälpte nog till, det var mest bara snöstorm. Överhuvudtaget har det varit ganska tråkigt väder hela vårvintern.

Andersborg har utvecklat våfflan

Förr betydde våffla i fjällen att man kunde välja mellan hjortronsylt och någon röd sylt. Men på Andersborg har de numera många sorters våfflor. Det finns matvåfflor med ett lager med ost på. Jag har provat chevre respektive västerbotten, jag tyckte bäst om det sistnämnda. Men min favorit är kolbullevåfflan. Det är en våffla med fläsk i. Serveras med lingonsylt.

Alla skidspår på högfjället passerar minst en våffelstuga. Exempelvis Östra Kroktjärn ovanför Fjällnäs, Andersborg ovanför Tänndalen, Malmbäcksstugan ovanför Hållan, Kariknallen ovanför Bruksvallarna och Ösjöstugan ovanför Ramundberget. För inspiration läs vad bloggen Leva som Eva skrivit om dem.

Tredje gången gillt

Det var faktiskt årets tredje försök att skida solskensturen. Första gången kom jag och Kocken en bit upp i backen, konstaterade att mössorna höll på att blåsa av och att det såg ännu värre ut högre upp med svarta snömoln. Stark motvind och tveksam sikt lät inte så lockande så vi vände. Vår skjuts hade precis hunnit hem igen så vi gick in och handlade lite på Vävstugan i Bruksvallarna medan vi väntade.

Andra gången vi kom till Bruksvallarna med skidor i högst hugg såg det också ruggigt ut uppe på Kariknallen så vi valde istället att ta transitspåret i skogen. Då åker man först i björkskog och sedan i granskog tills man kommer till Vivallen. Därefter är det slakmot hemåt. Även denna gång fick jag ringa på skjuts. Jag hade helt enkelt olidligt bakhala skidor. Det fanns inte tillstymmelse till fäste och när jag inte orkade staka längre (vilket var ganska tidigt) så blev det väldigt jobbigt att saxa. Det var sista gången jag åkte på vallade skidor den här säsongen. Blev räddad i Hållan.

Det är längre att åka runt än tvärs över fjället

• Från Walles till Åsvallen blev det 17 km med 372 m uppför.
• För två år sedan startade jag nere i byn. Det blev 1 km längre och totalt 453 m uppför.
• Att åka runt är en smula längre. Från Bruksvallarna till Hållan blev det 16 km och 275 meter uppför. Jag gissar att det är totalt 2 mil.

Lämnade kameran hemma

På solturen lämnade jag storkameran hemma. Jag är en aning less på att släpa runt på den och ville åka skidor. Trots att jag bara har ett lätt resetele och inte något av de super-duper-telen, som några vänner föreslog att jag skulle skaffa för att ta mitt fågelfotograferande till nya höjder, så är det otympligt. Jag tänkte att lätta smidiga mobilen fick duga på denna utflykt. Det hann jag svära över några gånger. Mina följare i sociala medier har sett att jag håller på och dokumenterar djurlivet under mina turer. Och här missade jag ganska många chanser.

På vägen till Bruksvallarna såg jag en ren i skidbacke (inte den skidbacke som det var slalomåkare i), en hare (dock död), två tjäderhönor (kan ha varit orre också men jag tror det var tjäder) och två svanar i Ljusnan. På vägen hem såg chauffören en älg på vägen. Mellan Walles och Svalåtjärn såg jag en falk, en fjäll-labb, en ljungpipare, två måsar och ett halvdussin ripor varav tre var såpass nära att de hade blivit fantastiska bilder med teleobjektivet. Sedan såg jag en hel hoper med fåglar i mindre format som jag ej hann identifiera.  
Efter Svalåtjärn var alla fåglar dock som bortblåsta, istället såg jag bara homo sapiens. I massor. De satt på stenar, stod och pratade i skidspåret eller njöt i solen. Man kunde trott att det varit påsk.

Även slalombackarna var öppna

Förutom spåren höll också backarna i Tänndalen öppet för bybor denna Kristi himmelsfärdshelg. Jag åkte förbi backarna häromkvällen och då såg de nypistade och väldigt inbjudande ut. Jag tror att det bara var dagåkning men det hade nog varit häftigt att åka tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Det är ju ljusa kvällar nu till skillnad från sportlovsveckorna då det är skidåkning i strålkastarsken som gäller.

Jag hoppas att forskarna snart snart kan skapa ett vaccin för här uppe behöver man sina turister. Jag har i år varit rätt många gånger på Andersborg för om man undantar den här helgen när det var väl mycket folk (varav en del hade lite svårt att läsa instruktionerna att en person per sällskap var välkomna in att beställa) så har det varit glest mellan kunderna. Så jag har varit där och stödätit en del. Mest precis när de öppnat. Lättare att hålla avstånd då.

Tack för denna skidsäsong

Nu blir det nog inga fler skidrapporter förrän till hösten. Däremot har jag andra ämnen på gång. Jag håller som bäst på och plöjer en hel hög med böcker om Härjedalen som jag lånade på biblioteket. En del inspirerar till utfärder för att studera viktiga saker. Bilder och rapporter kommer endera dagen!

Inlägget Äntligen! Solturen mellan Bruksvallarna och Tänndalen är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Kristina Svenssons smultronställen - Utflykter i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Vajande gula rapsfält, vita Skånelängor med vasstak, billig falafel och så den behändiga bron över till huvudstaden. Det är nog de första bilderna i mitt huvud om någon ber mig sammanfatta Skåne. Huvudstaden i fråga är såklart Köpenhamn. Det var en av de saker som överraskade mig när jag jobbade i Malmö, att när kollegorna pratade om att åka till huvudstaden så var det över Öresund de åkte. När den första överraskningen lagt sig så kändes det naturligt. Det är både närmare och enklare att ta tåget dit, än till Stockholm.

Men för att backa till början kanske jag ska berätta varför det dyker upp ett långt inlägg om Skåne mitt uppe i alltihopa när några väntar på bilder av Härjedalsrokoko. Ett skäl är att jag gillar att överraska och inte alltid fortsätta på samma ämne som jag höll på med (att gneta på med samma sak gör jag tillräckligt när jag redigerar mina böcker månader i sträck). Ett annat skäl är att jag drabbades av längtan till Skåne.

Vem vet när vi kan resa som vanligt igen?

Har du sett att jag uppdaterat min lista med utflyktstips i svenska landskap? Det ska göra det lättare att hitta bland bloggens svenska delar är det tänkt. Normalt är detta en blogg med tonvikt på södra Frankrike men det ser ju milt sagt lite halvskakigt ut när det gäller om svenskar kan åka utomlands överhuvudtaget denna sommar, och om vi i så fall är välkomna in i Frankrike eller ej. Jag får ibland frågor om när man kan köra bil, flyga eller åka tåg till Frankrike, men jag har ingen spåkula och vet inte mer än det som står i media. Det vill säga Europas resande är på väg att sakta återstarta i ny kostym.

Men UD avråder fortfarande Svenskar från utlandsresor till 15 juli. Generellt är det en god idé att lyssna på UDs rekommendationer. Sedan finns det alltid människor som har särskilda skäl för att handla på annat sätt, så det kan vara fiffigt att inte peka finger på de som reser (i varje fall så länge man inte vet ifall det är nöjesresande eller något annat som ligger bakom).

Lättare hitta bland mina utflyktstips i Sverige

Jag märker på söktrafiken till Tomatsallad att många försöker göra det bästa av situationen. Det är vandringar och att upptäcka sin närmiljö som gäller. De nya modeorden är svemester och hemester, det vill säga semester i Sverige och på hemmaplan. Jag tycker att orden är skitfula men jag gillar konceptet. Det är dessutom något jag har bloggat en del om genom åren. Det kan bara bli lite enklare att hitta guldkornen.

Nästan alla landskap har fått en egen inledning

Just nu har jag gott om tid. Därmed är det inte så dumt att lägga tid på att göra det lättare för utflyktssugna människor att hitta hit och få inspiration. Kan jag pigga upp någons helg så drar jag mitt strå till stacken detta tuffa år. Fokus på bloggen flyttas en smula från att den är till för mig, till att den är till för läsarna. Skulle några av ni som är nya läsare bli så förtjusta i mitt sätt att skriva att ni börjar prenumerara eller letar upp någon av mina böcker blir jag extra glad. Hör just du till nya läsare så är du varmt välkommen. Hör du till mina trogna frankofiler så håll ut – jag kommer återvända till Frankrike!

Den senaste veckan har jag ägnat en del tid åt att fixa med navigeringen för de svenska delarna. Jag har skrivit om introduktionssidan, lagt till några landskap jag hade missat samt skrivit inledningstexter till flera av landskapen. När jag kom till Skåne drabbades jag av en stark längtan dit. Det finns så mycket jag har kvar att se, eller att besöka igen (och ännu mer att fylla ut på bloggen). Det blev en djupdykning i fotoarkivet och diverse minnen.

Jobbade på Malmö museer 2002-2003

2002 och 2003 jobbade jag på Malmö museer med att inspirera ungdomar att de kan forma sin egen framtid. Vi fokuserade särskilt på de åldersgrupper som sällan är välkomna till museer; högstadiet och i viss mån gymnasiet. Grupperna kom till stor del från underprivilegierad områden som Rosengård och Holma. De ansågs som stökiga och några grupper kom med egna väktare. Med något enstaka undantag (som åkte ut) hade vi dock aldrig några problem, tvärtom. Jag tänker att de flesta elever var tacksamma över att få byta miljö en stund. Ämnet var dessutom viktigt för alla och därmed var det enklare för oss museipedagoger att ha pondus och uppmärksamhet under tiden grupperna var på museerna.

Målsättningen var att alla grupper skulle komma flera gånger för att få ut maximal effekt. Första gången för en längre introduktion på temat drivkrafter bakom uppfinningar (exempelvis att underlätta för familjemedlem, kunna ha säker sex eller slump medan man letade efter något helt annat). Därefter kom de tillbaka och träffade forskare som berättade om sina jobb. För många av eleverna var det första gången de fick chansen att träffa någon vuxen förebild som inte lever på bidrag och frågorna var många.

Roligt men slitsamt jobb

Jobbet var ett projekt som drevs på flera orter i Sverige. Projektet utvärderades av en forskare och vi fick otroligt bra vitsord. Det är nog det av mina jobb där jag känt att jag gjort mest nytta för samhället. Tillfredsställelsen var stor och det var också roligt att hitta föremål att berätta en historia runt. Men det var också slitsamt. De där inspirationsföreläsningarna när jag tog med gruppen runt i olika miljöer är ungefär som att spela en föreställning – jag fick verkligen en kick men det dränerade också mig på energi.

Det är faktiskt en anledning till att jag började skriva böcker. Jag tänkte att det är bättre att förpacka mina föreläsningar i bokform så kan fler ta del av dem utan att jag töms på energi. Hade jag då vetat vad jag vet idag om bokbranschen hade jag kanske hittat på en annan väg.

Bodde i Västra Malmö och cyklade omkring

När jag fick projektanställningen köpte jag en liten bostadsrätt i västra Malmö, inte så långt från det som då kallades käppastaden för att det mest bodde pensionärer där. Området runt Möllevångstorget, som M tyckte verkade betydligt roligare, tyckte jag verkade alltför läskigt.

Jag kände inte en kotte i Malmö, och att jobba på museer är inte särdeles välbetalt så jag hade ingen bil. På helgerna renoverade jag lägenheten eller cyklade till Västra hamnen för att titta på havet. Ibland gjorde jag dagsutflykter till Köpenhamn, fikade på ett bokcafé och drömde om att bli författare. När jag fick gäster så gjorde vi dagsutflykter till Tycho Brahes Ven eller andra platser dit det går tåg (ja till Ven behöver man också åka båt).

Malmö växer så det knakar

Vid årsskiftet 2003/2004 lämnade jag Malmö och Sverige och drog till Wales. Det har givetvis blivit många återbesök sedan jag flyttade från Malmö. Ett tag var det billigaste och bästa sättet att ta sig till Antibes via Kastrup och då passade jag ibland på och gjorde ett stopp på vägen i Malmö. Jag har också hållit kurs för Författarförbundets medlemmar två gånger i Malmö.

Varje gång jag är i Malmö brukar jag återvända till Västra hamnen, antingen för en snabb promenad, lunch eller en glass. Sedan åker jag och hälsar på min goda vän Marika (som jag reste med i Wales sommaren 2008). Hon har örnkoll på alla mysiga småställen, sådana som mest stammisar hittar till.

Lund blandar småstad med högteknologi

Lund har jag också varit i en hel del. Dels så jobbade jag på AstraZeneca medan bolaget fortfarande hade en forskningssajt i Lund, det som numera är Medicon Village. Två av mina böcker är utgivna av Lundaförlaget Historiska media och via dem har jag pratat om mina reseguider i bokhandeln Gleerups. Ett annat uppdrag gav mig möjlighet att besöka forskningsanläggningen Max IV utanför Lund. Den ligger precis bredvid det nya ESS eller European Spallation Source. Det är historiskt att en sådan europeisk forskningsanläggning byggs på svensk mark och det är anledningen till att Lund de senaste åren sett ut som en mullvad varit framme – det byggs spårvagn från stationen till den nya forskningsbyn.

En bild jag inte hittade igen var från Igelösa. Ute på slätten finns en forskningsanläggning som bland sina prominenta gäster kan räkna in påven. Häftigt att ha sett den och otroligt duktiga och ödmjuka människor som jobbar där.

Ställen jag vill göra återbesök på

När jag börjar tänka på alla ställen jag besökt i Skåne, och de platser jag bara rest igenom, så känner jag att det finns mycket kvar att uppleva. Uppleva betyder för min del dokumentera. Idag har jag bättre kamerautrustning än på den tiden (även om jag alltid drömmer om att uppgradera den ytterligare ett snäpp). Dessutom har jag idag någonstans att anteckna och dela mina tankar vidare (nämligen här!). Det kanske är dags att jag gör återbesök i Skåne? I så fall vill jag göra följande.

1. Handla vinäger. Leta upp någon butik som säljer vinägern Pikant från Malmö vinägerfabrik. Ruskigt bra vinäger som jag tyvärr har slut på. Jag har tidigare handlat den på Grand Deli i Lund (väldigt trevlig butik).
2. Besöka någon vingård. Det poppar upp vingårdar i Sverige. I Skåne finns vingårdar längs kusterna bland annat i Kullaberg, Arild, Vejby, Jonstorp och Klagshamn. De flesta erbjuder någon form av upplevelsepaket med mat och övernattning. (Se föreningen Svenskt vin eller sajten vinvägen i Skåne för de flesta behöver förbokas).
3. Göra återbesök på Malmö museer. Jag har inte varit tillbaka på slottet sedan jag slutade på museet. Att ha kontor på ett slott är sådant som låter otroligt pittoreskt, tills man upplevt att det är iskallt på vintern och stekhett på sommaren.
4. Träffa kollegor, bloggvänner och gamla bekanta från förr. Exempelvis har jag följt bloggen Susannes foton i många år och sett hennes vackra bilder från Eslöv och Italien. Men vi har ännu inte träffats.
5. Köra runt lite hur som helst med bil och se var jag hamnar. Egen bil känns mer attraktivt än tåg i år. Annars är Skåne ganska välförsett med tåg och Skånetrafiken brukar ha olika typer av sommarkort.

Smultronställen i västra Skåne jag vill besöka

• Övernatta på Ven. Jag har hyrt cykel och trampat omkring på den gulliga ön men det vore trevligt att uppleva den med kvällsljus och morgonljus också. Samt med bättre kamera.
• Åka tillbaka till Hallands väderö med bättre kamera. Det är något särskilt med fyrar.
• Landskrona är jag osäker på om jag någonsin varit i ordentligt eller bara rest igenom. Dags att åtgärda?
• Keramikrunda till Wallåkra och Höganäs. Inte på det stora företaget med det namnet, utan besöka de små keramikerna som gör saltglaserat och annat fint i hantverksskala. Man kan aldrig få för mycket keramik (om man inte bor i husbil förstås).
• Rusthållargården i Arild. En bilsemester för ett par decennier sedan bodde vi där en natt. De hade halva priset på kvarvarande rum när vi kom dit och natten innan hade vi bott i bilen (det kan ha varit en annan resa, jag rör ihop dem en smula). Magiskt hotell och kanonmiddag om jag minns rätt.
• Ge Flickorna Lundgren på Skäret en till chans. Jag har för mig att jag var mer förtjust i restaurangdelen Rut på skäret men den är numera avvecklad.

Smultronställen i östra Skåne

• Utforska Österlen ordentligt. Jag har varit där någon gång inklusive Stenshuvud nationalpark, men jag känner inte att jag kan landskapet ordentligt. Jag har något vagt minne av att ha suttit på en strand medan Fritz skärmflög. Kan det ha varit från Österlen?
• Återbesök i Ystad. Här vill jag minnas att jag fikat på trevligt bokcafé. Vet ej om det finns kvar men är övertygad om att det är supergulligt. Om inte annat har man ju sett Wallander-Ystad på teve.
• Vandra Skåneleden, exempelvis förbi vattenriket i Kristianstad.

Det var min lista idag. Skulle jag börja bläddra lite i några av alla fina guideböcker som finns om Skåne (varav ett gäng står hemma i bokhyllan) så skulle listorna snabbt bli mycket längre. Det saknas exempelvis slott i listan. Och jag är övertygad om att jordbrukslandskapet Skåne bör ha många gårdsbutiker och gårdscaféer. Vad tycker du att jag borde ha med på listan?

Till sist: Fiskehoddorna och Kallebåten i Malmö

Överst syns ibland en utvald bred bild. Denna.

Inlägget Platser jag vill uppleva (igen) i Skåne är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Det korta svaret: vet ej. Men det dröjer nog ett bra tag. Särskilt om du förväntar dig att semestern i Frankrike ska se ut som den gjorde förra sommaren. Frankrike håller på och öppnar upp från sin åtta veckor långa totala nedstängning, confinement. Det första steget (som jag nämnde i min rosévinsgenomgång) var i mitten av maj när folk i de minst drabbade områdena kunde röra sig 100 km hemifrån istället för 1 km och utan tidsrestriktion. Även stränder öppnades dagtid. Men bara för bad, inte för att uppehålla sig på.

Nästa steg tas 2 juni. Då slopas 100 km-regeln och det är fritt att röra sig inom landet. Uteserveringar, parker, museer och stränder öppnar igen. Avstånd ska hållas och det är max tio personer som får samlas. Ansiktsmasker är obligatoriskt på allmänna kommunikationer och rekommenderas i många affärer [info rättad, se kommentarerna]. Masker har delats ut till alla hushåll. Den franska gränsen är officiellt stängd till 15 juni och biografer öppnar först efter 22 juni. Denna info har jag hämtat från nätet, bland annat Riviera Radio och bloggen Franska fönster. Hittar man inte till dessa källor så finns alltid UDs app resklar. Alla uppdateras regelbundet.

För svenskar 15 juli, inte 15 juni

På tal om UD (som inte heller är en resebyrå) så avråder svenska UD från alla icke nödvändiga utlandsresor till 15 juli. Sverige har som bekant valt en lite annan väg för att hantera utbrottet av covid-19 än en del andra länder. Jag håller mig borta från den debatten, jag noterar bara att det förekommer spekulationer om huruvida det påverkar svenskars möjligheter att resa i sommar.

Folkhälsomyndigheten hade lovat besked om sommarens resor häromdagen, men det sköts upp en vecka. Än så länge gäller rekommendationen max en till två timmars resa från bostaden. Allt detta finns på förstasidan på alla media.

Egen bil bättre än flyg eller tåg för närvarande

Om man nu ändå behöver resa så kommer nästa fråga: transportsätt. Norwegian har under den här krisen köpts av kineser men SAS lever när detta skrivs fortfarande. SAS uppdaterar sin sajt regelbundet med information om vilka länder de trafikerar idag och när de planerar att återuppta olika rutter. För närvarande är det klent med flyg till Frankrike. Däremot flyger Air France i Frankrike. Enligt ett rykte så kör alla flyg i dagsläget med lägre beläggning, detta för att kunna ha avstånd mellan passagerare. (Vet dock ej om det är sant).

Tågen längs franska rivieran rullar igen i tätare trafik (under nedstängningen gick bara enstaka). Snälltåget som kör nattåg till Berlin inväntar UDs klartecken innan de börjar köra igen. Detta hittade jag i gruppen Tågsemester. (Vi kommer skriva en rad på Rivieran inom räckhålls FB-sida när det är mer görligt att åka tåg i Europa igen).

Den skedmatade generationen

Inspirationen till det här inlägget kommer delvis från en Facebook-grupp. Ursprungligen var det en grupp där boende på franska rivieran utbytte tips på fina vandringsleder, nya restauranger och olika event. Lite nu och då har det såklart dykt upp mäklare och uthyrare så ett tag liknade gruppen mer en uthyrningssajt än ett diskussionsforum.

Den senaste tiden har gruppen fått ett gäng nya medlemmar som alla ställt samma fråga: “När kan vi åka till Frankrike igen?” Ingen av dessa har såvitt jag sett bidragit på något sätt till gruppens gemenskap genom att dela med sig av sin tid, kunskap eller trevlig stämning. De har bara använt gruppen som en privat resebyrå.

Grupper bygger på att alla hjälps åt

Några medlemmar var hjälpsamma och svarade om och om igen. Men några började efter ett tag fråga om inte folk kunde ta och scrolla lite. Samma fråga var ställd om och om igen och svaren fanns där om och om igen. En av dessa nya svarade ärligt att det orkade hen inte.

Jag blev en smula chockad. Det var ju förvisso ärligt att erkänna att hen tänkte sig att andra människor skulle skedmata hen med information utan att hen behövde lyfta ett finger. Men vilken brist på respekt för andra människors tid!

Till svar fick jag härskartekniken vad är du förbannad över och sedan blev jag kallad nät-troll. Då lämnade jag gruppen.

För sju år sedan fotade jag segelbåtar

Den andra inspirationen till den här texten är att jag gick igenom några av de 850 utkasten på den här bloggen. En del innehåller bara en rubrik som jag tänkt skriva. Andra innehåller en bild från Instagram. Ett tag hade jag ett plugin som tog alla mina Instagram-bilder och förvandlade dem till utkast. Tyvärr slutade det att fungera. Lite synd för en del av mina senaste bilder är verkligen fina (om jag får säga det själv)

Här kommer mina Instagram-bilder från månadsskiftet maj-juni för sju år sedan. Då spenderade jag mycket tid på att fotografera de stora skutorna som deltog i regattan Voiles d’Antibes. Årets upplaga har flyttats fram till 16-20 september, vilket kanske är en fingervisning om när Frankrike förväntas ha tagit ytterligare några steg mot det nya normala. Det är en ganska stor cirkus när båtarna intar Port Vauban och normalt en folkfest. September är för övrigt en fantastiskt trevlig period att besöka Rivieran med svensk sommartemperatur och högsäsong för färska grönsaker.

Visst längtar jag ner till Antibes

När jag ser bilderna ovan så längtar jag såklart ner till Frankrike så som det var förut. Till ljumma sommarkvällar, solmogna meloner och den dagliga turen till bageriet. Tänk att jag en gång muttrade om att det bara var frimärksstor yta på stranden! Eller gnällde över att det var för varmt!

Då visste jag inte att det verkligen inte var något att gnälla över. En författarkollega var igår inne på samma sak. Hon delade en bild från en tågluff för ett år sedan där hon skrev något i denna stil. “Tänk att för ett år sedan kunde vi sätta oss på tåg när som helst och åka vart som helst – och vi gnällde över regnet”.

Fokus på att upptäcka närmiljön ett tag

Världen är lite upp och ner just nu. När jag i början av mars pratade med en kompis som då sa att hon trodde att hennes skrivresa i juli skulle bli inställd så tyckte jag att hon var pessimistisk. Nu blev det så.

Jag tänker att istället för att “tjuvåka” ner till rivieran och svettas i ansiktsmask så fokuserar jag på att utforska närmiljön ett tag. Det finns en hel del kringlor som visar sevärdheter som kanske inte hamnar på listorna med “100 ställen du måste uppleva innan du dör”, men som är väl värda ett besök. I sommar ska jag svänga av och se så många av dem jag bara hinner.

Gör det du också!

PS! Prenumererar du så kan du följa mina strövtåg och märker när jag åker till Frankrike igen. Det kanske blir lagom till regattan i september eller något helt annat tillfälle.

Inlägget När kan jag åka till Frankrike igen? är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

I efterhand är det lätt att se att det var en usel idé att ge sig av på jakt efter hällmålningar i kanten på fjället under pingst. Men allting är så mycket enklare med facit i hand, när man har sett hur stigen såg ut. Det som i alla guideböcker beskrivs som 2 km lätt vandring tog oss tre slitsamma och svettiga timmar – enkel väg. Till på köpet så fick vi nöja oss med att se de berömda hällmålningarna på håll för det var en snödriva ivägen. Trots att vi vid det laget alla var rejält blöta om fötterna var det ingen som orkade ta sig förbi det sista hindret.

Pingsten är lågsäsong i fjällen

Pingst är lågsäsong i fjällen av en anledning. Denna numera rumphuggna helg ligger i skarven mellan den underbara vårvintern och den korta och intensiva sommaren. I maj-juni har många affärer och kaffestugor stängt. Det är nu som ägarna kan ta semester eller passa på och renovera. Många brukar dra några veckor till södra Frankrike där ljuset är detsamma, fast helt annorlunda. Hemmavid är det bara blött.

I år har dessutom våren varit särskilt sen och det var skidföre länge. Det är bara någon vecka sedan jag åkte skidor till Andersborg. Då pratar jag inte om solturen under kristi himmelsfärd i perfekta skidspår. Efter det har jag åkt skidor ett par gånger till, varav jag en gång hjälpte jag till att knuffa in ett nytt kylskåp på Andersborg.

Utforskar kända och okända sevärdheter

Sedan dess har jag varit ute på ett par utflykter per bil för att se några av Härjedalens främsta sevärdheter (samt några mindre kända). Jag ligger lite efter med att berätta om dem men jag har verkligen sett en del riktigt fina ställen. Nästa punkt på min lista med saker jag ville se var hällmålningarna och gravarna vid Ruändan. Gravar på härjedalsmål är kanjoner.

Jag hade blivit förvarnad om att det kunde vara mycket snö kvar men jag har som sagt varit ute på några turer redan och förutom att jag inte sett en snögnutta har skogarna varit knastertorra. Så torra att det känns naturligt att det blir eldningsförbud från kl 18 idag. Det har dessutom varit solgass konstant sedan dess.

Höjd över havet spelar stor roll på vårkanten

Skillnaden på hällmålningsturen och de tidigare utflykterna är höjd över havet. De knastertorra skogarna jag promenerat i har legat 4-550 meter över havet medan hällmålningarna ligger 840 m ö h enligt min Garmin-klocka. Nu är den GPS:n inte så himla exakt, den hävdade att jag som mest varit uppe på 1040 meter under en skidtur på Flatruet då jag enligt kartan varit uppe på två toppar över 1100.

Ruändan är 951 meter högt och hällristningarna ligger en bit nedanför toppen. Kanske 880 eller 900 m ö h är mer korrekt? På vårkanten ger varje höjdmeter stort utslag på hur långt våren har kommit. Dags att grotta ner oss i hällmålningar och att backa i tiden.

Målningar av rödockra från stenåldern

Hällmålningar är skisser målade med rödockra det vill säga järnoxid blandat med ett bindemedel som oftast är fett men kan vara saliv eller urin. Det märkvärdiga är att de bevarats under lång tid. Till skillnad från hällristningar är färgen alltså inte påbättrad efteråt för att bli synligare. Vid Ruändan har målningarna bevarats särskilt väl genom att kisel från bergväggen har glaserat dem. Jag skulle tro att det hjälper att de är målade på en lodrätt vägg skyddad av utskjutande klippa.

Traditionen med stilistiska målningar av bytesdjur finns över stora delar av världen och är minst 10 000 år gammal. En del grottmålningar i Europa har bevarats betydligt längre än så. Med tanke på placeringen vid vatten samt motiven, så brukar de associeras till fångst-, samlar- och jägarkulturer. Det vill säga de sorteras i Europa in i stenåldern. På en del platser visar undersökningar att målningarna är gjorda i flera omgångar.

Hällmålningar i Härjedalen

De flesta kända svenska hällmålningar finns i ett band i öst-västligt riktning tvärs över landet i södra Norrland. Men det finns också på västkusten och i Värmland. I Jämtland-Härjedalen ska det totalt finnas ett 30-tal platser med hällmålningar enligt Jämtland-Härjedalen turism.

Målningarna vid Ruändan i östra delen av Flatruet upptäcktes 1896. Upptäcktes i detta sammanhang kan nog översättas till “beskrivna i skrift” eller “kända för arkeologer och nutida besökare”. Dessa lär ha varit kända av lokalbefolkningen sedan tidigare.

Andra målningar har hittats antingen av en slump eller under aktivt sökande. Gissningsvis kan det finnas fler hällmålningar gömda på otillgängliga platser.

Inom synhåll från Ruändan, på Grannberget ovanför Särvsjön, finns en målad figur och några streck som kanske är målningar som inte bevarats. Dessa upptäcktes på 1920-talet av en mor och dotter som plockade bär. På ett brant ställe halkade mossan undan och under hittade de en hällmålning. Det ska vara en kilometers vandring till figuren från vägen. I närheten finns en fångstgrop.

1998 upptäcktes hällmålningar vid Kläppnäset i sjön Rogen sydväst om Tännäs av personer som aktivt var ute och letade efter sevärdheter. Det lär krävas kanot för att man ska kunna se dessa målningar av älgar som är starkt vittrade.

Älg, ren och björn

Hällmålningar vid Kläppnäset i Rogen lär vara delvis bevarade och är “kompletterade” (delvis förstörda) med ristningar av modernare datum. I en artikel i Fornvännen lyfte några arkeologer fram att ordentlig skyltning kan vara viktig för att bevara fornlämningar. Alla vet kanske inte om att lite rött kludd på ett berg är en unik lagskyddad målning gjord långt tillbaka. .

Målningarna vid Ruändan har som tur var aldrig utsatts för skadegörelse och de besöks årligen av 10-20 000 personer. De består av ett 20-tal figurer med bland annat älg, ren och björn. Lätt att se var inspirationen för loggan på skyltarna kommer ifrån.

Hur gamla är hällmålningarna?

Jag har hittat en dröse olika uppgifter på hur gamla hällmålningarna. Det rör sig i varje fall om tusentals år, om det nu är 3000, 4000 eller 7000 år. På den nyuppsatta skylten vid Ruändan står att arkeologer har undersökt kolfragment vid eldstäder i närheten och daterat dessa till 4000 f Kr till 1200 e Kr vilket indikerar att platsen besökts under en lång period.

Det kan ju bero på att det var en viktig rituell plats, eller att den bara låg strategiskt till. Arkeologerna har också hittat två pilspetsar av kvartsit tillverkade 1500 f Kr. De ser ut som de gått sönder när de skjutits mot klippan. Har målningarna använts som övningsmål, som rituell plats eller var det ett pojkstreck? Ingen vet men det sätter ju fantasin i gungning.

Fantastisk utsikt från avsatsen med hällmålningarna

Vanligen så hittar man hällmålningar och hällristningar i närheten av vatten medan de vid Ruändan ligger på en lodrät klippavsats med milsvid utsikt över skogar med barrträd. Men en gång i tiden var det en issjö här med smältvatten från inlandsisen.

Det var också inlandsisens avsmältning som skapade de kanjoner som ligger ett par kilometer från hällmålningarna. I en av dem, Fiskhålsgraven, finns det en tjärn där det lever en annan rest från istiden nämligen en dvärgröding. Dessa gravar ska jag besöka vid ett annat tillfälle. Typ i augusti eller september när det är torrare och björkarna är bortrensade från leden.

Ruändan ligger utanför Messlingen

Vill du åka hit? Jag rekommenderar verkligen ett besök. Ruändan ligger på den östra kanten av Flatruet, inte så långt från orten Messlingen. För att komma dit bör man ta vägen från Mittådalen, inte den från Hede om man inte vill ha punktering som extra krydda på utflykten. Från Messlingen är det ett par kilometer till Ruvallens fädbod där det finns en stor parkering. Sista biten är en betalväg som bara är öppen sommartid.

På Funäsfjällens webb står det att om man ska dit i juni så ska man först kolla om vägen var öppen. Det är svårt att göra en söndag. Efter att ha letat runt en stund frågade jag i en FB-grupp och fick svaret att vägen nog var stängd. Det var den också.

Ruvallens fädbod

Vägen såg helt torr ut så det kändes en smula fånigt att bommen var nere. Vi parkerade därför vid stadsån och tog med oss lite fika och satte av på grusvägen mot Ruvallens fädbod. Vi övervägde att åka vidare till någon av mina alternativa utflyktsidéer (mest olika vattenfall) men bestämde oss för att stanna. Förutom en snöhög på ett ställe så var vägen helt bar. På vissa ställen var vägen dock ganska mjuk och det syntes spår efter fyrhjulingar och renar.

Vår tanke var att gå till fäboden och fika där. Men när vi efter två kilometer kom fram så var det inte alls så pittoreskt som jag hade föreställt mig. Istället möttes vi av privat-skyltar och det såg ganska roddigt ut. Nya byggnader var på väg upp. Vi fortsatte därför uppför i solgasset i jakt på ett fikaställe. Det var nu äventyren började. Stigen var nämligen förvandlad till bäckfåra. På sina ställen hade vattnet underminerat marken så att när man ställde sig där så försvann foten ner. Det var den bit som var lätt att gå.

Klafsa i smältvatten och krypa under träd

Det blev värre när vi kom upp till det som är vinterleder. Snön har under vintern plattats till vilket gjort att den bevarats, delvis som is. Det var därför gott om snöhögar. Ofta i form av snöbryggor med porlande bäckar under. Ibland höll snön, ibland så sjönk man igenom och landade nere i smältvattnet samtidigt som stövelskaften fylldes med blötsnö. Efter ett par kilometers plumsande var vi alla blöta om fötterna oavsett om vi valt låga gore-tex-skor, högskaftade kängor eller gummistövlar.

Förutom varierande underlag så hade vi alla nedböjda träd. I november-december blev björkar i många områden nedtyngda av ett tjockt istäcke (väldigt snyggt på bild). De har sedan stått böjda hela vintern, till glädje för de fåglar som lever på att äta knoppar. De flesta björkar verkar ha rest sig igen när saven stiger. Men inte de vars grenar fastnat i snön, eller som har gått av. Det fanns en hel del sådana på leden och dessa fick vi krypa under eller klättra över. En del av dem lossnade när vi klampade i snöhögarna och reste på sig. Som tack för att vi hjälpte dem loss så de kunde resa på sig blev vi duschade med smältande snö.

Fem och en halv kilometer tog tre timmar

Nu gjorde det inte så mycket att bli blöt. Termometern visade 25 grader och solen gassade. Jag åkte ju till fjällen för att åka skidor och packade därefter. Jag har fem par långkalsonger, lika många mössor och ett stort antal handskar, dunkläder och täckkjolar. Dessa har jag kompletterat med att köpa en kort kjol och ett linne från Skhoop (fina saker men frakten ingår ej i deras webbutik). Detta är nu både min fin-stass, min skrivar-kostym och mina vandringskläder.

För denna tur lånade jag ett par gummistövlar som egentligen är en storlek för stora. Jag har nu “stövelbränna” det vill säga jag har bränt upp baksidan av låret mellan kjolkanten och stövlarna. Att solen brände kände jag tidigt och på hemvägen fick jag byta ut linnet mot en tjock höghalsad ylletröja.

Arbete med att förbättra sommarleden pågår

Nåväl, efter tre timmar kom vi fram till hällmålningarna och eftersom jag släpat omkring på teleobjektiv utifall någon fågel skulle uppenbara sig så kunde jag fotografera dem utan att simma genom den sista snödrivan.

Tillbakavägen var något snabbare eftersom vi kunde gå i våra egna fotspår i snön. Dessutom hade vi vid det laget gett upp om att komma fram torrskodda.

Nya spångar och skyltar är på väg upp vilket är bra. Särskilt skyltar vore fint, gärna med korrekta avstånd. När vi lämnade fäboden så stod det 15 km till Fiskhålsgraven för att en punkt som gjorde stor skillnad hade nötts bort av tid och tand. Det stod också 2 km till hällmålningarna. Efter att vi gått 2,5 km började vi fundera på om vi missat dem och gick en del fram och tillbaka längs diverse klippväggar. Det visade sig att det är närmare tre kilometer. Målningarna går inte att missa. Förutom att det är ordentligt skyltat på platsen så gör stigen en skarp krök där.

Tips hällmålningssrundan

1. Välj rätt årstid. Med tanke på att målningarna är gjorda på klippvägg så bör det gå att se dem genom att åka skidor dit på vårvintern. Eller vandra i augusti.
2. Använd betalvägen. Vår tur blev en bra bit över en mil, trots att vi bara såg en av tre sevärdheter eftersom vi knallade rätt lång sträcka på en ganska tråkig grusväg. Hela rundan från parkeringen ska vara 8 kilometer (rekommenderad väg är Fiskhålsgraven, Evagraven och hällmålningarna på hemvägen).
3. Passa på och fika på Kappruets trädgårdscafé på vägen dit. Det ligger mellan Mittådalen och Messlingen. Är i sommar öppet 27 juni till 17 augusti.
4. Glöm inte solskyddsfaktor, då menar jag inte bara ett stift för näsan utan tillräckligt för att täcka alla kroppsdelar som exponeras för sol.
5. Kör från Mittådalen, inte från Hede. Där är en grusväg som är ökänd för alla punkteringar.

Har du inte vägarna förbi Härjedalen så finns det som sagt hällmålningar att uppleva på andra platser i Sverige, exempelvis Tumlehed på Hisingen utanför Göteborg. De upptäcktes av gymnasieeleven Pål Strand 1974 när han letade efter en tretåig hackspett. Denna historia hittade jag på en trevlig blogg som jag ska läsa mer på.

Inlägget De berömda hällmålningarna på Flatruet är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

För tvåtusen år sedan kom ett eldklot farande från söder och slog ner i en skog. Jorden skalv och det bildades ett djupt hål med rejäla vallar. Hålet syns än idag och är 44 meter brett och 4,8 meter djupt. Någon rest från någon himlakropp har inte hittats i nutid, men på grund av formen med de tydliga vallarna så bedöms det vara en meteoritkrater.

Det ska tydligen finnas mindre gropar i närheten som kan vara ett bevis för att det var en meteoritsvärm som träffade Härjedalen den där dagen år 4. Eller den där dagen för fyratusen år sedan. Precis som vanligt när det gäller gamla grejer så hittar jag flera olika förslag på åldrar. Turistinfon skriver 2000 år, DN skriver 4000 år och jag har inte orkat leta upp källan som båda hänvisar till, vilket är en forskningsrapport från KTH.

Den första meteoritkratern efter inlandsisen

Oavsett den exakta åldern så är detta just nu den enda svenska meteoritkrater som bedöms som att den uppstått efter inlandsisen. Statistiskt sett borde det finnas många fler. Två forskare från SGU (Sveriges Geologiska Undersökning) sammanställde 2013 en lista med nio kandidater till sentida meteoritkrater. Rapporten är ganska rolig, särskilt när de kommer till historien om när de skulle undersöka en perfekt rund “krater” utanför Ånn i Jämtland. Den var så perfekt att det visade sig att den var grävd för hand med spade och skottkärra på 1930-talet.

Av äldre meteoritkratrar är den mest kända Siljansringen som är sisådär 370 miljoner år gammal. Den skapades av en meteorit som var 5 km i diameter. I jämförelse var TOR en mini-meteorit. Men den var ändå tillräckligt stor för att slå ner, den förgasades inte i atmosfären. Om det var en sten eller järnmeteorit är okänt eftersom inga fragment har hittats. Om det blev något kvar kanske det plockades upp av människorna som levde här då?

Vad tänkte människorna?

Oavsett exakt ålder så levde det människor i området när meteoriten föll. De hällmålningar jag skrev om häromdagen är på andra sidan Anåfjället. Ganska långt bort på andra sidan, men ett eldklot på himlen lär ha synts och dessutom var de jägare och nomader som rörde sig över stora områden. Undrar vad de tänkte! Det vet vi inte men enligt SGU-rapporten så finns det passager i det finska nationaleposet Kalevala som skulle kunna handla om meteoriter.

Det är spännande att fundera över hur nedslaget uppfattades. Skulle en liknande händelse ske idag skulle det genast uppstå en massa olika tolkningar varav en del undergångsteorier.

TOR ligger nära väg 84

Ett besök vid TOR kräver en del fantasi och inlevelseförmåga om man inte är särskilt intresserad av astronomi för själva kratern är ärligt talat inte så himla mycket att se. Det är en grop i marken med en vall omkring. På vallen är det en stig med en del sittplatser och en informationstavla. Gropen var förvisso större än jag hade förväntat mig men ändå.

Nu kräver inte besöket några större strapatser, kratern ligger några hundra meter från väg 84. Vid vägen finns skyltar och en rymlig parkeringsplats. Därifrån är det en kort stig. Förut fanns en barnvagns- och rullstolsramp gjord av trä hela vägen fram men den är spårlöst försvunnen.

Sväng av vid kringlor!

I 20 års tid har jag varje gång jag kört bil mellan Stockholm och Funäsdalen passerat skylten meteoritkrater vid Torbygget 6 km öster om Funäsdalen. Men det har alltid varit på tok för tidigt att stanna, eller så har jag varit “nästan framme” och brassat förbi. Dessutom har det oftast varit snö. Men denna vår som inte liknar andra vårar för att ett virus saboterade alla planer, har jag satt mig i sinnet att jag ska svänga av vid alla kringlor.

Ibland väntar fantastiska upplevelser, ibland krävs det mer fantasi för att uppskatta besöket. Men jag ska inte köra förbi för att “jag sparar det till en annan dag”. Istället ska jag ta varje chans att passa på och upptäcka närmiljön där jag befinner mig.

Hitta dina udda platser

Min uppmaning till alla läsare är att hämta inspiration från detta exempel och utforska din närmiljö. Vill du ha mer inspiration, kika in på min serie med udda sevärdheter eller skaffa någon av mina böcker, exempelvis Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm som innehåller många idéer på hur man kan lägga upp sina utflykter.

Inlägget Udda platser: meteoritkratern TOR utanför Funäsdalen är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).

Här har jag samlat lite gott och blandat på resefronten. Nyheterna hör inte ihop ämnesmässigt utan den gemensamma nämnaren är att informationen är hämtad från olika sociala medier samt att jag skrivit dem. Jag har drösvis med olika konton och ibland lägger jag ner en del tid på att skriva längre inlägg där. Så långa att de nästan kunde blivit blogginlägg istället.

Fördelen med att skriva i sociala medier är att tröskeln är lägre för att få kommentarer och det är (nästan alltid) roligt med dialog. Fördelen med blogginlägg är att då ligger de på en plattform jag äger och alla prenumeranter får informationen. I sociala medier behöver jag betala för att alla följare ska få se mina inlägg. Därför blir det nu lite repriser.

SAS återupptar flygningar till Nice 1 juli

Först en uppdatering på När kan jag resa till Frankrike igen?. SAS har aviserat att de återupptar flygningarna till Nice från månadsskiftet juni-juli (det finns ett plan 20 juni också men dagliga flyg från 1 juli). Så vitt jag kunde se vid en snabb titt så handlar det om dagliga flyg från Arlanda och Kastrup. Danmark har ju öppnat upp gränsen såpass att svenskar är tillåtna att göra transitresor (man kan också åka till jobbet eller till sin käresta men är ännu inte välkommen in i landet som turist).

Ansiktsmask är obligatoriskt på SAS flygningar. Enligt SAS sida är terminal 1 på Nice flygplats stängd och alla flyg går från terminal 2 (jag har inte kikat på flygplatsens sida hur länge det gäller och när de öppnar igen).

Antibes stad uppmanar: Conservez une attitude responsable, respectez le gestes barrières, gardez vos distances et portez un masque dans les lieux fréquentés.

Är det en bra idé att åka?

1 juli är ett tag före 15 juli vilket är det magiska datumet för UDs reseavrådan just nu (men kan ju komma att ändras åt båda håll). Så länge UD avråder för alla icke nödvändiga utrikesresor så kan det vara förenat med ekonomiskt risktagande att åka. Blir man sjuk är det inte säkert att reseförsäkring och liknande gäller. Läs det finstilta. (Har skrivit om UD tidigare).

Det är ju inte heller säkert att det är så himla lätt att hålla avstånd nere i Frankrike och vi har ännu inte sett hur öppnandet av Frankrike går, om det kommer en andra våg av smittspridning eller om den totala nedstängningen gjorde susen. Samt vad som händer när turisterna återvänder. Vi vet heller inte hur välkomna svenskar är eftersom vi haft en annan modell för hanteringen och ännu inte fått bukt med smittspridningen inom landet. Därmed är det kanske inte någon toppenidé att stå först i kön när SAS börjar flyga igen. Men jag tycker att tanken på att det finns flyg gör att världen känns mindre instängd!

Hämtat från FB-sidan Strövtåg runt Antibes.

Reserestriktioner inom Sverige hävs 13 juni

Fler goda nyheter. Den 13 juni lyfts reserestriktionerna inom Sverige! Tvåtimmars-rekommendationen skrotas och alla som är friska kan utan dåligt samvete röra sig fritt inom Sverige. Det var på tiden tycker jag. Det blir så konstigt när utländska turister rör sig fritt i landet medan laglydiga svenskar stannar hemma.

Pandemin är ju tyvärr långt ifrån över så för att visa respekt för alla som sliter i sjukvården tycker jag att det är en bra idé att göra allt man kan för att inte bidra till smittspridning. Som tur var är Sverige faktiskt relativt glest befolkat och det finns en massa udda ställen att besöka. Det kanske krävs lite mer fantasi än vanligt att leta upp de udda sevärdheterna och skippa de vanliga stigarna.

Passa på och upptäck kringlorna nära dig

Kanske har du kört förbi en runsten på väg till jobbet varje dag i tjugo års tid men aldrig tagit dig tid att stanna och läsa vad det står? Eller så finns det en kulle en timme bort du aldrig varit uppe på? Eller den där nyöppnade gårdsbutiken som grannen pratade om men du ännu inte besökt?

Att semestra med eget fordon och njuta av att upptäcka okända delar av Sverige är en riktigt bra idé den här sommaren. Jag försöker leva som jag lär och fyller på min reseblogg med rapporter från diverse utflykter. Imorgon på nationaldagen blir det en paus från alla utflykter eftersom det ska ösa ner regn och utflykter ändå gör sig bäst i solsken. Ha en fin helg och ut och upptäck!

Hämtad från FB-sidan för Smultronställen mellan Göteborg och Stockholm.

Klass 1 varning för höga vattenflöden i Funäsfjällen

SMHI har utfärdat en klass 1-varning för höga vattenflöden i södra Norrlands fjälltrakter. Klass ett betyder att fenomenet uppträder vartannat till vart tionde år. Jag kan bara instämma att det är högt vattenflöde! Jag var en sväng till Bruksvallarna för att handla ost och körde i kanten av den dal där Ljusnan brukar meandra lite stillsamt. Icke idag. Nästan hela området var dränkt med vatten och i Kvarnströmmen var det full fräs. Funderar faktiskt på att ta kameran och stativ under armen och åka dit igen. Det är bara det att både SMHI och YR har utlovat regn och kamerorna mår inte så bra av vatten.

Inte helt nytt: härjedalsrokoko

Härjedalsrokoko är ett ämne jag har lovat mina följare på Instagram att skriva mer om, eller i varje fall posta fler bilder. Jag har en hel del från mina turer i spåren av Jöns Ljungberg. Igår tog jag en sväng till Fornminnesparken i Funäsdalen för att titta på det som enligt boken Jöns Ljungberg och Härjedalens rokoko är en barfred gjord av Ljungberg till Sigrin Simonsdotter. Enligt boken skriven av Bosse Yman så var hon Härjedalens rikaste bondkvinna. Beställare var hennes dotter Christina Hansdotter som var patronessa vid bruket (dvs Ljusnedal).

För att trassla till mitt liv som reseskribent finns det en skylt på huset som säger att det är ytterdörren som är tillverkad av Ljungberg, att beställare var Christinas dåvarande make samt att det aldrig hetat barfred i västra Härjedalen, här sa man kvist, vilket jag antar är en kortversion av förstukvist. Suck. Sådär är det hela tiden. Olika uppgifter på olika ställen, särskilt vid åldersbestämning av allt från meteoritnedslag till hällmålningar. I detta fall är åtminstone alla överens om att de vackra utsmyckningarna är från 1790-talet.

Hämtad från FB-sidan KristinaSvensson.se delad från Instagram

Tack alla som sprider mina böcker

Till sist vill jag passa på och tacka alla vänner och läsare som delat veckans glädjeutrop med mig. En särskild guldstjärna till alla som tipsar nya läsare om min senaste bok. Så här skrev jag på Facebook häromdagen.

På tal om Smultronställen så öppnar många av sommarställena upp under de närmaste veckorna. En del med olika former av anpassningar för att utöka avståndet mellan gästerna. Jag har också fått in en del tips på ställen som bör vara med i nästa upplaga eller nästa bok. Kanske samlar jag ihop ett gäng av de förslag jag fått in i ett separat blogginlägg.

Jag har också fått ett par frågor om när nästa upplaga kommer. Det vet jag inte. Jag vet inte ens om det någonsin kommer bli en till tryckning av den titeln i den formen (påkostad presentbok). Men jag samlar hela tiden material som kan komma att användas till nya böcker och har massor av manusidéer som jag jobbar med. Personligen gillar jag påkostade presentböcker som bygger på mycket research och har lång livslängd. Men de är riktigt dyra att göra, i alla faser av processen. Jag behöver därför snegla lite på vart bokbranschen är på väg så kanske övergår jag till att enbart publicera korta e-böcker (motsvarande två-tre blogginlägg fast utan bilder) framöver. Men jag hoppas såklart att denna bok ska vara första delen i en serie och att jag ska bygga ut med fler delar med fler ställen i samma format.

Inlägget Resnytt: SAS flyger igen, reserestriktioner hävs och varning för vårflod är en text av Kristina Svensson. Välkommen förbi för fler texter och bilder Tomatsallad - Kristina Svenssons smultronställen i södra Frankrike, Sverige och ibland Wales.
(Gillar du mina inlägg så berätta gärna om dem för andra. Eller ta en titt på mina böcker.).